Livets bröd

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Bön: Käre himmelske Far! Hjälp oss att söka det rätta brödet när vi törstar och hungrar efter rättfärdighet. Ge oss det bröd som ger evigt liv. Amen.

Predikotexten är tredje årgångens evangelium från Joh 6:48–57:

Jesus sade: ”Jag är livets bröd. Era fäder åt manna i öknen, och de dog. Men det bröd som kommer ner från himlen är sådant att den som äter av det inte skall dö. Jag är det bröd som ger liv, det bröd som har kommit ner från himlen. Den som äter av det brödet skall leva i evighet. Och brödet jag ger är mitt kött, för att världen skall leva.”

 Judarna började då tvista med varandra och säga: ”Hur kan han ge oss sitt kött att äta?” Jesus svarade: ”Amen, amen säger jag er: Om ni inte äter Människosonens kött och dricker hans blod, har ni inte liv i er. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod har evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen. Ty mitt kött är verklig mat och mitt blod är verklig dryck. Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom. Liksom den levande Fadern har sänt mig, och jag lever därför att Fadern lever, så skall också den som äter mig leva därför att jag lever.”

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Vilken ledare talar så att hans anhängare börjar avsky honom och lämnar honom? Så gjorde Jesus. Han är absolut ingen populist, som frågar efter vad folk vill höra. I dagens text kommer han med så märkliga utsagor att folk vänder sig bort. ”Det här är ett hårt tal. Vem står ut med att höra det?”

I dagens predikan ska vi först se vem han är som talar så. Sedan ska vi betrakta det himmelska brödet och slutligen tänka på hur den här undervisningen kommer just nu, mitt i fastetiden, i beredelsen inför Jesu död och uppståndelse.

Jesus – sann Gud

Vår text börjar med den första av sju utsagor i Johannesevangeliet där Jesus talar i formen ”Jag är”. ”Jag är livets bröd.” Första gången säger han det i v35. De följande är ”Jag är världens ljus” (8:12; 9:5); ”Jag är dörren till fåren” (10:7, 9); ”Jag är den gode herden” (10:11, 14); ”Jag är uppståndelsen och livet” (11:25); ”Jag är vägen och sanningen och livet” (14:6); ”Jag är den sanna vinstocken” (15:1, 5).

De här orden ”Jag är” står för det gudomliga namnet, som för judarna var så heligt att de inte vågade uttala det. Det är Guds heliga namn (på hebreiska JHVH, Jahve). 

Det är det namnet som Gud presenterar sig med när han möter Mose i den brinnande busken. Det är det namnet som är över alla namn, och som en gång ska få alla människor att falla ner, antingen i skräck eller i glad tillbedjan, när Jesus kommer tillbaka till dom. 

Det namnet förekommer också i början av Jesu lidandeshistoria. När han blir förrådd av Judas i den mörka trädgården och står inför den romerska vakten och översteprästernas och fariseernas tjänare frågar han: ”Vem söker ni?” De svarar: ”Jesus från Nasaret.” Då säger Jesus: ”Jag Är.” (Joh 18:5) Vad händer? Hela den beväpnade skaran faller till marken.

Den som talar i vår text är den Evige, den Allsmäktige, som har kommit till jorden för att ge sitt liv för att sona vår synd, för att världen ska leva.

Vad är det himmelska brödet?

Bakgrunden är mannat i öknen, som judarna ansåg vara ett större under än brödundret med de fem bröden och de två fiskarna. Jesus mättade 5000 män en gång, men Mose mättade ett helt folk under 40 år. Jesus tillrättavisade judarna med att det inte var Mose som gav dem brödet, utan hans Fader i himlen. Guds bröd ger världen liv, säger han (v33). Det är han som är livets bröd. Det kan betyda två saker: brödet som ägs av, eller utgår från livet, och det bröd som för med sig liv, eller leder till liv. Båda betydelserna finns här. Jesus är livet, och det bröd han ger är hans liv. Och den som äter det brödet ska få evigt liv.

Vi ska jämföra med Jesu ord till djävulen när han frestades: ”Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.” (Matt 4:4). Brödet är Guds ord. Jesus förknippar brödet med sin undervisning, v35:

Den som kommer till mig skall aldrig hungra, och den som tror på mig skall aldrig någonsin törsta.

Det brödet är sådant att det ger evigt liv. Och så säger Jesus det märkliga (v51):

Och brödet jag ger är mitt kött, för att världen skall leva.

Många läser det här så att det gäller nattvarden. Senare står det också om att äta Människosonens kött och dricka hans blod. Det är naturligt att vi kopplar det till nattvardens bröd och vin. Så gör också en del kommentatorer, t.ex. Bo Giertz.

Men det finns starka skäl att säga emot den tolkningen. Jesus säger entydigt att den som äter hans kropp och dricker hans blod förblir i honom. Men det är inte en exakt parallell till nattvarden. För i 1 Kor 11:27–29 skriver Paulus att man kan försynda sig på Herrens kropp och blod genom att äta brödet eller dricka Herrens bägare på ett ovärdigt sätt. 

Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig.

Man kan alltså ta del av Herrens nattvard och ändå bli dömd och gå förlorad. Men den sortens ätande och drickande som Jesus talar om i vår text leder ofelbart till evig salighet. Han säger ju:

Den som äter mitt kött och dricker mitt blod förblir i mig och jag i honom.

Sakramentalt och andligt ätande

Vi ska se på det här på ett lite djupare sätt, men bara alldeles kort, för det är en överkurs.

Våra dogmatiker brukar tala om tre slags ätande och drickande.

1. Fysiskt ätande och drickande sysslar vi alla med varje dag.

2. Andligt ätande och drickande är att höra Guds ord och tro på det.

3. Sakramentalt ätande och drickande är en koppling av fysiskt och andligt ätande: vi äter bröd och dricker vin på ett fysiskt sätt i nattvarden, men vi äter också Kristi sanna kropp och dricker hans sanna blod, och får därmed en andlig välsignelse. I sakramentet blir det yttre elementet välsignat av Ordet, som gör att vi tror att vi tar emot Kristi sanna kropp och blod i, med och under bröd och vin. Det är verkligen ett stort mysterium!

När Jesus i texten talar om att ge sin kropp att äta är det inte fråga om sakramentalt ätande, utan om ett andligt ätande. Där finns välsignelsen i tron som tar emot hans ord. Jesus skulle offra sin kropp och gjuta sitt blod för världens synder. Den som tar emot det Ordet har evigt liv. Han ska uppstå på den yttersta dagen och leva i evighet genom det.

Jesu ställföreträdande offer

Därmed ska vi gå till frågan om hur Jesus offrar sitt liv för oss. ”Jesus för världen givit sitt liv”, sjunger vi. Hur ger han sitt liv? ”Brödet jag ger är mitt kött”, säger Jesus i texten.

Då måste vi gå långt tillbaka i tiden, ja rentav till det som var förrän det fanns någon tid. Det minns ingen av oss, men det har Gud berättat för oss i Bibeln. I Joh 3:16 står det:

Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.

Gud gav oss sin Son, ja rentav utgav. Ett äldre ord är prisgav. Han utlämnade honom, för det var inget vanligt gästbesök. Jesus borde ju som Guds Son ha kommit på ett verkligt statsbesök med pompa och ståt. Men i stället lät han sig födas av en vanlig kvinna. Han växte upp i en fattig familj och var ett barn som i allt var beroende av sin mor. Sen när han blev vuxen, ungefär 30 år, började han sin vandring mot lidandet i Jerusalem. Han frestades av djävulen i öknen när han var utmattad av en lång fasta, han gick omkring med sina lärjungar och undervisade och botade sjuka, och hade knappt tid att äta och sova. För det var många som behövde honom. Det var en massa människor som frågade efter honom. De ville göra honom till kung. Men fast han var kung lät han dem inte göra honom till kung. Han skulle bli upphöjd, men på ett annat sätt. Han blev upphöjd på ett kors.

Och den upphöjelsen var av ett helt annat slag än när man vill ära och upphöja en kung. Det var den värsta förnedring som kan drabba människor. Han blev slagen, man spottade på honom, man vred ihop törne och satte som en krona på hans huvud. Man hudflängde honom, dvs. man piskade honom så att blodet stänkte. Och slutligen hängde man honom på ett kors, till den största smärta och samtidigt vanära som man kan tänka sig.

Då han hängde där kunde han ha gjort som soldaterna sa: han kunde ha stigit ner och visat att han är Gud. Men han gjorde det inte. Han led till det bittra slutet. Och när slutet kom, då hade han inte förlorat. Då vann han. Då krossade han djävulens huvud, som Gud hade sagt att han skulle göra redan den dag när de första människorna syndade i Edens lustgård. Han sa: ”Det är fullbordat.”

Då gav han sitt liv. Han befallde sin ande åt Fadern. Ingen tog hans liv, utan han gav det frivilligt. 

När han, Gud själv, gav sitt liv, då måste det betyda något. Och det säger Jesus i texten: Han gav sitt liv för att världen ska leva. Det som han gjorde betydde att världens hela syndamängd lades på honom, och han betalade den skuld som synden hade dragit på oss. Den skulden var att varenda en av oss borde ha hamnat i helvetet, eftersom vi inte är sådana som Gud vill att vi ska vara. Men nu var den skulden betald. Därför behöver ingen enda av oss hamna i helvetet, utan i stället får vi leva för evigt med honom.

Den som äter av det brödet skall leva i evighet.

I dag har vi fått äta av det brödet. Låt oss fortsätta att äta av det varje dag, och varje söndag, om vi kan, söka oss till gudstjänsten där Guds ord predikas rent och klart, och höra så att vår själ får leva. Då ska vi också få evig välsignelse. Men vi ska akta oss för surdegen, bröd som innehåller gift för själen, något som också Jesus varnade sina lärjungar för, så att inte den onde får leda oss på vägar som leder vilse. För det bevare oss vår himmelske Far. Amen.

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan på Midfastosöndagen 18.3.2012 i Lepplax.