19 oktober 2014

Trons rättfärdighet – inte lagens

Av Ola Österbacka

Bön: Kom Helige Ande, och förklara för oss vad Jesus har gjort, så att vårt hjärta fylls av glädje och vår mun blir fylld av glädje över att bekänna ditt namn. Amen.
Predikotexten är 2. årgångens episteltext från Rom 10:1–13. (Nya Folkbibeln)
Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de ska bli frälsta. Jag kan vittna om att de har en iver för Gud, men de saknar den rätta insikten. De känner inte rättfärdigheten från Gud utan försöker upprätta sin egen rättfärdighet, och därför har de inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud.
Kristus är lagens fullbordan, till rättfärdighet för var och en som tror. Mose skriver om den rättfärdighet som kommer av lagen: Den människa som håller buden ska leva genom dem. Men rättfärdigheten som kommer av tron säger: Fråga inte i ditt hjärta: Vem ska stiga upp till himlen? – alltså för att hämta ner Kristus – eller: Vem ska stiga ner i avgrunden? – alltså för att hämta upp Kristus från de döda.
Vad säger den då? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta, alltså trons ord som vi predikar. För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst. Med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.

Temat i dag är Det viktigaste i livet. Vi har egentligen en riktig reformationstext framför oss i dagens episteltext. Den innehåller det allra viktigaste: hur vi blir frälsta. Textens tema kan sägas vara Trons rättfärdighet – inte lagens.
Vårt textavsnitt infaller mitt i en avdelning av Romarbrevet som behandlar Guds utkorelse, kapitlen 9–11. Paulus sörjer att det folk, som Gud utvalde genom Abraham, Isak och Jakob, till allra största delen har vänt honom ryggen. Han visar i nionde kapitlet att det inte var deras förtjänst att Gud valde dem till sitt folk. Rom 9:16:
Det beror alltså inte på människans vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet.
Ändå har de avfallit. Och för det ska Gud hålla räkenskap. Paulus citerar det som Gud uttalade genom Jesaja (Jes 10:22f):
Även om Israels barn vore talrika som havets sand, ska bara en rest bli frälst. Snabbt och slutgiltigt ska Herren hålla räkenskap på jorden.
Paulus poängterar sedan att hedningarna vann rättfärdigheten, den som kommer av tro. Däremot har judarna snubblat på stötestenen, för de ville bli frälsta genom att hålla lagen.
Man känner i texten hur aposteln vibrerar av sorg. Han har ju redan sagt (9:3) att han skulle önska att han själv vore fördömd och skild från Kristus i sina bröders ställe, om det skulle gagna dem. Men självklart kan han inte frälsa dem. Det som behövs är den rätta insikten: att
Kristus är lagens fullbordan, till rättfärdighet för var och en som tror.
Ordet telos som här översätts med lagens fullbordan, eller i SFB 98: lagens slut, betyder slutmål, ände, fullbordad handling. Efter det finns inget kvar att göra. Det är själva kärnan i evangeliet, att Kristus har gjort allt som bör göras för vår frälsning. Det finns ingenting alls lämnat kvar som ännu måste göras. Det som har gjorts av Kristus överlämnas åt oss helt gratis, av nåd.

Frälsningen gäller alla
Det här gäller varenda människa, eftersom Jesus har lidit döden för hela världens synder. Det har Paulus gått noggrant igenom i det femte kapitlet. Där heter det ju (Rom 5:6):
Medan vi ännu var maktlösa, dog Kristus i de ogudaktigas ställe.
Och i vers 8:
Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.
Längre fram visar han genom att dra en parallell mellan Adam och Kristus, att Kristus är ställföreträdare för alla människor i fråga om rättfärdighet, på samma sätt som Adam var ställföreträdare för alla människor i fråga om synd.
Det är denna ställning inför Gud som Paulus kallar rättfärdigheten från Gud. Kort sagt: den betyder att våra synder är förlåtna och att vi får kallas Guds barn. Den gåvan är helt oberoende av vilka folk vi tillhör. Den gäller var och en som tror.

Vad betyder tron?
Därmed är ämnet för nästa granskning vad tron innebär. Vi funderar kanske varför aposteln tar till uttryck som att försöka hämta ner Kristus från himlen, eller att försöka hämta upp Kristus från de döda. Bakgrunden är att allt redan är gjort. Det går rentav så långt tillbaka i tiden, att Gud redan i förväg har bestämt allt detta (9:12):
Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar.
Då kommer vi alldeles för sent om vi menar att vi måste hämta Kristus från himlen för att ännu göra något, att lägga något till det som redan har gjorts. Vi har heller ingen orsak att gå ner i avgrunden, för Kristus är inte där. Han har ju uppstått och triumferat över döden, det behövs inte mer något tecken eller bevis.
Allt är alltså färdigt. Hur vet vi det? Jo, för att vi har ordet om tron. Det är det samma som ordet om Kristus. Det är nära oss, för det finns överallt där man predikar om Kristi verk.

Hjärtats tro och munnens bekännelse
Paulus nämner särskilt munnen och hjärtat: bekännelsen och tron. I slutet av vår text finns ett par verser som tyvärr ofta blir missförstådda på det grövsta. Vi läser dem igen:
Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta, alltså trons ord som vi predikar. För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst. Med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.
Hur ska vi förstå detta? Är det verkligen så att det krävs en yttre bekännelse via munnen för att vi ska bli frälsta? Krävs det rentav att vi träder fram inför församlingen och avger ett vittnesbörd om hur vi har blivit frälsta? Är man en sämre kristen, eller eventuellt ingen kristen alls, om man inte har gjort det?
Nu är det så med Guds ord, att Anden kan tillämpa ett bibelställe som lag, så att vi ska ryckas upp och inse att vi behöver ändra vårt sinne, och också som evangelium till tröst. Här använder Paulus ordet om tron och bekännelsen som evangelium, men Anden kan tillämpa det på oss som lag. Och det kan vara nyttigt, om vi har blivit likgiltiga inför vittnesbördet om Kristus inför våra medmänniskor.  Om vi lever ett anonymt trosliv och menar oss vara kristna fast vi inte bryr oss om att säga något om var vi har vår trygghet inför evigheten, då kan det gott vara så att Gud behöver ruska om oss. Då  kan han behöva få oss att minnas att vi löper risk att komma bort från själva kärnan, från Jesus.
Men Paulus avser inte här att vi genom ett lagens ord ska drivas till yttre handlingar, i det här fallet till att bekänna vår tro med munnen. För hela hans resonemang utgår från att visa, att vår frälsning inte beror på oss och något vi själva gör. Vår frälsning vilar helt och hållet i det som har skett för oss. Kristus är lagens fullbordan.
Det som det handlar om är att hjärtat och munnen är ett. Det som hjärtat grips av och tror, det kommer munnen också att vittna om. Ordet bekänna betyder att säga det samma, att instämma. Det som tron verkar i hjärtat, det instämmer munnen i. Det kan inte vara på annat sätt, för då skulle våra egna lemmar strida med varandra.
Det här är det samma som när Jesus säger (Matt 7:17):
Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt.
Vi har också de berömda Lutherorden:
Vi blir frälsta genom tron allena, men tron är inte allena.
En sann tro syns. En sann tro är som ett levande vatten, som flödar fram. Det kan inte gömmas. Och här handlar det om en tro som
bekänner att Jesus är Herren
dvs. säger ja till Bibelns undervisning att Jesus är sann Gud, han som uppenbarar sig som JAG ÄR. Han har redan kommit ner från himlen, vi behöver inte hämta honom igen. Under Paulus verksamhet var det här en mäktig bekännelse. För judarna var det en stötesten, för detta namn fick inte användas. Det var så heligt att man omskrev det. Att använda det om en som gått omkring bland människor, och som avrättats på ett kors, ansågs vara en stor hädelse.
Den som i sitt hjärta är övertygad om att Jesus är Messias, att han är JAG ÄR, kan inte hålla tyst om detta. Det är en oerhörd sanning. För den betyder, att hans liv och frälsning är i Hans händer, och där finns allt.
På samma sätt är del två i bekännelsen
att Gud har uppväckt honom från de döda
en överväldigande sanning. Där finns sammanfattningen av hela Jesu verksamhet. Där finns hoppet om uppståndelse på den yttersta dagen. Där finns vittnesbördet att den troende ska få dela denna uppståndelse med Frälsaren och leva för evigt i hans gemenskap. Det här gå inte att hålla tyst om.
Fortfarande är det en sprängkraft i denna bekännelse. Den uttalas av många kristna i dag, bokstavligt med kniven på strupen. Den får ofta som följd att kniven verkligen används, men den får också som följd att det blod som utgjuts blir utsäde som väcker Guds fiender till liv. I dag sker på sina håll samma saker som under romarnas värsta förföljelser. Och vi har samma Gud som gör samma under med de kristnas bekännelse.

