Jesus predikar lag och evangelium

Av Ola Österbacka

Dagens tema är Självprövning. Predikotexten är från Matt 21:28–31:

”Vad anser ni om detta? En man hade två söner. Han gick till den förste och sade: Min son, gå i dag och arbeta i min vingård. Jag vill inte, svarade han, men ångrade sig sedan och gick. Mannen vände sig då till den andre och sade samma sak. Han svarade: Ja, herre, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?” De svarade: ”Den förste.” Jesus sade till dem: ”Amen säger jag er: Publikaner och horor skall gå in i Guds rike men inte ni.”

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Jesus beskriver en familjesituation som vi känner igen också i vår tid. Föräldrarna ber barnen hjälpa till. Ett av barnen förklarar sig villigt, men gör hellre annat och det blir inget av. Ett annat säger rakt ut att han inte vill, men efter en stund börjar samvetet gnaga och så gör han det i alla fall.

Varför berättar Jesus det här? För att avslöja hur hans motståndare tänker och agerar, och vem som i verkligheten lyssnar. Bakgrunden är att Jesus undervisar i templet i Stilla veckan, dagarna innan hans lidande börjar. Översteprästerna och folkets äldste ställde en fråga till honom om hans fullmakt att undervisa. Han svarar med att själva ställa en fråga till dem om Johannes Döparen, som de själva förkastade. Sedan visar han att de uppträder som barn som vill ställa sig in hos sina föräldrar: svarar lydigt och snällt att de vill göra det som föräldrarna önskar, men gör det ändå inte. De vill upprätthålla ett sken av rättfärdighet och gudsfruktan. 

Annat var det med publikanerna och hororna. De hade levt omoraliskt, de gjorde inte det som deras Herre hade kallat dem till. Men de ångrade sig, de trodde på Johannes och de kom till Jesus och blev förlåtna. De fick ett nytt liv där de med glädje tjänade honom. Men de andliga ledarna trodde inte på Johannes och ångrade ingenting.

Predikans tema: Jesus predikar lag för de stolta och evangelium för syndarna.

Jesus predikar lagen

När Tarja Halonen kandiderade för att bli president i republiken Finland fick hon en fråga om sin tro. Hon svarade, att hon håller sig till bergspredikan. Då avsåg hon den gyllene regeln: ” Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem.” (Matt 7:12)

Hon tänkte då knappast på att bergspredikan också innehåller ytterst stränga ord (Matt 5:20):

Jag säger er att om er rättfärdighet inte går långt utöver de skriftlärdas och fariseernas, skall ni inte komma in i himmelriket.

Eller följande (Matt 5:28):

Var och en som med begär ser på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.

Och som en sammanfattning (Matt 5:48):

Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.

Sådana ord stoppar till munnen på den bäste. Och det är också avsikten. Jesus predikar lagen så att ingen människa ska tro att hon kan förtjäna en plats i himlen. Det blir alldeles klart när Jesus sa till sina lärjungar, efter att den rike unge mannen gått bort från honom, han som påstod att han hade hållit hela lagen (Matt 19:24):

Det är lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.

Inför de här orden måste hans lärjungar fråga: Vem kan då bli frälst? Och Jesus säger att det är omöjligt för människor. Lagen spärrar vägen till himlen, eftersom människor är syndare. Om vi människor skulle kunna vara fullkomliga, då skulle lagen öppna en väg till himlen. Då kunde vi lägga fram våra meriter och hänvisa till dem, och Gud skulle öppna för oss, tack vare att vi är fullkomliga. Då skulle vi passa i himlen, fria från synd och därmed från skuld.

Men vi är inte sådana. Vi är syndare, fläckade med skuld redan från födelsen hit till världen. För att vi ska veta om det, och ödmjuka oss inför Gud och bekänna att vi är syndare, måste lagen predikas.

Det var särskilt inför översteprästerna och de skriftlärda som lagen behövde predikas i sin fulla skärpa. Därför möter vi den hårdaste lagpredikan just när Jesus möter dem. Det har vi exempel på i vår text. Den beskriver Jesu möte med sina fiender bara några dagar innan de ska ta livet av honom. Lite senare i lidandesveckan blir det en ännu hårdare konfrontation, då Jesus dömer sina motståndare med sju ve-utsagor (Matt 23). Han utmålar dem som hycklare, som liknar vitkalkade gravar, som utanpå ser vackra ut men som inuti är fulla av de dödas ben och allt slags orenhet (v 27). Han rentav kallar dem ormar och huggorms-yngel. Med det säger han alltså att de har djävulen till sin far, precis som han gör i sitt samtal med judarna i Joh 8.

Det här är inget som vi lättvindigt ska avfärda med att det där ju gällde fariséerna på den tiden. Nej, det är lika mycket ord till oss i dag. Det är ord som också vi som är ivriga kyrkobesökare och aktade kristna ska ta till oss. Precis så som vi högst antagligt gjorde när vi var barn: svarade ja när våra föräldrar bad oss om något men sedan glömde bort det, så beter vi oss fortfarande. Vi vet vad som är rätt, men tänker och gör något helt annat.

Lägg märke till att Jesus inte säger ett enda ord om förlåtelse och det offer han ska ge för världens synd, varken till den rike mannen eller till de skriftlärde. Han stoppar till alla utsikter till att bli godkända av Gud.

I den situationen behöver vi gå vidare och ta del av hur

Jesus predikar evangelium

Jesus talar om en pojke som först är motspänstig och säger att han inte vill. Men han ångrar sig och går i alla fall. När hans fiender erkänner att den pojken handlar riktigare, säger Jesus dem sanningen:

Publikaner och horor skall gå in i Guds rike men inte ni.

Han stänger vägen till himlen för dem som i folkets ögon hade gjort allt rätt. Men han öppnar dörren på vid gavel för uppenbara syndare, för de mest föraktade. Hur kan han göra så?

Det finns ett nyckelord: Pojken ångrade sig. 

Till vilken grupp av människor skulle vi räkna kung David? Var han en oförvitlig man, en som skulle kallas rättfärdig likt fariséerna? Han kallas faktiskt så i Bibeln. Han kallar sig själv rättfärdig i sina psaltarpsalmer. Men han var en mördare och äktenskapsbrytare. Var han alls bättre än tullindrivarna och de prostituerade som Jesus talar om? Inte i grunden. Han var precis lika brottslig och ovärdig att komma inför Gud. Men han ångrade sig. När profeten Natan kom till honom med lagens spegel och visade honom hans synd, sa han: Jag har syndat mot HERREN. Och omedelbart förkunnade Natan avlösningens ord: Så har också HERREN förlåtit dig din synd. (2 Sam 12:13). Därför kan han skriva (Ps 32:1–2):

Salig är den som fått sin överträdelse förlåten, sin synd övertäckt. Salig är den människa som HERREN ej tillräknar synd.

När publikernas chef Sackeus klättrade upp i ett träd för att kunna se Jesus, visste Jesus att han var djupt olycklig och ångrade sin fortsatta utsugning och stöld. Lagen hade redan arbetat med honom. Han behövde hjälp. Han längtade efter ett förlåtelsens ord, efter upprättelse. Och det fick han. Jesus erbjöd sig att komma till hans hus och ge det välsignelse. Och sen sa han (Luk 19:9–10):

I dag har frälsning kommit till denna familj, eftersom också han är en Abrahams son. Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.

Varför straffar inte Jesus honom med ord om att han är huggormsyngel och har djävulen till far?

För att han redan visste det. Han var redan dömd i sitt hjärta. Lagen hade gjort sitt. Och för den som var dömd av lagen i sitt hjärta predikade Jesus ingen lag. Det var bara evangelium som gällde.

Samma sak var det med äktenskapsbryterskan som Johannes berättar om i sitt åttonde kapitel. Hon var dömd. Hon visste mycket väl att hon inte hade någon chans att undkomma dödsstraff om hon skulle dömas enligt Mose lag. Jesus lade ingen ytterligare börda på henne. Gå, och synda inte mer. Inte ett ord av anklagelser. Sådana hade hon fått alldeles tillräckligt.

Så var det också i fariséns hus, Luk 7. Farisén anklagade synderskan som hade smugit sig in bakom Jesus, inte högt, men i sina tankar. Och när Jesus sedan undervisar honom uttalar han direkt förlåtelse till henne, utan att anställa ett förhör om hon var botfärdig och ångrade sig. 

Och hur var det med rövaren som hängde vid hans sida på korset? Hur mycket av rättegång med hans liv anställde Jesus? Ingenting. Rövaren som var på hans andra sida hånade honom, men den botfärdige rövaren kunde bara be Jesus om en tanke. Han ångrade sina synder. Och han såg så klart att han kunde tillrättavisa den andre. Han bekände att de hade gjort sig förtjänta av det straff de led. De visste mycket väl vad straffet skulle bli för deras onda gärningar, men den botfärdige rövaren kände också Jesus: Denne man har inte gjort något ont.

Och Jesus, som såg in i hjärtat, han kunde se att mannen mitt i sin förnedring och mitt i sin stora syndaskuld längtade efter förlåtelse och frid. Och det fick han. Han fick dessutom ett direkt löfte om salighet tillsammans med Jesus.

Lag och evangelium för våra medmänniskor

Hur ska vi då förhålla oss till våra medmänniskor med lag och evangelium?

”Amerikas Luther”, dr C F W Walther, har gjort en utomordentlig framställning om den rätta delningen av lag och evangelium. Han utgår från hur Jesus gjorde och inskärper två saker:

För den självsäkre och obotfärdige ska predikas endast lag, inte ett ord evangelium. De skriftlärde och översteprästerna fick vänta förgäves på att Jesus skulle trösta dem med evangelium. Mot dem var han mycket hård.

Det här ska vi också tänka på i mötet med medmänniskor. När evangeliet förhånas och människor vänder ryggen mot Gud och hans ord ska vi inte alls meddela någon tröst eller ge löften om himmel och salighet. Då är lagens tid. 

Men när människor lider under sin synd och söker hopp och frid är det inte mera lagens tid. Då ska vi förmedla evangelium om syndares Frälsare. Då ska vi påminna om att denna tidens lidande väger lätt mot den härlighet som ska bli vår för Kristi skull, för att han har tagit bort våra synder och lidit döden för att vi skulle få leva. Då handlar det inte om att den olycklige ska få hjälp med att bli bättre och lägga bort sina synder, då handlar det inte om att be flitigt och anstränga sig att hitta frid, utan då handlar det bara om att visa på Jesus. Då ska ingenting prutas av evangeliet.

Att ge de rätta orden är minsann inte lätt. För vi är inte som Jesus, så att vi kan se in i människors hjärtan. Han visste exakt när en människa behövda höra lagen, och han visste precis när en människa behövde tröst genom evangeliet. Men vi kan inte se in i hjärtat, vi kan bara dra slutsatser utifrån det vi ser.

Och därför ska vi som vanliga kristna, när vi möter människor, inte vara för snabba att döma med lagen eller trösta med evangeliet enbart. Vi behöver lära känna varandra och väcka förtroende som kristna medmänniskor. Då har vi bättre möjligheter att kunna förmedla det ord som behövs i rätt tid. Vår främsta uppgift är att tjäna vår nästa i kärlek, samtidigt som vi lever av och i Guds ord, och så låta Gud lära oss vad vi ska säga. Att vara medmänniska är att vara som den barmhärtige samariten, att gå med på vägen. Men sedan ska vi inte dröja med att förmedla Guds Ord när tillfälle kommer och vittna om vår Frälsare.

Eftersom en predikant riktar sig till många behöver en predikan innehålla både lag och evangelium. Sedan kommer den Helige Ande att tillämpa orden som det behövs, för han känner människans hjärta.

Därför behöver vi själva, både vanliga kristna och predikanter, gå till Herren och bekänna vår synd, och ta emot hans förlåtelse. Där får vi kraften för de uppgifter han ger oss. Därför behöver vi vår gudstjänst, därför behöver vi nattvarden. Bara med den kraften kan vi vända om, och gå ut till tjänsten, även om vi många gånger har svikit och sagt nej när vår Herre kallat oss. Låt oss inte svika vår Herre och Mästare, utan lyssna, lyda och tjäna. Amen.

Bön: Herre, ge oss ett sådant sinnelag att vi ångrar det onda vi tänker och gör, och i allt frågar efter att göra din vilja. Amen.

Predikan i Biblion 31.8.2014, 11:e sönd. efter Trefaldighet.

Mose och Kristus

Av Ola Österbacka

Temat på Kyndelsmässodagen är Guds uppenbarelse i Kristus. Predikotexten är från Joh 1:16–18:

Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde, som själv är Gud och är hos Fadern, har gjort honom känd.

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

I dag ska vi stanna inför vår text ur en särskild synvinkel, med temat Mose och Kristus. Temat finns i vers 17: Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.

Jesus framställs i Romarbrevet som en motpol till Adam, den första människan. Där får Adam stå som representant för synden, medan Jesus är representant för rättfärdigheten. 

Mose och Kristus är ett annat begreppspar. Dessa namn beskriver lag och evangelium. Vi ska först se på berättelserna om Mose, och så undersöka hur han, och hela GT, förhåller sig till evangelium. Och vi ska se att det inte alls är så att Mose bara representerar lagen, utan han framställer också evangelium, eftersom han också talar om Kristus.

Mose, laggivaren

Vi känner väl alla till den underbara berättelsen (i 2 Mos 2) om hur Mose föddes i en svår tid, när israeliterna förtrycktes i Egypten. Han skulle egentligen inte få leva. Han skulle dödas, tillsammans med alla andra nyfödda pojkar. Men han skänktes till livet genom en underbar räddning ur Nilfloden, dit han hade placerats i en korg. Och sedan fostrades han först av sin egen mor och sedan av Faraos dotter, i självaste hovet.

Efter att han hade begått dråp tvangs han i landsflykt, som varade i 40 år. Under den tiden fostrades han på ett annat sätt, i tålamod och lydnad. Sedan fick han sitt stora uppdrag att föra sitt folk ut ur fångenskapen i Egypten. I samband med utvandringen, under ett långt uppehåll vid Sinai berg, fick han av Gud själv de tio budorden skrivna på tavlor av sten. Han fick också samhälleliga lagar, som blev en grundlag för Israel som en teokratisk nation, en gudsstat med Gud själv som kung. Och så fick han lagar om högtider, offer och reningar, som blev en fostran av folket och inte minst en förebild för den som skulle bli större än Mose. 1 Hebr 3:5 heter det:

Mose var betrodd som tjänare i hela Guds hus för att vittna om det som senare skulle förkunnas.

Det är framför allt som ett vittne om Kristus som Mose lag är viktig. Visst är också de samhälleliga lagarna viktiga som en grund för nationen, som behövde en hård tuktan för att bevaras som Guds folk, och som ändå svek om och om igen genom att dyrka avgudar. Och de moraliska lagar som finns i de tio budorden är sådana som gäller i alla tider. De har sammanfattats i det dubbla kärleksbudet, som Jesus själv formulerar i sitt svar till en laglärd i Matt 22:37–40:

Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.

De här orden står inte tillsammans i GT. De är sammansatta från Israels trosbekännelse, 5 Mos 6:5 och 3 Mos 19:18. På det förra stället står det om den absoluta kärleken till Gud och på det senare om kärleken till vår nästa. De här buden gäller under alla tider och för alla människor. De uttrycker Guds vilja i hans skapelse och de är en grund för att vi ska leva rätt, både inför Gud och inför människor.

Men när vi tänker på Mose som laggivare är det mycket mera än dessa komprimerade bud. Han gav en lång rad med förordningar som skulle hjälpa Israels folk att leva som Guds utvalda folk, hans egendomsfolk. De skulle vara ett annorlunda folk än hednafolken. De skulle regeras av Gud genom hans ord, som han sedan fortsatte att ge dem genom andra profeter.

En del av de förordningar som Mose gav gällde bara för en tid. Sådana var bestämmelserna om hur tabernaklet skulle tillverkas och sättas upp. Det gjordes för att folket skulle ha en helig plats under ökenvandringen och tiden fram till dess templet byggdes i Jerusalem.

De flesta av lagarna skulle gälla längre än så: ända fram tills Jesus kom och uppfyllde dem i sitt liv och sin korsdöd. Det var alla de ceremoniella lagarna. Det är dem vi ska uppehålla oss kring en stund. Vi går inte in på samhällslagarna, som lagarna om hur man skulle hantera slavar, straffa brottslingar och reglera skulder. De hade sin funktion bara för det yttre folket, Israel.

Särskilt i Tredje Moseboken finns det en mängd lagar som reglerar offer. Det finns fem olika slag av offer. I varje djuroffer spelar blodet från offret en central roll. Om ni följer bibelläsningsplanen i bibelkalendern har ni just nu fått ta del av väldigt detaljerade anvisningar om hur offren skulle verkställas, vilka djur, hur de skulle styckas och hur varje kroppsdel skulle hanteras. Vad var det bra för?

Jo, här finns en stark påminnelse om synd. Den som syndar bär på skuld. Den som har syndat kan inte komma fram inför Gud. Himlen är utestängd. Offren ger en tillfällig förlåtelse för synden, men nästa gång man gör en synd som kräver ett offer måste åter blod utgjutas. Och varje dag skulle två offer göras för folket: morgonoffret och kvällsoffret.

Så fanns också ett särskilt viktigt offer som skulle bäras fram en gång om året på en särskild dag: den stora försoningsdagen. Då skulle översteprästen gå in i det allra heligaste för att stänka blod på förbundsarken med lagens tavlor. Lagens tavlor fanns där för att påminna om Guds helighet, och att han kräver fullkomlig renhet av var och en som ska komma inför honom. Och den renheten uppnår man bara genom blodsoffer.

Aposteln Paulus uppehåller sig i flera av sina brev vid frågan varför lagen gavs åt Israel. I Galaterbrevets tredje kapitel talar han om löftet som gavs åt Abraham. Sedan undervisar han så här (v 19):

Varför gavs då lagen? Den blev tillagd för överträdelsernas skull för att gälla tills avkomlingen skulle träda fram, han som löftet gällde. Den utfärdades genom änglar och lades i en medlares hand.

”Han som löftet gällde” – det var Kristus, Messias. Det var han som Abraham hörde om, det var han som skulle frälsa sitt folk från den skuld som belastar alla människor efter Adams syndafall. Han var ”kvinnans säd”. Det var han som fanns med i offren, det var honom som Mose ytterst visade på när han gav sina lagar.

Men det folk som skulle föra frälsningslinjen vidare till den dag när tiden var fullbordad, det måste stå under förmyndare. Det var ett hårdnackat folk. De måste ha en Mose som kom med lagen. Och det här folket ville väl, men de förmådde inte hålla lagen. När Mose hade föreläst lagen på Sinai, svarade folket med en mun (2 Mos 24:7):

Allt vad HERREN har sagt vill vi göra och lyda.

Hur gick det med det löftet?

Bara en kort tid efteråt gjorde man sig en avgud i form av en guldkalv. Och man knotade och förebrådde Mose för att han hade fört dem ut ur Egypten, man ifrågasatte att han skulle vara deras ledare och man tog främmande kvinnor. Allt det ledde till straffdomar, om och om igen.

Nej, de här offren var verkligen behövliga. Tack vare dem så kunde folket återvända till Herren efter sin synd. Tack vare Guds förbarmande kärlek och tålamod, och med hänvisning till löftet, så övergav han dem inte. 

Men det behövdes ett annat offer för att de här förebildande offren skulle ha kraft. Därför ska vi nu gå över till 

Kristus, lagens uppfyllare

Då ska vi ta ansats i de härliga orden i början av vår text: 

Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd.

Hans fullhet: där finns ingen skavank. Där finns ingen synd. Han, Jesus, hade inte gjort någon synd. Han behövde inga offer för att träda fram inför Gud. Nej, han är den enfödde, själv Gud.

Han kom för att ge oss sin fullhet. Det är det samma som vi kallar helighet, eller rättfärdighet. Han kunde göra det genom att byta med oss. Han bar vår synd på korset och blev så det yttersta offret, det verkliga offret som kunde ta bort synden, eftersom hans blod var obesmittat av synd. Hebr 10:3–4 säger:

Nu ligger i dessa offer en årlig påminnelse om synd. Ty det är omöjligt att tjurars och bockars blod skulle kunna utplåna synder.

Detta ”ty” hänvisar till alla de offer som Mose hade föreskrivit. Om lagen hade kunnat fullkomna dem som offrade sina syndoffer eller brännoffer, då hade de ju sedan fått sluta offra. De skulle inte längre ha haft några synder på sitt samvete. Men de blev inte fullkomliga genom dem. 

Det var löftessonen, ”kvinnans säd”, som skulle bära fram det fullkomliga offret. Hebr 9:11–12:

Men nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda som vi äger. Genom det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen, gick han en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning.

Denna eviga återlösning betyder att vi är skuldfria inför Gud, inte bara en dag, inte bara fram till nästa gång vi syndar, utan alltid. Men vi är inte skuldfria i oss själva, så att vi skulle kunna gå bort och säga att allt nu är fixat, och nu kan vi göra som vi vill. Nej, vi är skuldfria i Honom, i hans ställföreträdande återlösning, och det är i honom som Gud ser oss som rena och fullkomliga. Inte utan honom, inte om vi går bort i otro och drar hans blod i smutsen.

Så här har han kommit till vår jord och bytt med oss. Han tog vår synd, han gav oss sin helighet. När han uppstod var det ett sigill på att han hade gjort allt färdigt. Nu gick förkunnelsen om rättfärdighet ut över jorden, så att var och en som tror på honom får se sig fullkomlig och helig genom honom. Var och en – varenda människa, jude eller grek, träl eller fri, man eller kvinna.

Det här budskapet är det nya som kommer med Jesus och förmedlas av hans apostlar till oss och till världen. Nåd och sanning. Nåd, för att det visar oss att Gud för Jesu skull inte tillräknar våra synder. Sanning, för att Gud inte kan ljuga, och för att hans löften 1 Mos 3:15 och sedan i flera omgångar till Abraham, Isak och Jakob skulle visa sig fasta och trovärdiga. Nu är profeternas budskap fullbordat. 

Johannes har ännu en sak att lära oss i vår korta text.

Den enfödde, som själv är Gud och är hos Fadern, har gjort honom känd.

Jesus, som har kommit till jorden som ett litet barn, han är själv Gud. Och han har gjort Gud känd för oss. I det gamla förbundet, GT, är han ännu inte helt uppenbarad. Han uppenbarade sig genom förebilder, symboler. Sådana var bestämmelserna i Mose lag. Nu har han uppenbarat Guds vilja till alla delar, sådant som han har beslutat uppenbara för oss. Allt får vi inte veta. Vi har många frågor, som vi ska få svar på först i himlen, men allt vi behöver för att vi ska kunna leva ett liv i hans gemenskap och till vår nästas bästa, det har vi fått. Av hans fullhet – med det kan vi säga att vi har fått sanningen. 

Där ingår också Guds heliga vilja, hur han vill att vi ska leva våra liv så att de bäst kan betjäna vår nästa. Vi har inte kvar offerlagarna och de andra ceremoniallagarna, men vi har Guds tio bud som vi får använda som regler för hur vi ska leva.

Vi har sanningen. Därför behöver vi inte irra med blicken när någon frågar hur vi kan göra anspråk på att ha sanningen – inte bara en sanning, eller en del av sanningen. Vi ska inte erkänna att islam eller hinduismen har delar av sanningen som inte vi har fått. Nej, vi har fått sanningen. Och Gud har valt en väg för att uppenbara den för oss. Det skedde genom Jesus Kristus och det ord som hans evangelister och apostlar har skrivit åt oss i vår Bibel. Där är sanningen.

Den sanningen ska vi också vara med och sprida i en värld som lider alltför mycket av lögn och okunskap. Det är den uppenbarelsen i Kristus som vi får fira i dag, på Kyndelsmässodagen. Gud har gjort sig känd – nu är det vår uppgift att göra honom känd bland människorna, genom att vi vittnar om Jesus Kristus, honom som kom med nåd och sanning. Amen.

Bön: Tack, käre Jesus, för att du kom till oss. Tack för att du gav ditt liv för att ta bort våra och all världens synder. Hjälp oss att tro det och bli så uppfyllda av det att det ger en verklig mening åt våra liv att få ära dig och tjäna dig genom våra medmänniskor. Amen.

Predikan i Kyndelsmässodagens gudstjänst i Biblion 2.2.2014.

Viktigt att skilja på lag och evangelium

Varför är det så viktigt för varje kristen att kunna skilja på lag och evangelium?

Om vi inte kan förstå att lagens krav är omöjliga att tillgodose, kommer varje stolt människohjärta alltid att vilja göra anspråk på mänskliga moraliska värderingar eller dygder istället för att helt klamra sig fast vid Kristi kors. Om vi misslyckas med att se Kristi fullkomliga och perfekta offer som Guds fullständiga svar på mänsklig synd och ofullkomlighet, så kommer vi att hävda att vi förtjänar frälsningen. Då kommer vi att ledas in i förtvivlan av samveten som alltför väl känner vår synd. 

En rätt förståelse av lag och evangelium skyddar oss från Satans två huvudfrestelser: högmod och förtvivlan.

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd. (Översättning: Hans Ahlskog)

Herrens vägröjare

Av Ola Österbacka

Tredje söndagen i advent, Biblion, Vasa.

Bön: Käre Herre Jesus, kom du och röj vägen så att vi ser dig och den frälsning du har kommit för att skaffa oss. Ta bort det som står i vägen så att vi kan möta dig när du kommer i ditt ord. Sänd din Ande för att öppna våra hjärtan för ditt Ord och ditt Ord för våra hjärtan. Amen.

Predikotexten är från Jes 56:1–7:

Så säger HERREN: Håll fast vid det som är rätt, handla rättfärdigt, ty min frälsning kommer snart, min rättfärdighet blir uppenbarad inom kort. Välsignad är den människa som gör så, den människoson som håller fast vid det, den som tar vara på sabbaten så att han inte ohelgar den, den som avhåller sin hand från att göra något ont. Den främling som har slutit sig till HERREN skall inte säga: ”Säkert kommer HERREN att skilja mig från sitt folk.” Inte heller skall eunucken säga: ”Jag är ett förtorkat träd.” Ty så säger HERREN: De eunucker som tar vara på mina sabbater, som väljer det jag finner glädje i och håller fast vid mitt förbund, åt dem skall jag i mitt hus och inom mina murar ge ett minnesmärke och ett namn, en välsignelse som är bättre än söner och döttrar. Jag skall ge dem ett evigt namn som inte skall utplånas. De främlingar som har slutit sig till HERREN och som vill tjäna honom och älska HERRENS namn, ja, som vill vara hans tjänare, alla som tar vara på sabbaten så att de inte ohelgar den, och som håller fast vid mitt förbund, dem skall jag föra till mitt heliga berg. Jag skall ge dem glädje i mitt bönehus. Deras brännoffer och slaktoffer skall bli godtagna på mitt altare. Ty mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk. 

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen. 

Temat för tredje söndagen i advent är Herrens vägröjare. Traditionellt är det Johannes Döparen som står i centrum den här dagen. Men det är inte Johannes som person som är det viktiga, utan hans ämbete. Han bereder väg för Jesus. Det gjorde också Jesaja och de andra profeterna i GT. De förkunnade lagen som skulle tillstoppa munnen på varje syndare, och de förkunnade den kommande frälsningen genom Messias, Jesus Kristus. I dag är det Jesaja som står för röjningsuppgiften.

Lag och evangelium är också tolkningsnyckel till dagens predikotext. Avsnittet handlar i stort om hur frälsningen från Sion ska uppenbaras för alla folk. Här tar profeten eunuckerna som exempel. En eunuck är en kastrerad man som i den orientaliska traditionen ofta var präst, tempeltjänare eller haremsvakt. Genom att de var oförmögna till ett sexualliv var de ofarliga som rivaler till furstarna. De hade inga barn, och på den tiden gav barnen välsignelse och ära. Vi vet av exemplen med Sara, Rakel och Hanna hur svårt det kunde vara för en kvinna att inte ha barn. Särskilt för en eunuck var det en skam och i hans fall var det obotligt. Mose hade föreskrivit att ingen eunuck skulle få tillhöra Guds församling.

Därför blir det ett exempel på Guds stora och förunderliga nåd att just eunuckerna nämns bland dem som tar vara på Guds undervisning och därmed blir välsignade. Jesaja nämner också främlingar som slutit sig till Herren. Det är också förhatligt för judarna, för de skulle ju ha ensamrätt till gemenskapen med Gud. I kapitel 55 (v 5) säger Jesaja att Gud 

skall kalla på ett folk som du inte känner, ett hednafolk som inte känner dig skall skynda till dig.

Och i 60:3, Trettondagens profetia, säger han:

Hednafolk skall vandra i ditt ljus och kungar i glansen som går upp över dig.

Vi står alltså inför en ny tidsålder, när de som förr var utanför nu skulle räknas som Guds folk, endast av Guds nåd och inte på grund av deras förtjänst eller värdighet.

För att förstå vår text rätt måste vi alltså skilja mellan lag och evangelium. Det är två till synes motstridiga läror. Lagen handlar om oss, vad vi ska göra för att Gud ska gilla oss och vara vänligt sinnad mot oss. Evangelium handlar om vad Gud gör, och enbart han, för oss och för vår frälsning.

Lagens rättfärdighet

Profeternas budskap i GT liknar ofta det som Johannes Döparen lärde, t.ex. Luk 3:7–9 där han går verkligt radikalt fram:

Ni huggormsyngel! Vem har intalat er att försöka fly undan den kommande vredesdomen? Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och tänk inte: Vi har Abraham till fader. Jag säger er att Gud kan uppväcka barn åt Abraham av dessa stenar. Redan är yxan satt till roten på träden. Så blir varje träd som inte bär god frukt nerhugget och kastat i elden.

Johannes inbjöd människor till omvändelse, att ändra sitt sinne från att leva orättfärdigt till att leva enligt Guds lag. Han påminde om att det inte går att bara hänvisa till att de är barn av Abraham. Det var just det som judarna vanligen gjorde. Det skröt med sin härkomst. Därför såg de ner på hednafolken och därför föraktade de eunuckerna.

Fariseerna skröt också med att de uppfyllde Mose lag och alla äldstes stadgar till punkt och pricka. Johannes sköt ner deras fromhet med sin lagpredikan. ”Ni huggormsyngel!” 

På samma sätt sa också Jesus (Joh 8:44):

Ni har djävulen till er fader. Och vad er fader har begär till, det vill ni göra.

Han avslöjade den djupaste orsaken till att ingen människa, inte ens fariseerna, kunde skaffa sig den rättfärdighet som gäller inför Gud. De har i sina hjärtan ett begär som kommer från deras andlige far av födelsen, nämligen djävulen. Vad kan det komma för gott av en sådan? Ingenting. Från ett ont träd kommer bara dålig frukt. Johannes Döparen säger vad som ska hända med ett sådant dåligt träd: det huggs av och kastas i elden. Det kommer att dömas till helvetet.

Här har vi lagen i dess strängaste form. När den drabbar oss så avslöjar den oss i grunden, i vårt innersta. Den inte bara visar att det finns brister i vårt yttre beteende, utan att felet är i vår natur. Vi har ett ormgift i oss, en ond begärelse, alltifrån avlelsen, som David uttrycker det i den kända psalmen 51.

Vad menar nu Jesaja när han säger:

Håll fast vid det som är rätt, handla rättfärdigt, ty min frälsning kommer snart, min rättfärdighet blir uppenbarad inom kort.

Menar han att vi kan bereda oss för Frälsarens ankomst genom att handla rätt och rättfärdigt? Ska vi göra oss redo att möta Herren genom att först bli rättfärdiga, för att sedan kunna stå inför hans rättfärdighet när den uppenbaras?

När Jesaja tar exemplet med en eunuck ger han ett klart belägg för att människans egna ansträngningar inte håller måttet. En eunuck låg hopplöst till. Han var utom räckhåll för Guds församling. Det fanns ingen chans att han skulle kunna bättra sig så att han skulle återvinna en plats där. Han är ett exempel på en som är räddningslöst förlorad i sig själv.

Det uttrycker Jesaja också med att påpeka att en eunuck måste förbli barnlös, han kan inte själv skaffa sig någon avkomma: ”Jag är ett förtorkat träd.”

Evangelium

Vad profeten uttrycker är att Gud har något annat i beredskap, något utanför oss, något som sker på Guds försorg och enligt hans plan:

Min frälsning kommer snart, min rättfärdighet blir uppenbarad inom kort.

Det är det samma som när Johannes Döparen vittnade om den som skulle komma efter honom, han som var Guds Lamm, som skulle ta bort världens synd. Den stränga lagpredikan som han framförde skulle tjäna till att inse att vi måste vända våra blickar bort från oss själva, och se på vad Gud gör för oss. I motsats till vad man tänkte om eunuckerna, att de var hopplöst förlorade, tänkte Gud på dem i kärlek och barmhärtighet.

Och då händer något märkligt: eunucken blir välsignad, han ska få något som är bättre än söner och döttrar:

De eunucker som tar vara på mina sabbater, som väljer det jag finner glädje i och håller fast vid mitt förbund, åt dem skall jag i mitt hus och inom mina murar ge ett minnesmärke och ett namn, en välsignelse som är bättre än söner och döttrar. Jag skall ge dem ett evigt namn som inte skall utplånas.

Det som Gud utlovar är ett evigt namn, som aldrig någonsin ska utplånas: Jesu namn och tecken inskrivet på hans panna och i hans hjärta. Med Jesu namn följer all den himmelska välsignelse som han kom med och skänkte oss i tron på honom. Det ska ges åt den eunuck som tar vara på hans sabbater och håller fast vid hans förbund. Det ska ges åt den ovärdige, den förtappade, den som inte har något hopp.

