25 mars 2012

Herrens tjänarinna


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Bön: Kära himmelske Far! Du som älskade oss så att du sände din egen Son att bli en människa i Marias liv, kom och lär oss att bli lik henne i att lyssna och tro på ditt ord, och att utföra det tjänareuppdrag som du kallar oss till. Amen.
Tema i dag är Herrens tjänarinna och predikotext är Marias lovsång: Luk 1:46–55.
Då sade Maria: ”Min själ prisar Herren, och min ande gläder sig i Gud, min Frälsare. Ty han har sett till sin tjänarinnas ringhet. Och se, härefter skall alla släkten prisa mig salig. Stora ting har den Mäktige gjort med mig och heligt är hans namn. Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte över dem som fruktar honom. Han har utfört väldiga gärningar med sin arm. Han har skingrat dem som har stolta hjärtan och sinnen. Härskare har han störtat från deras troner, och ringa män har han upphöjt. Hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat tomhänta bort. Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att visa sin barmhärtighet mot Abraham och hans barn, till evig tid, efter sitt löfte till våra fäder.”
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.
Marie bebådelsedag är ett märkligt undantag mitt i fastetiden. I dag infaller den samtidigt som passionstiden börjar med lidandets söndag. Därför är den liturgiska färgen vit, och i dag sjunger vi Halleluja. Orsaken är att vi firar att Gud blev människa. Men du säger kanske: Är det inte på julen som vi firar att Jesus kom till världen? Jo, men egentligen skedde inkarnationen när han avlades av den Helige Ande i jungfru Marias liv. Och det firar vi just nu, nio månader före jul.
Marias lovsång, som också kallas med Magnificat, det första ordet i den latinska översättningen, är ett svar på hennes släkting Elisabets hyllning när hon kommer på besök till den judiska bergsbygden. Det är ett profetiskt ord som innehåller en stor visdom.
Varför prisar vi Maria salig?
Först ska vi säga varför vi inte gör det, sedan säga varför.
Vi gör inte som påvekyrkan, som har hittat på den ena gruvliga villoläran till den andra om Maria. Eftersom den romersk-katolska kyrkan allt mer präglar Marie bebådelsedag med sina falska läror ska vi först se lite på dem och vi gör det med några plock från den romersk-katolska kyrkans katekes (RKK).
    1. Dogmen om den obefläckade avlelsen (1854) utsäger att Maria själv blev återlöst redan från sin tillblivelse, ”blev bevarad fri från varje fläck från arvsynden” (RKK 491). Hon var alltså syndfri. Men Bibeln känner bara till en som var utan synd: Jesus. 
    2. Som en följd av det har man också antagit dogmen om jungfru Marias upptagning i himlen (1950, RKK 966): ”Den obefläckade jungfrun hade bevarats fri från varje arvsyndens fläck, och till slut, när hon hade fullbordat sitt jordeliv, blev hon med kropp och själ upptagen i den himmelska härligheten. Hon upphöjdes av Herren till drottning över allting, så att hon skulle göras än mer lik sin Son.” Det här är fantasier utan all grund i Skriften. Och därmed måste det dömas enligt principen ”att inte gå utöver vad Skriften säger” (1 Kor 4:6).
    3. De dyrkar Maria som medåterlöserska. RKK 968: ”Hon har på ett unikt sätt samverkat med Frälsarens verk i lydnad, tro, hopp och brinnande kärlek för att själarnas övernaturliga liv skulle återställas. Därför är hon en moder för oss när det gäller nåden och frälsningen.” Att tala om en samverkan till frälsningen är en fruktansvärd synd mot Guds ensamhandlande i vår frälsning.
    4. Det här medför att de ger henne en ära som tillkommer Gud allena. De hyllar henne nämligen som ett helgon, som man ska be till. RKK 971: ”Under hennes beskydd tar de troende sin tillflykt i bön under alla faror och bekymmer.” Man säger visserligen att denna vördnad är ”väsensskild från den tillbedjan som ensam tillkommer det inkarnerade Ordet jämte Fadern och den helige Ande”. Men Jesus citerade Skriften mot djävulen (Matt 4:10): ”Herren, din Gud ska du tillbe och endast honom ska du tjäna.” Inte ens den ängel som hade visat Johannes uppenbarelsen tillät någon tillbedjan. ”Gud ska du tillbe”, sa han. (Upp 22:9) 
Vi ska nu i stället se på vad Marias salighet bestod i.
Härefter skall alla släkten prisa mig salig.
Det var en kvinna som en gång uttalade sig högljutt när Jesus hade drivit ut en ond ande och sedan tillrättavisat sina fiender, och hennes ord har återgetts av Lukas (Luk 11:27f):
Då Jesus sade detta, ropade en kvinna i folkskaran: ”Saligt är det moderliv som har burit dig och saliga de bröst som du har diat.” Han sade: ”Säg hellre: Saliga är de som lyssnar till Guds ord och bevarar det.” 
Kvinnan såg det som en särskild förmån att ha fått föda Jesus och fostra honom, men Jesus vänder på det. Han visar på att saligheten består i att lyssna till Guds ord och bevara det. 
Maria lyssnade till Guds ord och hon trodde det. När Maria besökte sin släkting Elisabet sa hon, fylld av profetisk ande (Luk 1:45, dvs. strax före vår text): 
Salig är du som trodde, ty det som Herren har sagt till dig skall gå i uppfyllelse.
När ängeln uppenbarade för Maria vad hon skulle anförtros för uppgift, sa hon (Luk 1:38):
Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.
Här har vi ett vittnesbörd om det som gör Maria salig. Hon tog emot budskapet från ängeln och hon trodde det. Hon fick förtroendet att bli Guds mor, i hans mänskliga gestalt, och hon tog emot det, trots att det kom att medföra många prövningar, det som också Simeon uppenbarade för henne senare. Det var en stor uppgift. Det var en unik uppgift. Men hon blev inte någon frälsare, hon blev inte gudomlig. Hon var ett mänskligt redskap, en tjänarinna.
Därmed är Maria också en förebild för oss. När Guds ord kommer till oss ska vi reagera som Maria: vi ska ta emot det och tro honom på hans ord, också fast det ger oss obekväma följder.
Guds väldiga gärningar
Maria fick ett profetiskt budskap att förmedla, och det är det som textens huvudbudskap. 
Stora ting har den Mäktige gjort med mig och heligt är hans namn.
Lovprisningen för Herrens storhet börjar med Maria själv. Det är det förunderliga, att hon som inte har varit med någon man blir gravid, och att det liv som har skapats i henne är av helig Ande. Det är det största undret av alla. Det har förebådats av profeterna, bl.a. i Jes 7:14. Och det undret är centrum i vår kristna tro. Undra på att djävulen försöker skjuta sönder tron på att det är den Helige Ande som avlade Jesus!
Hans barmhärtighet varar från släkte till släkte över dem som fruktar honom.
Här finns två viktiga punkter: (1) Guds barmhärtighet är oföränderlig (2) över dem som fruktar honom. Det finns en annan sida också: över dem som föraktar honom vilar ingen barmhärtighet, utan Gud hotar att straffa dem som överträder hans bud. Det är samma budskap som ingår i Sinaiförbundet: om ni lyssnar ... då ska jag välsigna. Men om ni inte vill lyssna ... då ska jag straffa.
Han har utfört väldiga gärningar med sin arm. Han har skingrat dem som har stolta hjärtan och sinnen.
När vi går igenom GT ser vi en massa bevis på det här. Vi ser hur Gud gav Mose kraft att utföra stora kraftgärningar. Han ledde sitt folk genom havet. Han skaffade vatten ur klippan genom att slå på den med sin stav. Han födde sitt folk under den långa ökenvandringen med manna och vaktlar. Han lät Jerikos murar falla samman. Han gav sitt folk underbara segrar över sina fiender.
I Daniels bok får vi också bevittna många underbara gärningar och också höra om hur Guds rike ska segra, trots att denna tidens mäktiga kungar störtas. Nebukadnessar var den tidens största regent, en tyrann med oinskränkt makt. Han blev förödmjukad just för sin stolthets skull och fick gå bland markens djur i sju år, tills han åter besinnade att det är Herren som har makten.
Härskare har han störtat från deras troner, och ringa män har han upphöjt.
Också i modern tid har vi sett vittnesbörd om samma kraft, som har störtat stolta män från deras makt. Hitler störtades. Stalins mäktiga världsrike gick under. I dag upplever vi hur trotsiga regenter faller och dödas. 
I stället upphöjs ringa män. David var en enkel fåraherde, den yngste av Isais söner. Det var honom som Gud hade utvalt. Han sa till Samuel, att han inte skulle se på dem som var högresta och såg ut som riktiga kungar. Saul var en av dem som var ståtlig till det yttre, men Gud försköt honom. För hans hjärta var inte ödmjukt under Gud.
Så är det också med många av profeterna. Amos var en fåraherde. Men han kunde träda fram inför kungar, för han hade ett budskap från Herren. Jesus kallade enkla fiskare till lärjungar. Paulus skriver (1 Kor 1:26–29):
Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt. Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud.
Allt det här understryker sanningen i Marias profetiska budskap: ingen människa ska berömma sig inför Gud. 
Hungriga har han mättat med sitt goda, och rika har han skickat tomhänta bort.
Vi kan jämföra med Jesu ord i bergspredikan (Matt 5:6):
Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, de skall bli mättade.
Han sa också: Hur svårt är det inte för dem som är rika att komma in i Guds rike! (Mark 10:23) Den som är rik behöver ingen hjälp. Men Gud tar sig an den som inte har något själv. Den som behöver Herrens hjälp kommer inte på skam. Han ska bli mättad.
Gud uppfyller löftet till fäderna
Han har tagit sig an sin tjänare Israel och tänkt på att visa sin barmhärtighet mot Abraham och hans barn, till evig tid, efter sitt löfte till våra fäder.
Vilka löften avser Maria? 
Till att börja med finns ett löfte redan på syndafallets dag, då Gud sa till ormen att kvinnans säd ska krossa hans huvud. Kvinnan var bokstavligt talat Maria. Det var inte en son till en man som skulle göra det. Annars brukar ju de judiska släktlistorna alltid antyda att det är männen som föder barn! Men i det här fallet är det Kvinnans avkomma det handlar om.
Det här löftet bar patriarkerna med sig till nya släktled. Det löftet trodde Noa. Det förde Sem med sig fram till de tider då Abraham levde. Och Abraham fick själv rika löften, som sedan upprepades till hans son Isak, och till hans son Jakob. 
Löftena till Abraham var en dyrbarhet för Israels folk. Tyvärr blev de också missbrukade. För folket började inbilla sig att de välsignelser som utlovades skulle utfalla automatiskt, bara därför att de var Abrahams ättlingar. Och så var det inte. För precis som Maria fick uttala Herrens ord var det över dem som fruktade honom som välsignelsen skulle komma. Över dem som föraktade Herrens ord och vek av från hans vägar uttalades i stället förbannelser och straffdomar. När man läser profeterna ser man oupphörligt de här varningarna. Sammanfattat kunde det framställas så här: Om ni inte lyssnar ... då ska allt det komma över er som Herren har talat genom Mose.
Och straffdomen kom. Precis som Jeremia och många andra profeter hade förutsagt blev folket bortfört till främmande länder, där de fick tjäna andra gudar, precis som de ville. Staden Jerusalem, som var utvald av Gud som en plats där man skulle tillbe, jämnades med marken och det fantastiska templet som Salomo hade byggt blev en ruinhög. Folkets stolthet var slagen i spillror.
Ändå övergav Gud dem inte. Han hade lovat. Löftena till fäderna stod kvar. Och nu fick Maria veta, att det var genom henne som löftet skulle bli verklighet. Hon skulle föda Frälsaren, Messias. Det var så Gud skulle visa sin barmhärtighet. Han skulle själv komma till jorden, bli ett barn och därmed underkasta sig alla de villkor som ett fattigt människobarn möts av, och dessutom bli utlämnad som en brottsling till att dödas på ett kors. Det skulle han göra i ditt och mitt ställe.
Därför firar vi en festdag i dag, mitt i passionstiden, för nu tänker vi på det stora undret att Gud blev människa i Marias kropp. Därför sjunger vi idag Halleluja, för att sedan under de två kommande veckorna igen följa vår lidande Frälsare på hans väg till korset. Och vi tillber med sången:
O min Jesus, vilken kärlek
har du ej bevisat mig,
när du gav ditt liv i döden
och för mig lät offra dig,
när du övergav din himmel
där du hade allt så gott,
för att fattig och föraktad
gå omkring och tjäna blott!
Herre, lär mig att tacka och prisa dig för din ofattbara kärlek till oss, så att ditt blod inte har runnit förgäves. Amen.
Predikan 25.3.2012 i Biblion, Vasa.

