Gemenskap med andra kristna

Varför skulle vi inte ingå i gemenskap med en människa från en annan kyrkoorganisation som klart tar avstånd från de falska lärorna i hans eller hennes kyrka?

Så länge någon fortfarande är medlem i en kyrka skriver denne under det som den kyrkan lär. Vi skulle självklart uppmuntra en kristen som tillhör en kyrka som lär falskt att vittna om sanningen för ledare och andra inom den kyrkan. Om detta vittnesbörd tydligt ignoreras skulle vi uppmuntra den kristne att vittna om sanningen genom att skilja sig från dem som framhärdar i falsk lära. I det läget skulle vi uppmuntra den troende att förena hans eller hennes vittnesbörd med vårt så att vi verkligen tillsammans skulle kunna arbeta för sanningen.

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd. (Översättning: Hans Ahlskog) Publ. 29.10.2015/OÖ

Vad är kyrkogemenskap?

 Vad är kyrkogemenskap?

Även om den heliga kristna kyrkans osynliga gemenskap alltid existerar eftersom det bara finns en Kristi kropp, vill Gud ändå att vi också skall sträva efter att verka tillsammans med våra medkristna för evangeliets utbredande på ett synligt sätt. Överallt där kristna till det yttre samarbetar för att utföra det verk som Kristus har givit sin kyrka att utföra har vi att göra med praktiserande av kyrkogemenskap. 

Den kanske enklaste och vackraste definitionen av kyrkogemenskap som finns i Skriften finns i 3 Johannesbrevet. Där skriver Johannes, efter att ha berömt en kristen vid namn Gajus för att denne välkomnat några kringresande förkunnare av evangeliets sanning i sitt hus: ”Därför är det vår plikt att sörja för sådana, så att vi kan arbeta tillsammans för sanningen.” ( 3 Joh v. 8) Ett sådant samarbete för evangeliets sannings skull är en rätt deklaration av kyrkogemeskap.

Uppenbarligen finns det också en annan sida av kyrkogemenskap. Där det råder olika meningar om vad exakt evangeliets sanning är kan kristna inte arbeta tillsammans ”för sanningen”. Att då arbeta tillsammans skulle endast förorsaka förvirring eller kompromisser kring vad evangeliets sanna budskap i själva verket är. Där ett yttre samarbete i Guds rike, d.v.s. kyrkogemenskap, ger intrycket att läroskillnader egentligen inte har någon betydelse, där är vårt samarbete inte längre ”för sanningen”.  Där kristna inte är ense om alla läror i Guds ord skulle ett samarbete endast indikera att skillnader i läran är oviktiga och att Guds sanning är ett ämne öppet för debatt. 

Enighet kring Guds sanning är grundvalen på vilken vi åtnjuter välsignelserna av en yttre kyrkogemenskap. Detta gjorde Paulus klart i Rom 16:17: ”Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem.” Psalmisten påminner oss: ”Genom dina befallningar får jag förstånd, därför hatar jag alla lögnens vägar.” (Ps 119:104). Att ”hata lögnens alla vägar” och ändå samarbeta med dem som tar dessa vägar i sin undervisning främjar varken sanning eller kärlek.

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd. (Översättning: Hans Ahlskog) Publ. 15.9.2014/OÖ

Den heliga, kristna kyrkan

 Identifierar vi vår egen kyrka med den heliga, kristna kyrkan eftersom vi gör anspråk på att vara en sann, synlig kyrka?

Vi är övertygade om att vi i vår kyrkogemenskap inte kompromissar med någon av Skriftens läror. Det är det som avses med att vara en sann, synlig kyrka. Det skulle ändå vara arrogant att indentifiera en kyrkoorganisation med den heliga, kristna kyrkan. Det är att sammanblanda en synlig kyrka med den osynliga heliga, kristna kyrkan.

Överallt där det finns själar som klamrar sig fast endast vid den rättfärdighet som vunnits åt dem genom Guds evige Sons liv, död och uppståndelse, där finns det troende. Sådana troende kommer att finnas i alla kristna kyrkor, överallt där Kristi evangelium predikas och lärs ut, även där det också finns falsk lära med i bilden. Trots den dödliga fara som dessa falska läror utgör för kristna inom sådana kyrkor tackar vi Gud för att den helige Ande ändå kan använda det som återstår av sanningen för att bevara tron hos några, även om de inte är många.

Varje gång när vi i gudstjänsten läser den apostoliska eller nicenska trosbekännelsen bekänner vi vår tro på denna heliga kristna kyrka som består av oräkneliga troende på jorden samt de som redan är i himlen. Vi förlitar oss på att de som hör evangeliet i vår egen kyrka finns medräknade bland dessa helgon i Kristus. På samma gång tackar vi Gud att många, många fler, vilka inte tillhör vår kyrkoorganisation, också räknar med till dessa helgon i Kristus.

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd. (Översättning: Hans Ahlskog)
Publ. 29.10.2015/OÖ

Intolerans och kärlekslöshet

Är det intolerant att säga att alla religioner inte leder till samma Gud?

Nej. Alla religioner leder inte till samma Gud, vilket Skriften också förkunnar. Lyssna till Jesu egna ord i hans bön på skärtorsdagskvällen (Joh 17:3): 

Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.

På den sista dagen som denna jord existerar kommer alla som någonsin har levat att samlas inför Guds domstol. Jesus från Nasaret kommer att vara den som dömer levande och döda. Han är Guds evige Son som blev vår bror för att ge sitt liv och sin död som det enda som kan frälsa oss. 

Den Gud som sade: Vänd er till mig och bli frälsta, ni jordens alla ändar, ty jag är Gud och det finns ingen annan (Jes 45:22) är 1) den Fader som planlade vår frälsning, 2) den Son, som vann vår frälsning och 3) den helige Ande, som lärde oss känna vår frälsning. Att dölja den sanning som kan frälsa någons själ är inte tolerant utan kärlekslöst. 

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd. (Översättning: Hans Ahlskog)
Publ. 15.9.2014/OÖ

Varför behöver vi trosbekännelser?

Varför behöver vi trosbekännelser och bekännelseskrifter om Bibeln är helt tillräcklig för vår tro?

Två orsaker förklarar varför trosbekännelser och bekännelseskrifter har framkommit om och om igen under kyrkohistorien. För det första hör det till själva trons natur att vilja uttrycka sig själv. Troende vill berätta för andra vad de tror. Den apostoliska trosbekännelsen växte fram från denna längtan att bekänna det som apostlarna lärde. ”Ty med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.” (Rom 10:10)

För det andra framträder falska läror och falska lärare, som gör anspråk på stöd i Skriften för sina villoläror, om och om igen i kyrkan. Dessa villoläror har fått kristna genom århundradena att göra sammanfattningar av det som de var övertygade om att Skriften i själva verket sade. Både den nicaenska och den athanasianska trosbekännelsen blev till på grund av falska läror som cirkulerade i den tidiga kyrkan. 

Att förbli tyst när falsk lära försöker förvanska Guds sanning är att tillåta förvirring och att äventyra tron hos de kristna. Trosbekännelser och bekännelseskrifter har fungerat som medel genom vilka kristna genom århundradena klart har uttryckt det de är övertygade om är Skriftens sanning. 

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd. (Översättning: Hans Ahlskog)
Publ. 14.9.2014/OÖ

Textvariationer i Bibeln

Hur stor del av Bibeln är påverkad av variationer i manuskripten?

När det gäller den överväldigande majoriteten av Skriftens ord är texten oomstridd. Endast en liten procentenhet behöver studeras noggrant eftersom olika manuskript innehåller olika läsningar. Dessbättre har den överväldigande majoriteten av sådana olika läsningar inte effekt på den klara betydelsen av dessa verser. 

En av de vanligaste skillnaderna mellan manuskripten är, till exempel, är förväxlingar av första (vi) och andra person (ni) när det gäller pronomen. I grekiskan skiljer sig flera former av dessa två pronomen genom ett litet penndrag. Ofta förekommer variationer också i verser med ordet Kristus. Antingen står Kristus ensamt eller så står det tillsammans med Jesus. 

Det kan med säkerhet sägas att ingen lära i Skriften kan ifrågasättas utifrån variationerna i handskrifterna.

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd. (Översättning: Hans Ahlskog)
Publ. 13.9.2014/OÖ

Att lyda Gud och människor

Hur kan vi säga att ingen myndighet kan stå som domare över Skriften och alltjämt hedra det fjärde budet genom att lyda människor med auktoritet över oss?

Eftersom Skriften själv befaller oss att lyda föräldrar och andra auktoriteter    av gudomlig institution, som t.ex. överheten (se Rom 13), så finns det ingen motsättning. 