Men vad betyder det då att det ges åt eunucken om han tar vara på Guds sabbater och håller fast vid hans förbund? Han ansågs ju inte värdig att vara med i Guds församling, och fick inte komma in i templet.

Här ska vi påminna oss hur Martin Luther förklarar det tredje budet, sabbatsbudet:

Vi ska frukta och älska Gud, så att vi inte föraktar predikan och Guds Ord, utan gärna hör det och lär oss det.

I GT hade sabbaten en speciell uppgift: att påminna om det heliga, att högakta och värdesätta Guds namn. Därför gav Gud en rad bestämmelser om ett yttre bruk av den sjunde dagen, den dagen när han själv vilade från sitt skapelseverk, så att folket skulle minnas att hålla honom helig. 

I det nya förbundet har allt fullbordats i Jesus. Nu är det inte skillnad på dagar, som Paulus skriver i Kolosserbrevet. Nu har vi nått vilan från vårt arbete, för Jesus har gjort allt färdigt. Han har gjort det för judarna, han har gjort det för eunuckerna, han har gjort det för hedningarna. Han kommer med sin frälsning, han uppenbarar sin rättfärdighet. Den som tar vara på vilan i Kristi fullbordade verk för oss och alla människor på Golgata, den som finner glädje i och håller fast vid det förbund som han förverkligade genom sin ställföreträdande gottgörelse för allt som vi inte kunde förverkliga med våra gärningar, den har en välsignelse av ett helt annat slag än det som människor räknade som välsignelse: att ha fått söner och döttrar.

Det var det här budskapet som Jesus mötte sina lärjungar med, när de återvände från predikoresan och gladdes över att också andarna lydde dem: Gläds att era namn är skrivna i himlen!

Den här glädjen delas inte ut begränsat. Den gäller alla, också hednafolken, också oss!

De främlingar som har slutit sig till HERREN och som vill tjäna honom och älska HERRENS namn, ja, som vill vara hans tjänare, alla som tar vara på sabbaten så att de inte ohelgar den, och som håller fast vid mitt förbund, dem skall jag föra till mitt heliga berg. Jag skall ge dem glädje i mitt bönehus. Deras brännoffer och slaktoffer skall bli godtagna på mitt altare. Ty mitt hus skall kallas ett bönens hus för alla folk.

I GT kunde också hedningar nå en viss gemenskap med Guds utvalda folk. De som blev tjänare i ett israeliskt hus kunde tas upp genom omskärelse och bli som judar. När Gud instiftade den första påskmåltiden i Egypten gav han bland annat den här förordningen (2 Mos 12:48):

Om en främling som bor hos dig vill fira HERRENS påskhögtid, skall alla av manligt kön hos honom omskäras. Sedan får han komma och fira den, och han skall då vara som en infödd i landet. Men ingen oomskuren får äta påskalammet.

Det var alltså inte bara Abrahams köttsliga barn som fick denna möjlighet. Men omskärelsen var ett ofrånkomligt villkor. De som inte blev omskurna kunde inte vara med. I NT är dopet motsvarigheten till omskärelsen, och därför är dopet porten till trons liv med Kristus. 

När Jesaja profeterar om hur främlingar ska få komma till Guds heliga berg och få glädje i hans bönehus, då förebådar han den tid när det inte längre är någon skillnad mellan jude och grek, utan att var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst. Under GT:s tid godtogs inte brännoffer och slaktoffer från andra än judarna. Jesus har burit fram sig själv som ett evigt gällande offer, ett brännoffer och ett slaktoffer som har giltighet också för hedningarna.

Bered er!

Det här budskapet kungör nu Jesaja i förväg. Samtidigt predikar han lagen för att bereda vägen för Jesus, för att jämna ut stigarna och bana en väg genom öken och berg.

Det här kan vi se som en uppmaning att ta vara på och högakta Guds lag i våra liv, så att vi inte blir till anstöt utan snarare blir ljus och salt genom att leva annorlunda, rätt och anständigt, mitt i en ogudaktig värld. Profeterna gick hårt emot mutor och utsugning av de fattiga och mot dem som vanhelgade sabbaten. På samma sätt förmanas vi i NT att inte anpassa oss efter världen, utan bära fram våra kroppar som ett heligt offer inför Gud, vår andliga tempeltjänst. Det gör vi inte för att vi ska få äran, utan för att vår nästa behöver det, och därmed ge äran åt Gud.

Just i denna onda tid, när särskilt penningbegäret och osedligheten hotar oss som kristna, behöver vi kraft av Guds ord för att vara ljus och salt i världen. Vi behöver förmana varandra och stöda varandra så att vi inte går vilse och förförs av tidsandan. Till det behöver vi Jesaja och Johannes Döparen, men framför allt behöver vi honom som profeterna visade på. Det är bara han som kan ge oss den välsignelse, som betyder mera än söner och döttrar, mera än gods och gårdar, prylar och rikedomar. Må han ge oss en adventstid med glädje och frid i Herrens namn. Amen.

Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.

Predikan i Biblion 15.12.2013.