En aktuell profet

Av Ola Österbacka 

Vår tids avkristning och förföljelse av oss som tror att hela Bibeln är Guds ord leder tankarna till en förfärlig tid för 2600 år sedan. I Jeremias bok, kapitel 6, beskrivs tiden när babylonierna hade börjat belägra Jerusalem. De kom efter en tid att fullständigt förgöra staden och det sköna templet. Det skedde för att folket hade övergett sin Gud.

Jeremia sändes av Gud att varna folket. Han predikade outtröttligt mot dem som påstod att allt stod väl till. Präster och profeter tog det lätt med att hela folkets skada. Men Jeremia visste att inte allt stod rätt till.

I vårt land står det inte heller rätt till när en högljudd grupp ateister försöker ta bort våra kristna traditioner. Samtidigt skäms man inte för att kräva att en ateistisk grundsyn ska beskriva hur världen kommit till. De föräldrar som tror på en skapelse, enligt Bibeln, har små chanser att skydda sina barn från denna ”indoktrinering”. Samma sak gäller en öppen indoktrinering av tonåringarna att det är helt normalt och legitimt att ha sex i unga år. Och det samma gäller dem som tror att en kristen äktenskapssyn mellan man och kvinna är den riktiga.

Var finns skyddet från kränkning av ens övertygelse i dessa fall?

Jeremias anvisning var klar, och den är precis lika klar i dag:

Så säger HERREN: ”Ställ er vid vägarna och spana, fråga efter de urgamla stigarna. Fråga efter den goda vägen och vandra på den, så skall ni finna ro för era själar.” Men de svarade: ”Vi vill inte vandra på den.”

Där har vi grundproblemet: Vi vill inte.

Och därför låter fortsättningen av Jeremia 6 så kusligt aktuell. Gud skulle ta i sin tjänst en hednisk kung från öster, den babyloniske tyrannen Nebukadnessar, för att straffa sitt folk. 

Till sitt folk fortsatte Jeremia att ropa: ”O land, land, land, hör Herrens ord!” Samma rop borde i dag gå ut från predikstolar och biskopsgårdar.

Att pröva allt

Av Ola Österbacka

Evangeliföreningens huvudorgan Sändebudet har publicerat en anonym läsarfråga som besvarats av hemlandsledaren Leif Erikson (nr 7/2012). Frågan är rubricerad: ”Hur ska vi kunna pröva allt och behålla det goda?”

Eftersom undervisning om gränsdragning mot falska läror är ytterst sällsynt i nämnda tidning väcker svaret vår uppmärksamhet. Undertecknad kan inte erinra sig att någon samlad undervisning skulle ha ingått sedan 2003, då tidningen lät teol.dr Antti Laato göra en märklig tillämpning av centrala bibelord om att dra sig undan de falska lärarna, och därvid döma dem som villolärare som utträtt ur folkkyrkan.

Frågan är desto allvarligare då det numera är vanligt att ungdomarna rör sig över samfundsgränserna, och då predikanter som kallas som förkunnare ofta är från sammanhang där man inte håller fast vid Evangeliföreningens gamla läroprofil. Detta har gjort att det finns en latent kritik, som dock hålls i schack av föreningens ledning.

Av särskilt intresse är den lista över några ”omistliga” läropunkter där vännen Leif skriver att man inte kan ge efter eller kompromissa. Även om han inte gör anspråk på att ge någon fullständig lista måste metoden skarpt kritiseras.

Listan lyder:

– Kristi person (Joh 2:22–25) och gärning: hans födelse (Luk 2), korsdöd (Joh 19:17–30), uppståndelse (l Kor 15:1–8) och återkomst (Apg 1:9–11) 

– evangeliets renhet (Gal 5:1–9) 

– Jesus som enda vägen till Gud (Joh 14:6, Apg 4:12) 

– kristendomens historicitet (Luk 1:1–4, 2 Petr 1:16–18) 

Om det här antyder att det finns läror i Skriften som vi inte behöver vara ense om är det minst sagt anmärkningsvärt. Paulus beskriver ju sin undervisning med orden ”hela Guds vilja och plan” (Apg 20:27) och han skriver i sitt skarpa brev till galaterna att ”lite surdeg syrar hela degen” (Gal 5:9). I sin kommentar till denna vers skriver Martin Luther att läran är som en matematisk punkt, som inte kan delas. I 1 Kor 1:10 har vi förpliktande ord av aposteln att vara endräktiga i allt, dvs. allt det som Gud har uppenbarat i sitt ord.

Metoden att räkna upp enskilda trossatser som bedöms vara viktiga påminner om den från Amerika härstammande evangelikala fundamentalismen, som definierade ett antal lärosatser som måste bekännas, medan andra läror kan anses ha lägre status. Mot detta har lutheranerna i sina bekännelseskrifter hävdat, att hela Skriften är auktoritativ. Varför inte hänvisa till dem?

Evangeliföreningen har av gammalt profilerat sig som en luthersk väckelserörelse. Därvid har den lutherska reformationens formal- och materialprincip varit omistliga. Dessa är principen att Skriften är den högsta normen för all lära och att rättfärdiggörelsen sker genom tron allena. 

Det är svårt att hitta en vederhäftig undervisning om skapelse kontra evolution i Evangeliföreningens undervisning i dag, trots att frågan är så brännande bland ungdomarna. Vacklar föreningens hållning i bibelfrågan?

Särskilt läran om den allmänna rättfärdiggörelsen har Evangeliföreningens predikanter förkunnat och kämpat för i gamla tider. Det är anmärkningsvärt att den inte nämns explicit. En del predikanter som anlitas för central förkunnelse vid storsamlingar representerar en lärosyn där man direkt ställer sig negativ till denna lära.

Likaså kan man förundra sig över att sakramenten inte nämns. Under min barndom fanns en skarp gräns mot omdöpare. I förkunnelsen tog man inte endast upp den sunda läran om dopet utan gick ofta också i direkt polemik mot falska läror. När nu särskilt ungdomar ofta rör sig i sådana kretsar kunde man vänta sig en varning att lyssna till främmande röster beträffande dopet. Tyvärr finns sådana röster i dag också bland talare som är kallade att undervisa föreningens ungdomar.

När det gäller nattvardsläran har det traditionellt inte funnits någon klar framställning om bekännelsen till gemenskap och undervisning om Kristi sanna närvaro (1 Kor 10:14ff), utan man har snarare varnat för donatism för att inte distansera sig från församlingspräster med falsk förkunnelse.

Leif Erikson nämner inte heller det som föreningen klart tog ställning till 1989 i pamfletten ”Råd och anvisningar”, nämligen att man inte ska delta i gudstjänster med kvinnliga präster.

Slutligen varnas för kritik mot den egna församlingen och väckelserörelsen, vilket i många fall har lett till att barnen inte längre är med i kristna sammanhang. Det verkliga problemet har dock varit att familjerna saknat en egen församlingsgemenskap och därför varit tvungna att ständigt vara på jakt efter en gudstjänst och samling som man kunnat rekommendera. Detta andliga nomadliv har helt riktigt varit ödesdigert för många. En rätt herde nöjer sig inte med att endast hänvisa till att pröva allt och behålla det goda. Han går före sin hjord och visar vägen.

Vi måste beklaga att Evangeliföreningens ledning aktivt har motarbetat den bibliska och sunda lösningen: att kristna ser till att upprätta en sådan församlingsgemenskap där Guds ord hålls i ära och där barn och ungdomar får en rätt fostran på biblisk-luthersk grund.

Det är djupt tragiskt att en andlig tradition som medfört stor välsignelse håller på att raseras på detta sätt. Vi skulle önska att mångas ögon öppnas innan det är alldeles för sent.

Samexistens med vargarna?

Av Ola Österbacka

Jag skrev en gång för länge sedan ett debattinlägg med rubriken ovan för Evangeliföreningens tidning Sändebudet. Frågetecknet kom sig av att några yrkar på att kristna verkligen ska söka samexistens med de falska profeterna, som av Jesus framställs som rovlystna vargar i fårakläder (Matt 7:15),  och som av Paulus sägs komma ur vår egen krets (Apg 20:30).

Saken blev aktuell på nytt efter tragedin i Kolmårdens djurpark den 17 juni, då en djurskötare revs ihjäl av vargar. Missionsbiskop Roland Gustafsson skrev den 21 juni en tankeväckande blogginlägg ”Är vargar farliga?”. Han lyfter fram bland annat de ovannämnda bibelställen plus några andra viktiga ställen som undervisar om vargar och frågar: ”Hur aktuella är dessa frågeställningar inom svensk kristenhet av idag?”

Roland Gustafsson ställer frågan, men svarar inte. Han kunde ha hänvisat till talrika yrkanden på att man måste vara med för att påverka. Tankarna går till inflytelserika konservativa präster och kristna ledare som om och om igen bedyrar att man stannar kvar i en kyrka som leds av vargar – ja, så säger man förstås inte i klartext, men i sak är det så. 

Tanken att få existensberättigande i vargflocken är en huvudprincip för de inomkyrkliga väckelserörelserna. Man nöjer sig gärna med ett hörn, men man vill ha kvar rätten att samverka i den utsträckning man väljer själv. 

Att sådant är farligt har vi nu sett ett nytt exempel på. När Paulus tänkte på faran att rovlystna vargar kommer in i de kristnas krets, ”ur er egen krets”, då måste han ta till överdrifter i varningarna att hålla sig borta från dessa, för att riktigt understryka allvaret (Apg 20:31):

Håll er därför vakna och kom ihåg att jag ständigt i tre års tid natt och dag har varnat var och en av er under tårar.

Det enda riktiga är att hålla sig borta från vargarna, och att jaga dem så att de inte kommer åt att röva, slakta och förgöra (Rom 16:17-18):

Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort ifrån dem. Ty sådana tjänar inte vår Herre Kristus utan sin egen buk, och med milda ord och vackert tal bedrar de godtrogna människor.

Tusenårsriket – är det bokstavligt?

Av Ola Österbacka

I Kristet Perspektiv nr 1/2012 ingår en sammanställning av några artiklar av Per Wallendorff, skrivna 1979 och publicerade i Kyrkpressen samma år, med rubriken ”Jesu återkomst och tidens slut”. Ämnet har alltid eggat fantasin, uttryckligen mot bakgrund av att Jesus vägrade att ge några exakta uppgifter om den yttersta tiden och hans återkomst.

Jag finner det angeläget att kommentera särskilt avsnittet om tusenårsriket (kiliasmen) utifrån den princip som författaren själv anför: ”Den lutherska grundsynen är att all lära och alla lärare skall bedömas endast utifrån Gamla och Nya testamentets kanoniska skrifter.”

Artikelförfattaren påpekar att en uppmärksam läsare av Upp 20:1–7 noterar att uttrycket ”tusen år” nämns sex gånger, men att det är det enda stället i Nya testamentet som direkt talar om tusenårsriket. Han påstår omedelbart att det där inte är fråga om någon bildlik användning av orden, eftersom Bibeln annars uttrycker liknelser genom ett ”såsom” eller ”som liknade”.

Men har det då undgått författaren att detta avsnitt ingår i en lång framställning med enbart bildspråk? Det börjar redan i Upp 4:1, där Johannes skriver: ”Därefter såg jag, och se ...” I nästa vers berättar han sedan att han kom i Anden, vilket är en klar signal om att det som följer är en övernaturlig syn som tydligt använder ett bildspråk.

De ofta förekommande talen är i Uppenbarelseboken symboliska. Talet 1 000 utgörs av det fullkomliga talet 10 i tredje potens. Tre är Guds heliga tal. Tusen år är en beskrivning av en total tid, så lång som Gud allena vet.

För en närmare beskrivning av talsymboliken, och för övrigt också läran om tusenårsriket och det aktuella stället, rekommenderas Siegbert W. Beckers bok ”Revelation, the Distant Triumph Song” (NPH 1985), som också finns översatt och utgiven på finska av Concordia under namnet ”Ilmestyskirjan selitys. Kaukainen voittolaulu”. Ett svenskt sammandrag finns i Logosmappen. 

En utmärkt undervisning ges i Hans Wassermanns föredrag från dagar kring Bibel och bekännelse 1997.

Frågan behandlas även i min bok Hoppets bekännelse (webbversion). I ett bibelstudium har jag försökt göra en enkel framställning av olika synsätt och motivera varför läran om ett bokstavligt tusenårsrike är obiblisk. 

Huvudargument mot kiliasmen är, vid sidan av att Bibeln inte ger något stöd för läran, att läran strider mot en huvudsanning: att Jesus kommer tillbaka en enda gång för att döma levande och döda, och att den dagen inte har uppenbarats för oss. Därför kan vi inte beräkna tiden fram till den dagen. Vi ska inte heller tänka att kristna kommer att ryckas upp för att undkomma den stora vedermödan, som ska föregå hans ankomst, eftersom den läran bygger på missförstånd av Jesu undervisning. 

Vi ska alltid vara beredda att möta Herren, och fram till den dagen lever vi i en värld som blir allt ondare. Därför ber vi: Vår Herre, kom!

Handlar vi rätt?

Av Hans Ahlskog

Jag håller som bäst på och studerar kunga- och krönikeböckerna och har nu kommit till Andra kungaboken. Det är en mycket intressant bok. Ni skall läsa den.

När jag nu höll på med genomläsningen fastnade jag för en berättelse som finns i det sjunde kapitlet. Den har i folkbibeln överskriften De spetälska vid Samarias stadsport och ni kan gärna ta fram era Biblar och följa med.

Bakgrunden är att Israels, d.v.s. Nordrikets, huvudstad Samaria hade belägrats av den arameiska kungen Ben-Hadad och det blev en mycket svår hungersnöd. Det fanns ingen möjlighet att få någon mat in till den omringade staden. Samarias invånare kunde inte lämna staden utan att falla i händerna på ockupationsmakten. Men det fanns några spetälska män utanför stadsportarna som hade alternativ och de överlade med varandra: Om vi går in i staden nu när det är hungersnöd där, så kommer vi att dö där. Och om vi stannar här utanför portarna så kommer vi också att dö. Låt oss nu alltså gå över till araméernas läger. Om de låter oss leva så får vi leva, och om de dödar oss så låt oss dö.

Dessa män hade inget att förlora. Så de går över till araméernas läger med hopp om att få behålla livet.

När de i skymningen kommer till fiendelägret så fanns ingen där. Vi kan läsa att Herren hade låtit ett dån av vagnar och hästar höras, ett dån som av en stor här, och de hade sagt till varandra: Israels kung har säkert lejt hjälp mot oss hos hetiternas och egyptiernas kungar, för att de skall överfalla oss. Den arameiska hären hade flytt huvudstupa och övergivit lägret med all proviant. De utsvultna spetälska männen gick in i ett tält och kastade sig över den mat som fanns där. De plundrade också tältet på guld och silver. Sedan tog de sig an nästa tält. Det var rena julafton för dessa utstötta, fattiga män. Nu plötsligt var de jätterika. De hade en hel krigshärs egendomar för sig själva och de gömde undan så mycket de bara hann.

Men efter en stund  blev de fundersamma:

-Vi handlar inte rätt, sade de till varandra. Idag kan vi komma med goda nyheter. Men om vi tiger nu och väntar till i morgon, drar vi skuld över oss. Kom så går vi och berättar om det här i kungens hus.

”Idag kan vi komma med goda nyheter”, sade de spetälska till varandra. I den gamla grekiska översättningen av GT, Septuaginta, hittar vi här ordet euangelion, evangelium. Budskapet om att den arameiska hären hade flytt var ett riktigt evangelium, ett glädjebudskap för folket i Samaria. Nu var hungersnöden slut och folket kunde äta sig mätta i araméernas tält.

Martin Chemnitz, en av den lutherska kyrkohistoriens viktigaste lärare, som också är huvudförfattare till Konkordieformeln, gjorde en gång en undersökning om användningen av ordet evangelium i GT. Han ville undersöka i vilka sammanhang ordet påträffas och han fann att det används när en budbärare skall föra fram ett budskap om att fienden har besegrats och att freden är återställd. Detta hade hänt i Samaria. Belägringen var slut och freden var återställd. Denna glädje och befrielse ville inte de spetälska undanhålla sina bröder inne i staden. Vi handlar inte rätt, låt oss gå och berätta om detta i kungens hus.

Hur är det med oss kristna idag? Vi som har nåtts av evangelium, av budskapet om att vår fiende har blivit besegrad, att Ormens huvud är krossat och att frid nu råder mellan Gud och oss. Hur handlar vi som sitter på denna information? Handlar vi rätt? Kan vi komma med goda nyheter till någon i vår omgivning? Eller nöjer vi oss med att sitta för oss själva och vräka i oss av Guds goda gåvor? Vi går i kyrkan, firar nattvard och läser vår Bibel. Vi har det bra. Vi kan gå från nådemedel till nådemedel. Men de andra då? De utsvultna? Hur har dom det?

Vi skall komma ihåg att himlaarvet inte blir mindre av att flera får del av det. När Gud utökar de frälstas skara så ökar han också glädjen. Himlens änglar gläds och Guds barn gläds över en syndare som omvänder sig.

De spetälska utanför Samaria ville inte hålla tyst om frälsningen medan folk svalt ihjäl inne i staden. Nyheterna var för bra för att hålla hemliga. Och då handlade det bara om befrielse från en jordisk belägring och en kroppslig hungersnöd. Det evangelium som vi kristna har att föra fram handlar om befrielse från en evig belägring under djävulen. Detta är så goda nyheter så att vi inte kan hålla det för oss själva. Paulus skriver till efesierna:
Sätt som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger.

Evangelium driver oss, Kristi kärlek tvingar oss att låta andra få höra om Guds frälsning. Vi  kan komma med goda nyheter, låt oss gå ut med dem till vänner och grannar, på jobbet, i skolan och överallt. Må Gud vara med sina budbärare. Amen.

En oangenäm delaktighet, del 2

Av Hans Ahlskog

Del 1 kan läsas här.

Det är inte likgiltigt med vilka man delar den sakrala gemenskapen.

Den sakrala gemenskapen är en enda. Den innefattar t.ex. nattvardsgemenskap, bönegemenskap, predikstolsgemenskap och vigningsgemenskap. Vi skall se närmare på dessa delområden i biblisk och kyrkohistoriskt ljus.

• Det är inte likgiltigt med vem man böjer knä inför Herrens altarbord.

I fornkyrkan var det givet att den som firade nattvard tillsammans med en exkommunicerad själv blev exkommunicerad. Om gemenskapen mellan två lokalförsamlingars biskopar bröts, så innebar det per automatik att ”kyrkogemenskapen” mellan dessa församlingar i sin helhet var bruten. Ingen enskild medlem kunde överskrida gränserna för kyrkogemenskapen utan samtliga medlemmars medgivande. Den som firade nattvard med en heretiker, schismatiker eller med någon som av någon anledning stod utanför gemenskapen uteslöt därigenom sig själv från församlingen. Trots att man själv inte var heretisk eller schismatisk så uteslöts man i alla fall från gemenskapen som en kedjereaktion (W. Elert: Eucharist and Church Fellowship in the First Four Centuries, s.174-175).

Benjamin som helhet var inte heller skyldig till våldtäkten i Gibea, men man ville inte skilja sig från dem som hade syndat. Som kedjereaktion blev man nästintill förintade av resten av ”församlingen”. Paulus skriver till församlingen i Korint att de inte skall äta med någon som kallas broder om han är en uppenbar syndare (1 Kor 5:11). Församlingen uppmanas istället att driva ut ifrån sig den som är ond.

Det är inte likgiltigt att ta emot sakramentet i en avfallen kyrka trots att man anser den egna lokalförsamlingen vara någorlunda okej. Råder det kyrklig gemenskap mellan den egna församlingen och synoden eller den riksomfattande kyrkan så är man i gemenskap med hela synoden. På samma sätt är det inte rätt att dels vilja hålla kvar sin gemenskap i en heterodox församling och samtidigt vilja dela den sakrala gemenskapen i en ortodox kyrka. Ett av de två måste man välja, man skall inte stappla på båda sidor.

För den tidiga kyrkan var en man antingen ortodox eller heterodox beroende på hans bekännelse. Han var det ena eller det andra berodende på den bekännelse med vilken han stod i gemenskap. Den gemenskap han stod i, d.v.s. kyrkan han tillhörde, visade sig i var han mottog sakramentet. Genom att ta del av sakramentet i en kyrka kungör en kristen att den kyrkans bekännelse är hans bekännelse. Eftersom en människa inte samtidigt kan ha två avvikande bekännelser, så kan han inte ta emot sakramentet i två kyrkor med olika bekännelse. Om någon gör det, så förnekar han sin egen bekännelse eller så har han ingen alls. (Elert, s.182)

• Det är inte likgiltigt med vem man förenar sig i bön.

Det heter om den första kristna församlingen att den höll fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och vid bönerna. För de första kristna med judisk bakgrund var det självklart att Gud inte hör den ogudaktiges bön. I den tidiga kyrkan var redan en gemensam bön med en exkommunicerad orsak nog för att som en kedjereaktion själv bli utesluten ur gemenskapen.

I 1 Sam 15 kan vi läsa om hur Samuel vägrar bönegemenskap med Saul eftersom denne hade förkastat Herrens ord (1 Sam 15:26):

Jag vill inte vända tillbaka med dig, för du har förkastat HERRENS ord.

• Det är inte likgiltigt vem man låter betjäna sig med ord och sakrament.

Melanchthon skriver i Apologin att sakramenten inte förlorar sin kraft och verkan även om de utdelas av ogudaktiga präster. Detta är emellertid ingen ursäkt att låta sig betjänas av sådana om deras ogudaktighet är känd, t.ex. i form av falsk lära eller okristligt leverne. I nästa mening säger Melanchthon ( Apol. SKB s.184):

Men ogudaktiga lärare bör man övergiva, ty dessa handla icke i Kristi stad och ställe utan äro av antikrist. Kristus säger också: Tagen eder till vara för falska profeter. Och Paulus: Om någon förkunnar för eder ett annat evangelium, så vare han förbannad.

Bibeln uppmanar gång på gång Guds barn att fly falska lärare.

Om någon kommer till er och inte för med sig Kristi lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. (2 Joh v.10)

I våra gudstjänster ser vi influenser av den tidiga kyrkans praxis i dessa frågor t.ex. genom växelhälsningarna. I vår församlings liturgi kommer den första växelhälsningen omedelbart efter Glorian d.v.s. innan den s.k. Ordets gudstjänst inleds. Denna slutar sedan med predikan. Efter predikan kommer så den andra växelhälsningen, liksom för att bekräfta att de sakrala banden mellan pastor och församling fortfarande finns. I nattvardsmässan finns pax-hälsningen (Herrens frid vare med eder – så ock med din ande) omedelbart före Agnus Dei och utdelningen av elementen. På detta sätt bekräftar man inom församlingen att den andliga banden finns mellan herde och hjord.

Johannes Damascenus (676-749) sade angående nattvardsfirningen (Elert s.121):

Vi måste med all styrka framhålla att nattvarden varken skall emottagas av eller ges till heretiker.

• Det är inte likgiltigt av vem man tar emot vigning till herdetjänst.

I skriften Om påvens makt och överhöghet sjunger den annars så försiktige Melanchthon ut ordentligt mot påvedömet och dess villfarelser. En av hans huvudteser är att församlingen behåller sin rätt att viga sina tjänare om (de romerska) biskoparna vägrar att göra det.

Paralleller kan lätt göras till den situation man har idag de nordiska folkkyrkorna, där inga kandidater ges vigning som inte är beredda att samarbeta med kvinnliga präster fullt ut. Men vi skall märka att Melanchthon också anger en annan orsak att vägra ta emot vigning av befintliga biskopar, nämligen falsk lära:

Därför då biskoparna antingen omfatta falsk lära eller vägra att meddela vigning, äro församlingarna nödgade på grund av gudomlig rätt att genom sina i tjänst varande präster viga och förordna åt sig nya. (Om påvens makt och överhöghet, SKB s. 352. Se också s. 348.)

Det finns således ingen orsak att ondgöra sig över folkkyrkobiskoparnas vägran att viga kandidater med den gamla ämbetssynen. Skulle man ordna med s.k. särvigningar så kunde ändå ingen evangelisk-luthersk kandidat med rent samvete ta emot den vigning som erbjuds på grund av att biskopen omfattar falsk lära. Att ordineras av en falsk lärare är att utöva sakral gemenskap med honom.

Lite surdeg syrar hela degen. (Gal 5:6)

Publicerad som blogg i Kyrkpressen 27.9.2010

En oangenäm delaktighet, del 1

Av Hans Ahlskog

Vårt moderna samhälle kan sägas vara individualistiskt i motsats till det enhetssamhälle som rådde tidigare. För några hundra år sedan, inte minst under den lutherska ortodoxins tid, skulle alla vara lika. Man förutsattes tänka och tro på samma sätt. Under reformationstiden och fram tills religionsfrihet infördes med upplysningsvindarna gällde den regeln att man på ett visst geografiskt område förutsattes dela furstens tro. Den högortodoxa kyrkan såg till att alla skulle lära sig trosartiklarna och katekesen. Det var lagstadgat att vara evangelisk-luthersk.

Nu är det som bekant inte längre så utan nu är det tillåtet att vara sig själv. Inget illa med det, tvärtom. Man kan inte tvinga någon att vara en kristen. Illa är dock att den moderna allmänkyrkan med det lutherska namnet inte ser till att alla dess medlemmar lär sig trosartiklarna och katekesen.

Utifrån vår moderna syn på samhället och religionen så är det ibland svårt att förstå hur saker och Gud resonerar. Våra gudsrelationer är många gånger väldigt förenklade: jag och min Gud, du och din Gud (eller gud). Vi har rätt långt fjärmat oss från reformationstidens Unser Gott, vår Gud och för Jesu: Min Fader och er Fader, min Gud och er Gud (Joh 20:17).

Gud vill att vi skall vara ett kollektiv. Stort eller litet, det beror på omständigheterna, men av Matt 18:20 ser vi att Gud vill att vi skall ta hand om varandra om umgås. Men detta är så främmande för oss kainiter. Skall jag ta vara på min broder?

De kristna åtnjuter många fördelar i sitt kollektiv. Man besitter en samfälld delaktighet i Kristus och i varandra. Den allra intimaste delaktigheten är den man äger tillsammans i ”det heliga”, d.v.s. delaktigheten i Herrens heliga nattvard. Denna delaktighet torde också ligga i Apostolicums tredje artikel (”Jag tror på de heligas samfund”, ursprunglig grekisk text: ”Jag tror på delaktigheten i det heliga”). Detta är vad vi kan kalla en positiv delaktighet. De kristna blir i nattvarden delaktiga av det som Ignatius kallade för odödlighetens läkemedel.

En annan positiv delaktighet beskriv i 1 Kor 12. Där liknas Guds barns inbördes förhållande i Kristus vid lemmar i en kropp. Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den. Om en lem hedras, gläder sig alla lemmarna med den (v. 26). Den sympati och delade glädje som råder i den kristna församlingen är verkligen en positiv delaktighet.

Men de kristna kan också råka ut för en negativ delaktighet. Den situationen uppkommer när en broder eller syster försyndar sig i lära eller liv utan att syskonkretsen i övrigt leder den felande tillrätta. I andra Johannesbrevet kan vi läsa följande ord (v. 9-11):

Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen. Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar. 

Paulus förmanar också Timoteus att inte göra sig delaktig i andras synder (1 Tim 5:22) och genom liknelsen om hedersamma kärl och kärl till vanheder visar han på vikten av att skilja sig från falska lärare (2 Tim 2:20ff). Av aposteln ord ser vi att den som renar sig och håller sig borta från kärlen till vanheder, d.v.s. dem som utövar orättfärdighet, blir ett kärl till heder.

Detta med delaktighet i andras synder kommer också fram i gamla förbundet.

Innan Israels barn skulle tåga in i löfteslandet reste sig några leviter till uppror mot Mose och Aron. De var inte aroniter, dvs. inte av prästsläkt, men nu ville de få prästämbetet och tända rökelse inför Herrens ansikte (4 Mos 16:40). Detta var ytterst ett brott mot Gud själv. Gud tänkte också ingripa i detta. Hela församlingen församlades utanför uppenbarelsetältet och Gud tänkte förgöra alla utom Mose och Aron för Koras synds skull. Mose vädjade till Gud att han inte skulle förgöra hela församlingen och Gud befallde då att man skulle skilja sig från dem som hade förbrutit sig. Mose framförde befallningen (4 Mos 16:26):

Vik bort från dessa ogudaktiga människors tält och rör inte vid något som tillhör dem, så att ni inte förgås genom alla deras synder.

I Josua 7 berättas det om Akans synd vilken bestod i att han, mot Guds befallning, hade tagit av det tillspillogivna från erövringen av Jeriko. Gud ville på grund av detta inte längre vara med dem om de inte skaffade bort denna orättfärdighet ifrån sin gemenskap (v.12). Intressant i sammanhanget är att Gud anklagade Israel och inte endast Akan för synd (v.11).

Israel har syndat, de har överträtt mitt förbund som jag ingått med dem. De har tagit av det tillspillogivna, de har stulit, ljugit och lagt det stulna bland sina ägodelar.

Akan hade syndat och denna synd tillräknades hela folket. De kunde inte inta Ai innan Akan hade avlägsnats från deras gemenskap (vilket i GT ofta innebar avrättning). Enligt modern individualistisk uppfattning kunde man vänta sig att Gud hade låtit Akan dö i slaget om Ai för sin synds skull, och att de oskyldiga hade sparats. Men Guds folk är ett kollektiv och står och faller som ett sådant.

I Domarboken 19 berättas det om en fruktansvärd synd som begåtts i staden Gibea på Benjamins område. Männen i staden ville ha sexuellt umgänge med en genomresande man som fått natthärbärge hos en man i staden. För att värja sig gav den kringresande sin bihustru till männen i staden och de våldtog henne hela natten.

Denna synd (våldtäkten) blev känd i hela Israel och man samlades till rådslag hur man skulle handla med staden Gibea. Man begav sig i samlad trupp till Benjamins område och begärde att staden skulle utlämna de onda männen så att de kunde avrättas, för att på detta sätt ”det onda skulle avlägsnas från Israel” (Dom 20:13).

Benjaminiterna ville emellertid inte utlämna dem utan de drog ut i strid mot resten av Israel för att försvara de onda männen. Striden blev hård men Israel besegrade till slut Benjamin som nästan helt utrotades.

Det är viktigt att lägga märke till det hjärtelag som Israels barn hade gentemot Benjamins stam på grund av den skada som hade åsamkats stammen. Vi läser att Israel kände medlidande med sin bror Benjamin (Dom 21:6). Israel handlade på Guds direkta befallning (Dom 20:18, 20:23, 20:28) och orsaken till all denna blodspillan var att det onda måste skaffas bort ur Israel.

Dessa får tjäna som exempel på hur Guds folk som helhet blir delaktiga i felande bröders och systrars synder om man inte tar itu med dem.

Kan vi få några lärdomar från gamla förbundets föreskrifter och praxis som vi kan tillämpa på den nytestamentliga församlingen?

Ja, församlingen i det nya förbundet liknar i mångt och mycket det gammaltestamentliga gudsfolket och många principer är direkt överförda till den kristna församlingen. Skillnader finns dock.

Gudsfolket i GT var förbundet med ett yttre geografiskt rike. Gudsfolket i NT har inga geografiska gränser utan finns överallt på jorden där evangelium predikas. I GT måste den som syndade skiljas från riket antingen genom avrättning eller landsfördrivning. På det sättet skiljdes syndaren från gudsfolket.

I NT behöver ingen lämna riket eller dödas lekamligen. Eftersom Kristi rike inte är av denna världen är det nog att den som inte vill omvända sig skiljs från församlingsgemenskapen. Så länge den obotfärdige står kvar i gemenskapen föreligger den negativa delaktigheten för hela församlingen.

När vi talar om risken med den negativa delaktigheten som en orsak att upprätthålla kyrkotukt är det viktigt att samtidigt framhålla en annan av kyrkotuktens förtjänster och målsättningar: att den obotfärdige omvänder sig. I Bibeln uttrycks detta med ord som ”om han lyssnar, så har du vunnit din broder” (Matt 18:15), att ”överlämna någon åt Satan till köttets fördärv, för att anden skall bli frälst på Herrens dag” (1 Kor 5:5). Kyrkotukten finns till för att vinna bröder och systrar tillbaka till tron, och exklusiviteten som bör förekomma är inget självändamål.

Publicerad som blogg i Kyrkpressen 26.9.2010

Den kristne och kyrkoskatten

Av Hans Ahlskog

De anställda inom folkkyrkan får sina lönemedel finansierade främst genom kyrkoskatten. Detta är i sig inget problem för en kristen. Bibeln lär klart att den som predikar evangeliet skall leva av evangeliet (1 Kor 9:14). 

Detta ord skall inte missförstås till försvar för donatism (vilket sker i vissa kretsar), utan det skall läsas i sitt sammanhang. Sammanhanget handlar om att en Ordets förkunnare borde frigöras från sitt vanliga arbete för att helt ägna sig åt Ordets tjänst. 

Detta sker verkligen i folkkyrkan. Präster jobbar heltid med det som hör till deras kall, eller de borde i alla fall göra det. De har möjlighet att fördjupa sig i Guds ord och förbereda predikan. Inget av detta är något problem för en kristen. Så skall en kristen församling fungera. 

Den som får undervisning i ordet bör dela med sig av allt gott till den som undervisar honom.” (Gal 5:6)

Detta är Herrens bud (1 Kor 9:14). Församlingen skall alltså se till att den som är kallad att vara herde och tjänare skall ha möjlighet att sätta sig in i sin uppgift.

I GT sköttes detta genom tiondet. I NT finns inget sådant påbud, men de kristna uppmanas att ge av villigt hjärta, om det sedan är tionde, mer eller mindre. Paulus skriver: 

Finns den goda viljan, så är den välkommen med vad den kan ha och bedöms inte efter vad den inte har.” (2 Kor 8:12)

Påbjudet är dock, som redan nämnts, att den kristna församlingen skall försörja den som undervisar den. I folkkyrkan innebär redan ett passivt medlemskap att man ”delar med sig av det timliga till dem som undervisar”, d.v.s. man fullgör sin prestation i den växelverkan som råder mellan tjänare och församling. 

Församlingen fyller sin del av avtalet, men hur är det med förkunnaren? Undervisar han i den kristna läran? Predikar han evangelium rent och klart? Om inte, d.v.s. om den som är satt till Ordets tjänare inte fullgör det som han är satt till, varför skall då församlingen fullgöra sin prestation? Gud har inte befallt det.

Det kan också vara så att den som betalar sin kyrkoskatt, till försörjning av dem som predikar en annan Kristus än den man själv tror på, får sin andliga spis från andra sammanhang än den där man är medlem. Detta sker inte så sällan, t.ex. genom de väckelserörelser som har uppstått som en reaktion på folkkyrkornas brister. Många folkyrkomedlemmar ser också någon frikyrka som sitt andliga hem, eller hämtar i alla fall mycket näring därifrån. 

Hur skall man då göra med Herrens befallning om att den som predikar evangelium skall leva genom det? Borde man inte också då dela med sig av allt gott till den som undervisar honom? Jovisst, så har ju Herren sagt. Däremot har han inte befallt oss att stöda falska profeter ekonomiskt, men nu sker just detta genom verkställandet av kyrkoskatt.

– Men, det finns ju goda präster också som får sitt uppehälle från kyrkoskatten.

Ja, det finns präster inom folkkyrkan som strävar efter att predika Guds ord rent och klart. Men anta att 99 % av skatteintäkterna gynnar djävulen och 1 % Gud. Hur ändamålsenligt för Guds rikes sak är det då att hålla sig till det systemet? Varför inte stöda dem, och bara dem, som gör det som de skall, d.v.s. predikar evangelium. Varför skall Satan få åka snålskjuts på de kristnas frikostighet och offer?

En tid tänkte jag att det är likgiltigt om man är medlem i en falsk kyrka om man bara avhåller sig från att delta i spektaklet. Det är väl inget problem att ha namnet i registret bara man inte delar gemenskapen? 

För det första är det dumt att frivilligt understöda Kristi fiender ekonomiskt i deras förförelsekonster. Ja, man kunde säga som Jesaja, Amos' son: (Jes 55:2):

Varför ger ni ut pengar för det som inte är bröd, era inkomster för det som inte kan mätta?” 

För det andra, deltar man inte i alla fall i verksamheten genom att göra det som anstår varje kristen församling, d.v.s. att ”dela med sig av allt gott till den som undervisar”?(Gal 6:6) 

(Christofer Starke gör en intressant anmärkning till översättningen av denna vers. Han föreslår att det som ibland översätts med ”dela med sig” (koinå'nein), i stället skall tas som en uppmaning till gemenskap med den som undervisar (i allt gott). Satsen skulle enligt Starke bli: Men gemenskap hafwe den, som underwisas i ordet med den, som honom underwisar i allt gott.)

Vi har orsak att tänka igenom vad vi sysslar med på detta område. Gud låter inte gäcka sig. För sitt rikes väl har han befallt att ”munnen inte skall bindas på oxen som tröskar” (1 Kor 9:9, 5 Mos 25:4). Binds nu munnarna på Herrens oxar eftersom de kristtrogna envisas med att bespisa de oxar som ränner omkring och trampar ner skörden? 

Om de kristna är måna om att försörja Kristi fiender, vem skall då försörja hans vänner? Djävulen är inte intresserad. Han önskar inget annat än att de sanna profeterna skall svälta ihjäl eller åtminstone bränna ut sig genom att vara tvungna att försörja sig själva vid sidan av sitt kall som Ordets tjänare.

Publicerad som blogg i Kyrkpressen 19.9.2009.

Liknelser

Av Hans Ahlskog

Förhärda detta folks hjärta, gör deras öron döva och deras ögon blinda, så att de inte ser med sina ögon, hör med sina öron eller förstår med sitt hjärta och vänder om och blir helade. (Jes 6:10)

Detta var profeten Jesajas första arbetsbeskrivning. Det låter inte som en speciellt konstruktiv uppgift och skulle man inte känna till bakgrunden till denna förstockelsedom så skulle man ha svårt att omfatta läran om den allmänna nåden. Men nu fanns det en klar orsak till varför denna dom drabbar Juda: folkets olydnad och synd. 

I 3 Mos 26 varnar Gud sitt folk för att detta kommer att ske ”om ni inte hör på mig och inte gör efter alla dessa bud och om ni föraktar mina stadgar och avvisar mina lagar, så att ni inte följer alla mina bud utan bryter mitt förbund” (v.14-15). Sedan räknar han upp allt ont som i så fall kommer att drabba dem och han förklarar också varför detta onda kommer att inträffa. Om och om igen upprepas det: för era synders skull, för era synders skull, för era synders skull.

Aposteln Johannes skriver om Jesu ankomst till sitt folk att han kom till sitt eget, och hans egna tog inte emot honom (Joh 1:11). Han talade till dem, men mycket få ville tro på hans ord. Då skedde samma sak som skedde på Jesajas tid, förstockelsen gick över folket. 

Ibland kan man slarvigt höra sägas att Jesus talade i liknelser för att folket skulle förstå bättre vad han menade, ungefär som då vi använder bilder för att förklara en sak. Ingenting kan vara mer fel. När lärjungarna frågade varför Jesus talade i liknelser så svarar han (Matt 13:11ff): 

Ni har fått lära känna himmelrikets hemligheter, men det har inte de andra. Ty den som har skall få, och det i överflöd, men den som inte har, från honom skall tas också det han har. Jag talar till dem i liknelser, eftersom de ser utan att se och hör utan att höra eller förstå. På dem uppfylls Jesajas profetia: Även om ni hör, skall ni inte förstå, och även om ni ser, skall ni inte se. Ty detta folks hjärta är förstockat. De hör illa med sina öron, och de sluter sina ögon, så att de inte ser med ögonen eller hör med öronen eller förstår med hjärtat och vänder om, så att jag får bota dem. Men saliga är era ögon som ser och era öron som hör. 

Genom liknelserna kunde Jesus ge sina lärjungar allt mer av de himmelska skatterna, ty den som har skall få och det i överflöd, och samtidigt förstocka de andra som samlades föra att lyssna till honom, de som gång på gång hade förkastat den han hade sagt. Dessa blev då mer och mer förstockade, de förstod bara mindre och mindre av Guds ord. När Jesus sedan var ensam med sina lärjungar kunde han tala klarspråk och utlägga liknelserna utan risk för att någon obehörig skulle få sig något till livs. Lukas skriver (Luk 8:10): 

Ni har fått nåden att förstå Guds rikes hemligheter, men de andra får dem i liknelser, för att de skall se och ändå inte se och höra och ändå inte förstå. 

Det är alltså Guds stora nåd om vi förstår och tror ens lite av det som sägs i Skriften.

En annan gång utbrister Jesus (Luk 10:21): 

Jag prisar dig, Fader, du himlens och jordens Herre, för att du har dolt detta för de visa och kloka men uppenbarat det för de olärda och små. Ja, Fader, detta var din goda vilja.

All vår kunskap om Gud är beroende av Guds egen nådiga vilja mot oss. Ingen vet vem Fadern är utom Sonen och den som Sonen vill uppenbara honom för. (Luk 10:22; jfr Joh 6:65)

Att Guds barn tror, helgas och lär sig mer och mer om Guds vägar skall och kan bara tillskrivas Guds stora nåd. De är barmhärtighetens kärl som han på detta sätt bereder för härligheten (Rom 9:23, Joh 6:29). 

Omvänt är det så att världens barn själva är orsaken till att de förhärdas. För era synders skull, hette det som vi minns. Gud har stort tålamod och fördrag med dem som står emot hans ord. Vi kan inte anklaga Gud för att vara godtycklig (Rom 9:22). Farao förhärdade sitt hjärta gång på gång inför Guds ord (2 Mos 5:2): 

Vem är HERREN? Skulle jag lyssna på honom och släppa Israel? Jag känner inte HERREN, inte heller tänker jag släppa Israel.

Gång på gång förhärdade så Farao sitt hjärta inför Guds budskap genom Mose och Aron. Slutligen heter det att HERREN gjorde Faraos hjärta hårt (9:12, 10:20, 11:10). Förhärdelsedomen var ett faktum för Faraos del, men Gud hade varit långmodig och Farao kunde bara skylla sig själv.

När vi ser på vår samtid och på de kyrkor som en gång älskade Guds ord och tog vara på det, så är det inte utan att vi undrar om det inte är en förstockelse som sker inför våra ögon. Stora kyrkoorganisationer famlar i mörkret och väljer helt förfärliga vägar i frågor som Gud klart har avgjort i sitt ord. Det erkänns av företrädare för dessa kyrkor att ”visst säger Bibeln så, men vi kan ju inte följa det i vår tid”. Är det inte Farao som går igen i vår tid: 

– Vem är HERREN att vi skulle lyssna på honom? 

De välsignelser som Gud har gett oss här i Norden blir förbytta i förbannelser. Han har låtit sitt ord predikas i några hundra år och det har väckt tro och liv. Det predikas fortfarande, men nu inför döva öron. Avfallet är stort och människan går allt längre i ogudaktighet. Är vi förvånade? Nej, Gud har ju sagt att det skall bli så. Guds ord går inte ut fåfängt (Jes 55:11). Antingen verkar det tro eller så verkar det förhärdelse. 

Numera ser vi inte många tecken på tro och vi skall ta varning. Lyssnar man inte då Gud talar klarspråk, så talar han i tungor istället. Människan väljer i sitt oförnuft helvetet och när Gud inte längre orkar truga ut sin frälsning, så låter han människan få som hon vill. Någon har sagt i stil med detta: Om  människan inte vill böja sig under Gud och säga: Ske din vilja, så säger Gud sist till människan: Ske din vilja!  

Jesu uppmaning till sina lärjungar var och är alltfort (Luk 8:18): 

Ge akt på vad ni hör. Ty den som har skall få, men den som inte har, från honom skall tas också det han tror sig ha. 

Vi skall akta oss så att det inte blir för oss som för de judar som Jesus talade till i Jerusalem under lövhyddohögtiden. Han ställer dem en retorisk fråga (Joh 8:43): 

Varför förstår ni inte vad jag säger? 

Svaret ger han själv: 

Därför att ni inte kan lyssna till mitt ord. 

De var djävulens barn och dennes tal förstod de mycket väl. 

Men mig tror ni inte, säger Jesus, därför att jag säger er sanningen. Den som är av Gud lyssnar till Guds ord. Men ni lyssnar inte, därför att ni inte är av Gud. (Joh 8:45–47) 

Ni tror inte, därför att ni inte hör till mina får. Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand. (Joh 10:26–28)

Publicerad som blogg i Kyrkpressen 7.11.2009.

Varning för svag is!

Av Hans Ahlskog

Bilden ovan är mycket gripande (den är hämtad från Expressen). Den föreställer de sista spåren efter en snöskoter som gick genom isen under vårvintern. Spåret av skotern går mot, till synes, öppet vatten. Ett förfärligt öde har drabbat de olycksaliga. 

En fråga väcks när jag ser på bilden: Hade någon varnat föraren för svag is? Hade någon talat om var isarna bär och var de kan vara förrädiska? 

Ibland ser man skyltar som varnar för svag is. Det tyder på att människor är rädda om varandra och att de vill varandras välgång. 

Att varna för svag is är att tänka långsiktigt om människors hälsa och välgång. Ser man kortsiktigt på varningen, så kanske den kan uppfattas negativt. Någon kanske har styrt sina steg till sjön för att pilka i vårsolen. En annan vill ta en promenad en söndagseftermiddag. En annan tar sin skoter för en sista tur innan isen smälter. Alla möts de av skylten: Varning för svag is! 

Kanske blir de tacksamma över att någon har brytt sig om att varna för den fara som väntar ute på isen och vänder på klacken. Någon kanske blir besviken över att se förhoppningarna om en skön naturupplevelse grusas, men väljer ändå att låta sig varnas. Ledsen går han eller hon hemåt igen. En annan åter vill så gärna ut på isen att han inte låter varna sig utan faller för frestelsen. Kanske isläget ändå inte är så farligt som varningen gör gällande? Kanske är det någon överbeskyddande själ som har utfärdat varningen?

Överbeskyddande eller inte. Låt oss anta att den som har satt ut varningstexten sitter i sitt köksfönster och ser på människorna som kommer förbi huset ner till sjön. Han ser deras ansikten stråla som vårsolen av förväntan. De går ner till sjön där de ser skylten. 

Han ser dem återvända, nu avsevärt mindre strålande, ja de ser ledsna och besvikna ut. Kanske hugger det till i hjärtat på betraktaren. Nu har han förstört deras sköna vårdag! 

Kanske är det bäst att gå ut och ta bort skylten så att ingen fler behöver se sina förväntningar krossas. Människor har nog med sorger ändå.

En normalt resonerade människa skulle anse det synnerligen ansvarslöst att gå ner och ta bort varningsskylten. Man kan inte tänka så kortsiktigt när det gäller människors väl och ve. Inte när det gäller det lekamliga. Det är kärlekslöst! Men när det gäller det som är mycket viktigare, det andliga, då är tonen i regel en annan. Då borde mannen aldrig ha satt upp någon skylt. Då finns det inga isar som inte bär. Och skulle det finnas, så är man inte beredd att se till människors långsiktiga väl, utan av rädsla att såra någon, så väljer man att tiga. Lev och låt leva! Döda inte mina drömmar och mina förhoppningar! Slå inte min värld i kras genom att säga att jag inte duger som jag är!

För länge sedan fanns det en kristen församling i Korint. Församlingen var vad man kan kalla vidsynt. Man skröt över sin vidsynthet och sin frihet. Man godkände ett som annat hos medlemmarna. 

Bland annat hade man en medlem som levde ihop med sin fars hustru. Man ville inte döma denne broder utan istället var man rätt stolt över sin öppenhet. Kanske hade man bytt ut den gängse sloganen, som uttalades före mässan: ”det heliga åt de heliga”, mot det mera liberala ”lev och låt leva”.

En dag fick församlingen ett brev, från Gud. I det brevet skrev Gud genom sin apostel Paulus att församlingen handlade fel när den inte tog itu med den otukt som florerade ibland dem. De borde ha drivit ut den man som levde så ur församlingen. De fick veta att de inte hade något alls att vara stolta över. De borde istället vara mycket bedrövade.

Det blev de också. I följande brev de får från Paulus skriver han följande (2 Kor 7:8-9):

Ty även om jag gjorde er bedrövade med mitt brev, så ångrar jag det inte nu. Först ångrade jag mig, eftersom jag såg att brevet gjort er bedrövade, om än bara för en tid. Men nu gläder jag mig, inte därför att ni blev sorgsna utan därför att er sorg ledde till att ni ångrade er. Det var ju efter Guds vilja som ni blev bedrövade, och därför har ni inte lidit någon skada genom oss.

Paulus kände sig först som mannen i köksfönstret. Hade han varit för sträng mot korintierna? Men hans brev ledde till att församlingen tog tag i det de tidigare hade försummat, de ställde mannen som bedrivit otukt till svars. Mannen ångrade sig djupt (2 Kor 2:7) och Paulus ber nu församlingen avlösa mannen istället för att bestraffa honom ytterligare. 

Paulus skarpa lagpredikan uppväckte i församlingen en sorg efter Guds sinne som för med sig en ånger som man inte ångrar och som leder till frälsning (2 Kor 7:10). Man tog inte illa vid sig och anklagade Paulus för kärlekslöshet, utan man ursäktade sig, man upprördes och skärrades av sin tidigare slapphet och man bestraffade den som syndat (2 Kor 7:11). 

Egentligen är detta en riktig solskenshistoria. I himlen var det fest bland alla änglar över den syndare i Akaja som nu hade omvänt sig (Luk 15:10). Gud hade varit kärleksfull mot honom. Han hade sänt sin tjänare Paulus med bestraffningens ord till församlingen, som i sin tur hade fört mannen till rätta genom den fullmakt den hade fått från Gud. Församlingen hade handlat med mannens långsiktiga väl för ögonen. Han hade gått miste om sin ”kärleksrelation” med sin fars hustru, men han hade vunnit sin själ. Jesus säger i Markus 8: 

Vad hjälper det en människa att hon vinner hela världen men förlorar sin själ?

Under 60-talet kämpades det tappert för den fria kärleken. Idag kämpas det tappert för de homosexuellas och andra sexuella minoriteters rättigheter. ”Alla har rätt till kärlek”, kan det heta. Och visst gör dessa minoriteter stora landvinningar både i statliga och kyrkliga sammanhang. Men vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen? 

Vad hjälper det att vårsolen värmer på isen en vacker dag i april om du ögonblicket därefter ligger i det 0-gradiga vattnet och inte kan ta dig upp? 

Vad hjälper det dig om du, som den rike dåren i Lukas 12, planerar större logar för dina skördar om du därpå följande natt förlorar allt, inklusive din odödliga själ? I evighet kommer du då att förbanna dem som här i tiden talade varmt om kärlek och tolerans och som med tänder och klor kämpade mot dem som ville varna dig för den förrädiska is du höll på att äntra. 

Men kära vän, varför inte göra det redan nu? Förbanna de falska profeterna redan nu. Stäm in med den kärleksfulle aposteln Paulus och alla andra sanna Guds barn i det anathema som riktas mot alla dem som förkunnar ett annat evangelium är det som apostlarna predikade (Gal 1:8-9).

Publicerad som blogg i Kyrkpressen 22.11.2009.

Förvaltarskapet

Av Ola Österbacka

Hur ska kristna missionsorganisationer kunna förverkliga sitt uppdrag att bedriva mission om församlingarna drar bort sitt understöd från dem?

Så har man frågat med anledning av ett omdiskuterat beslut i höst i Helsingfors kyrkliga samfällighet (se notis på s. 10). Man vill inte stöda sådana organisationer som inte ansluter sig till kyrkans lära och ordning.

Svaret borde vara självklart: det är de kristna som ska svara för sin missionsinsats. De ska inte söka stöd från en villfarande kyrka som ställer krav på avfall från Guds ord som motprestation.

Lika självklart borde det vara att kristna inte ska stöda villfarelser med sina pengar.

Frågan leder vidare till ett allmänt betraktande av förvaltarskapstanken bland de kristna i dag. Har vi glömt kallelsen att ställa våra ägodelar i Guds rikes tjänst? De är ju egentligen inte våra, vi har bara lånat dem. 

I Gamla testamentet var det lag på att man skulle avstå från tiondelen av allt vad man förvärvade. Nya testamentet ger ingen sådan tvingande lag. Men vi uppmanas att ge av hjärtat. Minst lika mycket.

Var hamnar ditt tionde? Det har vi skäl att fråga oss så här inför julen, då de flesta av oss har gott om pengar att använda för att förgylla vår egen tillvaro.

I artikeln som börjar på nästa sida får vi veta att vi är fria att tjäna. Vi känner vår Herre Jesu Kristi nåd, att Han, som var rik, blev fattig för vår skull (2 Kor 8:9). Det är ju därför vi firar jul. Det är därför som vi är så rika att vi kan ge i överflöd till allt gott verk (2 Kor 9:8).

Många frikyrkor praktiserar tionde i praktiken. Wisconsinsynoden har som regel att en församling med ett femtontal familjer ska kunna avlöna en pastor på heltid. 

Det finns ingen kristen församling som inte skulle ha behov av en heltidspastor. Arbetsuppgifterna är oändliga. Missionsfält finns mitt ibland oss, på våra gator, i våra butiker, i våra hem, på våra arbetsplatser. Vårt folk är till namnet kristet, men de flesta känner inte Jesus – de behöver ingen Frälsare.

Det finns stora behov av diakonala insatser. Ute i världen finns många folk som längtar efter att få höra om friheten i Kristus, en frihet från lagens bojor, en frihet från tryckande bördor på samvetet som läggs på av lagreligionerna.

Den kristna kallelsen till personliga insatser och personliga uppoffringar har fördärvats av systemet med kyrkoskatten. Skatten dras av från lönen och med den förväntar man att folk anställs för att ge motsvarande service. Det är precis som med den skatt vi betalar för att skolor, sjukvård och åldringsvård ska hanteras utan att vi desto mera ska behöva engagera oss. 

Men den kristna kallelsen till tjänst är inget som ska läggas på andra. Det är jag som bär ansvaret. Och Gud har gett mig mina pengar och ägodelar för att bära detta ansvar.

Det kan jag göra genom att ge banken i uppdrag att föra över mitt tionde till min församlings eller min missionsorganisations konto varje månad. Eller genom att göra söndagens kollekt till ett verkligt offer. Och jag ska få uppleva det som många andra kristna har fått uppleva: Gud blir aldrig någon skyldig. Den som sår rikligt ska skörda rikligt.

Publicerad som ledare i Logos nr 3/2011.