Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Bön: Käre Jesus, du som lämnade din himmel för att födas till vår onda värld, där du möttes av så många faror och lidanden, kom och lär oss vad du har för planer med vårt liv och hur du vill att vi ska bli bevarade till den dag när du kallar oss till ditt rike. Amen.
Predikotexten är första årgångens evangelitext från Luk 2:33–40.
Hans far och mor förundrade sig över det som sades om honom. Och Simeon välsignade dem och sade till hans mor Maria: "Se, denne är satt till fall och upprättelse för många i Israel och till ett tecken som blir motsagt. Ja, också genom din själ skall det gå ett svärd. Så skall det bli uppenbarat vad många människor tänker i sina hjärtan."
Där fanns också en profetissa, Hanna, Fanuels dotter, av Asers stam. Hon hade kommit upp i hög ålder. I sju år hade hon levt med sin man från den tid hon var jungfru, och hon var nu änka, åttiofyra år gammal. Hon lämnade aldrig templet utan tjänade Gud med fastor och böner natt och dag. Just i den stunden kom hon fram och prisade Gud och talade om honom för alla dem som väntade på Jerusalems frälsning.
Sedan de hade fullgjort allt som var föreskrivet i Herrens lag, vände de tillbaka till sin hemstad Nasaret i Galileen. Och pojken växte till och fylldes av kraft och vishet, och Guds välbehag vilade över honom.
Den här texten följer direkt på texten för Kyndelsmässodagen, eller Jungfru Marie kyrkogångsdag. Där talas om den gamle Simeon, som leddes av Anden till templet och som uttalade en känd profetia över Jesusbarnet. Det är det som hans far och mor förundrar sig över. Profetian lyder:
”Herre, nu låter du din tjänare sluta sina dagar i frid, så som du har lovat. Ty mina ögon har sett din frälsning, som du har berett att skådas av alla folk, ett ljus som skall uppenbaras för hedningarna och en härlighet för ditt folk Israel.”
Nu fortsätter Simeon här med att rikta sig till Maria. Och sedan hör vi om profetissan Hanna som får veta av Herren att Jesusbarnet är ”Jerusalems frälsning”.
Det kan tyckas vara konstigt att vi nu plötsligt har hamnat 40 dagar efter jul. Men vi måste komma ihåg att våra helger inte är placerade kronologiskt, så att vi skulle genomleva olika händelser i samma tidsföljd som de hände. Annandag jul är vi ju redan ett par år efter Jesu död, uppståndelse och himmelsfärd, och när vi firar Menlösa barns dag, dvs fjärdedag jul, tänker vi på Herodes barnamord, då det kanske gått ett eller högst ett par år efter Jesu födelse. Trettondagens händelser, som i vår tradition innehåller de vise männens besök i Betlehem, kan ha infallit några månader efter Jesu födelse. Och när det i vår text står att familjen vände tillbaka till Nasaret måste det ha skett först efter flykten till Egypten.
Dagens tema är Guds barns trygghet. Med anledning av det som står i texten ska vi betrakta det ur två synvinklar: (1) Gud uppenbarar sin frälsningsplan, (2) Guds tjänares trygghet.
Gud uppenbarar sin frälsningsplan
I vår text hör vi två profetiska röster, Simeon och Hanna. Redan före vår text finns den del av profetian som berättar om hur Jesus ska förverkliga en frälsning för alla folk: ett ljus för hedningarna och en härlighet för Guds folk Israel.
Vi brukar ofta tänka att Johannes Döparen var den som Gud först sände som profet efter den 400 år långa profetiska torkan efter Malaki. Men det var inte han som uppträdde först. Egentligen var det ju Sakarias och Elisabet, som båda fick profetiska budskap. Nu möter vi här två gamla människor, sådana som knappt någon hade räknat vara något. De är fyllda av Guds Ande, och de får nu vittna om Frälsaren.
Vi ska se närmare på den uppenbarelse som följer när Simeon riktar sig till Maria.
Fall och upprättelse ...
Vi skulle så gärna vilja tro att allt Jesus gör bara leder till gott. Han är ju kärleken. Han är friden. Han kommer med hopp för världen.
Men så snart vi har hört om änglasången som förkunnar att friden har kommit till vår jord, följer så annandagens budskap om ofrid och martyrium för hans folk. Jesus säger ju rentav så här (Luk 12:51–53):
Menar ni att jag har kommit med fred till jorden? Nej, säger jag er, inte fred utan splittring. Ty härefter kommer fem i en och samma familj att vara splittrade, tre mot två och två mot tre, far mot son och son mot far, mor mot dotter och dotter mot mor, svärmor mot sonhustru och sonhustru mot svärmor.
Vi hör också om denna strid i en av dagens episteltexter från Upp 12, den syn där Johannes ser en kvinna som föder ett barn, och som sedan tvingas fly ut i öknen, bort från draken:
”Men ve dig, du jord och du hav, ty djävulen har kommit ner till er i stor vrede, eftersom han vet att hans tid är kort.” När draken såg att han hade blivit nerkastad på jorden, förföljde han kvinnan som hade fött barnet.
Denna drake, eller den gamle ormen eller djävulen, är ursinnig. När Jesus föddes till jorden kom han som skulle trampa sönder ormens huvud. Djävulen rasar. Han försöker få människor på fall. Det allra svåraste för oss är om vi är delade inom våra familjer. Det är det som är djävulens avsikt: att hindra bekännelsen och vittnesbördet under hotet om att vi får familjemedlemmar emot oss. Det ger oss en allvarlig tankeställare: vem älskar vi mera, Gud eller människor?
... ett tecken som blir motsagt.
Jesus mötte motstånd på många sätt. Det står inte mycket om honom som barn, utan det heter så positivt att han växte till och fylldes av kraft och vishet, och Guds välbehag vilade över honom. Men var hans barndom alltid behaglig? Det vet vi inte, men vi vet att han möttes av alla frestelser, precis som vi. Och då betyder det inte bara djävulens frestelser i öknen, utan då har han nog lidit många svåra stunder också som barn för att kunna ta del av människors alla svårigheter.
Vi vet mycket väl hur han senare i sin verksamhet möttes av motstånd och gensägelse. Det var uppenbart av det han gjorde att han var den utlovade Messias. Ändå tog hans egna inte emot honom. Han gjorde många tecken, men tecknen blev motsagda enligt Simeons ord.
Maria fick höra svåra ord:
Ja, också genom din själ skall det gå ett svärd.
Tänk vad hon som mor måste gå igenom! Hon stod vid hans kors. Hon måste ha tänkt tillbaka på hans födelse, på herdarnas berättelse om änglasången, om Simeons profetia. Hon såg sin son, Guds Son, lida de mest fruktansvärda kval, bli förnedrad och utskämd till det yttersta. Hur kan en mor uthärda något sådant? Simeon använde en bra bild. Ett svärd gick genom hennes själ.
Men vad menas med de följande orden?
Så skall det bli uppenbarat vad många människor tänker i sina hjärtan.
Det är i nöden som vänskapen prövas, brukar man säga. Det är i lidandet som det visar sig om tron håller. Många avfaller när motgångar sätter in. Så var det också med den stora skara som följde Jesus. Hur många var trogna när han fördes bort för att torteras och korsfästas? Inte ens Petrus, hans främsta lärjunge, höll måttet.
Simeon och Hanna såg det som andra inte såg: de såg Guds frälsningsplan, och i den ingick också motsägelserna, svärdet och luttringen.
Hur går det för oss, om vår tro prövas när vännerna går ifrån oss, inför risken att mista arbete och uppehälle, om vi hotas att fråntas hus och hem, eller rentav hotas till livet om vi bekänner tron? Eller om föräldrar, makar eller barn vänder oss ryggen? Hur ser våra tankar ut om de blir uppenbara, så som det blev med Jesu lärjungar?
Inför de frågorna går vi vidare till det andra ämnet:
Guds tjänares trygghet
Mitt i allt det här finns ändå Guds barns trygghet. Gud rätar upp det som djävulen och hans anhängare bryter sönder. Gud vakar över allt. Han råder, det är inte djävulen som har makten, fast han har stor makt. Gud tillåter en viss makt. Men har regerar allt till sina barns bästa.
Du ska inte förlita dig på någon egen kraft i den stunden när tron prövas. Det är då vi får tänka på Jesu löfte (Matt 10:19):
Men när man utlämnar er, så bekymra er inte för hur ni skall tala eller vad ni skall säga. Det kommer att ges åt er i den stunden.
Allt handlar om att Jesus är med. Han som blev vår Frälsare och övervann djävulen med sin korsdöd, han ska inte överge oss. Det är honom som också Hanna lovprisade som Jerusalems frälsning.
Vi kan tänka på Jesus som Guds tjänare, och hur han blev beskyddad. När Herodes smidde sina mordplaner gav Gud Josef en uppenbarelse för att de skulle kunna fly från landet. Så blev Jesus räddad, genom att bli landsflyktig under en tid.
Men varför blev han inte räddad ur det fruktansvärda lidande som han utsattes för efter sina tre års offentliga verksamhet?
Det kunde han inte sparas från, för då hade han inte varit vår Frälsare. Han måste bära vårt straff, det som vi borde ha lidit för våra synder. Han gick i döden i vårt ställe, som Jesaja säger (53:5):
Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.
Han skulle inte leva goda dagar, fastän han hade all makt, och kunde ha levat som kung. Det goda som han gjorde måste gå igenom det onda, det onda skulle tjäna det goda.
Så här är det också med vår trygghet som Guds barn. Jesus säger (Joh 10:28):
Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand.
Det är fast och bergsäkert löfte. Men det innebär inte, att ingen olycka eller sorg eller nöd skulle kunna drabba oss. För vi är inte sådana att ständig lycka skulle vara till nytta för oss. Vårt onda kött behöver en piska.
Trots att Jesus har all makt, måste vi ändå hålla fast den sanningen, att hela världen är i den ondes våld. Det verkar ju minsann märkligt, rentav motsägelsefullt. Det finns en spänning här, som vi aldrig helt kan begripa. Synden i världen och i vårt kött ställer till mycket elände, som hotar vår trygghet och många gånger också tar bort tryggheten till det yttre. Ändå finns tryggheten där, på djupet, för vi vet att allt är i Guds hand och också det onda måste tjäna honom.
Vi har i berättelsen om Herodes barnamord ett exempel på hur synden drabbar också oskyldiga barn. Där handlar det om en människas obegripliga ondska, kung Herodes maktbegär och galenskap. Men tänk på hur tusentals oskyldiga barn dödas i dag, utan att någon skyddar dem! Jag tänker förstås på aborterna. Också det är en följd av synden, oftast själviska motiv.
Har Gud ingen makt att beskydda de små ofödda barnen? Var finns deras trygghet?
I det fallet förstår vi nog att vi inte ska skylla på Gud, att han inte kan beskydda. Vi har nog bara oss själva att skylla. Och det är en fruktansvärd syndaskuld som drabbar vårt folk. Tänk om man hade haft samma lagstiftning på Jesu tid som i dag, skulle Jesusbarnet ha fått leva? Ja, tack vare Marias tro hade han nog fått det, men ett barn som blir till i en motsvarande situation på ett naturligt sätt skulle nog ha mist livet redan innan det föddes. Såpass svårt var det för en ogift kvinna att börja vänta barn.
Se det sedan från den andra sidan: vilken nöd blir det inte för den som har utfört eller tillåtit ett sådant mord när hon inser vad hon gjort. Då är det viktigt att komma inför Jesu milda ögon och se att det fruktansvärda som han måste lida gäller också henne. Då gäller det att låta evangeliet hela såren, att den fullkomliga förlåtelsen får ge själen ro, som bara finns hos Jesus. För han dog för alla människors alla synder. Den som är dömd i sitt samvete ska inte höra något annat än evangelium.
Inför Gud har ingen av oss något att berömma oss av. Alla har syndat, och alla saknar härligheten från Gud. Inför Gud finns det inte skillnad på synder som vi människor ser det. Därför ska vi inte anklaga vår medmänniska utan tänka på att vi själva handlar på samma sätt, även om det enda kanske verkar värre än det andra.
Alla har vi också samma rätt att höra att vi står som rättfärdiga inför Gud utan att ha förtjänat det, därför att Kristus har friköpt oss. Han har tvättat bort våra synder, han har kastat dem i havets djup. Därför kan vi frimodigt komma fram inför honom och vet att vi den dagen när han kallar oss kan stå frimodigt inför honom och säga: Jesus är min beskyddare!
Där har vi den stora tryggheten! Hur det än går i denna värld, om vi drabbas av cancer som ger oss ett svårt lidande, om vi mister rörelseförmågan i en bilolycka, om vi drabbas av demenssjukdom, eller om vi skulle bli trakasserade och torterade, i allt det har vi kvar den himmelska världens alla välsignelser i Jesus Kristus, och därmed har vi allt. Vi har det lika mycket som om vi får nåden att tjäna Herren i god hälsa och kraft till sena ålderdomen. Har vi det, har vi desto större ansvar i vårt tjänande. Vi får säga med Paulus (Rom 14:8):
Lever vi, så lever vi för Herren. Dör vi, så dör vi för Herren. Vare sig vi lever eller dör tillhör vi alltså Herren.
Så kan Guds Ord ge oss vissheten om att allt verkar till det bästa för hans barn, enligt den plan som han har tänkt för oss redan innan världens grund var lagd. Med den vissheten får vi också tryggt gå in i det nya året som snart ska börja, om Gud vill låta oss leva ännu ett par dagar.
Äran, äran, den skall Jesus ha
här på jorden och i himlarna.
Han har borttagit alla synderna.
Amen, halleluja.
här på jorden och i himlarna.
Han har borttagit alla synderna.
Amen, halleluja.
Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.
Predikan i Lepplax bykyrka 30.12.2012 (stomme).