Stillhet och goda gärningar

Av Øyvind Edvardsen

Predikan över 1 Tim 2:8-15. 20 sön e Trefaldighet. 13 okt 2013 – Lepplax.

Jag vill nu att männen på varje ort skall be med heliga, upplyfta händer, utan vrede och diskuterande. På samma sätt skall kvinnorna be och uppträda i anständig klädedräkt, med blygsamhet och gott omdöme, och smycka sig, inte med håruppsättningar, med guld eller pärlor eller dyrbara kläder utan med goda gärningar, så som det anstår kvinnor som bekänner sig till gudsfruktan. En kvinna skall i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig. Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet, eftersom Adam skapades först och sedan Eva. Och det var inte Adam som blev bedragen, utan kvinnan blev bedragen och gjorde sig skyldig till överträdelse. Men hon skall bli frälst under det att hon föder barn, om hon fortsätter att leva ett ärbart liv i tro, kärlek och helgelse.

Vad lär Bibeln om kvinnliga präster? Är det förbjudet eller tillåtet för kvinnor att vara präster? Bibeln förvånar många när den lär att alla människor är präster, lyssna bara till vad Petrus skriver 1 Petribrev: «Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus» (1 Pet 2:9). Petrus skriver inte endast till de manliga kristna, han skriver till alla, kvinnor som män. Han skriver att vi är alla ett konungsligt prästerskap för att förkunna hans härliga gärningar. Vårt prästerskap har alltså det syftet – att förkunna om Guds härliga gärningar.

Aposteln Johannes skriver också om att Jesus har gjort alla kristna till präster, han skriver: «Han som älskar oss och har friköpt oss från våra synder med sitt blod och som har gjort oss till ett konungadöme, till präster åt sin Gud och Fader, honom tillhör äran och makten i evigheternas evigheter, amen» (Upp 1:6). Bibeln lär att alla kristna människor är präster. Vi är inte offerpräster som Gamla testamentets offerpräster som offrade för folkets synder. Vi är tackofferpräster som gör goda gärningar åt vår Gud som har friköpt oss från synden.

Alla ni som har fått tron i gåva genom Den Helige Ande är präster i Guds ögon. Om detta lär Bibeln tydligt. Om man är präst eller inte beror inte på kön, men på om man har tro eller inte, den tro som Gud skänker som gåva och själv planterar i våra hjärtan. I det allmänna prästadömet är alla människor präster. Dvs det prästadömet som inkluderar alla troende och där alla lever som troende genom att sprida evangeliet och göra goda gärningar som frukt av tron. I det allmänna prästadömet är alla kvinnor präster.

I dagens Bibeltext håller Paulus på att ge föreskrifter för gudstjänsten. Han har i verserna före skrivit om hur man ska be för alla människor, vänner som fiender. Nu fortsätter han med att säga att männen ska be med heliga, upplyfta händer, utan vrede och diskuterande. På Paulus tid var det tydligen vanligt att be med händerna uppåt. I vår tid och i vår del av världen ber vi inte så längre, vi ber ofta med huvudet sänkt och händerna knäppt framför oss. Det är inte så att vi ber fel här därför att Paulus talar om vilken inställning, vilket sinnelag, männen ska fira gudstjänst med. De heliga händerna står i relation till att männen skall vara utan vrede och diskuterande.

Vi kan se att männens svagheter är de samma oberoende vilken tid man lever i. Vrede och diskuterande kännetecknar också tyvärr många kristna män i denna tid. Även några såkallade lutheraner tar med sig strider och diskuterande in i kyrkan och gör gudstjänsten om till en protestarena där de selektivt vägrar nattvardsbord som en synlig protest.

De tror det är god luthersk praxis medan det i verkligheten är obiblisk praxis. De läser endast första halvan av bibeltexten i Matteus där det står att man skall lämna altaret om ens broder har något emot dig, medan de inte läser nästa halva som talar om att gå och göra upp med sin broder. Med ett sådant beteende gör de också i praktiken nattvardsbordet om till en handling de gör för Gud istället för att låta det vara Guds gärning för oss. De gör nattvardsbordet om till lag medan det i verkligheten är evangelium.

Män har en tendens till strid, vrede och diskuterande. Att dra det med in i kyrkan och använda kyrkan och gudstjänsten som en protestarena för sin egen egoistiska sak är både obibliskt och syndigt.

På samma sätt, fortsätter Paulus. På samma sätt som männens inställning och beteende skall vara helig så skall också kvinnans vara. Medan männen har en tendens till strid och evigt diskuterande så har kvinnan en tendens till att smycka sig med oanständiga kläder och smycken för att dra uppmärksamhet mot sig själv och sitt yttre. Paulus visar på vilken inställning kvinnorna skall ha när de ber och uppträder i församlingen «De skall be och uppträda i anständig klädedräkt, med blygsamhet och gott omdöme, och smycka sig, inte med håruppsättningar, med guld eller pärlor eller dyrbara kläder» (v 9). Vad Paulus syftar på är inställningen, vad kvinnorna tänker på när de uppträder, vad de har för mål med sitt beteende. Uppträder de för att dra uppmärksamhet mot sig själv eller för att visa Gud ära.

Paulus förbjuder inte en kvinna att vara vacker eller att klä sig i vackra kläder. Heller inte förbjuder han att ha örhängen eller att fixa på håret. Den gudfruktige kvinna kan med alla rätta också berömmas för sin skönhet, därför att också den är det Gud som har skänkt henne. Det Paulus vill åt är hjärtat. Hur skall en troende kvinna uppträda? Jo, hon skall smycka sig med «goda gärningar, så som det anstår sig kvinnor som bekänner sig till gudsfruktan» (v 10).

Detta är alltså den gudfruktige kvinnans sanna smycke – hennes goda gärningar. På dem skall hon bedömmas och hedras och äras. Därför att sådana goda gärningar är gärningar som hon har gjort i tro, den tro som Gud har skapat i henne. Dessa goda gärningar har hon gjort i sitt liv i det allmänna prästadömet, där hon som präst gör goda gärningar som trons frukter. En sådan aktivitet skall vara hennes sanna smycke – goda gärningar utfört i tro!

Paulus fortsätter med att förklara hur kvinnan skall förhålla sig i relation till mannen. Detta gäller både i församlingen, i familjen och i samhället. Även om det endast är i den kristna församlingen och den kristna familjen som den gudfruktige kvinnan vill möta förståelse för denna ordning vill hon också så långt det är upp till henne leva upp till denna ordning också i det sekulära samhället. «Hon skall i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig» (v11), skriver Paulus.

Bara i detta korta vers har vi ett för den moderna världen ett mycket stort anstöt. Det moderna samhället tror inte alls på att kvinnan skall underordna sig någon. Enligt världens filosofi är varken mannen eller kvinnan underställd någon. Att tala om att kvinnan skall underordna sig ses på som något diskriminerande och antikvariskt som hör historien till. Nu är det varje man och kvinna för sig själv.

De som reagerar på att Bibeln säger att kvinnan skall underordna sig förstår inte den goda ordning som Gud har skapat för att mannen och kvinnan skall leva tillsammans och uppfylla olika roller i denna värld. Att underordna sig är inte det samma som att vara underdånig eller mindre värdig. Kvinnan är inte mindre värd än mannen. Att Jesus Kristus dog också för hennes synder och att också hon har ett evigt liv i himmeln borde vara bevis nog för att också hon är värdig. Hon är heller inte underdånig mannen. Hon är ingen tjänare eller slav för sin man. Mannen har ingen rätt att uppträda som en härskare över henne.

Här har mannen mycket ont blod på sitt samvete. Mannens missbruk av kvinnan som den svagare parten i familjen och äktenskapet har ofta varit mycket stor. Bibeln tar stark avstånd från ett vilket som helst missbruk och misshandling av kvinnor. Mot sådant måste det varnas på det starkaste. Särskild bland gudfruktiga kvinnor som förstår sin roll given av Gud är det förödande om mannen missbrukar kvinnans godhet och tillit.

Att kvinnan skall underordna sig mannen står i relation till att mannen skall älska kvinnan så som Kristus har älskat kyrkan. Vi vet alla vad Kristus gjorde för kyrkan – han offrade sig själv för den och gick i döden för den. Sådan skall mannens inställning vara överför kvinnan – han skall vara villigt att offra allt för henne. När både mannen och kvinnan förstår sina uppgifter i familjen och församlingen kommer också livet att blir mycket gott och Gud kommer att välsigna det med många goda gåvor.

Paulus skriver att kvinnan skall ta emot undervisning i stillhet, att han inte tillåter att hon undervisar eller gör sig till herre över mannen. Detta är ett sammanhang. Det är i förhållandet till mannen som kvinnan inte skall undervisa eller göra sig till herre. Hon skall underordna sig mannen. Dvs att hon skall ta emot undervisning från mannen och låta sig ledas av hans undervisning. I relationen mellan man och kvinna är det mannens roll att leda, och det gör han med sin undervisning. Så är det både i familjen och i församlingen. Paulus visar oss från skapelsesordningen hur kvinnan står i relation till mannen och hur det påverkar mannens ledarskap. Mannen skapades först medan kvinnan skapades senare som hans hjälpare.

Den praktiska konsekvens av detta Bibelställe är att medan Guds Ord lär oss att både män och kvinnor är präster i det allmänna prästadömet så kallas däremot inte kvinnor till att tjäna som pastorer, herdar, äldste eller någon annan position där de skulle utöva auktoritet över män eller göra sig till herre över män. Därför har heller inte kvinnor rösträtt i våra församlingar. För att då skulle hon göra sig till herre över mannen. Det är mannens uppgift att leda och kvinnans uppgift att vara hans hjälpare enligt Guds Ord.

Däremot så kallar vi kvinnor till att undervisa barn och unga och andra kvinnor. Kvinnor både kan och får undervisa i Guds Ord. Missionsbefallningen gäller också er kvinnor. Ni får också sprida evangeliet till andra människor i er vardag och er omgivning. Ni skall vara stilla, men inte tysta. Ni får tala. Ni får undervisa. Gör det bara med värdighet och inte för att göra er till herre över mannen. Lev stillfärdiga liv där ni gör de goda gärningar som tron skapar i er och tala högt och tydligt om Frälsaren för de människor som är en del av era liv.

Ni skall bli frälst genom att ni håller fast vid evangeliet och lever efter det. Resultatet av er tro kommer att vara att ni lever i er roll som Gud har givit er i livet, i tro, kärlek och helgelse. Frälsningen har Jesus Kristus vunnit för oss alla en gång för alla. Våra liv som gudfruktiga män och kvinnor och barn i denna världen kommer att spegla den tro som finns i våra hjärtan och göra oss ivriga att göra Guds vilja. Inte för att vi på något sätt skall uppnå något eller bidra till vår frälsning, men för att det är Guds goda vilja och vi vet att Gud vill oss bara väl.

Vi vet att Gud skänker oss mycket gott också här på jorden om vi lever efter hans vilja här i livet. Låt oss därför med frimodighet och fullkomlig tillit till varandra leva våra liv som Gud ber oss att leva, så skall vi se att vi får det mycket gott här i denna värld fylld av tårar och trängsel. Låt våra liv bli ett vittnesbörd till dem som inte känner Gud och hans rike så att vi med våra liv och våra goda gärningar kan fånga människors intresse. Låt människor peka och prata om oss troende som lever sådana ordnade och stillfärdiga liv i denna kaotiska värld. Vad vet vi om hur många människor Gud låter oss få fånga med våra liv så att de får höra evangeliet om Frälsaren. Alla män och kvinnor: tjäna Herren med glädje i era liv så skall ni se att det bär rik frukt som varar till evig tid! I Jesu namn. Amen.

Låt oss be.

Vi tackar dig vår käre Gud och Far för att du har givit oss ditt heliga ord. Tack för att du där visar oss hur vi som dina egna dyrt köpta barn skall leva som gudfruktiga människor i denna syndiga värld. Vi ber dig att du leder oss till att sköta våra kallelser som man och kvinna i familjen, församlingen och i samhället. Vi ber dig att du leder oss rätt här i livet så att vi inte syndar mot ditt Ord. Vi ber dig att du låter våra liv vara ett vittnesbörd om den tro på Frälsaren som vi har fått i våra hjärtan. Låt oss med våra liv få tjäna Herren med stor glädje och all tacksamhet för Jesus Kristi skull. Tack för att du skänker frälsningen oberoende av vad vi gör i våra liv och för att du förlåter oss våra synder för Jesu Kristi skull allena. Bevara oss i den saliggörande tron till evig tid. Amen.

Jesus ger liv

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Bön: Herre, du som är herre över liv och död, kom du och ge oss det liv som bär oss genom död och grav, och som ska fullkomnas hos dig i himlen, genom Jesus Kristus, vår Herre. Öppna ditt ord för våra hjärtan och våra hjärtan för ditt ord. Amen.

Predikotext: Luk 7:11–16.

11 Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. 12 Just som han närmade sig stadsporten, se, då bar man ut en död. Han var sin mors ende son, och hon var änka. Mycket folk från staden gick med henne. 13 När Herren fick se henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: ”Gråt inte.” 14 Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade och han sade: "Unge man, jag säger dig: Stå upp!” 15 Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus gav honom åt hans mor. 16 De greps alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har trätt fram ibland oss”, och: ”Gud har besökt sitt folk.”

Den här söndagen brukar man kalla ”lilla påsken”, eftersom temat är ganska likt påskens budskap: Frigjorda från träldomen under förgängelsen. Påsken infaller på norra halvklotet under våren, när naturen står inför ett uppvaknande och vi ser fram emot att möta den skira grönskan igen. Nu på hösten står vi inför förgängelsens faktum, när naturen vissnar och dör. Just nu behöver vi verkligen påminnas om att döden inte har sista ordet, utan att Gud råder över liv och död.

Vår predikotext handlar om att en död blir uppväckt till liv. Det är den första av tre berättelser om hur Jesus uppväcker döda. Den andra är Jairus dotter och den tredje är Lasarus.

Vi får inte veta av Lukas exakt när det här inträffade. Ingen annan av evangelisterna berättar om händelsen. Det hände tydligen under den period när Jesus samlade som mest folk runt sig, när hans popularitet växte. När han uppväckte Lasarus hade hans fiender redan börjat planera för att ta hans liv.

Strax efter vår text skriver Lukas att Johannes Döparen fick höra om allt detta. Han var då i fängelse och sänder sina lärjungar för att fråga om Jesus är den som skulle komma, dvs. Messias. Jesus hänvisar i sitt svar till sina gärningar, och där finns också med att döda uppstår. 

Men Jesus hade inte kommit i första hand för att uppväcka döda. Han hade kommit för att skapa grunden för att vi ska få leva inför Gud. Att han också uppväckte döda vid tre tillfällen (som vi känner till) beror på hans barmhärtighet, samtidigt som det också är ett vittnesbörd om hans gudomliga kraft.

I dagens predikan ska vi först stanna en stund inför den obarmhärtiga döden. Sedan ska vi se hur Gud skapar liv i döden och till sist fråga oss vad texten kan lära oss om vår egen uppgift.

Den obarmhärtiga döden

Den här händelsen som vi har framför oss i dag är verkligen en tragisk händelse, som väcker starka känslor. Ett dödsfall är förstås alltid tragiskt. Vi måste skiljas kroppsligt från de kära. Vi måste skiljas från de timliga välsignelser som Gud har gett oss i detta liv. Döden är en fiende till livet, eftersom den kom in i världen genom syndafallet. Därför är den smärtsam.

Särskilt smärtsam blir det här aktuella dödsfallet på grund av den situation som Lukas återger. Man bar ut en död, som var son till en änka. Och sonen var änkans ende son. Det ryms mycket sorg och lidande i de här korta orden:

Han var sin mors ende son, och hon var änka.

Att mista ett barn är oerhört smärtsamt. Men denna änka har tidigare mist sin man, och därmed blivit farligt utsatt i samhället och självklart också fattig. För en sådan var det en trygghet att ändå ha en son som kunde stötta henne och sörja för henne under hennes ålderdom. Men nu hade också detta stöd tagits ifrån henne. Det var en maximal olycka.

För änkan måste det upplevas så att Gud har övergett henne. Varför skulle hon drabbas av en sådan olycka? Sorgen var obeskrivlig.

Det var inte underligt att mycket folk följde sorgetåget som gick ut genom stadsporten för att följa med till begravningsplatsen utanför staden. Begravningen skulle enligt judisk sed ske samma dag som dödsfallet inträffade. Det var inget tyst och stilla sorgetåg. På den tiden grät och klagade man högljutt, och i det här fallet var det verkligen orsak till klagan.

Att Jesus råkade komma förbi just när sorgetåget kom ut genom porten är ingen tillfällighet. Han skulle ge folket ett tecken på att Guds rike var nära, men han ville också förbarma sig över änkan och ge henne sonen tillbaka till livet.

Därför säger Jesus till änkan: ”Gråt inte.” Det skulle ha varit helt meningslöst att säga så om orden inte hade åtföljts av handling. Sorgen lindras inte av att vi säger: Gråt inte. Men Jesus ville nu fästa änkans uppmärksamhet vid att han hade för avsikt att göra ett under.

Jesus rörde vid båren. Enligt judisk lag blev den som rörde vid en död oren. Men Jesus var herre över döden. Tydligen tog han tag i den så att bärarna uppfattade att de skulle stanna upp. Och så kom hans ord, som direkt riktades till sonen som låg död: 

Unge man, jag säger dig: Stå upp!

”Jag säger dig.” Det var makt i de orden. De kunde väcka den döda till liv. Hans ord var liv. Och så reser sig den döde upp, och på en gång är han helt levande. Han börjar tala. 

Och Jesus gav honom åt hans mor.

Det är märkliga ord. Han gav livet igen åt sonen, och denne, änkans sista stöd i livet, gav han åt modern. Hon hade en gång fött honom, men Gud hade tagit honom ifrån henne. Nu gav han honom tillbaka. Vilket saligt ögonblick var det inte för modern!

Kanhända hade änkan i sin sorg och smärta förebrått Gud för att han hade övergett henne, och lämnat henne i en fullständig olycka. Nu hade Gud kommit till henne och rest henne upp. Han gjorde det med sitt ord.

Folket förstod att det var något särskilt med denne man som genom sitt ord kunde uppväcka döda. 

De greps alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har trätt fram ibland oss”, och: ”Gud har besökt sitt folk.”

Man greps av fruktan, för man såg att den som handlade var sänd av världsalltets herre, han som från början gav upphov till livet, han som råder över allt och alla. Man gav ära åt Gud. Man trodde att han var en profet. Och så var det. Han var ännu mera än en profet, han var Gud själv. Gud hade besökt sitt folk.

Gud skapar liv i döden

Vi ska så gå över till att tillämpa den här berättelsen mera allmänt. Då kan vi först konstatera, att vi inte kan överföra händelsen som ett exempel som kan upprepas i dag. Visserligen hände det också vid enstaka tillfällen att Jesu apostlar uppväckte döda – ett sådant exempel såg vi nyligen i vårt bibelstudium över Apg 9 – men vi har inte fått några löften att undret ska upprepas hos oss. 

Vi kan ändå hämta en lärdom av textens berättelse. Vi kan förstå att Gud är herre över döden.  Vi kan lära oss att döden egentligen inte är en fasansfull fiende för den som hör Herren till, utan en sömn i väntan på uppståndelsens dag. Döden är porten till en bättre tillvaro. Därför kan döden för kristna förmedla en glädje mitt i sorg och saknad, glädjen över evangeliet om hur Jesus genom sin död och uppståndelse besegrat djävulen och därmed tagit ifrån döden dess udd.

Jesus väckte upp den döde sonen med ett ord. Många av oss kan vara svåra att väcka när vi sover. Det kan behövas många ord, och rentav att man blir omruskad, i värsta fall får en skvätt vatten i ansiktet. Ändå handlar det bara om en kroppslig sömn.

Den döde vaknade upp av ett ord.

Lika lätt ska det också vara för Jesus att väcka upp alla människor på den yttersta dagen. Paulus beskriver tillståndet efter den kroppsliga döden som en sömn, som vi ska väckas upp från på den yttersta dagen (1 Tess 5:13–14):

Bröder, vi vill att ni skall veta hur det förhåller sig med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom.

 Döden är alltså inte punkt och slut. Den är bara en vila i väntan på uppståndelsens dag. För vi vet att vi ska uppstå för att Jesus har dött och uppstått. Han var den förste som uppstod på ett sätt som visar hur också vi ska uppstå. Den döde i Nain uppstod för en tid, men han dog igen när hans tid var ute. Jesus uppstod för att aldrig mera dö. På samma sätt är det också med uppståndelsen på den yttersta dagen. Då finns inte döden mera till. Då ska vi få se Jesus och leva med honom för evigt, i en evig gemenskap med honom.

Men här måste jag också lägga in en annan sida, som också Paulus snuddar vid när han skriver ”så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp.” Det finns de som inte har något hopp, utan som ska uppstå till en förskräcklig dom och en plågsam evighet. Det är den eviga döden, en evig skilsmässa från Gud. Det är en förfärlig sak. Den är ett resultat av otron. Därför är det så hemskt att begrava en som gått bort i otro. Det finns inget hopp kvar. Men det är just för att vi inte ska behöva drabbas av den förfärliga domen, att drivas bort ”till den eviga elden som är tillredd åt djävulen och hans änglar”, som Jesus kom hit till världen. Det är därför som ett dödsfall alltid påminner oss om att vår tid här på jorden är kort, så att vi tar vara på den och söker Herren, medan han låter sig finnas.

Textens berättelse om änkans fruktansvärda sorg vid sin sons bår är en bild av hur tomt och eländigt livet är utan Gud och utan hopp för evigheten. 

Jesu ord om tröst och hans livgivande ord till den döde är däremot ett vittnesbörd om hans stora barmhärtighet och kärlek, som han har visat oss genom att låta sig födas som en människa till vår jord, som ett litet människobarn, för att han skulle gå igenom alla mänskliga frestelser och vedermödor för att befria oss från dödens grepp över oss. Han har gått i döden för att världen ska leva.

Utan Jesus är vi döda. Det beror på att vi är syndare av födelsen. Som syndare har vi ingen del i det liv som Gud vill ge oss människor, och som vi är skapade till. Vi är skilda från Gud. Djävulen har rövat bort oss från honom.

Men också i dag ljuder Jesu ord: stå upp. Hans Ord gör levande – det för oss in i gemenskapen med Gud, dvs. det föder på nytt. Hans Ord övervinner djävulen. Ingen död kan någonsin bestämma sig för att börja leva. Han kan väckas till liv bara genom Jesu ord. Det gör han också genom det heliga dopet. Och det är verksamt också i dag, när vi på Guds uppdrag får berätta för andligen döda människor om hur Jesu heliga liv och hans oskyldiga pina och död har kommit dem till del. Det föder liv i den som inte har något hopp. Det ger visshet om att ingen död, ingen djävul, ingen sorg, ingen smärta någonsin ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Vår uppgift

Vår berättelse har ännu en sak att lära oss. Det är att vi ska visa barmhärtighet, så som Jesus visade barmhärtighet. Det ska vi göra på två sätt. Det ena sättet är att dela medmänniskornas sorg och lidande, så som Jesus kände sorg och deltog i änkans lidande. Det andra är att vi förmedlar Jesu livgivande ord till dem.

Här får vi se på hur Jesus gjorde och följa honom.

Fastän Jesus visste vad hans uppgift egentligen var, att frälsa människor från den eviga förtappelsen, så kände han ändå medlidande med människorna som kom till honom med jordiska behov. Han förbarmade sig över alla. Det står på många ställen i evangelierna att han blev så överlupen med arbete att han inte ens hade tid att äta. Han tänkte inte på sig själv. Som Gud hade han ju kunnat skaffa sig mat på ett övernaturligt sätt, som djävulen föreslog honom i öknen, men det gjorde han inte. Som Gud kunde han ha använt sin allmakt för att få övermänsklig kraft och styrka. Men det gjorde han inte. Han var i sin förnedrings tillstånd en människa som vi. Som en vanlig människa kände han medlidande med dem som var sjuka och han sörjde med änkan som hade mist sin son. Och han använde sig av den särskilda utrustning som han hade till förfogande för att hjälpa andra, inte sig själv.

Så vill Gud att vi också ska ta del av våra medmänniskors behov och dela deras lidande och sorg och hjälpa dem där vi kan.

I det här kan vårt hopp inför döden vara ett vittnesbörd om att det finns något bortom död och grav, att döden inte är ett hopplöst slut för den som älskar Jesus. När Gud ger oss tillfälle får vi berätta varför det är så, och räcka våra medmänniskor det livgivande Ordet så att också de kan få hopp inför döden. Det kan vara ett tillfälle i samband med någon mister en kär anhörig. För att få kraft och frimodighet att göra det får vi alltid be Herren att han öppnar vår mun och säger det som behöver sägas i rätt stund.

Så får vi också ge Gud äran och tacka honom för att han har besökt sitt folk.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet, amen.

Predikan i Biblion, Vasa, 15.9.2013.

Jesus är uppståndelsen och livet

Av Ola Österbacka

Jesus är uppståndelsen och livet

Text: Joh 11:17–27

När Jesus kom fram, fann han att Lasarus redan hade legat fyra dagar i graven. Betania låg nära Jerusalem, ungefär femton stadier därifrån. Många judar hade kommit ut till Marta och Maria för att trösta dem i sorgen över deras bror. När Marta fick höra att Jesus hade kommit, gick hon ut och mötte honom. Men Maria stannade kvar hemma. Marta sade till Jesus: ”Herre, om du hade varit här, skulle min bror inte ha dött. Men också nu vet jag att Gud kommer att ge dig vad du än ber honom om.” Jesus sade: ”Din bror skall uppstå.” Marta svarade: ”Jag vet att han skall uppstå vid uppståndelsen på den yttersta dagen." Jesus sade: ”Jag är uppståndelsen och livet. Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö. Tror du detta?” Hon svarade: ”Ja, Herre, jag tror att du är Messias, Guds Son, han som skulle komma till världen.”

Helige Fader, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Den berättelse som det här textavsnittet ingår i är en omskakande berättelse. Om vi riktigt skulle tänka oss in i vad som skedde så måste vi verkligen häpna. En som hade varit död i fyra dagar hade på den här tiden, i det varma klimatet, hunnit börja genomgå den biologiska process som medför en förfärlig likstank. Det säger också Marta lite senare. Trots det ber Jesus att man ska öppna graven och ropar till den döde: ”Lasarus, kom ut!” Och ut ur graven kommer en död man gående, inlindad i bindlar med ansiktet täckt av en duk. Det är ju nästan så vi tycker att det är en spöklik upplevelse.

Men det här var ett steg i Jesu förhärligande, mitt i serien av händelser som annars ledde honom stadigt ner mot en allt större förnedring, tills förnedringen fick sin klimax på korset.

I vår rubrik har vi två ord som båda är huvudord: uppståndelsen, livet. Jesus ger en paradoxal beskrivning av begreppen:

Den som tror på mig skall leva om han än dör, och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.

Leva om han än dör – aldrig någonsin dö. Hur kan man säga så?

Det som gör det svårt för oss att fatta de här orden är att vi har en så smal uppfattning om livet och döden. När vi tänker på livet, menar vi vanligen att det börjar vid vår födelse – eller egentligen när befruktningen sker och den första cellen börjar utvecklas – och slutar när kroppen dör. Men i biblisk mening är det något betydligt mera omfattande. Och särskilt aposteln Johannes ger oss en mångsidigare utveckling av begreppen liv och död.

Livet och döden

Timligt

Det kroppsliga eller det timliga livet (det som hör ihop med tiden) upphör när kroppen skiljs från själen. Vi kristna tror att det är inte är punkt och slut då. Vi tror att själen lever vidare och att den vid uppståndelsen ska förenas igen med kroppen, som då uppstår på ett förhärligat sätt, på samma sätt som Jesus efter sin uppståndelse hade en annorlunda kropp, även om den kunde kännas igen som samma kropp.

När den timliga döden inträffar skiljs kroppen från själen. En gemenskap bryts. Den kan kännas väldigt svår. Vi lämnar våra nära och kära, och de som blir kvar sörjer och saknar de bortgångna. Att det är så är en följd av synden. Genom en enda människa kom synden in i världen, och genom synden döden, läser vi i Rom 5:12.

Döden är skilsmässa. Livet är gemenskap.

Andligt

Vi drar nu ut den här tankegången till det andliga området. Då är döden skilsmässa i andligt avseende, nämligen från Gud och hans andliga välsignelser. Och livet är gemenskap med Gud.

Det här slaget av död är mycket allvarligare än den timliga döden. Den andliga döden inträffade genast när Adam och Eva syndade. Det ser vi av syndafallsberättelsen. När Gud kom i lustgården gömde Adam sig. Och sedan började han skylla ifrån sig. 

”Kvinnan som du har satt vid min sida, hon gav mig av trädet, och jag åt” – han skyller både på Gud och på sin hustru. Relationerna blev skadade. Och så följer den ena straffdomen efter den andra: fysisk svaghet, smärta och onda ting i skapelsen. Slutligen nämns döden, den timliga döden då människan åter ska bli jord. 

Men den andliga döden inträffade genast, den märks i att den tidigare förtroliga gemenskapen med Gud hade brutits och förbytts i skam och skuld.

Därför är alla människor som härstammar från Adam behäftade med samma brutna gudsrelation: vi är födda i synd, och som CA II säger: ”utan fruktan för Gud, utan förtröstan på Gud samt med ond begärelse”.

Paulus skriver i Ef 2 att vi var döda genom överträdelser och synder. Det betyder att vi sådana vi var av naturen, genom den naturliga födelsen, saknade den gemenskap med Gud som fanns före syndafallet. Före syndafallet fanns livsgemenskap med Gud, efter syndafallet finns dödens skilsmässa från hans välsignelser.

En människa måste födas på nytt för att få del i det andliga gemenskapen med Gud och börja leva det andliga livet. Det sker genom Guds ord, som i dopet föder på nytt. Ordet kan också på andra sätt föda på nytt och då kallar vi det vanligen omvändelse.

Evigt

Det finns ännu en aspekt av livet och döden som återfinns i vår text. Det är uppståndelsen på den yttersta dagen, som Marta vittnar om. Då kommer det att bekräftas om den som uppstår får möta Herren till evig gemenskap, det eviga livet, eller om det blir en evig skilsmässa, dvs. evig död. Det är den tredje aspekten på död, som är oåterkallelig och evig.

Den som har del i det andliga livet här och nu, dvs. lever i tron på Jesus, lever vidare även om kroppen dör. Han kan också möta Herren med fröjd när han kommer. Det kan ske genom en fröjdefull uppståndelse ur graven, där kroppen på nytt förenas med själen, eller möta honom om han lever kvar på jorden när Jesus kommer tillbaka. Då ska vi ryckas upp bland moln tillsammans med dem som uppstått ur gravarna för att möta Herren, säger Paulus i 1 Tess 4. 

Det verkliga livet

Med den här bakgrunden förstår vi lättare de till synes motsägelsefulla orden:

Den som tror på mig skall leva om han än dör.

Den som tror på Jesus har del i den verkliga gemenskapen med Gud. Han lever. Även om han dör, dvs. fast han likt Lasarus dör kroppsligt och läggs i graven, så fortsätter den gemenskap han har i andlig mening. Han lever alltså det verkliga livet, i den verkliga gemenskapen med Guds välsignelse, trots att de kroppsliga välsignelserna av gemenskapen med nära och kära har brutits.

Och var och en som lever och tror på mig skall aldrig någonsin dö.

Var och en som lever = var och en som har gemenskap med Jesus, med Guds andliga välsignelser, dvs. lever i trons gemenskap med Jesus, hans liv i denna andliga gemenskap tar aldrig någonsin slut. Han ska leva i evighet i Guds gemenskap och under hans välsignelse. Han drabbas inte av någon död i den verkliga meningen av död, dvs. av skilsmässa från Guds andliga välsignelser. Därför kunde Jesus säga till rövaren på korset:

Idag ska du vara med mig i paradiset.

Jesus – Livets källa

Vi ska mot den här bakgrunden granska vårt ämne: Jesus är uppståndelsen och livet. Orden uttrycker något mer än att han har uppstått och lever. Då han sa det här i Betania hade han ännu inte uppstått. När Jesus säger att Martas bror ska uppstå, förknippar hon det med uppståndelsen på den yttersta dagen. Det är då som Jesus säger de här orden: 

Jag är uppståndelsen och livet.

Och efter att han har förklarat bekänner Marta sin tro på honom som Messias, Guds Son, han som skulle komma i världen. Det är den stora bekännelsen, som sedan kom att bli skiljelinjen mellan kristna och dem som tog avstånd. Den motsvarar bekännelsen Jesus är Herren. Herren är här Jahve själv, ”JAG ÄR”. 

Här är själva Livets källa. Då Petrus talar till judarna (Apg 3:15) använder han benämningen Livets furste. Han gör det i en talande kontrast mot judarnas ondska och mordlust, då han säger: 

Livets furste dödade ni, men Gud har uppväckt honom från de döda.

Hur går det till att döda själva Livets upphov och väsen?

Ja, det är ett av den kristna trons yttersta mysterier. Det är en av de två omistliga läror som den athanasianska trosbekännelsen uttrycker: läran om Kristi två naturer. Han är både Gud och människa. Som Gud är han Livets furste, källan till allt liv. Som människa kunde han dö, även om han själv inte hade förtjänat döden. Ändå dog Jesus på korset som både Gud och människa. Men han hade avstått från sin gudomlighet och blev förnedrad i yttersta svaghet och måste bli lydig sitt uppdrag ända till döds. Han ropade på korset: 

Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?

Han var alltså skild från Gud. Det är ju det som vi har definierat som död. Han bar världens synd i sitt kött på korset. Därmed var han förhatlig för Gud. Gud kan inte tåla synd i sin närhet. Eftersom hela världens synd hade lagts på Jesus måste Gud förkasta honom. Jesus var övergiven av Gud.

Men Jesus kunde inte behållas av döden. Han var Gud, och som Gud hade han makten att ta tillbaka sitt liv. Det heter om hans uppståndelse både att Gud uppväckte honom och att han uppstod. Han var både objekt och subjekt. När han uppstod var det ett bevis på att han hade segrat över döden, han hade fullgjort allt som han skulle göra. Han hade fullbordat frälsningen av hela världen. All världens synd var borta, dränkt i det blod som han lät rinna under sin tortyr och på korset.

Han är uppståndelsen. Därför ska också vi uppstå. Om två veckor får vi fira den största av alla högtider, då vi hälsar den uppståndne Frälsaren på påskmorgonen. Då blir vi påminda på ett särskilt sätt om vår uppståndelse på den yttersta dagen. Lasarus var en av de första som redan här i tiden uppstod, men han fick bara en förlängning. Han måste ändå dö någon tid senare. Men när vi uppstår på den yttersta dagen ska vi få leva med Jesus i evighet. Då är döden för alltid borta. Då gäller bara gemenskap, livets gemenskap.

Att leva i uppståndelsen

Ännu en sak ska vi säga om uppståndelsen och livet. Det gör vi utifrån Rom 6:3–5:

Eller vet ni inte att vi alla som har blivit döpta till Kristus Jesus har blivit döpta till hans död? Vi är alltså genom dopet till döden begravda med honom, för att också vi skall leva det nya livet, liksom Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet. Ty är vi förenade med honom genom en död som hans, skall vi också vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans.

Vi har blivit döpta, och i vårt dop har vi först till korset och blivit förenade med Jesus i hans död. Vår gamla människa, syndakroppen, har korsfästs. Men den är inte helt borta. Den vägrar att lämna oss så länge vi lever i våra kroppar här på jorden. Därför finns det en fortsättning: vi ska vara förenade med honom genom en uppståndelse som hans.

Det här uttrycker Luther oerhört träffande i förklaringen till dopet i Lilla katekesen:

Vad betyder detta dop i vatten?

Det betyder, att den gamla människan i oss skall dränkas genom daglig ånger och bättring och dödas tillsammans med alla synder och onda begärelser, och att sedan en ny människa dagligen skall uppstå och leva i rättfärdighet och helighet inför Gud för evigt.

Den gamla människan ska ses som död inför Gud. Men eftersom den är så mäktig och farlig, ska vi ständigt dränka den. Den ska dödas. I stället ska den nya människan, som lever i gemenskap med Jesus, dagligen uppstå och förnyas i denna gemenskap.

Det här är det som kallas helgelse i egentlig mening. Det blir vi som kristna aldrig färdiga med. Men lever vi i gemenskapen med Jesus, alltså lever i egentlig mening, då ska han ge oss kraften att strida mot synden och leva enligt rättfärdigheten. Det gör han, för att det är han som är uppståndelsen och livet.

Bön: Tack, käre Jesus, för att du dog och uppstod för oss. Ge oss din uppståndelses kraft, så att vi kan leva vårt liv till ditt förhärligande, och så att vi sedan när du hälsar oss, vid graven eller när du kommer på skyarna, får möta dig till den eviga välsignelsen, det eviga livet. Amen.

Predikan vid bibelhelg i Lepplax bykyrka 16.3.2013.