22 mars 2012

Handlar vi rätt?

Av Hans Ahlskog

Jag håller som bäst på och studerar kunga- och krönikeböckerna och har nu kommit till Andra kungaboken. Det är en mycket intressant bok. Ni skall läsa den.

När jag nu höll på med genomläsningen fastnade jag för en berättelse som finns i det sjunde kapitlet. Den har i folkbibeln överskriften De spetälska vid Samarias stadsport och ni kan gärna ta fram era Biblar och följa med.

Bakgrunden är att Israels, d.v.s. Nordrikets, huvudstad Samaria hade belägrats av den arameiska kungen Ben-Hadad och det blev en mycket svår hungersnöd. Det fanns ingen möjlighet att få någon mat in till den omringade staden. Samarias invånare kunde inte lämna staden utan att falla i händerna på ockupationsmakten. Men det fanns några spetälska män utanför stadsportarna som hade alternativ och de överlade med varandra: Om vi går in i staden nu när det är hungersnöd där, så kommer vi att dö där. Och om vi stannar här utanför portarna så kommer vi också att dö. Låt oss nu alltså gå över till araméernas läger. Om de låter oss leva så får vi leva, och om de dödar oss så låt oss dö.

Dessa män hade inget att förlora. Så de går över till araméernas läger med hopp om att få behålla livet.

När de i skymningen kommer till fiendelägret så fanns ingen där. Vi kan läsa att Herren hade låtit ett dån av vagnar och hästar höras, ett dån som av en stor här, och de hade sagt till varandra: Israels kung har säkert lejt hjälp mot oss hos hetiternas och egyptiernas kungar, för att de skall överfalla oss. Den arameiska hären hade flytt huvudstupa och övergivit lägret med all proviant. De utsvultna spetälska männen gick in i ett tält och kastade sig över den mat som fanns där. De plundrade också tältet på guld och silver. Sedan tog de sig an nästa tält. Det var rena julafton för dessa utstötta, fattiga män. Nu plötsligt var de jätterika. De hade en hel krigshärs egendomar för sig själva och de gömde undan så mycket de bara hann.

Men efter en stund  blev de fundersamma:

-Vi handlar inte rätt, sade de till varandra. Idag kan vi komma med goda nyheter. Men om vi tiger nu och väntar till i morgon, drar vi skuld över oss. Kom så går vi och berättar om det här i kungens hus.

”Idag kan vi komma med goda nyheter
”, sade de spetälska till varandra. I den gamla grekiska översättningen av GT, Septuaginta, hittar vi här ordet euangelion, evangelium. Budskapet om att den arameiska hären hade flytt var ett riktigt evangelium, ett glädjebudskap för folket i Samaria. Nu var hungersnöden slut och folket kunde äta sig mätta i araméernas tält.

Martin Chemnitz, en av den lutherska kyrkohistoriens viktigaste lärare, som också är huvudförfattare till Konkordieformeln, gjorde en gång en undersökning om användningen av ordet evangelium i GT. Han ville undersöka i vilka sammanhang ordet påträffas och han fann att det används när en budbärare skall föra fram ett budskap om att fienden har besegrats och att freden är återställd. Detta hade hänt i Samaria. Belägringen var slut och freden var återställd. Denna glädje och befrielse ville inte de spetälska undanhålla sina bröder inne i staden. Vi handlar inte rätt, låt oss gå och berätta om detta i kungens hus.

Hur är det med oss kristna idag? Vi som har nåtts av evangelium, av budskapet om att vår fiende har blivit besegrad, att Ormens huvud är krossat och att frid nu råder mellan Gud och oss. Hur handlar vi som sitter på denna information? Handlar vi rätt? Kan vi komma med goda nyheter till någon i vår omgivning? Eller nöjer vi oss med att sitta för oss själva och vräka i oss av Guds goda gåvor? Vi går i kyrkan, firar nattvard och läser vår Bibel. Vi har det bra. Vi kan gå från nådemedel till nådemedel. Men de andra då? De utsvultna? Hur har dom det?

Vi skall komma ihåg att himlaarvet inte blir mindre av att flera får del av det. När Gud utökar de frälstas skara så ökar han också glädjen. Himlens änglar gläds och Guds barn gläds över en syndare som omvänder sig.

De spetälska utanför Samaria ville inte hålla tyst om frälsningen medan folk svalt ihjäl inne i staden. Nyheterna var för bra för att hålla hemliga. Och då handlade det bara om befrielse från en jordisk belägring och en kroppslig hungersnöd. Det evangelium som vi kristna har att föra fram handlar om befrielse från en evig belägring under djävulen. Detta är så goda nyheter så att vi inte kan hålla det för oss själva. Paulus skriver till efesierna:
Sätt som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger.

Evangelium driver oss, Kristi kärlek tvingar oss att låta andra få höra om Guds frälsning. Vi  kan komma med goda nyheter, låt oss gå ut med dem till vänner och grannar, på jobbet, i skolan och överallt. Må Gud vara med sina budbärare. Amen.

19 mars 2012

Livets bröd


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Bön: Käre himmelske Far! Hjälp oss att söka det rätta brödet när vi törstar och hungrar efter rättfärdighet. Ge oss det bröd som ger evigt liv. Amen.
Predikotexten är tredje årgångens evangelium från Joh 6:48–57:
Jesus sade: ”Jag är livets bröd. Era fäder åt manna i öknen, och de dog. Men det bröd som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det bröd som ger liv, det bröd som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Och brödet jag ger är mitt kött, för att världen skall leva.”
 Judarna började då tvista med varandra och säga: ”Hur kan han ge oss sitt kött att äta?” Jesus svarade: ”Amen, amen säger jag er: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, har ni inte liv i er. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. Ty mitt kött är verklig mat och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig, och jag lever därför att Fadern lever, så skall också den som äter mig leva därför att jag lever.”
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.
Vilken ledare talar så att hans anhängare börjar avsky honom och lämnar honom? Så gjorde Jesus. Han är absolut ingen populist, som frågar efter vad folk vill höra. I dagens text kommer han med så märkliga utsagor att folk vänder sig bort. ”Det här är ett hårt tal. Vem står ut med att höra det?”
I dagens predikan ska vi först se vem han är som talar så. Sedan ska vi betrakta det himmelska brödet och slutligen tänka på hur den här undervisningen kommer just nu, mitt i fastetiden, i beredelsen inför Jesu död och uppståndelse.
Jesus – sann Gud
Vår text börjar med den första av sju utsagor i Johannesevangeliet där Jesus talar i formen ”Jag är”. ”Jag är livets bröd.” Första gången säger han det i v35. De följande är ”Jag är världens ljus” (8:12; 9:5); ”Jag är dörren till fåren” (10:7, 9); ”Jag är den gode herden” (10:11, 14); ”Jag är uppståndelsen och livet” (11:25); ”Jag är vägen och sanningen och livet” (14:6); ”Jag är den sanna vinstocken” (15:1, 5).
De här orden ”Jag är” står för det gudomliga namnet, som för judarna var så heligt att de inte vågade uttala det. Det är Guds heliga namn (på hebreiska JHVH, Jahve). 
Det är det namnet som Gud presenterar sig med när han möter Mose i den brinnande busken. Det är det namnet som är över alla namn, och som en gång ska få alla människor att falla ner, antingen i skräck eller i glad tillbedjan, när Jesus kommer tillbaka till dom. 
Det namnet förekommer också i början av Jesu lidandeshistoria. När han blir förrådd av Judas i den mörka trädgården och står inför den romerska vakten och översteprästernas och fariseernas tjänare frågar han: ”Vem söker ni?” De svarar: ”Jesus från Nasaret.” Då säger Jesus: ”Jag Är.” (Joh 18:5) Vad händer? Hela den beväpnade skaran faller till marken.
Den som talar i vår text är den Evige, den Allsmäktige, som har kommit till jorden för att ge sitt liv för att sona vår synd, för att världen ska leva.
Vad är det himmelska brödet?
Bakgrunden är mannat i öknen, som judarna ansåg vara ett större under än brödundret med de fem bröden och de två fiskarna. Jesus mättade 5000 män en gång, men Mose mättade ett helt folk under 40 år. Jesus tillrättavisade judarna med att det inte var Mose som gav dem brödet, utan hans Fader i himlen. Guds bröd ger världen liv, säger han (v33). Det är han som är livets bröd. Det kan betyda två saker: brödet som ägs av, eller utgår från livet, och det bröd som för med sig liv, eller leder till liv. Båda betydelserna finns här. Jesus är livet, och det bröd han ger är hans liv. Och den som äter det brödet ska få evigt liv.
Vi ska jämföra med Jesu ord till djävulen när han frestades: ”Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.” (Matt 4:4). Brödet är Guds ord. Jesus förknippar brödet med sin undervisning, v35:
Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.
Det brödet är sådant att det ger evigt liv. Och så säger Jesus det märkliga (v51):
Och brödet jag ger är mitt kött, för att världen skall leva.
Många läser det här så att det gäller nattvarden. Senare står det också om att äta Människosonens kött och dricka hans blod. Det är naturligt att vi kopplar det till nattvardens bröd och vin. Så gör också en del kommentatorer, t.ex. Bo Giertz.
Men det finns starka skäl att säga emot den tolkningen. Jesus säger entydigt att den som äter hans kropp och dricker hans blod förblir i honom. Men det är inte en exakt parallell till nattvarden. För i 1 Kor 11:27–29 skriver Paulus att man kan försynda sig på Herrens kropp och blod genom att äta brödet eller dricka Herrens bägare på ett ovärdigt sätt. 
Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig.
Man kan alltså ta del av Herrens nattvard och ändå bli dömd och gå förlorad. Men den sortens ätande och drickande som Jesus talar om i vår text leder ofelbart till evig salighet. Han säger ju:
Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom.
Sakramentalt och andligt ätande
Vi ska se på det här på ett lite djupare sätt, men bara alldeles kort, för det är en överkurs.
Våra dogmatiker brukar tala om tre slags ätande och drickande.
1. Fysiskt ätande och drickande sysslar vi alla med varje dag.
2. Andligt ätande och drickande är att höra Guds ord och tro på det.
3. Sakramentalt ätande och drickande är en koppling av fysiskt och andligt ätande: vi äter bröd och dricker vin på ett fysiskt sätt i nattvarden, men vi äter också Kristi sanna kropp och dricker hans sanna blod, och får därmed en andlig välsignelse. I sakramentet blir det yttre elementet välsignat av Ordet, som gör att vi tror att vi tar emot Kristi sanna kropp och blod i, med och under bröd och vin. Det är verkligen ett stort mysterium!
När Jesus i texten talar om att ge sin kropp att äta är det inte fråga om sakramentalt ätande, utan om ett andligt ätande. Där finns välsignelsen i tron som tar emot hans ord. Jesus skulle offra sin kropp och gjuta sitt blod för världens synder. Den som tar emot det Ordet har evigt liv. Han ska uppstå på den yttersta dagen och leva i evighet genom det.
Jesu ställföreträdande offer
Därmed ska vi gå till frågan om hur Jesus offrar sitt liv för oss. ”Jesus för världen givit sitt liv”, sjunger vi. Hur ger han sitt liv? ”Brödet jag ger är mitt kött”, säger Jesus i texten.
Då måste vi gå långt tillbaka i tiden, ja rentav till det som var förrän det fanns någon tid. Det minns ingen av oss, men det har Gud berättat för oss i Bibeln. I Joh 3:16 står det:
Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.
Gud gav oss sin Son, ja rentav utgav. Ett äldre ord är prisgav. Han utlämnade honom, för det var inget vanligt gästbesök. Jesus borde ju som Guds Son ha kommit på ett verkligt statsbesök med pompa och ståt. Men i stället lät han sig födas av en vanlig kvinna. Han växte upp i en fattig familj och var ett barn som i allt var beroende av sin mor. Sen när han blev vuxen, ungefär 30 år, började han sin vandring mot lidandet i Jerusalem. Han frestades av djävulen i öknen när han var utmattad av en lång fasta, han gick omkring med sina lärjungar och undervisade och botade sjuka, och hade knappt tid att äta och sova. För det var många som behövde honom. Det var en massa människor som frågade efter honom. De ville göra honom till kung. Men fast han var kung lät han dem inte göra honom till kung. Han skulle bli upphöjd, men på ett annat sätt. Han blev upphöjd på ett kors.
Och den upphöjelsen var av ett helt annat slag än när man vill ära och upphöja en kung. Det var den värsta förnedring som kan drabba människor. Han blev slagen, man spottade på honom, man vred ihop törne och satte som en krona på hans huvud. Man hudflängde honom, dvs. man piskade honom så att blodet stänkte. Och slutligen hängde man honom på ett kors, till den största smärta och samtidigt vanära som man kan tänka sig.
Då han hängde där kunde han ha gjort som soldaterna sa: han kunde ha stigit ner och visat att han är Gud. Men han gjorde det inte. Han led till det bittra slutet. Och när slutet kom, då hade han inte förlorat. Då vann han. Då krossade han djävulens huvud, som Gud hade sagt att han skulle göra redan den dag när de första människorna syndade i Edens lustgård. Han sa: ”Det är fullbordat.”
Då gav han sitt liv. Han befallde sin ande åt Fadern. Ingen tog hans liv, utan han gav det frivilligt. 
När han, Gud själv, gav sitt liv, då måste det betyda något. Och det säger Jesus i texten: Han gav sitt liv för att världen ska leva. Det som han gjorde betydde att världens hela syndamängd lades på honom, och han betalade den skuld som synden hade dragit på oss. Den skulden var att varenda en av oss borde ha hamnat i helvetet, eftersom vi inte är sådana som Gud vill att vi ska vara. Men nu var den skulden betald. Därför behöver ingen enda av oss hamna i helvetet, utan i stället får vi leva för evigt med honom.
Den som äter av det brödet skall leva i evighet.
I dag har vi fått äta av det brödet. Låt oss fortsätta att äta av det varje dag, och varje söndag, om vi kan, söka oss till gudstjänsten där Guds ord predikas rent och klart, och höra så att vår själ får leva. Då ska vi också få evig välsignelse. Men vi ska akta oss för surdegen, bröd som innehåller gift för själen, något som också Jesus varnade sina lärjungar för, så att inte den onde får leda oss på vägar som leder vilse. För det bevare oss vår himmelske Far. Amen.
Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.
Predikan på Midfastosöndagen 18.3.2012 i Lepplax.

4 mars 2012

Vår kämpande ställföreträdare


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Låt oss be: Käre Jesus, du som övergav din himmel för att tjäna oss i kärlek intill döden på korset, kom och förklara för oss vad din kamp betyder, så att också vi skulle få kraft att kämpa den kamp som ligger framför oss och så bli bevarade tills du kallar oss hem till dig. Amen.
Predikotexten är från Hebr 5:7–9:
Medan han levde här i köttet, ropade han högt under tårar när han bad och åkallade den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest. Fastän han var Son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande. Och när han hade fullkomnats, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom.
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.
Den kämpande tron
Vem känner inte till kamp och strid?
Nu menar jag inte vem som har varit ute i krig, eller vem som har råkat ut för ett rejält slagsmål. Jag tror att vi alla är på något sätt inne i en kamp ibland. Det kan vara ekonomiska problem, relationsproblem i familj och äktenskap eller en kamp att klara av en examen.
Vanligen ser vi inte andras kamp. När vi är mitt uppe i vår egen kampsituation tycker vi ofta att alla andra klarar sig så lätt, men just vi har det jobbigast av alla.
Särskilt när vi är barn ser vi upp till förebilder. Ibland kallar vi dem idoler, som egentligen betyder avgud. Ofta glömmer vi att också de, och kanske särskilt de, har sin egen kamp. Vi ser bara det glansbildsaktiga i deras liv och tänker inte på skuggsidorna, som tyvärr ibland kommer fram när de dör en alltför tidig död.
Jesus är också en förebild för många, och det är ju bra. Men det är kanske samma sak med honom: vi ser honom som den gode herden, som bär små lamm på axeln, och vi ser honom högt uppe på berget eller ute i båten där han talar till folkmassorna.
Den här texten talar om en helt annan sida hos Jesus. Han ropade högt under tårar, han hade ångest. Det låter inte särskilt gemytligt! Och så måste han lära sig lydnad, heter det. Lydnad är något som barnen inte gärna lär sig, för det går emot vår natur. 
Jesus har prövat på kampen
Vi ska ta oss an några detaljer ur texten som visar på vilken kamp Jesus hade att kämpa.
1) Uttrycket ”i köttet” har en särskild betydelse i den nytestamentliga terminologin. Jesus var Guds Son, sann Gud, och som det heter i trosbekännelsen: ”född av Fadern i evighet”. Han var upphöjd, över allt annat. Han hade fått all makt. Men så blev han människa. Han klädde av sig sin himmelska dräkt och klädde sig i slavdräkt. Han blev vår tjänare, och det bibliska ordet betyder faktiskt slav. Det här brukar man kalla Kristi förnedring. Det är just det som betecknas med orden ”i köttet”. Han måste uppleva mänsklighetens villkor, de som finns på det allra nedersta planet i mänskligheten.
2) Han ropade högt. Tänk på Getsemanekampen: han svettades blod. Han bad: ”Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig.” Så tungt upplevde han det som låg framför honom. Tänk på att han tog på sig världens synd. All ondska i hela världen fokuserades på honom. Det var ingen lätt börda. Den kampen var verklig. Sedan hör vi honom ropa på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Han, Gud själv, måste överges av Gud, för Gud kan inte tåla synd hos sig. Och nu var Jesus sammanfattningen av hela världens synd. Han var avskyvärd i Guds ögon. Det här är något av det svåraste som vi föreläggs i Bibeln: att Jesus samtidigt var Gud och människa. Vi kan inte begripa det, vi kan bara tillbe honom i förundran och vördnad.
3) ”Under tårar”. Det finns flera tillfällen när det nämns att Jesus grät. Särskilt nämns det vid Lasarus grav. Ändå skulle han väcka upp honom några få minuter efteråt. Men han hade medlidande, han kände samma känslor som hans älskade vänner kände.
Vi kan också tänka på berättelsen hos Lukas (Luk 19) där han närmar sig Jerusalem under sitt intåg på åsnan på palmsöndagen:
När Jesus kom närmare och såg staden, brast han i gråt över den och sade: ”Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid. Men nu är det dolt för dina ögon.” 
Vad är det som får honom att gråta? Jo, det är folkets obotfärdighet. ”Därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig.” Det här vållade den största nöden för honom. Hur gärna skulle han inte ha önskat samla sitt folk som en höna samlar sina kycklingar, ”men ni ville inte.” (Matt 23:37) Tänk på det här: Jesus har kämpat och gråtit också för dig. Inte väl väl också du gå bort?
4) ”Han bad och åkallade.” För några veckor sedan såg vi hur Jesus tillbringade en hel natt i bön innan han sedan gick till sina lärjungar på vattnet. Det hörde också till hans förnedring att inte själv ha den kraft som han egentligen ägde som Gud, utan han måste be om kraft. Även om han i Getsemane ropade till sin Fader att han om möjligt skulle bli befriad från att dricka den beska kalken, så lämnade han ändå allt i Guds hand. ”Ske din vilja” är den bön som han bad som vår ställföreträdare. Och det är den bästa av alla böner, sammanfattningen av alla goda böner. Det finns inget bättre än Guds vilja, även om den för oss genom blodskamp och tårar.
Ännu längre tid varade hans kamp i öknen då han frestades av djävulen. Där fastade och bad han i 40 dagar. Vi skulle säga att han slösade bort sin tid. Tänk så många han kunde ha botat under den tiden! Tänk hur många kurser han kunde ha hållit för tusentals människor! För att inte tala om de inkomster han gick miste om i sin hantverkarverkstad. Men Jesus visste att han måste be flitigt om han skulle kunna segra i kampen. Han måste avstå från sig själv och hämta all kraft från Gud, sin Far.
5) ”Den som kunde rädda honom från döden.” Jesus bad till sin Far. Det var han som hade all makt. Djävulen försökte en gång intala Jesus att han kunde få allt om han föll ner och tillbad honom. Men Jesus tillbakavisade honom med Skriften, det första budet: ”Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.” Soldaterna invid korset hånade honom och sa att han ropar på Elia. ”Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels konung. Han litar på Gud. Nu får Gud rädda honom, om han har honom kär.” (Matt 27:42–43) Så blev han hånad, och Gud räddade honom, men inte undan döden. Han måste lida straffet för våra synder ända till det sista. Ändå var det till sin Far han satte sitt hopp. Den äran fick ingen ta ifrån honom.
6) ”Han blev bönhörd och tagen ur sin ångest.” Här kan vi i första hand tänka på frestelsen i öknen, där han segrade över djävulen med Guds ord, och där änglar kom och betjänade honom. Men vi kan också tänka på Getsemanelidandet, där han också fick kraft av sin Far och kan kunde lugnt och frimodigt överlämna sig i syndares händer, som det heter i Matt 26:45. 
7) ”Han lärde lydnad genom sitt lidande.” Här har vi ett av de starkaste uttrycken för förnedringstillståndet. Barn behöver lära lydnad och det måste ske genom att de med hot om bestraffning lär sig gränser. Ords 3:11 säger: ”Min son, förakta inte HERRENS fostran, förarga dig inte över hans tuktan.” Nu är det ju så, att tuktan hör ihop med synd och olydnad. Jesus var utan synd. Han var alltså inte olydig. Men ändå måste han lära lydnad. Vi vet inte hur mycket Josef och Maria behövde tukta honom, och det är ju en onödig fråga, eftersom han var utan synd, men vi vet mycket väl att Gud behövde tukta honom för att han skulle lära lydnad. Han måste lida, för att han var sann människa. Han måste i allt ställa sig under mänsklighetens villkor.
Våra fäder brukade använda begreppet ”Jesu görande och lidande lydnad”. Jesus måste dels göra allt, lyda Guds bud i minsta detalj, dels måste han lida för allt det som vi har varit olydiga. I dessa båda slag av lydnad blir hans förnedring fullständig och därmed utför han sin frälsningsgärning för hela världen.
Vad ledde kampen till?
Vi har hittills uppehållit oss vid sådana enskilda utsagor i texten som handlar om Kristi förnedring. Nu kommer vi till sådana som talar om hans seger och upphöjelse. Det är motsatsen till förnedringen och det blir alltså fråga om att han återtar sin höga ställning som Gud. 
8) ”När han hade fullkomnats.” Jesu sjätte ord på korset var ett triumfrop: ”Det är fullbordat”. Han hade gjort allt. Han hade burit världens synder till förbannelsens trä och Guds heliga vrede hade förtärt synderna. Mitt i det som verkade vara djävulens triumf segrade han. Kärleken segrade i lidandet. Det här är ingen triumf inför ögonen, men det är en salig seger. Nu återstod att stiga ner i helvetet och förkunna för själarna som hölls fångna, som det heter i 1 Petr 3:18–19:
Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud. Han blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden. I Anden gick han bort och utropade ett budskap för andarna i fängelset.
9) ”Upphovet till evig frälsning.” I samma stund som Jesus genomled sin värsta förnedring förverkligades Guds frälsningsplan: ”Låta ende Sonen för syndare dö, frälsa den brottsliga världen.” (Psb 421:1) Uttrycket ”evig frälsning” är fantastiskt. Det är en anspelning på det som är så typiskt för Hebreerbrevet: den offergärning som vår store överstepräst utför är långt bättre än den som de jordiska prästerna utförde när de bar fram dagliga offer. För deras offer måste upprepas dagligen och varje år måste översteprästen gå in i det allra heligaste och offra på den stora försoningsdagen. Det räckte inte med en gång. Men när Jesus bar fram sig själv, och blev offrad i vårt ställe, då gäller det för evigt! Inget anfall av djävulen kan någonsin underkänna det offret. Han kan aldrig påstå att något ska vara kvar, som vi måste offra för själva. Allt är gjort.
Efter två nätter och en dag bevisar Gud att det verkligen är färdigt. Då uppstår Jesus ur graven. Då skrivs kvittot: Allt är betalt! Då är Jesus inte längre i sitt förnedringstillstånd. Han har gjort allt och nu kan han fara upp till himlen. Men först ska han vara hos de sina under 40 dagar för att ännu hålla kurser för dem. Han ska förbereda dem för deras uppdrag: att vara hans vittnen ända till jordens ändar. De ska inte behöva offra igen. De ska inte betala av på sin skuld till honom. Hela skulden är betald. Men nu ska de gå ut för att predika att en evig rättfärdighet har förts fram, som profeten Daniel fick veta genom ängelns budskap (Dan 9:24).
Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet”, sjunger vi i påskpsalmen. Och det ger oss redan nu kraft att gå igenom den tunga kampen under fastetiden. Vi har redan facit på hand, kan vi säga. 
10) Vår text avslutas med orden ”för alla som lyder honom.” Det är ett allvarsord som för våra tankar till den yttersta domen. Då ska alla knän böjas inför honom. Då ska de se upp till honom som de har stungit. 
Det här stället har använts fel. Mormonerna lär att människan blir frälst genom att lyda evangeliets lagar och förordningar. Då tänker man sig att lydnaden är något som vi visar upp. Det är det samma som de som finns på Jesu vänstra sida på domens dag ska säga. De förundrar sig över att det ställs krav på dem som de inte har klarat av. Skulle vi ha mött Jesus utan att ha betjänat honom? Skulle vi inte ha gett honom mat och kläder om vi hade mött honom hungrig och naken?
Men den här lydnaden avser det samma som att tro. Det handlar om att den eviga frälsningen, den som förkunnas för de saliga på domens dag med orden ”kom till mig, ni min faders välsignade”, den hör samman med att känna Jesus och att vara känd av honom. Det handlar om att ha den enda giltiga bröllopsdräkten på sig, nämligen den rättfärdighet som Jesus vann genom sitt rättfärdiga liv och genom att lida straffet för syndare, och som han har klätt på oss i dopet. Den som har den dräkten ska hälsa honom med glädje när han kommer i sin slutliga triumf, men den som har förkastat honom ska visas bort för att tillsammans med djävlarna pinas i evighet.
Vår kämpande tro
Vad ska vi nu lära oss av allt det här för egen del?
För det första ska vi lära att vi inte på egen hand ska försöka kämpa oss fram till Gud. Jesus har fullbordat frälsningen, och till den ska vi inte lägga något till.
För det andra ska vi komma ihåg, att djävulens makt inte är helt bruten utan att han går omkring som ett rytande lejon. Vi ska då minnas att vi inte ska kämpa mot djävulen i egen kraft När vi frestas och anfäktas ska vi gå till korset. Vi ska fly från djävulen och fly till Jesus. ”Vår egen kraft är här för svag, vi vore snart nedgjorda.” Det är på Jesus vi ska se, för det är bara hos honom som kraften finns. Han har segrat.
När Jesus därför uppmanar oss att kämpa för att komma in genom den trånga porten är det med den vissheten att han har kämpat och segrat och att vi i vår kamp mot ondskan i form av världens frestelser och vårt eget kött inte är ensamma, utan att vi får gå med Jesus i striden. Vi får likt Rut i GT be vår förlossare att breda sin mantelflik över oss eller be med psalmens ord:
Klippa, du som brast för mig,
låt mig gömma mig i dig. 
Och vi får avsluta med bönen:
Dig tackar allt mitt hjärta,
min Herre Jesus god,
för all din djupa smärta
och allt ditt tålamod.
Du vän, för evigt trogen,
dig vill jag mig förtro.
När jag till skörd är mogen,
mig bärga till din ro. Amen.
Predikan i Biblion, Vasa, 4.3.2012.