Kom och se!

Av Ola Österbacka

Predikotexten för apostladagen är från Joh 1:45–51:

Filippus fann Natanael och sade till honom: ”Den som Mose har skrivit om i lagen och som profeterna har skrivit om, honom har vi funnit, Jesus, Josefs son, från Nasaret.” Natanael sade till honom: ”Kan något gott komma från Nasaret?” Filippus svarade: ”Kom och se!” När Jesus såg Natanael komma sade han om honom: ”Se, han är en verklig israelit. I honom finns inget svek.” Natanael frågade honom: ”Hur kan du känna mig?” Jesus svarade: ”Innan Filippus kallade på dig, såg jag dig där du var under fikonträdet.” Natanael svarade: ”Rabbi, du är Guds Son, du är Israels konung.” Jesus svarade honom: ”Därför att jag sade att jag såg dig under fikonträdet, tror du. Det som är större än detta skall du få se.” Sedan sade han till honom: ”Amen, amen, säger jag er: Ni kommer att få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.”

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Vi firar i dag apostladagen. Men det är inte apostlarna som är i centrum i dagens predikotext. De finns med i texten som vittnen om Jesus. Det är han som är centrum. 

Filippus inbjöd sin vän Natanael att komma och lära känna Jesus. ”Kom och se!” Det samma ska vi göra i dag: vi inbjuder till att komma och se Jesus.

Vem är han? Vi ska se på Bibelns vittnesbörd om honom ur tre synvinklar:

• Han är inte hög i världens ögon
• Han som profeterna vittnar om
• Han som är Gud i evighet

Inte hög i världens ögon

Natanael hade ingen hög uppfattning om Jesus. ”Kan något gott komma från Nasaret?” Det var den tidens uppfattning om nasareerna. Nasaret var en oansenlig stad i Galileen. Men det var just i denna oansenliga stad som Jesus växte upp.

I Jesajas julevangelium läser vi (Jes 9:2):

Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram.

Strax innan definierar Jesaja vilket folk och vilket område han talar om, nämligen ”hedningarnas Galileen”. Just den tiden drabbades Nordriket Israel av en fruktansvärd olycka: det assyriska angreppet och påföljande deportation av en stor del av folket till främmande land. Det var ett fruktansvärt mörker över landet. Folket bodde verkligen i dödsskuggans land. Även om landet på Jesu tid var återställt så att man besökte Jerusalem till högtiderna och behöll sin vördnad inför Mose lag och profeterna, så hade det låg status. Och Nasaret var en liten by i detta avsides land. Kan något gott komma från Nasaret?

I denna lilla stad bodde Maria när hon tog emot uppenbarelsen om att hon skulle föda Jesus. Från denna stad vandrade hon tillsammans med sin trolovade Josef till Betlehem där hon födde Jesus. När Maria och Josef återvände från Egypten var det inte självklart att de skulle återvända till Nasaret. Men Gud ledde dem dit, ”för att han skulle kallas nasare” (Matt 2:23). Han kallas nämligen i Jes 11:1 för telningen (hebr. nétsär), ett skott som skjuter upp ur Isais avhuggna stam. 

I Jes 53:2 omtalas han som en späd planta, ett rotskott ur torr jord. Han hade ingen yttre fägring. Det var inte med stöd av sitt yttre, eller med sin status i samhället som han skulle göra sitt livsverk. Han skulle tvärtom vara föraktad och övergiven av människor, en smärtornas man och förtrogen med lidande (Jes 53:3).

I adventpsalmen sjunger vi:

Ej kommer han med härar,
och ej med ståt och prakt.
Dock ondskan han förfärar
i all dess stolta makt.

NT:s vittnesbörd om Jesus tar starkt fram den här kontrasten mellan makten och ringheten. Jesus har verkligen makt, ja all makt i himlen och på jorden, men han framträder i ringhet. Han rider inte in i Jerusalem på en vit häst, utan på ett åsneföl. Han låter sig inte frestas av djävulen att falla ner och tillbe honom för att komma åt besittningsrätten till jorden, för den har han redan.

Jesus kallas på många ställen för Davids son, eller David själv. David var också ett exempel på en som inte blev utvald för att han var ståtlig till det yttre. När profeten Samuel fick i uppdrag av Gud att smörja en ny kung åt Israel, då Saul hade avfallit, gick han till Isai i Betlehem. En rad ståtliga söner gick fram inför honom, men ingen av dem var Guds utvalde. När den siste sonen hade kommit fram frågade Samuel: Finns det inte fler? – Jo, men han är bara en vallpojke. – Låt honom komma hit. Han är det.

Så här är det också med Herrens sändebud, apostlarna. De var enkla, olärda fiskare från Galileen, inte alls ansedda i samhället. Därför trodde man på pingstdagen, när de talade främmande språk, att de var berusade.

Så här är det också i dag. De kristna som håller fast vid Guds ord håller åter på att bli föraktade och förföljda. Så här står det i 1 Kor 1:26–29:

Bröder, se på er egen kallelse. Inte många av er var visa om man ser till det yttre, inte många var mäktiga, inte många av förnäm släkt. Nej, det som för världen var dåraktigt har Gud utvalt för att låta de visa stå där med skam, och det som för världen var svagt har Gud utvalt för att låta det starka stå där med skam, och det som för världen var oansenligt och föraktat, ja, det som inte var till, har Gud utvalt för att göra till intet det som var till, för att ingen människa skall berömma sig inför Gud.

Han som profeterna vittnar om

Filippus introducerade Jesus med orden:

Den som Mose har skrivit om i lagen och som profeterna har skrivit om, honom har vi funnit.

Vad har Mose skrivit om honom? Vi kan läsa hur Gud beskriver honom för Mose i 5 Mos 18:18:

En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom. 

Vad säger då profeterna? 

Vi kan först påminna oss om att Psalm 22 innehåller en mängd anspelningar på Jesus i hans yttersta lidande: korsfästelsen. T.ex. det förtvivlade ropet i v. 2:

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Och v. 17–19:

Hundar omger mig, de ondas hop omringar mig, mina händer och fötter har de genomborrat. Jag kan räkna alla mina ben, de ser på mig, de stirrar. De delar mina kläder mellan sig och kastar lott om min klädnad.

Det här hade ännu inte blivit en verklighet för Filippus och Natanael. Däremot kände de mycket väl till profetian i 2 Sam 7:12–14:

När din tid är ute och du vilar hos dina fäder, skall jag efter dig upphöja den avkomling som skall utgå ur ditt liv, och jag skall befästa hans kungadöme. Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans kungatron för evigt. Jag skall vara hans fader och han skall vara min son.

Det här gällde ju i första hand och till det yttre Davids son Salomo, som byggde Jerusalems tempel. Men Salomo fick inte kungatronen för evigt. Det fick Jesus. Inte på det synliga sätt som David och Salomo fick regera, utan han regerade i sitt andliga rike, nådens rike.

Han skulle regera genom att utlämna sig själv i yttersta svaghet: genom att ge sitt liv i döden för att vi skulle få leva med honom för evigt. Det berättar Jesaja om så tydligt i kap. 53:5:

Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.

Och också Jeremia profeterar hur han skulle bli vår rättfärdighet (33:15–16):

I de dagarna och på den tiden skall jag låta en rättfärdig telning växa upp åt David. Han skall skaffa rätt och rättfärdighet på jorden. I de dagarna skall Juda bli frälst och Jerusalem bo i trygghet. Man skall kalla det så: HERREN vår rättfärdighet.

Det var utifrån sådana här ställen som judarna tänkte sig att Messias, den Smorde, Davids son, skulle skapa ett yttre fridsrike åt sitt folk. Så ville man också tolka profeten Hesekiel, 34:23: 

Jag skall låta en herde uppstå, gemensam för dem alla, och han skall föra dem i bet, nämligen min tjänare David. Han skall föra dem i bet och vara deras herde.

Men det var genom att ge sitt liv som han blev herde för sitt folk. Jesus förklarade profetiorna när han talade om sig själv som den gode herden (Joh 10). Det var han som skulle komma som den nye David. Han skulle förbinda det sargade, återupprätta det som fienden hade rivit sönder. Han skulle göra det genom att själv låta sig hånas och torteras och lida den mest fruktansvärda död som människor i sin ondska har kunnat tänka ut. Det gjorde han på grund av våra synder. Hela världens synd träffade honom, som när man fokuserar solens ljus i en brännande stråle genom en lins. Därför kunde vi få hans rättfärdighet och få förlåtelse för alla våra synder, så att vi kan stå som rättfärdiga inför Guds domstol. Det var om honom som profeterna talade.

Han som är Gud av evighet

Slutligen ska vi stanna upp inför den märkliga slutversen i vår text:

Ni kommer att få se himlen öppen och Guds änglar stiga upp och stiga ner över Människosonen.

Vi kommer här att tänka på Jakobs dröm i Betel, när han flydde från sin bror Esau. Han såg en hög stege som var rest mellan himlen och jorden, och Guds änglar gick upp och ner längs stegen. 

Himlen har nu öppnats och Guds nåd mot människorna förkunnas för hela världen. Att vägen till himlen öppnades visades också när Jesus dog. Då rämnade förlåten i templet, som hade dolt det allra heligaste för människorna. Det symboliserade himlen, det allra heligaste dit ingen syndig människa kan komma. Men nu hade synderna tagits bort, och himlen är öppen. Därför sjunger vi:

Se, nu är det öppet för vilken som helst
att in i det helgaste gå.
Ty blodet har runnit och världen är frälst.
O syndare, akta därpå!

Människosonen omtalas i Dan 7:13–14:

I min syn om natten såg jag, och se, en som liknade en människoson kom med himlens skyar, och han närmade sig den Gamle och fördes fram inför honom. Åt honom gavs makt och ära och rike, och alla folk och stammar och språk måste tjäna honom. Hans välde är ett evigt välde som inte skall ta slut, och hans rike skall inte förstöras.

När Jesus gav sin missionsbefallning, innan han lämnade sina lärjungar, hänvisade han till det här, när han sa att han har fått all makt i himlen och på jorden. Han gjorde också en tydlig hänvisning till Daniels profetia då han undervisade om sin andra ankomst (Matt 24), och talade om ”förödelsens styggelse” som profeten Daniel talar om. Sedan nämner han flera gånger namnet Människosonen.

Det är han som visade sin storhet för de blivande apostlarna. Det är han som vi har med oss i dag. För oss gäller orden i dag lika väl som för Natanael: kom och se! Lär känna honom som har sett dig, så som han såg Natanael när han satt under fikonträdet, redan innan han hade sett Jesus. Han har kallat dig till sin lärjunge för att du inte ska gå förlorad i en evighet i mörker och död, utan för att du ska leva med honom. Det är därför som också du har blivit döpt, inte som en from ceremoni för att du ska få ett namn, utan för att bli hans egen, för att du ska leva under honom i hans rike, tjäna honom i evig rättfärdighet, oskuld och salighet, liksom han har uppstått från de döda, lever och regerar i evighet.

Har du tappat bort honom i ditt liv, då ska du lyssna medan det heter i dag. I morgon kan det vara för sent. Har du inte kommit till Jesus här i tiden är det för sent när Människosonen kommer på himlens moln. Men i dag kallar han. Kom och se!

Predikan i Cafe Salteriet, Svedjehamn Björköby, 20.7.2014.

Profetiornas fullbordan

Av Ola Österbacka

Predikotext: Luk 10:23–24:

När de var ensamma, vände sig Jesus till lärjungarna och sade: ”Saliga är de ögon som ser det ni ser. Ty jag säger er: Många profeter och kungar ville se vad ni ser, men fick inte se det, och höra det ni hör, men fick inte höra det.”

Helige Fader, hjälp oss att se det som Jesu lärjungar fick se och höra det som de fick höra, för att det ska ge oss liv och glädje över att våra namn är skrivna i himlen. Amen. 

I dag gläds vi åt att börja ett nytt kyrkoår. Åter får vi vända blickarna mot Jesu ankomst och verksamhet för syndares frälsning. Första advent är en glädje- och festdag, då vi hyllar ärans kung, medan vi under de tre följande söndagarna i advent bereder oss i bön och bot för att göra rum för Herren i våra hjärtan. 

Advent signalerar kungens ankomst. Han kommer, han som var utlovad i gångna släktled. Dagens predikotext ger oss temat: Profetiornas fullbordan. Vi ska se på temat ur tre synvinklar: (1) Vad hände? (2) Vad väntade man på? (3) Vi har fått höra och se.

Vad var det som hände?

Jesu lärjungar fick se något som profeter och kungar hade väntat på, men som de inte fick se med sina ögon eller höra med sina öron. 

Vad var det som Jesu lärjungar fick se?

Lukas berättar tidigare i kapitel 10 om hur Jesus sänder ut en större grupp lärjungar, sjuttio andra, två och två för att gå framför honom när han besökte olika byar. Matteus och Markus berättar på ett liknande sätt om att Jesus sände ut de tolv apostlarna, och det gör också Lukas i det nionde kapitlet. Det var tydligen andra lärjungar än de tolv utvalda apostlarna som omtalas här.

Det är intressant att notera talet 70. Det går tillbaka på antalet folkstammar som spreds runt världen efter Noa, 1 Mos 10. Att det är så antyds av att den grekiska översättningen av GT (Septuaginta) anger 72 folkstammar, och en del läsarter av texten hos Lukas talar om att Jesus sänder ut 72 lärjungar.

Talet 7 framställs i Bibeln som ett förbundstal, Guds handlande med världen. 10 är fullhetens tal. Talet 70 kan vi därför se som en symbolisk representation av hela världens folk, ett första tecken på att Jesus skulle sända ut sina lärjungar för att göra alla folk till lärjungar. Talet 12 representerar Guds egendomsfolk Israel och när Jesus utsåg just 12 lärjungar till hans apostlar markerade han att det nya förbundet är det nya egendomsfolket, byggt på de tolv israelitiska stammarna.

Åt de sjuttio gav han fullmakt att tala i hans namn:

Den som lyssnar till er lyssnar till mig, och den som förkastar er förkastar mig.

Sedan berättas hur de sjuttio utsända lärjungarna kom tillbaka och gladdes över att också de onda andarna lydde dem. Men Jesus visar dem då på något ännu större: 

Jag såg Satan falla ner från himlen som en blixt.

Sedan talade han om den stora makt han har gett dem, att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot hela fiendens välde. Han intygar att ingenting någonsin ska skada dem. Här avser han den andliga välsignelse som de har genom tron, inte att ingen yttre skada ska drabba dem, för han talar ju vid andra tillfällen om förföljelser och svåra lidanden. Att det är den andliga välsignelsen ser vi av att han inskärper den viktigaste orsaken till glädje:

Men gläd er inte så mycket över att andarna lyder er, som över att era namn är skrivna i himlen.

Det här är summan av Jesu gärning: att han återköpt världen från djävulens välde. Satan störtades ner från himlen som en blixt. Han miste sin egentliga makt, även om han går omkring i stor vrede på jorden. De sjuttio fick på ett yttre sätt en försmak av den verkliga makt som de hade fått över djävulen, men den verkligt stora glädjen är att våra namn är skrivna i himlen – alla dem som Gud har kallat och rättfärdiggjort genom tron. Över dem har djävulen ingen makt.

Efter det här berättar Lukas om att Jesus jublade i den Helige Ande och uttalade några märkliga ord:

Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka men uppenbarat det för de olärda och små. Ja, Fader, detta var din goda vilja. Allt har min Fader överlämnat åt mig. Och ingen vet vem Sonen är utom Fadern, och ingen vet vem Fadern är utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för.

Det här var det som lärjungarna fick se. Det var det som Gud uppenbarade genom sin Son för dem som var olärda och små i sig själva, men som de visa och kloka inte fattade. Strax efter vår text ser vi också hur en laglärd kom fram och ville snärja Jesus. Det var ett åskådligt exempel på just dem som inte kunde fatta att Jesus var Messias, trots att de var lärda, i själva verket kunde de hela GT och de äldstes stadgar i minsta detalj. Ändå förstod de ingenting. Fadern hade inte uppenbarat sanningen för dem, att han som var utlovad genom profeterna nu stod mitt ibland dem. Det som Jesus uttalade i vår text sade han uttryckligen just till lärjungarna, när de var ensamma.

Vad var det som profeterna väntade på?

Låt oss nu vända till GT och ta reda på vad profeter och kungar önskade få se.

Vi kan börja i 5 Mos 18:15, där Mose säger:

HERREN, din Gud, skall låta uppstå åt dig en profet bland ditt folk, av dina bröder, en som är lik mig. Honom skall ni lyssna till.

Och några verser längre fram citerar Mose vad han hade hört från Herren själv:

En profet skall jag låta uppstå åt dem bland deras bröder, en som är lik dig, och jag skall lägga mina ord i hans mun, och han skall tala till dem allt vad jag befaller honom.

Den här mannen brukade judarna allmänt kalla ”Profeten”. I NT omtalas ofta profetior som uttalande av ”profeten” som ett kollektivt begrepp, men det finns också en särskild person som förväntades vara denna profet förkroppsligad. Det ser vi av judarnas frågor till Johannes Döparen i Joh 1:21:

De frågade honom: ”Vad är du då? Är du Elia?” Han sade: ”Nej, det är jag inte.” ”Är du Profeten? Han svarade: ”Nej.”

Man föreställde sig att Profeten var en annan än Messias. Men Johannes ger ett vittnesbörd om att Profeten är identisk med Messias. Av Petrus får vi också klart besked i Apg 3 då han predikar om att Jesus är den utlovade Messias. Då citerar han Mose och tillämpar utsagan om Profeten på honom.

När det gäller Messias finns många utsagor i profetböckerna. Det fanns en stark förväntan på att han skulle komma för att återupprätta Davids tron. I dag sjöng vi ”Hosianna, Davids Son! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn.” 

Den sången, som mötte Jesus när han red in i Jerusalem, är nästan ordagrant hämtad från Ps 118:25–26. Orden ”Davids Son” är inte med där. De är en tolkning som ger uttryck för att folket kopplade samman löftet om Messias med det löfte som kung David fick genom profeten Natan. 

Vi kan läsa om fariseernas tolkning i deras samtal med Jesus (Matt 22:41–42):

Medan fariseerna var samlade, frågade Jesus dem: ”Vad anser ni om Messias? Vems son är han?” De svarade honom: ”Davids”.

Denna Davids Son kallades faktiskt David av profeten Hesekiel (34:23):

Jag skall låta en herde uppstå, gemensam för dem alla, och han skall föra dem i bet, nämligen min tjänare David. Han skall föra dem i bet och vara deras herde.

Den gamle Simeon hörde till de saliga som fick uppleva hur profeternas ord fullbordades. Han fick hålla det 40 dagar gamla Jesusbarnet i sina händer. Vi har hans lovsång i Luk 2:29–32:

Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.

Ändå fick Simeon inte se den verkliga fullbordan av profetorden. Det fick Jesu lärjungar göra. De fick bevittna hans verksamhet, då han gick omkring och gjorde gott och botade alla. De fick uppleva hans osjälviskhet och kärlek. Han var ju inte som de, för han var utan synd. De fick höra hans undervisning. De måste gå igenom den oerhörda smärtan att se sin Mästare bli utlämnad åt hedningarna och korsfästas, i ohygglig smärta och förnedring. Men de fick också bevittna honom som uppstånden och levande.

Sedan blev de, precis som Skriften hade sagt, utrustade med Helig Ande och kraft för att bli hans vittnen. De fick vara med om att budskapet, som i första hand hade riktats till judarna, nu också skulle gå ut till hednavärlden. Allt det skedde under sådana former som Jesus hade förutsagt. De fick kraft och de fick ord att förkunna. De lärde sig genom Andens uppenbarelse hur de skulle utlägga profeternas budskap så att folk insåg att det nu var fullbordat. Och de måste också gå igeinom oerhörda lidanden, i många fall också martyrdöd, precis som Jesus hade sagt dem.

De var saliga, för de hade fått se profetiornas fullbordan, det som kungar och profeter hade längtat efter men som de ännu inte fick se.

Vi har fått höra och se

Allt det här har vi nu också fått höra och se. Det är fullbordat! Messias har kommit och fullbordat allt.

Vad innebär Messias verksamhet?

Messias betyder Den Smorde, på grekiska Kristus. I den judiska traditionen smordes man till tre ämbeten: profet, präst och kung. Jesus har blivit smord till alla de tre ämbetena. 

Jesus är profeten. Han är den som Mose hade talat om. En profet talar inte det han själv hittar på, utan han är ett språkrör. Han talar på en annans vägnar. En Guds profet talar de ord som Gud ger honom. 

Johannes vittnar om hans ämbete så här (Joh 1:18):

Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde, som själv är Gud och är hos Fadern, har gjort honom känd.

Jesus kan framträda som den store Profeten för han är själv Gud. Han kan därför vittna om Gud på ett annat sätt än vi människor kan. För vi kan inte se Gud. Vi kan bara se honom i hans uppenbarelse, i hans Ord.

Därför ska vi lyssna till honom, precis som Fadern sa till de tre lärjungarna när de var med Jesus, Mose och Elia på det heliga berget: 

Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!

Det andra ämbetet är prästen. Och han är inte bara präst, han är den sanne översteprästen, den som på långfredagen bar fram sitt eget blod som ett evigt offer. Prästen representerade folket inför Gud. Det var bara prästerna som fick komma nära inför Guds ansikte, och då aldrig utan blod. Blodet var reningsmedlet, som symboliserade det blod som Jesus göt på korset för oss alla.

Hebreerbrevet säger att det är omöjligt att tjurars och bockars blod kan ta bort synder. De kan alltså bara vara en symbol, en ersättare för honom som på riktigt kunde ta bort synden. Och när han gjorde det, gäller det för evigt. Jesus vann en evig förlossning från synden, döden och djävulens våld. Han skaffade fram den rättfärdighet som vi behövde för att kunna träda fram inför Gud. Och han har gett den åt oss. Därför kan Petrus skriva att vi har blivit ett konungsligt prästerskap, ett Guds folk, ett egendomsfolk.

Vi som hör till Jesus som hans folk är präster, som har rätt att komma inför Gud. Tänk vilken förmån! Det var den förmånen som man ännu inte hade i det gamla förbundet. Då måste man vända sig till de levitiska prästerna som skulle helga dem genom offer. Men det gällde bara en tid. Dessa offer måste hela tiden upprepas. Det som Jesus gjorde behövde inte upprepas.

Det är det här som var och en oss nu får fröjdas över. Den som profeterna vittnade om har nu kommit och han har fullbordat allt i vårt ställe.

Slutligen har vi kungens ämbete. Profeten Samuel smorde Saul till kung, och senare David. Han smorde kungen med olja. Jesus har inte blivit smord till kung av någon människa. Han har från tidernas början haft all makt. Ingen jordisk kung har sådan makt. Men Jesus är ingen jordisk kung.

När profeterna förutsade att Davids tron skulle återupprättas igen, då såg de Messiaskungen framför sig. De visste också att han inte skulle upprätta ett synligt rike. Samtidigt som han var kung skulle han vara föraktad. Han skulle bli hånad och han skulle lida mycket. Men han skulle inte behållas av döden. 

När Petrus och de andra apostlarna predikade på pingsten och senare, då hänvisade de till profeternas utsagor om Messias, och de sa att detta nu har blivit fullbordat. ”Denne Jesus, som ni har korsfäst, har Gud gjort både till Herre och Messias.” De kunde med kraft gå ut och vittna om att allt vad profeterna hade sagt nu hade uppfyllts.

Jesus är vår profet, präst och kung. Därför är han Kristus Herren. Han bär Guds heliga namn: Jag Är. Det är ett signum på att han är Gud av evighet, även om han lät sig födas av en kvinna och bli ett hjälplöst barn.

Det är denne kung vi hyllar i dag. Det är honom vi bereder oss att möta. Måtte vi alla komma ihåg det och inte fuska bort vår adventstid med allt annat som inte hör till en rätt beredelse inför kungens ankomst. Amen.

Det är fullkomnat! O Jesus kära,

det är ju så!

Må du vårt tvivlande hjärta lära att tro därpå

och vila tryggt på den klippans grund

som inte rämnar i domens stund!

Predikan i Biblion 1.12.2013.