Av Hans Ahlskog
Vårt moderna samhälle kan sägas vara individualistiskt i motsats till det enhetssamhälle som rådde tidigare. För några hundra år sedan, inte minst under den lutherska ortodoxins tid, skulle alla vara lika. Man förutsattes tänka och tro på samma sätt. Under reformationstiden och fram tills religionsfrihet infördes med upplysningsvindarna gällde den regeln att man på ett visst geografiskt område förutsattes dela furstens tro. Den högortodoxa kyrkan såg till att alla skulle lära sig trosartiklarna och katekesen. Det var lagstadgat att vara evangelisk-luthersk.
Nu är det som bekant inte längre så utan nu är det tillåtet att vara sig själv. Inget illa med det, tvärtom. Man kan inte tvinga någon att vara en kristen. Illa är dock att den moderna allmänkyrkan med det lutherska namnet inte ser till att alla dess medlemmar lär sig trosartiklarna och katekesen.
Utifrån vår moderna syn på samhället och religionen så är det ibland svårt att förstå hur saker och Gud resonerar. Våra gudsrelationer är många gånger väldigt förenklade: jag och min Gud, du och din Gud (eller gud). Vi har rätt långt fjärmat oss från reformationstidens Unser Gott, vår Gud och för Jesu: Min Fader och er Fader, min Gud och er Gud (Joh 20:17).
Gud vill att vi skall vara ett kollektiv. Stort eller litet, det beror på omständigheterna, men av Matt 18:20 ser vi att Gud vill att vi skall ta hand om varandra om umgås. Men detta är så främmande för oss kainiter. Skall jag ta vara på min broder?
De kristna åtnjuter många fördelar i sitt kollektiv. Man besitter en samfälld delaktighet i Kristus och i varandra. Den allra intimaste delaktigheten är den man äger tillsammans i ”det heliga”, d.v.s. delaktigheten i Herrens heliga nattvard. Denna delaktighet torde också ligga i Apostolicums tredje artikel (”Jag tror på de heligas samfund”, ursprunglig grekisk text: ”Jag tror på delaktigheten i det heliga”). Detta är vad vi kan kalla en positiv delaktighet. De kristna blir i nattvarden delaktiga av det som Ignatius kallade för odödlighetens läkemedel.
En annan positiv delaktighet beskriv i 1 Kor 12. Där liknas Guds barns inbördes förhållande i Kristus vid lemmar i en kropp. Om en lem lider, så lider alla lemmarna med den. Om en lem hedras, gläder sig alla lemmarna med den (v. 26). Den sympati och delade glädje som råder i den kristna församlingen är verkligen en positiv delaktighet.
Men de kristna kan också råka ut för en negativ delaktighet. Den situationen uppkommer när en broder eller syster försyndar sig i lära eller liv utan att syskonkretsen i övrigt leder den felande tillrätta. I andra Johannesbrevet kan vi läsa följande ord (v. 9-11):
Den som inte förblir i Kristi lära utan går utöver den, han har inte Gud. Den som förblir i hans lära har både Fadern och Sonen. Om därför någon kommer till er och inte för med sig denna lära, så skall ni inte ta emot honom i ert hem eller hälsa honom välkommen. Den som välkomnar en sådan gör sig medskyldig till hans onda gärningar.
Paulus förmanar också Timoteus att inte göra sig delaktig i andras synder (1 Tim 5:22) och genom liknelsen om hedersamma kärl och kärl till vanheder visar han på vikten av att skilja sig från falska lärare (2 Tim 2:20ff). Av aposteln ord ser vi att den som renar sig och håller sig borta från kärlen till vanheder, d.v.s. dem som utövar orättfärdighet, blir ett kärl till heder.
Detta med delaktighet i andras synder kommer också fram i gamla förbundet.
Innan Israels barn skulle tåga in i löfteslandet reste sig några leviter till uppror mot Mose och Aron. De var inte aroniter, dvs. inte av prästsläkt, men nu ville de få prästämbetet och tända rökelse inför Herrens ansikte (4 Mos 16:40). Detta var ytterst ett brott mot Gud själv. Gud tänkte också ingripa i detta. Hela församlingen församlades utanför uppenbarelsetältet och Gud tänkte förgöra alla utom Mose och Aron för Koras synds skull. Mose vädjade till Gud att han inte skulle förgöra hela församlingen och Gud befallde då att man skulle skilja sig från dem som hade förbrutit sig. Mose framförde befallningen (4 Mos 16:26):
Vik bort från dessa ogudaktiga människors tält och rör inte vid något som tillhör dem, så att ni inte förgås genom alla deras synder.
I Josua 7 berättas det om Akans synd vilken bestod i att han, mot Guds befallning, hade tagit av det tillspillogivna från erövringen av Jeriko. Gud ville på grund av detta inte längre vara med dem om de inte skaffade bort denna orättfärdighet ifrån sin gemenskap (v.12). Intressant i sammanhanget är att Gud anklagade Israel och inte endast Akan för synd (v.11).
Israel har syndat, de har överträtt mitt förbund som jag ingått med dem. De har tagit av det tillspillogivna, de har stulit, ljugit och lagt det stulna bland sina ägodelar.
Akan hade syndat och denna synd tillräknades hela folket. De kunde inte inta Ai innan Akan hade avlägsnats från deras gemenskap (vilket i GT ofta innebar avrättning). Enligt modern individualistisk uppfattning kunde man vänta sig att Gud hade låtit Akan dö i slaget om Ai för sin synds skull, och att de oskyldiga hade sparats. Men Guds folk är ett kollektiv och står och faller som ett sådant.
I Domarboken 19 berättas det om en fruktansvärd synd som begåtts i staden Gibea på Benjamins område. Männen i staden ville ha sexuellt umgänge med en genomresande man som fått natthärbärge hos en man i staden. För att värja sig gav den kringresande sin bihustru till männen i staden och de våldtog henne hela natten.
Denna synd (våldtäkten) blev känd i hela Israel och man samlades till rådslag hur man skulle handla med staden Gibea. Man begav sig i samlad trupp till Benjamins område och begärde att staden skulle utlämna de onda männen så att de kunde avrättas, för att på detta sätt ”det onda skulle avlägsnas från Israel” (Dom 20:13).
Benjaminiterna ville emellertid inte utlämna dem utan de drog ut i strid mot resten av Israel för att försvara de onda männen. Striden blev hård men Israel besegrade till slut Benjamin som nästan helt utrotades.
Det är viktigt att lägga märke till det hjärtelag som Israels barn hade gentemot Benjamins stam på grund av den skada som hade åsamkats stammen. Vi läser att Israel kände medlidande med sin bror Benjamin (Dom 21:6). Israel handlade på Guds direkta befallning (Dom 20:18, 20:23, 20:28) och orsaken till all denna blodspillan var att det onda måste skaffas bort ur Israel.
Dessa får tjäna som exempel på hur Guds folk som helhet blir delaktiga i felande bröders och systrars synder om man inte tar itu med dem.
Kan vi få några lärdomar från gamla förbundets föreskrifter och praxis som vi kan tillämpa på den nytestamentliga församlingen?
Ja, församlingen i det nya förbundet liknar i mångt och mycket det gammaltestamentliga gudsfolket och många principer är direkt överförda till den kristna församlingen. Skillnader finns dock.
Gudsfolket i GT var förbundet med ett yttre geografiskt rike. Gudsfolket i NT har inga geografiska gränser utan finns överallt på jorden där evangelium predikas. I GT måste den som syndade skiljas från riket antingen genom avrättning eller landsfördrivning. På det sättet skiljdes syndaren från gudsfolket.
I NT behöver ingen lämna riket eller dödas lekamligen. Eftersom Kristi rike inte är av denna världen är det nog att den som inte vill omvända sig skiljs från församlingsgemenskapen. Så länge den obotfärdige står kvar i gemenskapen föreligger den negativa delaktigheten för hela församlingen.
När vi talar om risken med den negativa delaktigheten som en orsak att upprätthålla kyrkotukt är det viktigt att samtidigt framhålla en annan av kyrkotuktens förtjänster och målsättningar: att den obotfärdige omvänder sig. I Bibeln uttrycks detta med ord som ”om han lyssnar, så har du vunnit din broder” (Matt 18:15), att ”överlämna någon åt Satan till köttets fördärv, för att anden skall bli frälst på Herrens dag” (1 Kor 5:5). Kyrkotukten finns till för att vinna bröder och systrar tillbaka till tron, och exklusiviteten som bör förekomma är inget självändamål.
Publicerad som blogg i Kyrkpressen 26.9.2010
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar