Vår kämpande ställföreträdare

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Låt oss be: Käre Jesus, du som övergav din himmel för att tjäna oss i kärlek intill döden på korset, kom och förklara för oss vad din kamp betyder, så att också vi skulle få kraft att kämpa den kamp som ligger framför oss och så bli bevarade tills du kallar oss hem till dig. Amen.

Predikotexten är från Hebr 5:7–9:

Medan han levde här i köttet, ropade han högt under tårar när han bad och åkallade den som kunde rädda honom från döden, och han blev bönhörd och tagen ur sin ångest. Fastän han var Son, lärde han sig lydnad genom sitt lidande. Och när han hade fullkomnats, blev han upphovet till evig frälsning för alla som lyder honom.

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Den kämpande tron

Vem känner inte till kamp och strid?

Nu menar jag inte vem som har varit ute i krig, eller vem som har råkat ut för ett rejält slagsmål. Jag tror att vi alla är på något sätt inne i en kamp ibland. Det kan vara ekonomiska problem, relationsproblem i familj och äktenskap eller en kamp att klara av en examen.

Vanligen ser vi inte andras kamp. När vi är mitt uppe i vår egen kampsituation tycker vi ofta att alla andra klarar sig så lätt, men just vi har det jobbigast av alla.

Särskilt när vi är barn ser vi upp till förebilder. Ibland kallar vi dem idoler, som egentligen betyder avgud. Ofta glömmer vi att också de, och kanske särskilt de, har sin egen kamp. Vi ser bara det glansbildsaktiga i deras liv och tänker inte på skuggsidorna, som tyvärr ibland kommer fram när de dör en alltför tidig död.

Jesus är också en förebild för många, och det är ju bra. Men det är kanske samma sak med honom: vi ser honom som den gode herden, som bär små lamm på axeln, och vi ser honom högt uppe på berget eller ute i båten där han talar till folkmassorna.

Den här texten talar om en helt annan sida hos Jesus. Han ropade högt under tårar, han hade ångest. Det låter inte särskilt gemytligt! Och så måste han lära sig lydnad, heter det. Lydnad är något som barnen inte gärna lär sig, för det går emot vår natur. 

Jesus har prövat på kampen

Vi ska ta oss an några detaljer ur texten som visar på vilken kamp Jesus hade att kämpa.

1) Uttrycket ”i köttet” har en särskild betydelse i den nytestamentliga terminologin. Jesus var Guds Son, sann Gud, och som det heter i trosbekännelsen: ”född av Fadern i evighet”. Han var upphöjd, över allt annat. Han hade fått all makt. Men så blev han människa. Han klädde av sig sin himmelska dräkt och klädde sig i slavdräkt. Han blev vår tjänare, och det bibliska ordet betyder faktiskt slav. Det här brukar man kalla Kristi förnedring. Det är just det som betecknas med orden ”i köttet”. Han måste uppleva mänsklighetens villkor, de som finns på det allra nedersta planet i mänskligheten.

2) Han ropade högt. Tänk på Getsemanekampen: han svettades blod. Han bad: ”Min Fader, om det är möjligt, låt denna kalk gå ifrån mig.” Så tungt upplevde han det som låg framför honom. Tänk på att han tog på sig världens synd. All ondska i hela världen fokuserades på honom. Det var ingen lätt börda. Den kampen var verklig. Sedan hör vi honom ropa på korset: ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?” Han, Gud själv, måste överges av Gud, för Gud kan inte tåla synd hos sig. Och nu var Jesus sammanfattningen av hela världens synd. Han var avskyvärd i Guds ögon. Det här är något av det svåraste som vi föreläggs i Bibeln: att Jesus samtidigt var Gud och människa. Vi kan inte begripa det, vi kan bara tillbe honom i förundran och vördnad.

3) ”Under tårar”. Det finns flera tillfällen när det nämns att Jesus grät. Särskilt nämns det vid Lasarus grav. Ändå skulle han väcka upp honom några få minuter efteråt. Men han hade medlidande, han kände samma känslor som hans älskade vänner kände.

Vi kan också tänka på berättelsen hos Lukas (Luk 19) där han närmar sig Jerusalem under sitt intåg på åsnan på palmsöndagen:

När Jesus kom närmare och såg staden, brast han i gråt över den och sade: ”Tänk om du i dag hade förstått, också du, vad som ger dig verklig frid. Men nu är det dolt för dina ögon.” 

Vad är det som får honom att gråta? Jo, det är folkets obotfärdighet. ”Därför att du inte förstod den tid då Herren besökte dig.” Det här vållade den största nöden för honom. Hur gärna skulle han inte ha önskat samla sitt folk som en höna samlar sina kycklingar, ”men ni ville inte.” (Matt 23:37) Tänk på det här: Jesus har kämpat och gråtit också för dig. Inte väl väl också du gå bort?

4) ”Han bad och åkallade.” För några veckor sedan såg vi hur Jesus tillbringade en hel natt i bön innan han sedan gick till sina lärjungar på vattnet. Det hörde också till hans förnedring att inte själv ha den kraft som han egentligen ägde som Gud, utan han måste be om kraft. Även om han i Getsemane ropade till sin Fader att han om möjligt skulle bli befriad från att dricka den beska kalken, så lämnade han ändå allt i Guds hand. ”Ske din vilja” är den bön som han bad som vår ställföreträdare. Och det är den bästa av alla böner, sammanfattningen av alla goda böner. Det finns inget bättre än Guds vilja, även om den för oss genom blodskamp och tårar.

Ännu längre tid varade hans kamp i öknen då han frestades av djävulen. Där fastade och bad han i 40 dagar. Vi skulle säga att han slösade bort sin tid. Tänk så många han kunde ha botat under den tiden! Tänk hur många kurser han kunde ha hållit för tusentals människor! För att inte tala om de inkomster han gick miste om i sin hantverkarverkstad. Men Jesus visste att han måste be flitigt om han skulle kunna segra i kampen. Han måste avstå från sig själv och hämta all kraft från Gud, sin Far.

5) ”Den som kunde rädda honom från döden.” Jesus bad till sin Far. Det var han som hade all makt. Djävulen försökte en gång intala Jesus att han kunde få allt om han föll ner och tillbad honom. Men Jesus tillbakavisade honom med Skriften, det första budet: ”Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.” Soldaterna invid korset hånade honom och sa att han ropar på Elia. ”Andra har han hjälpt. Sig själv kan han inte hjälpa. Han är Israels konung. Han litar på Gud. Nu får Gud rädda honom, om han har honom kär.” (Matt 27:42–43) Så blev han hånad, och Gud räddade honom, men inte undan döden. Han måste lida straffet för våra synder ända till det sista. Ändå var det till sin Far han satte sitt hopp. Den äran fick ingen ta ifrån honom.

6) ”Han blev bönhörd och tagen ur sin ångest.” Här kan vi i första hand tänka på frestelsen i öknen, där han segrade över djävulen med Guds ord, och där änglar kom och betjänade honom. Men vi kan också tänka på Getsemanelidandet, där han också fick kraft av sin Far och kan kunde lugnt och frimodigt överlämna sig i syndares händer, som det heter i Matt 26:45. 

7) ”Han lärde lydnad genom sitt lidande.” Här har vi ett av de starkaste uttrycken för förnedringstillståndet. Barn behöver lära lydnad och det måste ske genom att de med hot om bestraffning lär sig gränser. Ords 3:11 säger: ”Min son, förakta inte HERRENS fostran, förarga dig inte över hans tuktan.” Nu är det ju så, att tuktan hör ihop med synd och olydnad. Jesus var utan synd. Han var alltså inte olydig. Men ändå måste han lära lydnad. Vi vet inte hur mycket Josef och Maria behövde tukta honom, och det är ju en onödig fråga, eftersom han var utan synd, men vi vet mycket väl att Gud behövde tukta honom för att han skulle lära lydnad. Han måste lida, för att han var sann människa. Han måste i allt ställa sig under mänsklighetens villkor.

Våra fäder brukade använda begreppet ”Jesu görande och lidande lydnad”. Jesus måste dels göra allt, lyda Guds bud i minsta detalj, dels måste han lida för allt det som vi har varit olydiga. I dessa båda slag av lydnad blir hans förnedring fullständig och därmed utför han sin frälsningsgärning för hela världen.

Vad ledde kampen till?

Vi har hittills uppehållit oss vid sådana enskilda utsagor i texten som handlar om Kristi förnedring. Nu kommer vi till sådana som talar om hans seger och upphöjelse. Det är motsatsen till förnedringen och det blir alltså fråga om att han återtar sin höga ställning som Gud. 

8) ”När han hade fullkomnats.” Jesu sjätte ord på korset var ett triumfrop: ”Det är fullbordat”. Han hade gjort allt. Han hade burit världens synder till förbannelsens trä och Guds heliga vrede hade förtärt synderna. Mitt i det som verkade vara djävulens triumf segrade han. Kärleken segrade i lidandet. Det här är ingen triumf inför ögonen, men det är en salig seger. Nu återstod att stiga ner i helvetet och förkunna för själarna som hölls fångna, som det heter i 1 Petr 3:18–19:

Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud. Han blev dödad till köttet, men levandegjord genom Anden. I Anden gick han bort och utropade ett budskap för andarna i fängelset.