Det är naturligtvis så att om dessa auktoriteter skulle förbjuda oss att göra något som Skriften förbjuder, eller kräva att vi skulle underlåta att göra något som Skriften påbjuder, så skulle vi vara tvungna att följa apostlarnas exempel  då de sade till det judiska Stora rådet: ”Man måste lyda Gud mer än människor!” (Apg 5:29)

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd. (Översättning: Hans Ahlskog)
Publ. 12.9.2014/OÖ

Bibeltolkning: historia eller bilder?

Hur skall vi veta när vi skall läsa Bibeln som verklig historia och när vi skall läsa den på ett bildligt sätt?

Bibeltolkningsprincipen ”Skrift tolkar Skrift” är nyckeln till denna fråga. Skriften själv kommer att visa när den avser att tala bildligt. Ett exempel är att Jesus väldigt ofta märker ut början av sina liknelser med orden ”Himmelriket är likt...”. (Matt 13:24) 

I andra fall kommer ofta ett noggrant studium av den omgivande kontexten i kapitlet, eller i vissa fall hela boken, att göra det klart huruvida Skriften talar om faktisk historia eller använder sig av bildspråk för att poängtera något. 

En annan god tumregel är att anta att Skriften talar bokstavligt om det inte i sammanhanget finns någon klar indikation om motsatsen.

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd. (Översättning: Hans Ahlskog)

Många olika bibeltolkningar?

 Om Bibeln ”klart” lär oss allt vad vi behöver veta för att komma till himlen, varför finns det då så många olika tolkningar om vad Skriften lär?

 Har Gud gjort dessa tolkningar? Var kom de ifrån? Skulden för alla varierande bibeltolkningar kan inte läggas på Gud, som om han hade gett oss en så hopplöst förvirrande och mystisk uppenbarelse att ingen kan säkert veta vad han säger. Om det förhöll sig på det sättet så skulle Gud inte vara fullkomligt vis. Han skulle då vara förvirringens författare och inte sanningens.

Gud kan inte skyllas för de olika tolkningarna. I stället är det så att skillnader i tolkning i huvudsak uppkommer från två problem i det mänskliga hjärtat. För det första insisterar människor på att tro endast det som verkar förnuftigt för dem. Människor låter ofta förnuftet döma Skriften och vägrar därigenom att erkänna att Guds förnuft går långt utöver vårt eget.  (Jes 55: 8-9) Upphöjelse av det mänskliga förnuftet leder till en förvrängning av Ordet. Ofta förvrängs Skriftens budskap för att göra det mera acceptabelt för vårt sätt att tänka. Paulus påminner oss om ”det som tillhör Guds Ande...är dårskap” (1 Kor 2:14) för människan sådan hon är av naturen. 

För det andra besitter människan en syndfull stolthet. Våra av naturen stolta hjärtan gillar inte att konfronteras med vår syndighet eller att få höra att det enda sättet för oss att bli accepterade av Gud är genom Jesu Kristi liv, död och uppståndelse. Paulus varnade Timoteus: ”Ty det skall komma en tid då människor inte längre skall stå utmed den sunda läran, utan efter sina egna begär skall de samla åt sig mängder av lärare, allteftersom det kliar dem i öronen”. (2 Tim 4:3) 
Mänskliga varelser är av naturen benägna att höra det som de ”vill höra” snarare än det de behöver höra. Därför kämpar den mänskliga stoltheten alltid mot det frälsande budskapet om frälsning genom nåden allena genom tron allena. Istället för att endast förtrösta på Kristus försöker människor lägga något till Kristi fullbordade verk – kanske några goda gärningar, några beslut att tro eller några goda föresatser. Men evangeliet lämnar inget rum för stolhet eller skryt från människans sida. 

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd. (Översättning: Hans Ahlskog)

Nya uppenbarelser från Gud?

Eftersom Bibeln är ”alldeles tillräcklig”, innebär det att det aldrig kan komma ytterligare uppenbarelser från Gud?

Skriften lovar inte att det kommer ytterligare allmänna uppenbarelser för alla människor eller speciella uppenbarelser för enskilda. 

