31 augusti 2014

Jesus predikar lag och evangelium

Av Ola Österbacka
Dagens tema är Självprövning. Predikotexten är från Matt 21:28–31:
”Vad anser ni om detta? En man hade två söner. Han gick till den förste och sade: Min son, gå i dag och arbeta i min vingård. Jag vill inte, svarade han, men ångrade sig sedan och gick. Mannen vände sig då till den andre och sade samma sak. Han svarade: Ja, herre, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?” De svarade: ”Den förste.” Jesus sade till dem: ”Amen säger jag er: Publikaner och horor skall gå in i Guds rike men inte ni.”
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.
Jesus beskriver en familjesituation som vi känner igen också i vår tid. Föräldrarna ber barnen hjälpa till. Ett av barnen förklarar sig villigt, men gör hellre annat och det blir inget av. Ett annat säger rakt ut att han inte vill, men efter en stund börjar samvetet gnaga och så gör han det i alla fall.
Varför berättar Jesus det här? För att avslöja hur hans motståndare tänker och agerar, och vem som i verkligheten lyssnar. Bakgrunden är att Jesus undervisar i templet i Stilla veckan, dagarna innan hans lidande börjar. Översteprästerna och folkets äldste ställde en fråga till honom om hans fullmakt att undervisa. Han svarar med att själva ställa en fråga till dem om Johannes Döparen, som de själva förkastade. Sedan visar han att de uppträder som barn som vill ställa sig in hos sina föräldrar: svarar lydigt och snällt att de vill göra det som föräldrarna önskar, men gör det ändå inte. De vill upprätthålla ett sken av rättfärdighet och gudsfruktan. 
Annat var det med publikanerna och hororna. De hade levt omoraliskt, de gjorde inte det som deras Herre hade kallat dem till. Men de ångrade sig, de trodde på Johannes och de kom till Jesus och blev förlåtna. De fick ett nytt liv där de med glädje tjänade honom. Men de andliga ledarna trodde inte på Johannes och ångrade ingenting.
Predikans tema: Jesus predikar lag för de stolta och evangelium för syndarna.

Jesus predikar lagen
När Tarja Halonen kandiderade för att bli president i republiken Finland fick hon en fråga om sin tro. Hon svarade, att hon håller sig till bergspredikan. Då avsåg hon den gyllene regeln: ” Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem.” (Matt 7:12)
Hon tänkte då knappast på att bergspredikan också innehåller ytterst stränga ord (Matt 5:20):
Jag säger er att om er rättfärdighet inte går långt utöver de skriftlärdas och fariseernas, skall ni inte komma in i himmelriket.
Eller följande (Matt 5:28):
Var och en som med begär ser på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.
Och som en sammanfattning (Matt 5:48):
Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.
Sådana ord stoppar till munnen på den bäste. Och det är också avsikten. Jesus predikar lagen så att ingen människa ska tro att hon kan förtjäna en plats i himlen. Det blir alldeles klart när Jesus sa till sina lärjungar, efter att den rike unge mannen gått bort från honom, han som påstod att han hade hållit hela lagen (Matt 19:24):
Det är lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.
Inför de här orden måste hans lärjungar fråga: Vem kan då bli frälst? Och Jesus säger att det är omöjligt för människor. Lagen spärrar vägen till himlen, eftersom människor är syndare. Om vi människor skulle kunna vara fullkomliga, då skulle lagen öppna en väg till himlen. Då kunde vi lägga fram våra meriter och hänvisa till dem, och Gud skulle öppna för oss, tack vare att vi är fullkomliga. Då skulle vi passa i himlen, fria från synd och därmed från skuld.
Men vi är inte sådana. Vi är syndare, fläckade med skuld redan från födelsen hit till världen. För att vi ska veta om det, och ödmjuka oss inför Gud och bekänna att vi är syndare, måste lagen predikas.
Det var särskilt inför översteprästerna och de skriftlärda som lagen behövde predikas i sin fulla skärpa. Därför möter vi den hårdaste lagpredikan just när Jesus möter dem. Det har vi exempel på i vår text. Den beskriver Jesu möte med sina fiender bara några dagar innan de ska ta livet av honom. Lite senare i lidandesveckan blir det en ännu hårdare konfrontation, då Jesus dömer sina motståndare med sju ve-utsagor (Matt 23). Han utmålar dem som hycklare, som liknar vitkalkade gravar, som utanpå ser vackra ut men som inuti är fulla av de dödas ben och allt slags orenhet (v 27). Han rentav kallar dem ormar och huggorms-yngel. Med det säger han alltså att de har djävulen till sin far, precis som han gör i sitt samtal med judarna i Joh 8.
Det här är inget som vi lättvindigt ska avfärda med att det där ju gällde fariséerna på den tiden. Nej, det är lika mycket ord till oss i dag. Det är ord som också vi som är ivriga kyrkobesökare och aktade kristna ska ta till oss. Precis så som vi högst antagligt gjorde när vi var barn: svarade ja när våra föräldrar bad oss om något men sedan glömde bort det, så beter vi oss fortfarande. Vi vet vad som är rätt, men tänker och gör något helt annat.
Lägg märke till att Jesus inte säger ett enda ord om förlåtelse och det offer han ska ge för världens synd, varken till den rike mannen eller till de skriftlärde. Han stoppar till alla utsikter till att bli godkända av Gud.
I den situationen behöver vi gå vidare och ta del av hur

Jesus predikar evangelium
Jesus talar om en pojke som först är motspänstig och säger att han inte vill. Men han ångrar sig och går i alla fall. När hans fiender erkänner att den pojken handlar riktigare, säger Jesus dem sanningen:
Publikaner och horor skall gå in i Guds rike men inte ni.
Han stänger vägen till himlen för dem som i folkets ögon hade gjort allt rätt. Men han öppnar dörren på vid gavel för uppenbara syndare, för de mest föraktade. Hur kan han göra så?
Det finns ett nyckelord: Pojken ångrade sig
Till vilken grupp av människor skulle vi räkna kung David? Var han en oförvitlig man, en som skulle kallas rättfärdig likt fariséerna? Han kallas faktiskt så i Bibeln. Han kallar sig själv rättfärdig i sina psaltarpsalmer. Men han var en mördare och äktenskapsbrytare. Var han alls bättre än tullindrivarna och de prostituerade som Jesus talar om? Inte i grunden. Han var precis lika brottslig och ovärdig att komma inför Gud. Men han ångrade sig. När profeten Natan kom till honom med lagens spegel och visade honom hans synd, sa han: Jag har syndat mot HERREN. Och omedelbart förkunnade Natan avlösningens ord: Så har också HERREN förlåtit dig din synd. (2 Sam 12:13). Därför kan han skriva (Ps 32:1–2):
Salig är den som fått sin överträdelse förlåten, sin synd övertäckt. Salig är den människa som HERREN ej tillräknar synd.
När publikernas chef Sackeus klättrade upp i ett träd för att kunna se Jesus, visste Jesus att han var djupt olycklig och ångrade sin fortsatta utsugning och stöld. Lagen hade redan arbetat med honom. Han behövde hjälp. Han längtade efter ett förlåtelsens ord, efter upprättelse. Och det fick han. Jesus erbjöd sig att komma till hans hus och ge det välsignelse. Och sen sa han (Luk 19:9–10):
I dag har frälsning kommit till denna familj, eftersom också han är en Abrahams son. Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.
Varför straffar inte Jesus honom med ord om att han är huggormsyngel och har djävulen till far?
För att han redan visste det. Han var redan dömd i sitt hjärta. Lagen hade gjort sitt. Och för den som var dömd av lagen i sitt hjärta predikade Jesus ingen lag. Det var bara evangelium som gällde.
Samma sak var det med äktenskapsbryterskan som Johannes berättar om i sitt åttonde kapitel. Hon var dömd. Hon visste mycket väl att hon inte hade någon chans att undkomma dödsstraff om hon skulle dömas enligt Mose lag. Jesus lade ingen ytterligare börda på henne. Gå, och synda inte mer. Inte ett ord av anklagelser. Sådana hade hon fått alldeles tillräckligt.
Så var det också i fariséns hus, Luk 7. Farisén anklagade synderskan som hade smugit sig in bakom Jesus, inte högt, men i sina tankar. Och när Jesus sedan undervisar honom uttalar han direkt förlåtelse till henne, utan att anställa ett förhör om hon var botfärdig och ångrade sig. 
Och hur var det med rövaren som hängde vid hans sida på korset? Hur mycket av rättegång med hans liv anställde Jesus? Ingenting. Rövaren som var på hans andra sida hånade honom, men den botfärdige rövaren kunde bara be Jesus om en tanke. Han ångrade sina synder. Och han såg så klart att han kunde tillrättavisa den andre. Han bekände att de hade gjort sig förtjänta av det straff de led. De visste mycket väl vad straffet skulle bli för deras onda gärningar, men den botfärdige rövaren kände också Jesus: Denne man har inte gjort något ont.
Och Jesus, som såg in i hjärtat, han kunde se att mannen mitt i sin förnedring och mitt i sin stora syndaskuld längtade efter förlåtelse och frid. Och det fick han. Han fick dessutom ett direkt löfte om salighet tillsammans med Jesus.

Lag och evangelium för våra medmänniskor
Hur ska vi då förhålla oss till våra medmänniskor med lag och evangelium?
”Amerikas Luther”, dr C F W Walther, har gjort en utomordentlig framställning om den rätta delningen av lag och evangelium. Han utgår från hur Jesus gjorde och inskärper två saker:
För den självsäkre och obotfärdige ska predikas endast lag, inte ett ord evangelium. De skriftlärde och översteprästerna fick vänta förgäves på att Jesus skulle trösta dem med evangelium. Mot dem var han mycket hård.
Det här ska vi också tänka på i mötet med medmänniskor. När evangeliet förhånas och människor vänder ryggen mot Gud och hans ord ska vi inte alls meddela någon tröst eller ge löften om himmel och salighet. Då är lagens tid. 
Men när människor lider under sin synd och söker hopp och frid är det inte mera lagens tid. Då ska vi förmedla evangelium om syndares Frälsare. Då ska vi påminna om att denna tidens lidande väger lätt mot den härlighet som ska bli vår för Kristi skull, för att han har tagit bort våra synder och lidit döden för att vi skulle få leva. Då handlar det inte om att den olycklige ska få hjälp med att bli bättre och lägga bort sina synder, då handlar det inte om att be flitigt och anstränga sig att hitta frid, utan då handlar det bara om att visa på Jesus. Då ska ingenting prutas av evangeliet.
Att ge de rätta orden är minsann inte lätt. För vi är inte som Jesus, så att vi kan se in i människors hjärtan. Han visste exakt när en människa behövda höra lagen, och han visste precis när en människa behövde tröst genom evangeliet. Men vi kan inte se in i hjärtat, vi kan bara dra slutsatser utifrån det vi ser.
Och därför ska vi som vanliga kristna, när vi möter människor, inte vara för snabba att döma med lagen eller trösta med evangeliet enbart. Vi behöver lära känna varandra och väcka förtroende som kristna medmänniskor. Då har vi bättre möjligheter att kunna förmedla det ord som behövs i rätt tid. Vår främsta uppgift är att tjäna vår nästa i kärlek, samtidigt som vi lever av och i Guds ord, och så låta Gud lära oss vad vi ska säga. Att vara medmänniska är att vara som den barmhärtige samariten, att gå med på vägen. Men sedan ska vi inte dröja med att förmedla Guds Ord när tillfälle kommer och vittna om vår Frälsare.
Eftersom en predikant riktar sig till många behöver en predikan innehålla både lag och evangelium. Sedan kommer den Helige Ande att tillämpa orden som det behövs, för han känner människans hjärta.
Därför behöver vi själva, både vanliga kristna och predikanter, gå till Herren och bekänna vår synd, och ta emot hans förlåtelse. Där får vi kraften för de uppgifter han ger oss. Därför behöver vi vår gudstjänst, därför behöver vi nattvarden. Bara med den kraften kan vi vända om, och gå ut till tjänsten, även om vi många gånger har svikit och sagt nej när vår Herre kallat oss. Låt oss inte svika vår Herre och Mästare, utan lyssna, lyda och tjäna. Amen.
Bön: Herre, ge oss ett sådant sinnelag att vi ångrar det onda vi tänker och gör, och i allt frågar efter att göra din vilja. Amen.


Predikan i Biblion 31.8.2014, 11:e sönd. efter Trefaldighet.

17 augusti 2014

Som får bland vargar

Av Ola Österbacka
Predikotexten i dag på 9:e söndagen efter Trefaldighet utgörs av Jesu ord i Matt 10:16–22:
16 Se, jag sänder ut er som får mitt ibland vargar. Var därför listiga som ormar och oskyldiga som duvor. 17 Akta er för människorna. De skall utlämna er åt domstolar, och i sina synagogor skall de gissla er. 18 Och ni kommer att föras inför landshövdingar och kungar för min skull, för att vittna inför dem och hedningarna. 19 Men när man utlämnar er, så bekymra er inte för hur ni skall tala eller vad ni skall säga. Det kommer att ges åt er i den stunden, 20 och då är det inte ni som talar, utan er Faders Ande kommer att tala genom er.
21 En bror skall utlämna sin bror till att dödas och en far sitt barn, och barn skall sätta sig upp mot sina föräldrar och döda dem. 22 Och ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut intill slutet skall bli frälst.
Herre, öppna ditt ord för våra hjärtan, och våra hjärtan för ditt ord. Amen.

Det här är allvarliga ord. Det är nog en av de mest allvarsamma profetior som Jesus säger till sina lärjungarna om deras förväntningar på att följa honom. Texten är på sätt och vis en motsvarighet till tredje söndagen i fastan, som bär rubriken Kampen mot mörkrets makter. Då gäller kampen Jesus själv, nu är det hans lärjungar som är i blickpunkten.
Textorden skulle vara oerhört svåra att smälta om vi inte först hade lärt oss om Jesu egen kamp och hans seger över fienderna. Vem skulle vilja gå in i en situation som den här, av egen fri vilja?
Kanske känns den här utsagan overklig för oss i den trygga Norden. Visst har vi läst hur apostlarna och de första kristna blev förföljda, om förföljelserna av de kristna under de första århundradena, och vi har hört om angivelser och fängelsestraff för kristna som berättat om Jesus för sina barn under kommunistregimen i Sovjet och de andra öststaterna. Men är nu inte de här tiderna förbi?
Om vi ens lite har följt nyhetsrapporteringen de senaste dagarna vet vi att det här är en kuslig verklighet just i dag. Det ena dokumentet efter det andra läggs fram i sociala medier, om händelser som är närmast otroliga i sin grymhet. Och det här har Jesus sagt i förväg. Det är ingen härlig och lockande framtid som Jesus målar fram. Vad är det för en kraft som får en tänkande människa att utsätta sig för sådant?
Jag hoppas, när vi går vidare och ser hur den här texten har förverkligats, först för Jesu apostlar och de första kristna, och sedan bland kristna bröder och systrar i dag, att vi ska se vad som är drivkraften. Vi ska se hur glädjen över evangeliet om den fullbordade frälsningen i Jesus övervinner all rädsla och tar sig uttryck nästan i något som närmast verkar som dumdristighet att vittna om honom. Fast vi alltså måste uppehålla oss vid mångt och mycket som vi helst skulle slippa, så ser vi i allt detta den härliga kraft som utgår från Kristi död för våra synders skull och uppståndelse för vår rättfärdiggörelses skull. Vi ska slutligen landa i frågan, hur vi själva kan vara listiga som ormar och oskyldiga som duvor.

Apostlarnas drivkraft
Kring tiden för Jesu lidande och död, och ännu några veckor efter hans uppståndelse, tog lärjungarna till sig Jesu förmaningar att akta sig för människorna. De låste in sig. De aktade sig verkligen för att utmana fienderna. De var rädda för att någon skulle knacka på dörren och föra bort dem.
Men det blev en radikal ändring 50 dagar efter påsk. Då gick de plötsligt ut bland människorna och vittnade frimodigt om Jesu död och uppståndelse. Petrus och Johannes kunde djärvt säga till lyssnarna, att det var de som hade korsfäst Messias (Apg 3:13–15):
Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, som ni utlämnade och förnekade inför Pilatus, när denne hade beslutat att frige honom. Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och begärde att få en mördare frigiven. Livets furste dödade ni, men honom har Gud uppväckt från de döda. Det är vi vittnen till.
Vilken frimodighet! ”Livets furste dödade ni!” Alla hade i gott minne hur Jesus blev korsfäst. Många av dem hade själva stått där och ropat: ”Korsfäst!
Men det som för människorna såg ut att ha varit slutet för Jesu verksamhet blev en kraft av oanad styrka. Nu fanns ingen tvekan, ingen rädsla, för de hade ett viktigt budskap: ”Honom har Gud uppväckt från de döda. Det är vi vittnen till.”
Den här djärva förkunnelsen väckte motstånd. Petrus och Johannes greps och ställdes nästa dag inför Stora rådet. Där upprepar Petrus samma predikan om hur Jesus blev korsfäst och att han uppstod, men han fortsätter sedan med ett revolutionerande vittnesbörd (4:12):
Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.
Det är det här det handlar om! Det finns ingen annan väg till Gud! Det finns ingen annan väg till frid och välsignelse. Därför måste det här predikas, även om följden blev fängelse och rentav död. En av apostlarna, Johannes bror Jakob, blev halshuggen på grund av det här. Men slutade man för det? Nej. Man visste att det inte fanns något annat som var värt att leva för.
Det hade Den Helige Ande lärt dem. Han visade dem den fulla betydelsen av Jesu död och uppståndelse. Nu kunde de inte tiga. Nu fick Stora rådet och översteprästerna förbjuda dem hur mycket de ville. Apostlarna fortsatte att predika och undervisa.
Och Gud kunde använda t.o.m. terrorister för det här. När vi läser om vad Paulus sysslade med innan han blev omvänd så var det ungefär det samma som dagens ISIS-terrorister sysslar med. Han var lika övertygad som de att han gjorde det rätta när han släpade fram kristna och röstade för att de skulle avrättas eller tvingas förneka sin Frälsare. 
Men Paulus ställdes själv mot udden och blev en apostel, som med stor frimodighet vittnade inför landshövdingar och kungar, precis som Jesus hade förutsagt. Så mäktig är Gud.

Vår egen tid
Låt oss se lite mera på vår egen tid. Vi har de senaste veckorna hört om fientligheten från de extrema muslimerna och de mest grymma och omänskliga brott som de gör. Äntligen börjar sanningen gå upp också för medier och politiker, som hittills mest koncentrerat sitt intresse på Ukraina och Gaza – och visst sker också där hemska saker. Vi vet att muslimerna tror att de handlar på Guds uppdrag när de gör allt möjligt ont mot de kristna, och också mot andra muslimer som inte tror som de. Nu håller de på att förinta de äldsta kristna församlingarna, de som talar samma språk som Jesus talade. 
Det har också skett andra grymheter i islams namn. Många känner till hur de iranska myndigheterna fängslat och hotat den amerikanska pastorn Saeed Abedini. Mordet på den ende kristne politikern Shahbaz Bhatti i Pakistan för tre år sedan väckte också stor uppmärksamhet. Men det är oräkneliga andra kristna som har fått sätta livet till i länder där man ogillar evangeliet.
I kommunistländerna var det vanligt med angivarsystem, där man försökte komma åt information inom familjerna, också genom barn. Men kommunistregimerna kunde inte stoppa de kristna, trots fängelse och avrättningar. De hade kommit från mörker till ljus, från otro till tro, och hur skulle de då mera kunna återvända till mörkret?
Ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull.” Det finns också andra former av hat, som väller mot kristna bekännare mer än någonsin, och som blir tydligt i de sociala medierna. Det är fråga om andra slag av förföljelser. Vi har aldrig förr upplevt så mycket hån och glåpord som kommer bekännande kristna till del när de idag träder fram med ett klart kristet vittnesbörd i media. Attityderna mot kristna har hårdnat. Varför?
Därför att mörkrets furste rasar. Han är ute för att förvilla människor, och han triumferar för en kort liten tid. Han har lyckats göra Guds Ord förhatligt. Han har sett en möjlighet att göra det genom att förstöra grundvalen för samhället: den kristna familjen och äktenskapet. Och han verkar att lyckas över förväntan. Politiker och media tävlar om att förverkliga hans målsättning.
Den jakten påbörjades för 40–50 år sedan genom jämlikhetsideologin. Den lyckades komma in med den klassiska förförelsen: Skulle Gud ha sagt? Man började tycka att det bibliska budskapet var föråldrat. Den moderna människan ska frigöras, och man gav näring åt strävan att frigöra särskilt kvinnorna från de band som man menar härstammar från Bibeln. Men man sa inte att det i själva verket var människans, inte minst mannens, missbruk av sina rättigheter som var orsaken. Orsaken var inte att Gud har tänkt på fel sätt när han gav oss skapelseordningen.

Hur ska vi handla?
Se, jag sänder ut er som får mitt ibland vargar. Var därför listiga som ormar och oskyldiga som duvor.
Det är inte lätt att vara ett får som hotas av vargar. Ändå är det precis vad vi kristna är. Vargar kommer med våld. Deras avsikt är att röva och döda. Men det finns inte bara uppenbara vargar, som kommer med en öppen fientlighet. 
I Apg 20 läser vi hur aposteln Paulus varnar för att det ska komma vargar mitt ibland oss, ”från er egen krets”. Sådana vargar är farligast, för de väcker lätt vårt förtroende. Och när de har väckt vårt förtroende med ”milda ord och vackert tal” (Rom 16:18) så är faran där att vi vacklar och dukar under för hans anfall.
Sådana angrepp ska bemötas på två sätt.
Det första är med ormens list. Då menas inte att man gör som ormen i paradiset, som med sin list undergrävde Guds ord, utan utan med att använda vårt förnuft och de gåvor Gud har gett oss att avslöja attackerna på vår tro. Och där finns särskilt två utsatta områden i vår tid som vi måste bevaka på Guds Ords grund: den kristna skapelseordningen i hem och familj, och evolutionsläran. Båda går tillbaka på tilltron till Guds Ords auktoritet.
I båda fallen har djävulen sina medarbetare inom de kristnas egna led. I många fall är det säkert så, att goda kristna är omedvetna om faran med att låta sig ledas från Ordet, men hur det än är måste vi kämpa med öppna vapen och utan att förtröttas.
Att motsäga dessa farliga angrepp brukar kallas apologetik, trons försvar. Vi behöver lära oss hur fienden tänker. Vi måste avslöja fiendens strategier. 
Det andra sättet är att vara oskyldiga som duvor. När apostlarna hotades och förbjöds att undervisa om Jesus fortsatte de att göra det. Det verkade ju helt befängt, att så snart de hade släppts ur fängelset med förbud att undervisa i Jesu namn, så gick de tillbaka till templet och predikade! De handlade precis tvärtemot det som förnuftet sade dem. Det var en princip som gick över deras planer och förnuftets strategier. ”Man måste lyda Gud mer än människor”.
I detta litade de på Guds beskydd. De var menlösa som duvor. Men de räknade inte med att han i allt skulle bevara dem från det onda. De hade hört Jesu ord: Det ska gå lärjungen som det gick deras Mästare. Men de visste, att deras martyrdöd inte var någon verklig död. Deras lidande var inget verkligt lidande. Det verkliga lidandet är att vara utan Gud och utan hopp för evigheten. Har vi Gud med oss betyder det andra föga.
I den ena av Evangeliska folkhögskolans två lystringssånger ingår en vers som några ibland brukar haja till för, men som uttrycker just denna sanning, precis i vårt tidsläge:
Det betyder föga om på jorden
man ej ärad eller aktad är,
om man världens avskrap här är vorden,
blott man Herrens namn i skölden bär.
Vad var Paulus och Silas annat än världens avskrap när de torterades och sattes i stocken i fängelset i Filippi? Ändå sjöng de lovsånger. Strax därpå skulle Guds ord predikas till glädje och välsignelse, och fångvaktaren blev döpt med hela sitt husfolk.
Kära kristna vän! Låt inte tidens oro och våldsamheter göra dig betryckt så att du tappar modet! Just i en tid som vår vill Gud föra människor från hopplöshet till hopp, från otro till tro, från död till liv. Och han vill använda dig som redskap! När människor runt omkring uttrycker oro och misströstan, får vi som kristna se fram emot de tider, när vi ska få möta Herren, och med det perspektivet får vi vara helt trygga. Och då får vi berätta att också de andra har precis samma trygghet inom räckhåll, för Jesus är allas Frälsare.
Tänk inte att du är för svag. Tänk inte att du inte har fått utrustning. Du är stark, för du har den Allsmäktiges fulla rustning till hands. Du har löftet att han ska ge dig orden du ska tala. Du har löftet att den som håller ut intill änden ska bli frälst. Det är inte din kraft det kommer an på, utan på Honom som är mäktig i de svaga.
Du har nämligen ett budskap att berätta som är starkare än döden: budskapet om att Livets furste, som vi har dödat med våra synder, har uppstått, lever och regerar mitt i denna onda värld. Han har köpt oss med sitt blod för att vi ska vara hans egna. Låt oss då hålla oss fast intill honom. Låt oss med glädje och frimodighet vara goda förvaltare av hans nåd. Hans är äran och makten, från evighet till evighet. Amen.


Predikan i Biblion 17.8.2014, 9:e sönd. efter Trefaldighet.

4 augusti 2014

Människosonens härlighet

Av Ola Österbacka
Predikotexten i dag är hämtad från Jesu sista måltid med sina lärjungar, Joh 13:31–32:
Så snart Judas hade gått ut, sade Jesus: ”Nu är Människosonen förhärligad, och Gud är förhärligad i honom. Är nu Gud förhärligad i honom, skall Gud också förhärliga honom i sig själv, och han skall snart förhärliga honom.”
Kom du, Herre Jesus, och ställ dig framför oss denna stund, så att vi kan se dig i din härlighet. Amen.

Vi firar Kristi förklarings dag, då vårt tema är Kristi härlighet. Vi kan kanske tycka att det är underligt, hur det här temat passar in i händelserna kring den sista kvällen som Jesus tillbringade med sina lärjungar innan hans lidande började. Då var det ju allt annat än härlighet: han kämpade i bön och ångest i Getsemane och han överlämnade sig åt sina fiender att förnedras, torteras och dödas. Vad var det för härlighet?
Vi ser här en av de största paradoxerna i den kristna tron. Gud uppenbarar sig i motsatser. Luther beskriver det så här i sin bok Om den trälbundna viljan (s 75):
När Gud därefter gör levande, gör han det genom att döda. När han rättfärdiggör gör han det genom att förklara skyldig. När han för oss till himmelen, leder han till helvetets djup.
När Jesus säger att Människosonen redan är förhärligad, tänker han på att han har uppenbarat Guds vilja genom sin förkunnelse och genom sina handlingar, som visar att han är den Messias, som profeterna hade förutsagt. Han har ju också uppenbarat sin härlighet för de tre lärjungarna på det heliga berget. När han säger att Gud snart ska förhärliga Människosonen, avser han upphöjelsen på korset, det som verkar vara den största förnedring och ett fullständigt fiasko. Så upplevde nog hans lärjungar det också.
Vi ska i dagens predikan först se närmare på hur Jesus blev förhärligad i sitt liv och i lärjungarnas vittnesbörd, och sedan hur han förhärligades genom sitt lidande på korset. Slutligen ska vi se något på hur vi kan förhärliga honom.

Förhärligad inför lärjungarna
Vi hörde i evangelietexten från altaret (Matt 17:1–8) den kända berättelsen om hur Jesus tog med sig tre lärjungar på ett högt berg, hur han förvandlades inför dem och hur han samtalade med Mose och Elia. Nu går vi inte in på den berättelsen desto mer, utan vi ska se vad som hände före. Berättelsen har nämligen en direkt syftning på det som Matt 16 berättar om, Petrus bekännelse, hur Jesus omtalar sitt lidande och talar om efterföljelsen. Det står ju: ”Sex dagar därefter”.
Jesus frågade sina lärjungar, när de var i trakten av Caesarea Filippi: ”Vem säger ni att jag är?
Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.
Till det här svarade Jesus:
Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen.
Det här vittnesbördet var ytterst viktigt. Det stod i kontrast mot människornas tro att Jesus var Elia, eller Jeremia eller någon annan av profeterna, som de trodde hade återvänt. Men Jesus var inte bara en profet, han var Profeten, den som Mose hade talat om (5 Mos 18:18). Han var också Kungen, den som skulle återupprätta Davids fallna tron. Och han var den store Översteprästen, som bra fram det definitiva, sista offret. Allt det ingick i namnet Messias, som betyder Den Smorde och som på grekiska är Christos.
Genom att lägga till ”den levande Gudens Son” bekände Petrus att Jesus var den Son, som utlovades åt kung David genom profeten Natan (2 Sam 7). Det var över honom som Gud uttalade sitt vittnesbörd, när han döptes av Johannes i Jordan. Det var över honom som rösten kom på det heliga berget (Matt 17:5): 
Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!
Petrus hade fått Faderns särskilda undervisning så att han kunde bära fram detta vittnesbörd. Ingen kan bekänna Jesus som Messias utan att den Helige Ande uppenbarar det – eller som det heter i 1 Joh 4:2:
Varje ande, som bekänner att Jesus är Kristus, som kommit i köttet, han är från Gud.
Det här muntliga vittnesbördet om Jesu härlighet hade också understrukits av hans gärningar. När Johannes Döparen sände bud till Jesus för att fråga om han är den som skulle komma, fick han svaret med en hänvisning till de underbara gärningar som han utförde. Det var en direkt hänvisning till profeternas ord om vad Messias skulle göra när han kommer. Det profetiska ordet och vittnesbördet i handlingar hörde samman. Det här kunde var och en se som hade ögon att se med, och det här kunde man höra, om man hade öron att höra med.

Förhärligad i lidandet
Vi går så över till lidandet och hur Jesus kunde bli förhärligad i sin korsdöd. Då måste vi fråga: Varför måste Jesus lida och dö?
Det finns ett ord som besvarar den frågan bäst: kärlek
Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.
Gud har skapat oss människor, tillika med hela världen, och han ville att vi skulle dela gemenskapen med honom. Han lät Adam och Eva leva i en förunderlig tillvaro i paradiset, Edens lustgård. Men på grund av ormens, djävulens, försåtliga frestelse föll de i synd och så blev de utestängda från gemenskapen med Gud. De blev utdrivna ur paradiset.
När de sedan fick barn, helt enligt Guds vilja och plan, så blev också de besmittade med synden och de kunde inte heller få denna gemenskap med Gud. Varje människa som har fötts efter Adam har drabbats av syndens följder. Det har drabbat oss alla. Genom vår natur är vi utan Guds gemenskap. Det brukar vi kalla den andliga döden. På grund av den är helvetet, den eviga pinan tillsammans med djävulen och hans änglar vår naturliga destination.
Men Gud meddelade redan på syndafallets dag hur han skulle rädda människorna från djävulens våld. Det skulle ske genom en särskild man, som var Gud själv, men som föddes av en kvinna. Han kallade sig Människosonen. Han skulle trampa sönder ormens huvud genom att offra sig själv för människorna och betala den skuld som synden har medfört. Genom det offret bevisade Gud sin rättfärdighet och triumferade över djävulen. Eftersom han dröjde med att sända sin Son utvalde han ett särskilt folk Israel, där han insatte förebilder i form av offren i tabernaklet och senare templet.
Nu stod man inför det stora, att Gud vann seger då han skenbart led nederlag. Människornas ondska förde Jesus till korset. Det var inte bara de som ropade ”korsfäst!” som var orsaken till att han måste dö, utan det var du och jag som genom våra synder var med och korsfäste honom. På grund av vår synd måste Guds brännande vrede drabba honom. Han måste utlämnas i den värsta plågan av alla: att vara övergiven av Gud mitt i ett lidande som redan på ett mänskligt sätt var den värsta tortyr människor har kunnat hitta på. Denna övergivenhet var en psykisk tortyr, som fick hans hjärta att brista.
Och just där förhärligades Gud! Han lät förlåten i templet brista, som ett tecken på att människornas relation till Gud hade återupprättats, att vägen till himlen hade öppnats. Det var en rättfärdig man som hade avrättats, en som aldrig hade gjort någon synd. Därför kunde han inte heller behållas av döden. Därför uppstod han på tredje dagens morgon, precis som han hade sagt i förväg. Genom sin uppståndelse blev hans härlighet uppenbarad för hans lärjungar som han visade sig för.
Nu har vi alltså blivit frälsta genom hans blod. Vi har fått förlåtelse för våra synder. Vi har förklarats rättfärdiga i hans död. Paulus säger i Rom 6, att den som är död är friad från synden, därmed förklarad fri från straff. Och han säger (2 Kor 5:14) att en har dött i allas ställe, alltså har de alla dött. Då är ju alla frikända från straffet för synden.
Har Gud då nått sitt syfte, att återställa hela den fallna världens gemenskap med honom?
Ja, från hans sida har han gjort det. Men vad gör då människorna? Jesus själv upplevde det tragiska i att han kom till det som var hans eget, men hans egna tog inte emot honom (Joh 1:11). Så här är det också nu: för människorna förkunnas att vägen är öppen till himlen, att de har fått förlåtelse för alla sina synder, men i stället för att glädjas åt det förkastar de det. De anser det vara mera intressant och trovärdigt att lyssna till djävulen, som fortfarande går omkring på jorden för att förvilla människorna så att de inte ska tro och bli frälsta. För vänder vi ryggen till Jesus är det som han har gjort för oss bortkastat.
Därför, kära vän, har han kallat oss att bli hans vittnen för att förkunna hans väldiga gärningar och berätta om hans härliga triumf över djävulen genom sin död och sin uppståndelse, den triumf som räddar alla som tror på honom från helvetet och ger oss inträde till himlen.

Hur kan vi förhärliga Jesus?
Hur kan vi påstå att Gud förhärligas i dag, när man avrättar hundratals, tusentals kristna borta i Irak, när man spottar på dem som bekänner sin tro, när man hånar och förlöjligar hans dyrbara ord? 
Jo, samma motsats finns också i dag. Det är inte genom beröm och aktning på ett världsligt sätt som Jesus blir förhärligad. Han förhärligas genom svaghet, genom lidande och kors, som de som hör Jesus till kännetecknas av, men som i denna svaghet berömmer sig av Jesus och det som han gjorde när han själv led, oskyldig i stället för brottslingar.
Under den gångna veckan har vi nåtts av en mediestorm kring ”Jeppis Pride”, som särskilt lyfts fram och propagerats av Österbottens Tidning. Hur kan vi som kristna förhärliga Jesus i sådana händelser? Månne genom att förfasa oss över ogudaktigheten i världen och döma dem som håller på med sådant? Genom att gömma oss och inte låtsas om att sådant sker?
Vi har skäl att begrunda några förmaningar och tröstens ord av Jesus och hans apostlar. Först från saligprisningarna:
Saliga är ni, när människor hatar er och stöter bort er, när de hånar och smutskastar er, allt för Människosonens skull. Gläd er på den dagen, ja, hoppa av glädje! Ty se, er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde deras fäder med profeterna. (Luk 6:22–23)
Vi har ingen orsak att glädja oss om vi anpassar oss till världen och ropar i samma kör som den. Nej, men när vi vittnar om vad Guds ord säger och berättar om den underbara frälsning som han har berett oss, då får vi räkna med spott och spe. Sådan var världen under de första århundradena, och sådan är den också i dag. Vi är nu tillbaka i förföljelsetider.
Sedan ska vi inte skämmas för att stå för Bibelns dom över synden. Hör här ett ord av aposteln Paulus, som uttalar en skarp dom över orättfärdigt leverne, men också hur vi i Jesus tvättats rena från sådant. Det är ett sammandrag av lag och evangelium:
Vet ni inte att inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike. Sådana var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande. (1 Kor 6:9–11)
Vi ska inte heller gömma oss och tänka att vi gör bäst i att vara tysta. Vi ska ta till oss de förmaningar som Jesus ger oss att inte gömma bort vår tro, utan låta vårt vittnesbörd bli salt och ljus:
Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall man då göra det salt igen? Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor. Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset. Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen. (Matt 5:13–16)
Det förunderliga är, att när vi beter oss annorlunda än världen gör, så blir det uppmärksammat, då förhärligas Gud. Då prisar man vår Far i himlen, och det är inte vi som får äran. Vi får uppmuntra varandra till ett stilla och ödmjukt liv, som inte tar efter världens sätt utan har Jesus för ögonen:
Gör allt utan att klaga och tveka, så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte, bland vilka ni lyser som stjärnor i världen, när ni håller fast vid livets ord. (Fil 2:14–16)
Och mitt i det här får vi frimodigt predika Ordet, träda upp i tid och otid med det saliggörande budskapet om Guds kärlek i Kristus. Med aposteln Petrus får vi säga (Joh 6:68–69): 
Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige.
Bön: Herre, hjälp oss att förhärliga dig i vårt liv, så att vi lyfter blicken från oss själva och de små motgångar vi möter. Din är äran och makten och härligheten, Amen.


Predikan i Biblion 3.8.2014.