9) ”Upphovet till evig frälsning.” I samma stund som Jesus genomled sin värsta förnedring förverkligades Guds frälsningsplan: ”Låta ende Sonen för syndare dö, frälsa den brottsliga världen.” (Psb 421:1) Uttrycket ”evig frälsning” är fantastiskt. Det är en anspelning på det som är så typiskt för Hebreerbrevet: den offergärning som vår store överstepräst utför är långt bättre än den som de jordiska prästerna utförde när de bar fram dagliga offer. För deras offer måste upprepas dagligen och varje år måste översteprästen gå in i det allra heligaste och offra på den stora försoningsdagen. Det räckte inte med en gång. Men när Jesus bar fram sig själv, och blev offrad i vårt ställe, då gäller det för evigt! Inget anfall av djävulen kan någonsin underkänna det offret. Han kan aldrig påstå att något ska vara kvar, som vi måste offra för själva. Allt är gjort.

Efter två nätter och en dag bevisar Gud att det verkligen är färdigt. Då uppstår Jesus ur graven. Då skrivs kvittot: Allt är betalt! Då är Jesus inte längre i sitt förnedringstillstånd. Han har gjort allt och nu kan han fara upp till himlen. Men först ska han vara hos de sina under 40 dagar för att ännu hålla kurser för dem. Han ska förbereda dem för deras uppdrag: att vara hans vittnen ända till jordens ändar. De ska inte behöva offra igen. De ska inte betala av på sin skuld till honom. Hela skulden är betald. Men nu ska de gå ut för att predika att en evig rättfärdighet har förts fram, som profeten Daniel fick veta genom ängelns budskap (Dan 9:24).

”Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet”, sjunger vi i påskpsalmen. Och det ger oss redan nu kraft att gå igenom den tunga kampen under fastetiden. Vi har redan facit på hand, kan vi säga. 

10) Vår text avslutas med orden ”för alla som lyder honom.” Det är ett allvarsord som för våra tankar till den yttersta domen. Då ska alla knän böjas inför honom. Då ska de se upp till honom som de har stungit. 

Det här stället har använts fel. Mormonerna lär att människan blir frälst genom att lyda evangeliets lagar och förordningar. Då tänker man sig att lydnaden är något som vi visar upp. Det är det samma som de som finns på Jesu vänstra sida på domens dag ska säga. De förundrar sig över att det ställs krav på dem som de inte har klarat av. Skulle vi ha mött Jesus utan att ha betjänat honom? Skulle vi inte ha gett honom mat och kläder om vi hade mött honom hungrig och naken?

Men den här lydnaden avser det samma som att tro. Det handlar om att den eviga frälsningen, den som förkunnas för de saliga på domens dag med orden ”kom till mig, ni min faders välsignade”, den hör samman med att känna Jesus och att vara känd av honom. Det handlar om att ha den enda giltiga bröllopsdräkten på sig, nämligen den rättfärdighet som Jesus vann genom sitt rättfärdiga liv och genom att lida straffet för syndare, och som han har klätt på oss i dopet. Den som har den dräkten ska hälsa honom med glädje när han kommer i sin slutliga triumf, men den som har förkastat honom ska visas bort för att tillsammans med djävlarna pinas i evighet.

Vår kämpande tro

Vad ska vi nu lära oss av allt det här för egen del?

För det första ska vi lära att vi inte på egen hand ska försöka kämpa oss fram till Gud. Jesus har fullbordat frälsningen, och till den ska vi inte lägga något till.

För det andra ska vi komma ihåg, att djävulens makt inte är helt bruten utan att han går omkring som ett rytande lejon. Vi ska då minnas att vi inte ska kämpa mot djävulen i egen kraft När vi frestas och anfäktas ska vi gå till korset. Vi ska fly från djävulen och fly till Jesus. ”Vår egen kraft är här för svag, vi vore snart nedgjorda.” Det är på Jesus vi ska se, för det är bara hos honom som kraften finns. Han har segrat.

När Jesus därför uppmanar oss att kämpa för att komma in genom den trånga porten är det med den vissheten att han har kämpat och segrat och att vi i vår kamp mot ondskan i form av världens frestelser och vårt eget kött inte är ensamma, utan att vi får gå med Jesus i striden. Vi får likt Rut i GT be vår förlossare att breda sin mantelflik över oss eller be med psalmens ord:

Klippa, du som brast för mig,
låt mig gömma mig i dig. 

Och vi får avsluta med bönen:

Dig tackar allt mitt hjärta,
min Herre Jesus god,
för all din djupa smärta
och allt ditt tålamod.
Du vän, för evigt trogen,
dig vill jag mig förtro.
När jag till skörd är mogen,
mig bärga till din ro. Amen.

Predikan i Biblion, Vasa, 4.3.2012.