När det gäller uppenbarelser för alla människor ger Skriften starka indikationer på att vi, i Gamla och Nya testamentet, har allt det som Gud har planerat att uppenbara för oss. Paulus skriver till Timoteus: 

”Du känner från barndomen de heliga Skrifterna som kan göra dig vis, så att du blir frälst genom tron i Kristus Jesus. Hela Skriften är utandad av Gud och nyttig till undervisning, till bestraffning, till upprättelse och till fostran i rättfärdighet, för att gudsmänniskan skall bli fullt färdig, väl rustad för varje god gärning.” (2 Tim 3:15-17) 

I Gamla och Nya testamentets skrifter har vi allt vi behöver för att bli ”visa till frälsning” och all den kunskap och styrka vi  behöver för ”varje god gärning”. 

Hebreerbrevet  börjar med orden: ”Sedan Gud i forna tider många gånger och på många sätt hade talat till fäderna genom profeterna, har han nu i den sista tiden talat till oss genom sin Son. Honom har han insatt till att ärva allting, och genom honom har han också skapat världen.” (Hebr 1:1, 2) 

Lägg märke till hur den (av Gud) inspirerade författaren kontrasterar Guds uppenbarelse i Gamla testamentet mot uppenbarelsen i Nya testamentet. Författaren skriver om Gamla testamentet ”i forna tider” och att Nya testamentets uppenbarelse om Sonens kom ”i den sista tiden”. Gud talade förberedande för hans Sons liv och verk (Gamla testamentet) och Gud talade om verket, medan det framskred och när det var fullgjort (Nya testamentet). 

Vi väntar oss inga ytterligare ord från Gud utan endast den slutliga uppfyllelsen, av allt han har lovat oss, på den yttersta dagen. Som sådana, som fortfarande lever i ”den sista tiden”, behöver vi inga ytterligare profetior från Gud. Likt Jesaja behöver vi uppmana alla människor att återvända till ”Guds undervisning och vittnesbördet! Om de inte talar enligt detta ord finns ingen morgonrodnad för dem. (Jes 8:20)

Vi tror att Gamla och Nya testamentets skrifter är Guds tillräckliga uppenbarelse. På samma gång ger oss Skriften ett sätt att testa deras ord som påstår att de har fått ytterligare uppenbarelser från Gud. Många har påstått att de har särkilda uppenbarelser från Gud utöver Bibeln. Varje uppenbarelse som påstås vara från Gud, men som motsäger det som Gamla och Nya testamentets skrifter säger, utmärker sig som ett människoverk. Gud motsäger aldrig sig själv. 

Somliga påstår också att Gud har gett dem syner, drömmar eller uppenbarelser om specifika händelser i deras liv. Gud har dock inte lovat oss några sådana uppenbarelser eller drömmar och vi har heller inget löfte från Gud om att de är pålitliga. Gud vill helt enkelt att vi förlitar oss på den sanning han har uppenbarat i Bibeln och han hänvisar oss att ta i bruk dess principer i våra liv. 

Även om Gud inte lovat att hans barn skall få några specifika uppenbarelser av den typ vi talade om ovan, så kan man inte kategoriskt avfärda dem. Varje påstådd uppenbarelse måste jämföras med det som redan är känt från Skriften. Ingenting som motsäger Bibeln kan komma från Gud. 

Faran med att söka efter sådana uppenbarelser är att de människor som väntar på sådana syner och drömmar ignorerar de verkliga svar som Gud redan har gett oss i sitt Ord. Nådens medel, d.v.s. evangelium i Ord och sakrament, försummas till förmån för det som verkar mera spektakulärt och för det som svarar mot vår egen andliga aptit. Gud har inte bett oss att döma angående alla sådana uppenbarelsers verklighet och giltighet, men han uppmanar oss att fortsätta leda människor till den pålitliga och säkra uppenbarelsen som vi har i nådens medel. Endast där har vi det som Gud har lovat att använda för att skapa och styrka tron.

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd. (Översättning: Hans Ahlskog)

Absolut sanning?

Hur kan vi syndiga mänskliga varelser göra anspråk på att besitta absolut sanning?

Absolut sanning existerar eftersom det som Gud har uppenbarat alltid kommer att vara trovärdigt och sant. Sanningens gåva är inte beroende av syndiga mänskliga varelser. Vi skapar inte denna sanning, men Gud har uppenbarat den genom de inspirerade Skrifterna. Även om alla mänskliga varelser i världen skulle vägra att tro något enda av det som Gud har sagt, skulle Guds budskap till alla delar ändå förbli sant. 

Jesus bad: ”Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning.” (Joh 17:17) 

Tack vare att ”Gud inte är en människa, så att han skulle ljuga, inte en människoson, så att han skulle ångra sig” (4 Mos 23:19), så finns det något som absolut sanning, som varken ändras eller kan förändras.   

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd. (Översättning: Hans Ahlskog)

Viktigt att skilja på lag och evangelium

Varför är det så viktigt för varje kristen att kunna skilja på lag och evangelium?

Om vi inte kan förstå att lagens krav är omöjliga att tillgodose, kommer varje stolt människohjärta alltid att vilja göra anspråk på mänskliga moraliska värderingar eller dygder istället för att helt klamra sig fast vid Kristi kors. Om vi misslyckas med att se Kristi fullkomliga och perfekta offer som Guds fullständiga svar på mänsklig synd och ofullkomlighet, så kommer vi att hävda att vi förtjänar frälsningen. Då kommer vi att ledas in i förtvivlan av samveten som alltför väl känner vår synd. 

En rätt förståelse av lag och evangelium skyddar oss från Satans två huvudfrestelser: högmod och förtvivlan.

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd. (Översättning: Hans Ahlskog)

Guds olika namn

Kan inte Gud ha uppenbarat sig själv för olika folk på olika sätt och med olika namn?

Antagandet bakom denna fråga är att alla religioner i världen i grunden lär det samma. De kallar endast Gud vid olika namn. Bakom detta antagande ligger också att religionen till sitt väsen inte är något annat än en samling goda moraliska regler att följa för att göra Gud glad. 

Utifrån den definitionen har de flesta världsreligioner mycket gemensamt. Men Gud säger något annat i Skriften. Han motsäger vad de där andra religionerna lär om honom och vad de anser att religion handlar om. 

I Skriften förkunnar Jesus djärvt: ”Jag är vägen, sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6; förf. markering.) 

Petrus förde fram samma påstående: ”Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta”. (Apg 4:12) 

Påståendet att Gud har uppenbarat sig själv på många olika sätt och med många olika namn är en trosföreställning som har utvecklats snarare för att att upprätthålla en yttre jordisk fred än för att föra fram en himmelsk, andlig sanning. 

Den enda frälsande uppenbarelsen av Gud är den som kommer genom Jesus Kristus och som inte förkunnar mänsklig moral utan Guds egen fullkomlighet som vår frälsning.

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd.

Kärlekslös, intolerant?

Är vi kärlekslösa eller intoleranta när vi förkunnar att den som inte dyrkar den treenige Guden dyrkar i själva verket en falsk gud eller en gud som inte existerar?

Jakob säger: Den som återför en syndare från hans villoväg frälser hans själ från döden och överskyler många synder. (Jak 5:20) 

Vi stämplar inte en förälder som kärlekslös som varnar barn för fara. Att visa på ett lärofel som kunde fördöma någon till en evighet utan Gud är inte kärlekslöst eller intolerant. I själva verket kan det rädda någon från evig död. 

På den yttersta dagen skall alla människor som lever eller någonsin har levat böja sig inför Jesus från Nasaret och bekänna att han är den sanne Guden och Herren. (Fil 2:10, 11) De som har trott på honom kommer att göra detta med glädje och välbehag. De som inte har känt honom eller har förkastat honom kommer att göra det med skräck och sorgsenhet. 

Hur viktigt är det inte att vi för fram den enkla sanningen som Jesus uttalade i Joh 17:3: ”Detta är evigt liv att de känner dig, den ende sanne Guden, och den som du har sänt, Jesus Kristus.” 

På den yttersta dagen kommer ingen att stämpla sanningen att det inte finns någon annan Gud än den treenige Guden, som kärlekslös eller intolerant. Det kommer helt enkelt att vara klart för alla att detta är den sanning som ger evigt liv.

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd.

Hur förklarar vi Treenigheten?

Hur kan vi förklara Treenigheten som tre personer och fortfarande en Gud på ett begripligt sätt?

Gud är helt unik. Vi kan inte göra någon fullkomlig jämförelse mellan honom och någonting som vi har sett eller upplevt här i världen. Inget skapat kan avbilda den oskapade, treenige Guden så att det mänskliga sinnet blir tillfredsställt. I själva verket slutar alla som vill försöka förklara treenigheten antingen med tre gudar eller med att reducera Kristus och den helige Ande till saker som är ringare än Gud (som Jehovas Vittnen lär). 

Gud har uppenbarat för oss en underbar glimt av vem han är, inte för att stilla vår nyfikenhet så att vi kan begripa honom utan för att frälsa oss. Förvånar det oss att det finns sanningar om vår oändlige Gud som övergår vår mänskliga fattningsförmåga?

Skillnaden mellan Gud och oss är till exempel oändligt mycket större än den mellan en förälder och ett litet barn. Det bästa svaret är att, som ett litet barn, förundra sig över undret med Guds väsen och natur.  Ett litet barn förstår inte föräldern men litar, i bästa fall, helt enkelt på att föräldern bryr sig om och beskyddar det. 

Vi bekänner med psalmsångaren: HERRE, mitt hjärta är inte högmodigt, mina ögon är inte stolta. Jag umgås inte med stora ting, med sådant som är mig för svårt. Nej, jag har lugnat och stillat min själ som ett avvant barn hos sin mor. Som ett avvant barn är min själ i mig. (Ps 131: 1-2)

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd.

Treenigheten före Jesus

Var Gud treenig också före Jesu födelse?

Både Gamla testamentet, som skrevs före Kristi födelse, och Nya testamentet, som skrevs efter Jesu liv, död och uppståndelse, är samstämmiga när de lär att det bara finns en sann Gud. Båda lär inte bara att Gud är en, men också att han är tre personer i denna enda Gud. Visserligen är läran om Guds treenighet mera utförligt framställd i Nya testamentet, men Gamla testamentet innehöll en tillräcklig uppenbarelse av denna sanning för att den tidens troende skulle känna till och tro den.

Jesus behövde till exempel inte förklara för judarna att Gud hade en son eftersom ställen som Ps 2:7 och 110:1 redan hade meddelat denna sanning åt dem. Begreppet Guds son utgjorde inget problem för dem. Men de vägrade att tro att Jesus var Guds Son. 

När Jesus talade om den helige Ande var det ingen som funderade vad han talade om. Ställen i Gamla testamentet, som t.ex. 1 Mos 1:2 och Jesaja 42:1, hade klart stadfäst den helige Andes existens. 

Gud har från all evighet varit och kommer att fortsätta att vara en Gud som har uppenbarat sig själv som Fader, Son och Ande.  Även om orden treenig eller treenighet varken finns i Gamla eller Nya testamentet är det ändå en evig sanning att Gud är en och ändå tre. 

Efter sin avlelse och födelse antog den andra personen i treenigheten, Guds evige Son, vårt mänskliga kött och blod. Gud fick inte plötsligt en Son på julen utan snarare kunde man säga att den evige Sonen uppenbarade sig för världen i en dräkt av kött och blod.

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd.

Kristendomen och andra religioner

Eftersom det finns så många religioner och olika gudar i varje religion, hur kan vi då vara säkra på att vår Gud är den sanne Guden?

När  man studerar det som lärs ut av världsreligionerna blir det uppenbart att kristendomen är unik. Alla andra religioner är baserade på människans spekulationer under ledning av endast naturen och samvetet. På ett eller annat sätt lägger dessa religioner bördan på oss att förtjäna vår egen frälsning hos Gud. 

Vi tar ett par exempel. Den troende muslimen bemödar sig om att visa Allah lydnad (islam betyder ”underordning” eller ”lydnad”). Buddhistmunken försöker höja sig över denna världens ondska genom att ägna sig åt meditation. Alla andra världsreligioner ber syndarna reda upp sina relationer till Gud genom egna ansträngningar. 

Å andra sidan är kristendomen unik genom att erbjuda en helt annorlunda lösning. Det är bara kristendomen som lär att en  god gudsrelation är Guds gåva till oss, inte något som människan ger till Gud. Endast kristendomen lär att Gud blev människa, inte för att lära oss hur vi skall nå upp till honom, utan för att genom sin nåd lyfta oss upp till sig. 

Kristendomen är inte bara ett val bland andra rätter på världsreligionernas smörgåsbord. Dess unika budskap vittnar om dess unika ursprung – en mirakulös uppenbarelse från den sanne Guden. Gud har uppenbarat den enda frälsande sanningen som ”ögat inte har sett och örat inte hört och människohjärtat inte kunnat ana ... Ty för oss har Gud uppenbarat det genom sin Ande.” (1 Kor 2:9–10) 

Den Helige Ande verkar slutligen själv genom Ordet för att övertyga oss om att Gud, som har inspirerat Skriften, är den ende sanne Guden. Eftersom denne Gud ger oss förlåtelse och evigt liv litar vi på att hans ord är pålitliga och sanna.

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd.