Låt oss hålla högtid

Av Ola Österbacka

Nåd vare mer er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Predikotexten i dag är tredje årgångens episteltext från 1 Kor 5:7–8:

Rensa bort den gamla surdegen för att ni må vara en ny deg, eftersom ni är osyrade. Ty vårt påskalamm Kristus har blivit slaktat. Låt oss därför hålla högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och elakhetens surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade deg.

Bön: Du uppståndne och levande Herre och Frälsare, kom till oss med din Ande i ditt livgivande ord och rensa bort all surdeg från våra tankar och våra liv, så att vi lär oss att sjunga den himmelska lovsången till din ära, i väntan på den dag när lovsången ljuder fullkomlig och klar hos dig i himlen. Amen.

Påskens bakgrund

Vi firar idag kristenhetens största jubel- och högtidsdag. Låt oss därför hålla högtid, uppmanar oss texten. Det vill vi göra. Men för att budskapet ska framträda så tydligt som möjligt behöver vi också känna till bakgrunden till påsken. Därför ska vi först gå till Andra Moseboken och den första påsknatten.

Påskhändelsen var för Guds folk i gamla förbundets tid det största firningsämnet. Efter en fyrahundraårig tid i Egypten, av vilken de senaste decennierna var en fruktansvärd tid av terror, gick Mose stödd av Aron till farao för att be om tillstånd att dra ut i öknen för att hålla gudstjänst. Begäran avslogs, och Gud lät svåra plågor drabba landet. Den tionde och svåraste plågan inträffade just på påsknatten, då Guds ängel gick runt och dödade allt förstfött i varje hus. Men det fanns undantag: Det hus där man hade målat dörrposterna med blod från ett lamm, blev skonat. Blodet blev räddningen.

Det här gjorde att egyptierna drev ut Israels barn, och man rentav gav dem dyrbara smycken och kläder för att de skulle försvinna. 

Innan det här hände åt man en måltid som sedan blev förbundets heliga måltid. Det gick till så, att man på den 10:e dagen i månaden Nisan valde ut ett årsgammalt, felfritt lamm och förvarade det till den fjortonde dagen. Så snart solen hade gått ner slaktade man lammet och redde till en måltid, där man också skulle äta osyrat bröd och bittra örter. Man sjöng från Psaltaren 113–114 före måltiden och 115–118 mellan de olika rätterna och de fyra vinbägarna. Det var den måltiden som Jesus åt med sina lärjungar när han instiftade nattvarden. Det var sannolikt så att det var just psalm 118 som avslutade nattvardens instiftelse ”när de hade sjungit lovsången” (Matt 26:30).

Påskalammet

är det heligaste under påskfirningen. Paulus säger att Kristus är vårt påskalamm, som har blivit slaktat. Det finns en viktig symbolik här.

Påskalammet skulle vara felfritt. Jesus var utan synd. För att han skulle kunna sona världens synd fick han inte själv belastas av någon synd, som var fallet med översteprästerna. Ända från utgivningen av lagen vid Sinai skulle de årligen gå in i det allra heligaste med blod från kalvar och bockar för att bringa försoning, först för sig själva och sedan för hela folket. Men Jesus behövde inte bära fram något offer för sig själv. Han offrade sig själv i allas ställe, han gav sitt liv för världen. Och det offret gällde för evigt, det behövde inte upprepas årligen. Det hade ett evigt gällande värde.

Uppenbarelseboken innehåller många hänvisningar till Lammet. I själva verket är just Lammet Uppenbarelsebokens centrum. Vi ska se på några ställen.

Och jag såg mitt för tronen och mitt ibland de fyra väsendena och de äldste ett Lamm stå där, som såg ut att ha blivit slaktat. (5:6)

Sedan berättas hur Lammet tar bokrullen som var förseglad, och då föll de fyra väsendena och de tjugofyra äldste ner inför honom och sjöng:

”Du är värdig att ta bokrullen och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och med ditt blod har du åt Gud köpt människor av alla stammar och språk, folk och folkslag. Du har gjort dem till ett konungadöme, till präster åt vår Gud, och de skall regera på jorden.” (5:9–10)

Och jag såg, och jag hörde rösten av många änglar runt omkring tronen och väsendena och de äldste. Deras antal var tiotusen gånger tiotusen och tusen gånger tusen. Och de sade med hög röst. ”Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen.” (5:11–12)

Den stora vita skaran som beskrivs i Upp 7 stod inför tronen och inför Lammet, och de sjöng:

”Frälsningen tillhör vår Gud, honom som sitter på tronen, och Lammet.” (7:10)

I slutet av samma kapitel sägs att Lammet ska vara deras herde och leda dem till livets vattenkällor (v17).

