Kärlekens lag

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!

Bön: Gud, låt ditt ord oss lysa så att vi i mörker ej må gå, men genom denna jämmerdal får vandra till din himmels sal. Amen.

Predikotexten är Matt 5:20–26, där Jesus säger:

20 Jag säger er att om er rättfärdighet inte går långt utöver de skriftlärdas och fariseernas, skall ni inte komma in i himmelriket.

21 Ni har hört att det är sagt till fäderna: Du skall inte mörda. Den som mördar är skyldig inför domstolen. 22 Jag säger er: Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen, och den som säger till sin broder: Ditt dumhuvud, är skyldig inför Stora rådet, och den som säger: Din dåre, är skyldig och döms till det brinnande Gehenna. 23 Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, 24 så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva. 25 Var angelägen om att göra upp med din motpart när du är med honom på vägen, så att din motpart inte överlämnar dig till domaren och domaren överlämnar dig till fångvaktaren och du blir kastad i fängelse. 26 Amen säger jag dig: Du slipper inte ut därifrån, förrän du har betalat till sista öret.

Temat i dag är Kärlekens lag. Senaste söndag, då vi inte hade någon egen gudstjänst, firades Apostladagen. Den söndagen i kyrkoåret tänker vi på hur evangeliet har gått ut i världen, och också på betydelsen av att hålla fast vid det rena evangeliet.

Under flera av söndagarna i trefaldighetstiden går vår blick mot hur vi själva beter oss, hur vi förvaltar evangeliet i våra liv. När vi ser mot oss själva talar vi om lag i ordets egentliga betydelse. Men ordet lag kan också står för något mycket mera, nämligen för hela Guds undervisning. Sedan finns en tredje betydelse: regel eller ordning.

Hur ska vi se på dagens tema: ”Kärlekens lag”?

Vi ser omedelbart, att vår text handlar om oss och våra insatser. Vår rättfärdighet måste gå långt utöver de skriftlärdas och fariseernas för att vi ska komma in i himmelriket. Jesus dömer skarpt våra tankar och våra ord. Inget nedsättande får sägas om våra medmänniskor. Vi förmanas att göra upp med varandra innan vi går till det heliga. Och slutet av texten talar om ett hårt straff, som det inte finns någon nåd för.

Texten skulle nog leda oss till förtvivlan om vi verkligen tar den på allvar och inte hittar några andra ord av Jesus. De som har lagt in de kyrkliga texterna i handboken var medvetna om att både lag och evangelium behövs. Förra söndagen mötte vi Jesus när han kallade lärjungar, och gav dem frimodighet och kraft efter att han hade tagit ifrån dem all deras egen förmåga. Nästa söndag möter vi Kristus på förklaringsberget. Då är hans härlighet i fokus, verkligen ett skönt evangelium. Dagens text presenteras Guds lag i all dess skärpa.

Lagens tre bruk

Våra fäder brukade dela in lagens syfte och användning i tre delar, som man lätt kan minnas med de tre orden tygel, spegel och regel.

Lagen som tygel beskriver den funktion som vi vanligen tänker på i det vardagliga livet. Tygeln fungerar som när man håller in hästen och styr vart den ska gå. Lagen säger att vi inte får misshandla eller slå ihjäl andra människor, precis som Guds femte bud gör. Om vi ändå gör det, straffas vi av domstolsväsendet. När vi ser trafikmärken med hastighetsbegränsning försöker vi undvika att köra fortare, för annars risker vi böter. Det här bruket gäller alla människor.

Det som Jesus föreskriver i vår text går långt utanför det som samhället stadgar. Samhället utdömer inget straff för vrede. Det finns straff för att man förolämpar en medmänniska. Det kallas ärekränkning. Men knappast tänker vi nu på ärekränkning om vi i vår bekantskapskrets säger: ”Du dumhuvud”. Och ingen världslig domstol har det brinnande Gehenna på sin straffskala.

Lagen som spegel drabbar oss på ett annat sätt. När vi hör de ord som Jesus säger i texten blir vi ställda mot väggen. Vi måste visa upp en rättfärdighet som övergår de skriftlärdas och fariseernas. Hurudan var deras rättfärdighet? Jo, de strävade till att uppfylla alla bud, också de äldstes stadgar, till punkt och pricka. Men det räcker inte till. Vi måste kunna visa upp en bättre rättfärdighet än den som de visade upp inför människor, och som såg ut att vara fullkomlig. Den var inte fullkomlig. De var stolta över att de var så noggranna med lagen, men de såg inte att det inte räckte till inför Gud. De behövde inte den rättfärdighet som ges av nåd för Kristi skull, och därmed saknade de den rättfärdighet som duger för himlen.

Innan vi ser på lagens tredje bruk ska vi stanna upp inför syftet med lagens andra bruk.

Lagen som spegel driver till Kristus

När lagen predikas så som Jesus gör i dagens text blir den i första hand en spegel för oss. Genom att visa hur Guds femte bud ska tillämpas också på våra tankar och våra ord, inte bara i handlingar, tvingar Jesus oss att kapitulera. Redan det att jag är argsint och bitter på min broder är värt en hård dom. Mitt sinne och mitt hjärta är inte vad det ska vara. 

Och ändå ser vi så mycken bitterhet och ofördragsamhet också bland kristna, som borde älska varandra som bröder och systrar. I stället för att göra upp och försonas, täcker vi över alltsammans med ett sken av gudsfruktan. Tänk om det är så illa att vi går till Herrens bord och ber Gud förlåta oss, samtidigt som vi har svårt att hälsa på och prata med vår vän och broder en bit ifrån. Så kan det ju inte vara! Då handlar vi precis tvärtom mot vad Jesus föreskriver. Han ger oss inte heller rätt att lämna saken därhän och tänka att tiden nog ordnar upp allt, och att det snart är glömt. Nej, så snart vi upptäcker att vi har gjort något som vållar störningar i relationerna ska vi se till att göra upp.

Jesus talar om vårt sinnelag, att vi ska vara angelägna om att vår motpart inte har något emot oss. Notera: det handlar inte om att vi har något emot vår broder, utan om vi vet att han har något emot oss, då är det vår skyldighet att göra upp. Detta oberoende av om han har rätt eller fel. Det handlar inte om att driva din rätt, utan om att ha strävat efter förlikning, så mycket som beror på dig. 

Jesus är så sträng, att han nämner den osaliga evigheten som straff om du vägrar att lyda. Det borde väl om något få oss att inse hur viktigt det är som han ger instruktioner om.

När Jesus håller upp sin spegel för oss, då ser vi att vi är fulla av fläckar som inte får finnas där. Då inser vi att vi behöver tvätta oss med ett tvättmedel som vi inte kan skaffa oss själva. Vi har själva ingen möjlighet att bli rena, hur vi än anstränger oss. Vi behöver Jesu blod. När vi då kommer till Jesus för att få hans rättfärdighets dräkt, då har lagens andra bruk gjort sitt. Vi har klätts av det vi har trott att vi har själva, och vi har fått del av den rättfärdighet som är bättre än de skriftlärdes och fariseernas: Guds egen rättfärdighet som Jesus vann åt oss genom sitt rena och syndfria liv och genom sin oskyldiga pina och död.

Vem kan få komma till Jesus och få hans rättfärdighets dräkt? Jo, alla. Det som han gjorde gäller varenda människa i hela världen. 1 Joh 2:2:

Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens.

Jesus led nämligen i syndares ställe, inte efter att syndaren först kommit och ödmjukat sig inför honom, utan medan vi var Guds fiender (Rom 5:10). Det här är evangelium: Guds goda gåva av nåd, utan vår egen medverkan. Det här kommer oss till genom tro, då vi tar emot det, och tror att det är för oss. När evangeliet säger: För dig, ska vi svara: För mig. Det värsta vi kan göra i det skedet är att göra som de skriftlärda gjorde: de fortsatte att förtrösta på sig själva och förkastade honom som kommit som ett synd- och skuldoffer för dem. Tänk så fruktansvärt! Tänk vad Jesus måste gå igenom för dig, och du skulle vända ryggen till och säga: jag klarar mig själv. Oerhört dåraktigt. Och då får du det också som du vill. Du får då vara utan Jesus i evigheten, tillsammans med djävlarna som ska pinas i helvetet.

Evangeliet är alltså det slutmål som lagens andra bruk vill driva oss till: Lagen har fått sin ände i Kristus, eller som det står i SFB, Rom 10:4:

Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror.

Salig är du som slutar ditt löpande efter att uppfylla lagen, och går i mål i Kristus och hans rättfärdighet – för att använda en idrottsterm som bild! Då har lagen nått sitt slutmål.

Lagens tredje bruk

Men vi har ännu kvar en god och rätt användning av Guds heliga lag. För den som har fått komma till Jesus och se vilken välsignelse han har gett oss, för den öppnar sig nu lagens tredje bruk som en regel, som vi får genom Guds godhet för att han ska få lära oss hur vi ska leva för att tjäna honom på rätt sätt. 

Nu får vi veta hur vi praktiskt ska gå till väga om vi minns att någon har något att anklaga oss för. Då ska vi inte täcka över det och låtsas att allt är frid och fröjd. Om vår broder går med agg mot oss är det inte frid och fröjd. Vi ska inte försumma någon tid att rätta till det och göra upp. Vi kallar det att be om förlåtelse.

På samma sätt ska vi också be om att Herren ska förnya vårt sinne så att vi inte låter obetänksamma domar och ord i ilska gå över våra läppar. Har vi sett hur Gud förlåter oss vår enorma skuld till honom ska vi inte ta vår medmänniska om strupen och kräva att han ska betala tillbaka sin lilla skuld, för att låna Jesu liknelse i Matt 18.

Gud har sett till att vi har fått fina anvisningar i hans tio bud. Dem behöver vi dagligen, och vi ska lära oss dem ordentligt. Dessutom har vi Martin Luthers pedagogiska förklaringar till buden. Där får vi bland annat veta att det femte budet innehåller mer än mord: att skada vår nästa eller att tillfoga honom lidande hör till det som Gud förbjuder. Och lidande kan man vålla sin nästa på många sätt. Ett av de mest försåtliga sätten är att använda sin tunga till lögn och förtal. Jesus tar fram några muntliga tillmälen som sårar våra medmänniskor: att håna och utpeka dem som mindre vetande eller otillräkneliga.

Att avhålla sig från sådant är ännu inte det samma som att vara fullkomlig. Som vi har sett har vi ingen annan rättfärdighet än hos Kristus. Men det hör till en kristens liv att vara ödmjuk och tänka igenom hur vi talar och handlar, så att allt får tjäna våra medmänniskor och ära Gud.

Vi ska också komma ihåg att vi inte har någon egen kraft att göra det här. Vi kan inte lära oss att vara fullkomliga. Det enda drivmedlet som ger kraft att göra det som Gud vill och förmedlar till oss genom sin goda lag är att Jesus är med och verkar det genom den nya människan som han skapade i oss i dopet. Det är evangeliet som ger kraften. 1 Joh 4:10:

Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.

Må Gud ge oss ett sådant sinnelag genom den kärlek som han visat oss i Kristus, att vi av hjärtat vill tjäna honom och verka för att vi behåller goda relationer till alla människor, så långt som beror på oss. Amen.

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan i Biblion 7.7.2013.

Vad Anden lär och ger

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Bön: O helge Ande, var oss nära, förklara du vad Jesus gjort! Låt Ordet döma, trösta, lära, att Herrens lov må bliva stort!

Predikotexten är från Joh 14:23–29:

Jesus sade: "Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Det ord som ni hör är inte mitt utan kommer från Fadern som har sänt mig. Detta har jag talat till er, medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.

Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa. Ni har hört att jag har sagt er: Jag går bort, och jag kommer till er igen. Om ni älskade mig, skulle ni glädjas över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag. Och nu har jag sagt det till er innan det sker, för att ni skall tro, när det har skett.

Pingsten brukar betraktas som Andens och hänryckningens tid. Den infaller på våren när livets krafter blommar, när allt i naturen laddar upp och närmast exploderar av glädje. Men pingsten blir tyvärr allt mer bortglömd, den har mist sin karaktär av en stor högtid sedan annandagen togs bort.

GT:s förebild för pingsten är veckohögtiden, som firades sju veckor efter påsk. Då bar man fram förstlingen av årets skörd inför Herren.

Ibland brukar man kalla pingsten för Kyrkans födelsedag. Då tänker man på att 3000 personer den dagen döptes, och den kristna kyrkan formligen exploderade till sin omfattning. Men Kyrkan fanns också före det. Alla troende i GT var medlemmar i Guds familj. Lärjungarna som mellan Kristi himmelsfärd och pingst var samlade till ett antal av 120 personer var lika mycket Guds husfolk, Kristi kyrka, före pingsten. Jesus hade sagt: ”Ni är redan nu rena i kraft av det ord som jag har talat.” (Joh 15:3) 

På pingsten etablerades Kyrkan på ett synligt sätt i världen. Då utrustade Anden lärjungarna med kraft och frimodighet att gå ut med vittnesbördet och lida för Jesu namn.

Förra söndagen var vi inne på den Helige Andes namn och uppgift. Den här predikan kommer jag därför att ägna åt två teman från vår text:

• Att hålla fast vid Jesu ord
• Guds frid – i Treenighetens mysterium

Att hålla fast vid Jesu ord

Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord.

Det här gäller världens människor och de falska kristna, som inte bryr sig om Jesu ord utan skymfar det och förvränger det till oigenkännlighet. De  falska kristna säger sig älska. Kärleken ställs framom allt annat, men den kärlek de talar om är en sådan som passar den naturliga människan, inte Jesu Kristi kärlek. Därför kan de också lovprisa den sortens kärlek som Guds ord med kraft fördömer som avskyvärd synd. Det behöver vi inte uppehålla oss vid desto mera just nu. Men vi behöver lära oss att känna igen sådant tal och avvisa det.

Vi ska i stället begrunda följande:

Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom.

Först en liten avstickare. Aposteln Paulus har skrivit många brev till församlingarna. Ett brev skiljer sig tydligt från de andra: Galaterbrevet. I alla andra brev tackar han Gud för dem som han skriver till. Men i Galaterbrevet uttrycker han bestörtning och skarp kritik. Varför?

Jo, för att galaterna har låtit sig förledas till avfall av villolärare som förvanskar evangeliet. De vänder blickarna från Kristus och riktar dem mot människans egna gärningar som grund för frälsning. Det här är oerhört farligt. Därför säger han (Gal 3:1–3):

Ni dåraktiga galater! Vem har förhäxat er, ni som har fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst? Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna i tro? Är ni så dåraktiga? Ni som började i Anden, skall ni nu sluta i köttet?

Galaterna hade börjat i Anden. De hade tagit emot Anden genom att lyssna i tro, inte genom att hålla lagen. Det var Ordet som födde dem på nytt.

Låter det inte lite annorlunda, det här som Jesus säger? Är det så att kärleken kommer först? Först ska vi alltså älska Jesus, och det visar vi genom att hålla fast vid hans ord, och då ska Fadern och Sonen komma till oss och bo hos oss. Det blir då ett svar på att vi har älskat honom, eller hur?

Vi ska fästa uppmärksamhet vid det tillfälle när Jesus sa de här orden och till vem han gjorde det. Han talar till sina lärjungar, till dem som har blivit undervisade av honom i flera års tid. De står nu inför en stor sorg. Han ska lida och dö. Han ska utlämnas till det mest skymfliga straff som mänsklig grymhet har tänkt ut. Han har sagt till dem att han ska gå bort, men att han ska sända dem en annan Hjälpare. Det som nu är framför Jesu ögon är lärjungarnas svåra tid innan Hjälparen, Anden, kommer för att fylla dem med kraft. Nu behöver de tröst och stöd. Här handlar det inte om en predikan till omvändelse och tro, utan om den tröst som kristna behöver för att orka genom tidens svåra prövningar.

Förutsättningen för att orka och stå fast i prövningen är att hålla sig till det eviga Ordet, det ord som Jesus har talat, det ord som har väckt kärleken till honom i lärjungarnas hjärtan. Genom att förbli i det ordet är de garanterade den hjälp och det skydd som Fadern och Sonen ger dem, och det sker genom Anden som kommer till dem.

När det gäller predikan inför oomvända människor, dem som inte känner Jesus, gäller det att predika på apostlarnas sätt. Det har vi många exempel på i Apostlagärningarna. Där predikas lag och evangelium. Lagen predikas till dom över det upproriska köttet och evangelium ger vittnesbördet att den Jesus, som vi har korsfäst med våra synder, har dött och uppstått för att vi ska få leva med honom. Han har tagit bort alla våra synder och klätt på oss sin rättfärdighet, vilken gör att vi inte behöver vara ängsliga inför domen. Det undervisar Anden oss om genom Skriftens ord, och genom att lyssna och tro får vi del av detta som Anden ger, dvs. Anden själv och med honom gemenskapen med Fadern och Sonen.

Därmed har vi också fått del av den stora kärleken: den kärlek som Gud har älskat världen med. Och den kärleken bär frukt hos den som lyssnar i tro. Den kärleken tar sig uttryck i att vi vill följa Jesu ord. Då är hans bud inte tunga, utan ett uttryck för hans kärleksfulla omsorg om oss.

Det som Paulus uttrycker sådan besvikelse över i Galaterbrevet är att galaterna inte låter det som Jesus gjorde räcka till. De kräver mera: de lägger till egna gärningar. Sådant uttalar han en skarp dom över. Om vi ännu måste lägga något till det som Jesus har gjort är vi helt under lagen och måste uppfylla den till sista bokstaven. Därmed är vi fördömda.

Men det här är inte Andens verk. Anden ger frid genom att visa på Jesus, inte oro och krav genom att fästa blicken vid oss själva.

Guds frid – i Treenighetens mysterium

Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.

Här följer nu Andens frukt, med början från den största av dem alla: frid med Gud. Paulus säger i Rom 5:1:

Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.

Än en gång: Andens främsta uppgift är att visa för oss hur vi får frid med Gud. Det gör han genom att visa på vad Jesus har gjort för oss. Han använder Skriftens vittnesbörd och skapar tro var och när det behagar Gud.

I den uppgiften samverkar hela Treenigheten. Det är märkliga uttryck som Jesus använder.

Om ni älskade mig, skulle ni glädjas över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag.

Det här stället använder Jehovas vittnen när de undervisar om att Jesus inte är jämlik med Fadern. Det står ju tydligt, säger de: ”Fadern är större än jag.”

Hur kan vi kristna då påstå att Jesus är jämlik med Fadern i ära och makt?

Lägg märke till sammanhanget! Jesus talar om att han går till Fadern, och att lärjungarna borde förstå att vara glada för det. Ännu vid det här tillfället lever Jesus i sin förnedrings tillstånd. Han har frivilligt avstått från sina gudomliga egenskaper, för det allra mesta, för att kunna vara en människa i köttet och förverkliga sitt uppdrag att ta på sig världens syndaskuld och försona den inför Gud. Bara då och då och bitvis har hans gudomliga härlighet glimtat till. 

Under den här tillvaron kunde Jesus säga, att Fadern var större än han. Han hade frivilligt underordnat sig Fadern. Det sa han också flera gånger. Han sa om sin återkomst att det bara är Fadern som vet tiden. 

Men Jesus skulle inte förbli människa i köttet. Han ägde ett gudomligt majestät och det skulle han nu återta. Hans uppståndelse var en stor manifestation av hans gudomlighet. Men den dagen när han gick till Fadern, alltså hans himmelsfärd, då tog han slutligen i besittning den plats som varit hans från världens begynnelse. Då satte han sig på Faderns högra sida. Det är den tekniska termen för att utöva den verkställande makten. Det var ju något som lärjungarna borde ha glatt sig åt!

En stor del av Johannesevangeliets sextonde kapitel återger Jesu omsorg om lärjungarna och hur han försöker få dem att förstå vad som ska ske. Ändå förstod de inte. Han gömmer inte bort det faktum att det kommer svåra dagar för dem när han är borta en liten tid. Efter en liten tid ska han se dem igen, och då ska de glädja sig. Men det viktigaste han undervisade om var att han skulle sända Hjälparen till dem för att trösta och påminna dem om allt vad han hade sagt dem. Då skulle de förstå. De skulle ledas in i hela sanningen.

Det här var Andens stora uppgift. Anden är den person i Treenigheten som fortsätter det arbete som Skaparen och Återlösaren har utfört för att föra människor till Gud. Skaparen gjorde människorna till Guds avbild, men syndafallet förstörde den avbilden. Återlösaren helade det som syndafallet hade söndrat. Anden och Livgivaren kommer till människorna med Ordet och skapar tro, som återknyter gemenskapen med Fadern.

Så här samverkar de tre personerna i gudomen. Anden kommer inte med något eget. Många tänker att Andens verk främst är de stora kraftgärningarna, helbrägdagörelserna, tungotalet som prisas som andefylldhet. Men att vara andefylld är först och främst att ha fått syn på Kristus. Det är Andens främsta verk att visa på honom. När vi ser vad han har gjort, då har vi frid med Gud.

Om Gud sedan vill dela ut särskilda gåvor för att göra mera skickliga att föra evangeliet vidare, då får vi tacka och ta emot. Han gjorde det på ett särskilt sätt i olika etapper under den första tiden. Jesus själv gjorde stora tecken och under. Han gav sina lärjungar samma makt, och det skedde också rikligt under de första åren, som ett bevis på att det var Guds ord som förkunnades. Det skedde först i Jerusalem, sedan när evangeliet nådde Samarien och ytterligare en omgång när evangeliet började predikas för hedningarna. Så visade Gud att alla människor har samma rätt att komma till honom och få tro på Ordet om det som Jesus hade gjort. Friden med Gud skulle predikas för alla folk. 

Men det är Ordet om Kristus som är det första. Om det Ordet förvrängs, som hade skett i Galatien, då måste det motsägas och fördömas. Där finns inte Guds Ande. Det viktigaste och enda kriteriet om det är Guds Ande som är verksam är om det som förkunnas stämmer med Skriftens vittnesbörd.

Också vi lever i svåra tider och oroas på många sätt. Då ska vi minnas, att vi har samma Tröstare och Hjälpare hos oss som Jesu första lärjungar. 

Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.

Därför tackar vi i dag Gud för att han har sänt Anden till oss med budskapet om frid och barnaskap med Gud, utan att vi själva har varit värda det, bara av nåd. För det vill vi tacka Herren.

Predikan på pingstdagen 19.5.2013 i Lepplax bykyrka.