Avslutning
Vi hotas inte i dag av hot till livet om vi bekänner Kristus. Vi vet inte hur det blir i framtiden. Men vi lever under ett starkt hot mot vårt andliga liv. Det finns många krafter som hotar oss att inte föra fram den goda bekännelsen fullt ut, så att vi skulle säga det samma som Skriften.
För att bli bevarade i tron har vi fått Ordet. Det är nära oss, vi har det rikligare ibland oss än någon annan tid. Vi har verkligen orsak att glädja oss, att Gud har uppenbarat för oss vägen till frälsning: att Kristus är lagens fullbordan, så att vi på hans ord och hans gärning får tro oss saliga. När än något annat påstås, ska vi frimodigt kunna säga med i sångens ord (SH 209):
Besinna att för länge sen

din gärning Jesus gjort.

Han har för dig och var och en

ren öppnat himlens port.
Amen.
Bön: Herre Jesus, lär oss att tro detta ord, att du har gjort allt det som behöver göras för vår frälsning. Hjälp oss att kunna stå emot frestelserna att lägga något till, att tro att vi själva måste göra något mera än det som du gjorde när du led på korset och uppstod för oss. Men öppna du också vår mun så att vi frimodigt kan bekänna ditt namn och så får bli andra till välsignelse, dig allena till ära. Amen.


Predikan i Bibli0n, Vasa, 19.10.2014.

5 oktober 2014

Änglarna – Guds tjänare

Av Ola Österbacka
Bön: Käre Herre, öppna våra ögon så att vi ser vilka starka makter du omger oss med, när vi själva upplever oss svaga och hotas av oro. Hjälp oss att inte som världens barn förakta din makt och ära utan tacka och prisa dig för din omsorg om oss, som också kommer till uttryck i dina sändebud, änglarna. 
Predikotexten i dag är Mikaelidagens psaltartext: Ps 103:19–22.
HERREN har ställt sin tron i himlen,
hans konungavälde omfattar allt.
Lova HERREN, ni hans änglar, ni starka hjältar som utför hans befallning, så snart ni hör ljudet av hans befallning.
Lova HERREN, ni alla hans härskaror,
ni hans tjänare som uträttar hans vilja.
Lova HERREN, ni alla hans verk, överallt där hans välde är. Min själ, lova HERREN.
Helige Fader, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Enligt den gamla handbok som vi följer har Mikaelidagen Änglarna och barnen som tema. Den här söndagen ska vi ägna oss åt temat Änglarna – Guds tjänare. Ordet ängel kommer från det grekiska ordet för sändebud. Guds tjänare änglarna står till hans förfogande för vår skull, för att vara hans sändebud. Det är väldigt sällan som änglarna visar sig för människor, och vi har därmed få vittnesbörd från historien, eller kanske ännu mindre från vår egen tid. Vi ska förstås vända oss till Bibeln för information, den enda riktigt säkra informationskällan.
Jag använder mig i den här predikan delvis av en artikel som Lars Borgström har skrivit och som finns i Logosmappen, och som jag varmt rekommenderar för fördjupat studium.

Änglarnas uppkomst och antal
Det första vi ska konstatera är att änglar finns. Det framgår både av vår text och av många ställen i Bibeln. Vi vet att man på många håll tvivlar på den sanningen. Och det är inte bara vår tids moderna och tänkande människor som tvivlar eller förnekar, utan det hände redan på Bibelns tid. Det talas om att sadduceerna i motsats till fariséerna trodde varken på änglar eller på uppståndelse. 
I vår text får vi veta, att änglarna är starka hjältar som utför Guds befallning. De är många, för det talas om härskaror. Vi får en vision av en armé av änglar som står inför Gud och som lyder minsta vink av honom. De utför alltid hans vilja.
Hur har änglarna kommit till?
I Kol 1:16 läser vi:
Ty i Honom [Sonen] skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter.
Änglarna hör till den osynliga världen. I skapelseberättelsen läser vi om hur Gud skapade den synliga världen. Gud har inte ansett det viktigt att berätta för oss hur och när han skapade änglarna, men också de skapades i Kristus, genom Ordet.
Änglarna har alltså inte funnits till av evighet, som den treenige Guden. De är inte gudomliga och ska inte tillbes. Det är bara Gud som vi ska tillbe. Det här får vi tydligt veta i Upp 22, där Johannes faller ner på sitt ansikte för att tillbe en av de änglar som hade kommit med vredesskålarna och som visar honom himlens härlighet. Ängeln säger (v 9):
Gör inte det! Jag är tjänare liksom du och dina bröder profeterna och de som håller fast vid orden i denna bok. Gud skall du tillbe.
Jesus säger något intressant om änglarna i samband med att han undervisar om uppståndelsen i Luk 20:27ff. Sadduceerna trodde inte på uppståndelsen och de ville snärja Jesus. De berättade om sju bröder som enligt Mose lag hade gift sig med samma kvinna som blev änka när bröderna dog, den ene efter den andre. Och så undrade de vem som skulle få henne till hustru vid uppståndelsen.
Då svarade Jesus:
De som lever i den här världen gifter sig och blir bortgifta. Men de som anses värdiga att vinna den andra världen och uppståndelsen från de döda, de varken gifter sig eller blir bortgifta. Inte heller kan de dö längre, ty som uppståndelsens barn är de lika änglarna och är Guds barn.
De kan inte dö längre, de gifter sig inte. De är lika änglarna. Änglarna dör alltså inte och de lever inte i äktenskap. Det betyder att de inte förökar sig. Gud har skapat dem en gång och deras antal är sedan konstant.
Och de är väldigt många. Vår text talar om härskaror. I Dan 7:10 läser vi om tjänarna som Daniel ser stå inför Guds tron:
Tusen gånger tusen tjänade honom och tio tusen gånger tio tusen stod inför honom.
Det här antalet ska knappast tas bokstavligt, särskilt som det nämns två tal: en miljon och hundra miljoner. Det talar om en mycket stor skara, större än vi kan fatta.
När Jesus tillrättavisar Petrus i Getsemane, för att han försökt försvara Jesus med svärd, säger han:
Menar du att jag inte kan be min Fader att han nu sänder till min tjänst mer än tolv legioner änglar?
En legion i den romerska krigshären bestod av 6000 man. Jesus kunde ha anropat den gudomliga krigshären och direkt på stunden ha fått assistans av mer än 72 000 himmelska soldater. 
I Hebr 12:22 talas det om änglar i mångtusental i det himmelska Jerusalem. Vi vet alltså att änglarnas antal är mycket stort, men mer än så får vi inte veta av Bibeln.

Änglarnas natur
Änglarna hör till den osynliga världen, men de visar sig ibland för människorna. Då kan de komma precis som vanliga män som när de kom för att rädda Lot undan förstörelsen av Sodom. Då hade ju ingen av människorna i staden, inte ens Lot, en aning om att det var änglar som besökte dem.
Vi ska alltså vara beredda på att vilken främling som helst som vi möter kan vara en utsänd ängel från himlen. Därför säger Hebreerbrevet (13:2):
Glöm inte att visa gästfrihet, ty genom gästfrihet har somliga fått änglar till gäster utan att veta om det.
Men sådant är inte vanligt, inte ens i Bibeln. Vanligen visar sig änglar så att de uppväcker fruktan eller förundran, genom att de tydligt visar att de är från den himmelska världen. Så var det ju med Maria, då Gabriel kom för att berätta att hon ska föda Jesus. Så var det också med väktarna vid Jesu grav, och också kvinnorna vid graven blev förskräckta. När man ska beskriva en ängels utseende kommer man närmast genom att tala om en man i skinande vita kläder.
Det står ingenting om att Gabriel eller någon av de andra änglarna skulle ha haft vingar. När Daniel fick besök av Gabriel för att han skulle få veta framtiden för sitt folk står det att han kom i flygande hast (Dan 9:21). Men det beskriver främst att han kom från den himmelska världen och att han var där i samma stund som Daniel bad.
Däremot finns det beskrivningar av änglar med vingar. Jesaja såg i sin syn (Jes 6) serafer som hade sex vingar var. Det hade också de fyra väsen som Johannes såg inför Guds tron (Upp 4:8). Seraferna gjorde tjänst inför Guds tron. Ordet seraf nämns bara hos Jesaja, och det har att göra med ett ord för brinna.
Ett annat slags änglar är keruberna. Det var keruber som avbildades i det allra heligaste på förbundsarken och det ser ut som om de hade två vingar. Hesekiel såg väsen med fyra vingar vid floden Kebar (1:6) och han säger senare, när han såg samma väsen på nytt (10:20) att han förstod att det var keruber. Det var inga små gulliga glansbildsänglar med små vingar, utan det var fruktansvärda väsen som ingav respekt.
Keruberna är något slags hedersvakter vid Guds tron. Bibeln talar också om andra slag av änglar och de har olika ställning. En av dem, Mikael, kallas ärkeängel (Jud v 9). Han kallas i Dan 10:13 ”en av de förnämsta furstarna”. I Kol 1:16, som vi redan citerade, talas det om tronfurstar och om makter och väldigheter.

De fallna änglarna
De här änglarna är alla goda, de står i Guds tjänst. Vi vet att det också finns en annan grupp av änglar, som kallas demoner eller onda andar. De har djävulen, Satan, som ledare. De tillhör också Guds skapelse, men i något skede avföll de. Det verkar som om det skulle ha varit av högmod, för i några av profetböckerna finns antydningar om det. Det var ett uppror mot Guds vilja som gjorde att djävulen och hans änglar störtades från himlen. I Upp 12, en av texterna för Mikaelidagen, beskrivs hur Mikael stred mot draken (12:7–9):
En strid uppstod i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han var inte stark nog, och det fanns inte längre någon plats för dem i himlen. Och den store draken, den gamle ormen, som kallas Djävul och Satan, han som bedrar hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom.
Djävulen har ingen makt i himlen. När Jesus dog och uppstod triumferade han, så som Gud hade lovat redan på syndafallets dag. Han krossade ormens huvud. Fastän hans demoner är många kan de ändå inte skada Guds barn mer än vad Gud tillåter. Gud behåller makten över honom.

Skyddsänglarna
Djävulen är farlig och försöker allt för att skada Guds barn, och slutligen föra bort dem från Guds gemenskap och till hans herravälde som ska sluta i helvetet dit Gud förvisar honom på den yttersta dagen. Men Guds änglar står till Guds förfogande och ställer upp till att försvara och skydda Guds barn. I Ps 91:11–12 står det:
Han skall ge sina änglar befallning om dig, att de skall bevara dig på alla dina vägar. De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten.
I evangelietexten läste vi (Matt 18:10):
Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte.
Det finns en mängd vittnesbörd i Bibeln på hur änglarna kommit till hjälp när människor varit i nöd. Vi kan tänka på hur Elisa och hans tjänare omgavs av en väldig här med hästar och vagnar av eld (2 Kung 6:8ff), som tjänaren såg först när Elisa bad Gud öppna hans ögon. När Daniel var i lejongropen sände Gud sin ängel som stängde lejonens gap (Dan 6). När Petrus var i fängelse (Apg 12) lät Gud en ängel öppna fängelseportarna och leda ut Petrus på gatan, som vi hörde om i dagens episteltext.
Tänk om vi skulle inse vilken makt som finns till vårt förfogande! När vi oroas över hur det ska gå för oss, när vi är ute i trafiken, när vi drabbas av sjukdom, när vi anfäktas av de talrika och mäktiga onda andemakterna, då får vi alltid lita på att Gud har omsorg om oss och låter sina tjänare vaka över oss.
Det här påminner Luther oss om i sin morgonbön: ”Låt din helige ängel vara med mig, så att djävulen inte får någon makt över mig.”

Änglarna gläds över frälsningen
Petrus skriver, efter att han har berättat om hur profeterna sökte och forskade efter frälsningen och som nu hade uppenbarats och förkunnats (1 Petr 1:12):
Och detta önskar änglarna att få blicka in i.
Denna frälsning gäller människorna. Änglarna behöver den inte, för de har ingen synd och behöver inte frälsas. De ska stå i sina härskaror inför tronen i all evighet och tjäna Gud. Men de är ivriga att få följa hur människorna, som hade kidnappats av djävulen och de onda änglarna, nu har befriats genom Jesus och hur de ska få del av den härlighet som de själva äger sedan tidernas början.
Jesus talar om att det blir glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig (Luk 15:10).
Tänk, att det var för oss som Jesus kom till jorden! Han kom inte för änglarna. Han kom för att uppsöka och frälsa det som var förlorat. Därför får också du och jag vara hans, och ska tillhöra honom i evighet. Vi behöver inte grunda den kunskapen på någon övernaturlig syn. Det får vi grunda på Guds ord, som säger oss att vi är frälsta av nåd, och att alla våra synder är kastade i havets djup.
När Jesus kommer tillbaka på skyarna ska hans änglar följa honom (Matt 24:31) och de kommer att skilja de rättfärdiga från de orättfärdiga. Med tanke på vår egen död ska vi minnas Lasarus (Luk 16) som efter sin död fördes av änglarna till Abrahams sida. Vi behöver inte leva ensamma, utlämnade åt vår svaghet och oro, och vi behöver inte heller dö ensamma, utan vi får höra Herren till om vi lever eller dör.
Allt det här stämmer oss till lovsång till vår Gud, som har ställt allt till det bästa för oss. Så får vi göra som Luther beskriver det i julpsalmen, ”med änglarna från himlens höjd vi stämmer upp Guds lov med fröjd.”
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, så som det var av begynnelsen, nu är och ska vara, från evighet till evighet. Amen.


Predikan 5.10.2014 i Biblion.