Det är märkligt, att Lammet är slaktat också i himlen! Där firar vi den stora påskhögtiden och hyllningen riktas endast till Lammet. I den stora lovsången i himlen finns ingen lovprisning av människor eller människoverk.

Och ännu märkligare: I Upp 13:8 läser vi:

Alla jordens invånare kommer att tillbe det, alla som inte har sitt namn skrivet i livets bok som tillhör Lammet som är slaktat från världens grundläggning.

Lammet är slaktat långt före långfredagen! I Guds plan var Jesus offrad från världens grundläggning. Märkliga ord. Men så fast står Guds ord, att ingenting kan rubba det, lika lite som vi kan rubba tiden.

Surdegen

Rensa bort den gamla surdegen för att ni må vara en ny deg, eftersom ni är osyrade.

Det här går också tillbaka på den första påsken. Då skulle all surdeg rensas ut och man skulle äta osyrat bröd i sju dagar. Påskhögtiden kallades också det osyrade brödets högtid.

Jesus undervisar vad surdegen står för i andligt avseende efter sina bespisningsunder. Då lärjungarna märkte att de hade glömt att ta med sig bröd sa Jesus till dem Matt 16:6):

”Akta er för fariseernas och sadduceernas surdeg!”

Då tänkte lärjungarna att han menade att de inte hade tagit bröd med sig. Men Jesus förebrår dem för att de inte har begripit någonting, och påminner dem om brödundren med de fem tusen och de fyra tusen, och hur mycket som blev över. Och så säger han (v11–12):

”Hur kunde ni tro att jag talade till er om bröd? Jag sade ju att ni skulle akta er för fariseernas och sadduceernas surdeg.” Då förstod de att han inte hade talat om att akta sig för surdeg i bröd, utan för fariseernas och sadduceernas lära.

Surdegen är alltså en bild av falsk lära. För det vanliga bakandet var surdegen viktig. Men i andligt avseende är surdegen ett dödligt gift.

Under påsken skulle Israels barn inte äta bröd bakat på surdeg. Det var en symbol för rening. När Paulus tar upp den här symbolen i vår text hänvisar han till det som har skett för världen i Jesu död, och som genom tron ägs av hans lärjungar. ”Ni är osyrade.” Det samma säger han i 1 Kor 6:11:

Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande.

När Martin Luther i Lilla katekesen förklarar vad första bönen betyder, Helgat varde ditt namn, så har han två synvinklar på heligheten. Hur sker det, att Guds namn helgas?

När Guds ord lärs rent och klart och när vi som Guds barn lever efter det.

Den ena delen är alltså att vi har ett rent och klart Guds ord, och den andra delen påminner oss att leva efter det. Båda de här delarna är livsviktiga för kristna. Vi ska inte lyssna till falsk undervisning, för den kan ta ifrån oss den tröst som vi får från evangeliet om Jesu dyrbara återlösningsverk. Och vi ska inte låta djävulen, världen och vårt eget kött lura oss att gå på syndens vägar. Det leder oss så lätt till att vi börjar ta det lätt med Guds ord och bönen, och slutmålet är att vi ska förlora tron och gå evigt förlorade.

Den falska lärans surdeg

En huvudfiende till den rena läran är lagiskhetens surdeg. Den bekämpar Paulus ytterst hårt och klart i Galaterbrevet. Vi kan påminna om hans ord i Gal 5:9, som är exakt det samma som står strax före vår text:

Lite surdeg syrar hela degen.

Här handlar det om judaisternas krav på omskärelse, som var ett hot mot evangeliets frihet. Judaisterna krävde att också de kristna skulle fullgöra allt i Mose lag, alltså också omskärelsen. Fariseerna försökte också rensa bort syndens surdeg med hjälp av lagen. De menade att de var rättfärdiga för det att de lyckades leva exakt så som lagen föreskrev. 

Men de fick sin dom. De levde nämligen i självbedrägeri. Jesus varnade för deras surdeg. Trots att de menade att de kunde uppfylla hela lagen underlät de kärlek och barmhärtighet. De var fulla av andliga synder när de försökte undvika köttsliga synder.

I kontrast mot den falska läran om köttets väg till Gud genom egna gärningar, den förmenta egenrättfärdigheten, framställer Paulus den fullkomliga rättfärdigheten som Kristus, vårt påskalamm, vann åt oss genom sitt heliga liv och sin oskyldiga död i vårt ställe. Om vi försöker bli rättfärdiga genom egna gärningar har surdegen smittat oss. Vi ska rensa ut den! Vi ska fördöma alla försök att delta i frälsningen genom våra egna krafter, och se på Jesus allena.

Det är det som Paulus anför som grunden för vår tro i 1 Kor 15, där han anger själva huvudstyckena i vår tro: att Kristus har dött för våra synder, att han har blivit begraven och att han har uppstått. Därför tar han så många vittnen för att understryka att det verkligen har skett. Därför sjunger vi i psalmen:

Han fullgjorde vad vi borde och blev vår rättfärdighet.

Surdegen i våra liv

I dagens episteltext, 1 Kor 3, läste vi:

Då ni alltså har uppstått med Kristus, sök då det som är där ovan, där Kristus sitter på Guds högra sida.

Nu följer framtidsperspektivet. Hittills har vi sett bakåt, på det som skedde på den första långfredagen och påskmorgonen. Efter det här följer en rad förmaningar: Ni har dött, döda därför era begär! Rensa ut surdegen! Dvs. lev ett liv med den uppståndne, inte i synd och begärelser, utan i uppståndelsens kraft. Vi har ju tvättats rena, vi är helgade och har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn. 

Påsken var i forna dagar också dopets högtid. Då påmindes man om apostelns undervisning i Rom 6: att vi genom dopet har dött och blivit begravda med Kristus, och att vi genom dopet har uppstått med honom för att leva ett nytt liv tillsammans med honom.

Den här sidan av hur surdegen ska rensas bort understryks också av det sammanhang där vår text är hämtad. 1 Kor 5 är en kraftfull undervisning om hur den kristna kärleken tar sin an trossyskon som fallit offer för onda begär och fastnat i svår synd. Det står (1 Kor 5:1):

Det talas om att det förekommer otukt bland er, sådan otukt som man inte ens finner bland hedningarna, nämligen att någon lever ihop med sin fars hustru. 

Att korintierna har låtit sådan synd finnas ibland dem beror på att de är uppblåsta, skriver Paulus. De är alltså högmodiga, för de menar att de har förmåga och rätt att bedöma saken annorlunda än Guds ords föreskrifter. Därför kräver Paulus (v5) att de ska

överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att anden skall bli frälst på Herrens dag.

Motiveringen är just det som står sedan (v6):

Vet ni inte att lite surdeg syrar hela degen?

Församlingen i Korint hade angripit problemet genom att sopa det under mattan. Man låtsades inte om det. Det var lättast så. Men den sanna kärleken har domens dag för ögonen. Den kristne ser att den som lever i synd hotas av evig förtappelse. Det kan hända att man måste ta till så hårda metoder som Paulus anvisar för att få syndaren att inse hur allvarligt det är. 

Det handlar om evigt liv eller evig död, och därför måste surdegen rensas bort. Motiveringen är att vårt påskalamm är slaktat, så att vi nu kan hålla högtid med renhetens och sanningens osyrade deg. Det onda kan inte stå tillsammans med det heliga. Att fira påskens glädjehögtid betyder att skilja sig från ondskans gärningar, från ett liv i synd, inte för att vi ska förtjäna Guds rättfärdighet, utan därför att vi är rättfärdiga i Kristus. Fortfarande tvingas vi bekänna vår synd. Den blir vi fria från först när vår kropp läggs i graven, men vår nya människa är till 100 % renad och det är den som ska strida mot den gamla människan så att surdegen inte får fotfäste. 

Därför behöver vi påskens glädjefyllda lovprisning till vårt påskalamm som har uppstått och som följer oss i sitt Ord och med sin Ande, så att vi får kraft att följa förmaningarna att rensa bort surdegen, ondskans och elakhetens surdeg i våra liv. Låt aldrig lovsången tystna:

Han har kämpat, segern vunnen är
över Satan och all jordens här.
Dödens välde övervunnet är.
Segerhjälten lever.

Han är livet, vi ock leva får.
Om än genom dödens flod vi går,
skall det bli vår segersång ändå:
Herren Kristus lever!

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet, amen.

Predikan på påskdagen 8.4.2012 i Lepplax bykyrka.