Av Ola Österbacka
Dagens tema är Självprövning. Predikotexten är från Matt 21:28–31:
”Vad anser ni om detta? En man hade två söner. Han gick till den förste och sade: Min son, gå i dag och arbeta i min vingård. Jag vill inte, svarade han, men ångrade sig sedan och gick. Mannen vände sig då till den andre och sade samma sak. Han svarade: Ja, herre, men han gick inte. Vilken av de båda gjorde som fadern ville?” De svarade: ”Den förste.” Jesus sade till dem: ”Amen säger jag er: Publikaner och horor skall gå in i Guds rike men inte ni.”
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.
Jesus beskriver en familjesituation som vi känner igen också i vår tid. Föräldrarna ber barnen hjälpa till. Ett av barnen förklarar sig villigt, men gör hellre annat och det blir inget av. Ett annat säger rakt ut att han inte vill, men efter en stund börjar samvetet gnaga och så gör han det i alla fall.
Varför berättar Jesus det här? För att avslöja hur hans motståndare tänker och agerar, och vem som i verkligheten lyssnar. Bakgrunden är att Jesus undervisar i templet i Stilla veckan, dagarna innan hans lidande börjar. Översteprästerna och folkets äldste ställde en fråga till honom om hans fullmakt att undervisa. Han svarar med att själva ställa en fråga till dem om Johannes Döparen, som de själva förkastade. Sedan visar han att de uppträder som barn som vill ställa sig in hos sina föräldrar: svarar lydigt och snällt att de vill göra det som föräldrarna önskar, men gör det ändå inte. De vill upprätthålla ett sken av rättfärdighet och gudsfruktan.
Annat var det med publikanerna och hororna. De hade levt omoraliskt, de gjorde inte det som deras Herre hade kallat dem till. Men de ångrade sig, de trodde på Johannes och de kom till Jesus och blev förlåtna. De fick ett nytt liv där de med glädje tjänade honom. Men de andliga ledarna trodde inte på Johannes och ångrade ingenting.
Predikans tema: Jesus predikar lag för de stolta och evangelium för syndarna.
Jesus predikar lagen
När Tarja Halonen kandiderade för att bli president i republiken Finland fick hon en fråga om sin tro. Hon svarade, att hon håller sig till bergspredikan. Då avsåg hon den gyllene regeln: ” Allt vad ni vill att människorna skall göra er, det skall ni också göra dem.” (Matt 7:12)
Hon tänkte då knappast på att bergspredikan också innehåller ytterst stränga ord (Matt 5:20):
Jag säger er att om er rättfärdighet inte går långt utöver de skriftlärdas och fariseernas, skall ni inte komma in i himmelriket.
Eller följande (Matt 5:28):
Var och en som med begär ser på en kvinna har redan begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.
Och som en sammanfattning (Matt 5:48):
Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.
Sådana ord stoppar till munnen på den bäste. Och det är också avsikten. Jesus predikar lagen så att ingen människa ska tro att hon kan förtjäna en plats i himlen. Det blir alldeles klart när Jesus sa till sina lärjungar, efter att den rike unge mannen gått bort från honom, han som påstod att han hade hållit hela lagen (Matt 19:24):
Det är lättare för en kamel att komma igenom ett synålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.
Inför de här orden måste hans lärjungar fråga: Vem kan då bli frälst? Och Jesus säger att det är omöjligt för människor. Lagen spärrar vägen till himlen, eftersom människor är syndare. Om vi människor skulle kunna vara fullkomliga, då skulle lagen öppna en väg till himlen. Då kunde vi lägga fram våra meriter och hänvisa till dem, och Gud skulle öppna för oss, tack vare att vi är fullkomliga. Då skulle vi passa i himlen, fria från synd och därmed från skuld.
Men vi är inte sådana. Vi är syndare, fläckade med skuld redan från födelsen hit till världen. För att vi ska veta om det, och ödmjuka oss inför Gud och bekänna att vi är syndare, måste lagen predikas.
Det var särskilt inför översteprästerna och de skriftlärda som lagen behövde predikas i sin fulla skärpa. Därför möter vi den hårdaste lagpredikan just när Jesus möter dem. Det har vi exempel på i vår text. Den beskriver Jesu möte med sina fiender bara några dagar innan de ska ta livet av honom. Lite senare i lidandesveckan blir det en ännu hårdare konfrontation, då Jesus dömer sina motståndare med sju ve-utsagor (Matt 23). Han utmålar dem som hycklare, som liknar vitkalkade gravar, som utanpå ser vackra ut men som inuti är fulla av de dödas ben och allt slags orenhet (v 27). Han rentav kallar dem ormar och huggorms-yngel. Med det säger han alltså att de har djävulen till sin far, precis som han gör i sitt samtal med judarna i Joh 8.
Det här är inget som vi lättvindigt ska avfärda med att det där ju gällde fariséerna på den tiden. Nej, det är lika mycket ord till oss i dag. Det är ord som också vi som är ivriga kyrkobesökare och aktade kristna ska ta till oss. Precis så som vi högst antagligt gjorde när vi var barn: svarade ja när våra föräldrar bad oss om något men sedan glömde bort det, så beter vi oss fortfarande. Vi vet vad som är rätt, men tänker och gör något helt annat.
Lägg märke till att Jesus inte säger ett enda ord om förlåtelse och det offer han ska ge för världens synd, varken till den rike mannen eller till de skriftlärde. Han stoppar till alla utsikter till att bli godkända av Gud.
I den situationen behöver vi gå vidare och ta del av hur
Jesus predikar evangelium
Jesus talar om en pojke som först är motspänstig och säger att han inte vill. Men han ångrar sig och går i alla fall. När hans fiender erkänner att den pojken handlar riktigare, säger Jesus dem sanningen:
Publikaner och horor skall gå in i Guds rike men inte ni.
Han stänger vägen till himlen för dem som i folkets ögon hade gjort allt rätt. Men han öppnar dörren på vid gavel för uppenbara syndare, för de mest föraktade. Hur kan han göra så?
Det finns ett nyckelord: Pojken ångrade sig.
Till vilken grupp av människor skulle vi räkna kung David? Var han en oförvitlig man, en som skulle kallas rättfärdig likt fariséerna? Han kallas faktiskt så i Bibeln. Han kallar sig själv rättfärdig i sina psaltarpsalmer. Men han var en mördare och äktenskapsbrytare. Var han alls bättre än tullindrivarna och de prostituerade som Jesus talar om? Inte i grunden. Han var precis lika brottslig och ovärdig att komma inför Gud. Men han ångrade sig. När profeten Natan kom till honom med lagens spegel och visade honom hans synd, sa han: Jag har syndat mot HERREN. Och omedelbart förkunnade Natan avlösningens ord: Så har också HERREN förlåtit dig din synd. (2 Sam 12:13). Därför kan han skriva (Ps 32:1–2):
Salig är den som fått sin överträdelse förlåten, sin synd övertäckt. Salig är den människa som HERREN ej tillräknar synd.
När publikernas chef Sackeus klättrade upp i ett träd för att kunna se Jesus, visste Jesus att han var djupt olycklig och ångrade sin fortsatta utsugning och stöld. Lagen hade redan arbetat med honom. Han behövde hjälp. Han längtade efter ett förlåtelsens ord, efter upprättelse. Och det fick han. Jesus erbjöd sig att komma till hans hus och ge det välsignelse. Och sen sa han (Luk 19:9–10):
I dag har frälsning kommit till denna familj, eftersom också han är en Abrahams son. Ty Människosonen har kommit för att uppsöka och frälsa det som var förlorat.
Varför straffar inte Jesus honom med ord om att han är huggormsyngel och har djävulen till far?
För att han redan visste det. Han var redan dömd i sitt hjärta. Lagen hade gjort sitt. Och för den som var dömd av lagen i sitt hjärta predikade Jesus ingen lag. Det var bara evangelium som gällde.
Samma sak var det med äktenskapsbryterskan som Johannes berättar om i sitt åttonde kapitel. Hon var dömd. Hon visste mycket väl att hon inte hade någon chans att undkomma dödsstraff om hon skulle dömas enligt Mose lag. Jesus lade ingen ytterligare börda på henne. Gå, och synda inte mer. Inte ett ord av anklagelser. Sådana hade hon fått alldeles tillräckligt.
Så var det också i fariséns hus, Luk 7. Farisén anklagade synderskan som hade smugit sig in bakom Jesus, inte högt, men i sina tankar. Och när Jesus sedan undervisar honom uttalar han direkt förlåtelse till henne, utan att anställa ett förhör om hon var botfärdig och ångrade sig.
Och hur var det med rövaren som hängde vid hans sida på korset? Hur mycket av rättegång med hans liv anställde Jesus? Ingenting. Rövaren som var på hans andra sida hånade honom, men den botfärdige rövaren kunde bara be Jesus om en tanke. Han ångrade sina synder. Och han såg så klart att han kunde tillrättavisa den andre. Han bekände att de hade gjort sig förtjänta av det straff de led. De visste mycket väl vad straffet skulle bli för deras onda gärningar, men den botfärdige rövaren kände också Jesus: Denne man har inte gjort något ont.
Och Jesus, som såg in i hjärtat, han kunde se att mannen mitt i sin förnedring och mitt i sin stora syndaskuld längtade efter förlåtelse och frid. Och det fick han. Han fick dessutom ett direkt löfte om salighet tillsammans med Jesus.
Lag och evangelium för våra medmänniskor
Hur ska vi då förhålla oss till våra medmänniskor med lag och evangelium?
”Amerikas Luther”, dr C F W Walther, har gjort en utomordentlig framställning om den rätta delningen av lag och evangelium. Han utgår från hur Jesus gjorde och inskärper två saker:
För den självsäkre och obotfärdige ska predikas endast lag, inte ett ord evangelium. De skriftlärde och översteprästerna fick vänta förgäves på att Jesus skulle trösta dem med evangelium. Mot dem var han mycket hård.
Det här ska vi också tänka på i mötet med medmänniskor. När evangeliet förhånas och människor vänder ryggen mot Gud och hans ord ska vi inte alls meddela någon tröst eller ge löften om himmel och salighet. Då är lagens tid.
Men när människor lider under sin synd och söker hopp och frid är det inte mera lagens tid. Då ska vi förmedla evangelium om syndares Frälsare. Då ska vi påminna om att denna tidens lidande väger lätt mot den härlighet som ska bli vår för Kristi skull, för att han har tagit bort våra synder och lidit döden för att vi skulle få leva. Då handlar det inte om att den olycklige ska få hjälp med att bli bättre och lägga bort sina synder, då handlar det inte om att be flitigt och anstränga sig att hitta frid, utan då handlar det bara om att visa på Jesus. Då ska ingenting prutas av evangeliet.
Att ge de rätta orden är minsann inte lätt. För vi är inte som Jesus, så att vi kan se in i människors hjärtan. Han visste exakt när en människa behövda höra lagen, och han visste precis när en människa behövde tröst genom evangeliet. Men vi kan inte se in i hjärtat, vi kan bara dra slutsatser utifrån det vi ser.
Och därför ska vi som vanliga kristna, när vi möter människor, inte vara för snabba att döma med lagen eller trösta med evangeliet enbart. Vi behöver lära känna varandra och väcka förtroende som kristna medmänniskor. Då har vi bättre möjligheter att kunna förmedla det ord som behövs i rätt tid. Vår främsta uppgift är att tjäna vår nästa i kärlek, samtidigt som vi lever av och i Guds ord, och så låta Gud lära oss vad vi ska säga. Att vara medmänniska är att vara som den barmhärtige samariten, att gå med på vägen. Men sedan ska vi inte dröja med att förmedla Guds Ord när tillfälle kommer och vittna om vår Frälsare.
Eftersom en predikant riktar sig till många behöver en predikan innehålla både lag och evangelium. Sedan kommer den Helige Ande att tillämpa orden som det behövs, för han känner människans hjärta.
Därför behöver vi själva, både vanliga kristna och predikanter, gå till Herren och bekänna vår synd, och ta emot hans förlåtelse. Där får vi kraften för de uppgifter han ger oss. Därför behöver vi vår gudstjänst, därför behöver vi nattvarden. Bara med den kraften kan vi vända om, och gå ut till tjänsten, även om vi många gånger har svikit och sagt nej när vår Herre kallat oss. Låt oss inte svika vår Herre och Mästare, utan lyssna, lyda och tjäna. Amen.
Bön: Herre, ge oss ett sådant sinnelag att vi ångrar det onda vi tänker och gör, och i allt frågar efter att göra din vilja. Amen.
Predikan i Biblion 31.8.2014, 11:e sönd. efter Trefaldighet.