Hur kan jag finna en nådig Gud?

Av Hans Ahlskog

Kära syskon i tron: Nåd, barmhärtighet och frid från Gud, vår Fader, och Kristus Jesus, vår Herre.

Vi skall idag på reformationsdagen stanna inför ett av den lutherska kyrkans karakteristika, nådemedlen. Som predikotext skall vi läsa ett stycke från Matteus 16, verserna 13-19 och vi läser dessa ord i Jesu namn:

Då Jesus kom till trakten av Caesarea Filippi, frågade han sina lärjungar: "Vem säger folket att Människosonen är?" De svarade: "Somliga säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna." Han sade till dem: "Och ni, vem säger ni att jag är?" Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens Son." Jesus sade till honom: "Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen. Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den.  Jag skall ge dig himmelrikets nycklar Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen."

Herre inskriv dessa ord på allas våra hjärtan. Amen.

Jag skall ge dig himmelrikets nycklar Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen."

Detta är ett mycket centralt ord i NT. Orden riktas här i första hand till Petrus som apostlarnas representant. Petrus svarar i apostlarnas ställe att Jesus är Messias och därför är det inte långsökt att Jesu svar och hans löfte om nycklarna också riktas till hela apostlakretsen. Två kapitel senare förklarar han att nyckelmakten inte är något som bara tillhör apostlarna eller i våra dagar pastorer och andra som innehar Ordets ämbete utan dessa nycklar tillhör alla kristna. Från den yngste bland oss till den äldste. Nyckelmakten innebär att vi kan utdela Guds förlåtelse eller också låta bli att dela ut den och istället predika lag. När ett litet barn säger till sin mamma, sin pappa eller sina syskon: ”Jesus dog för dig, dina synder är förlåtna”, då använder detta barn himmelrikets nycklar. Och då är det glädje i himlen.

Att förvalta nyckelmakten är egentligen detsamma som att förvalta det vi kallar för nådemedlen. Gud har gett sin kyrka dessa medel och med dem förtroendet att hon förvaltar dem rätt. Att förvalta nådemedlen innerbär att man brukar dem när man bedömer att det kan bli till människors nytta och också att man låter bli att bruka dem när det kan bli till skada för människor.

Den lutherska kyrkan är en nådemedelskyrka.  I nådemedlen finner vi svaret på en av de viktigaste frågorna i en människas liv. Vilken fråga är det jag tänker?

Jo frågan: Hur kan jag finna en nådig Gud?

Denna fråga har sysselsatt botgörare i alla tider. Tyvärr utgör dessa en utrotningshotad art numera. Det är alltmera sällsynt att människor frågar efter Guds nåd och förlåtelse. Det är inget som nutidsmänniskan säger sig behöva.

För något år sedan hörde jag berättas om en svensk konfirmandpräst som skulle starta en konfirmandundervisning för sådana som inte gick den i tonåren. En tidningsreporter frågade provocerande om man börjar med detta projekt för att studenterna behöver syndernas förlåtelse varpå präster svarade: Nej, det tror jag inte de behöver, eller, det är jag övertygad om. Detta säger något om hur man på vissa håll i den yttre kristenheten ställer sig inför livets viktigaste fråga. Hur skall man finna en nådig Gud, det är väl ingen aktuell fråga?

Frågan borde vara aktuell, inte bara för icke-troende utan också för oss troende. Vi faller dagligen i synd och djävulen försöker få oss att tvivla på Guds nåd. -Nu har du syndat igen, du har förlorat Guds vänskap. -Du har fallit ur nåden!  Nu är du min, för evigt. Du kommer aldrig fram. När vi ställs inför dessa anfäktelser så blir frågan om Guds nåd relevant för oss precis som den har varit ända sedan syndafallet.

Redan Abel och Kain ställdes inför denna fråga. De besvarade den på olika sätt. Kain bar fram en gåva av jordens gröda, medan Abel bar fram ett djuroffer. Och HERREN såg till Abel och hans offer,  men till Kain och hans offer såg han inte. (1 Mos 4:3) Varför handlade Gud så? Var det inte orättvist? I Hebréerbrevet 11 hittar vi svaret:

Genom tron bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och genom tron fick han det vittnesbördet att han var rättfärdig, eftersom Gud själv bekände sig till hans offer. (v.4)

Abel förstod att synden måste försonas genom ett ställföreträdande offer trots att inga offerlagar ännu var givna. Abel hade funnit en nådig Gud. Han brukade nådemedlen.

Senare skulle Gud säga till sitt folk:

Ett altare av jord skall du göra åt mig, och på det skall du offra dina brännoffer och dina gemenskapsoffer, din småboskap och din nötboskap. På varje plats där jag låter mitt namn bli ihåg kommet, skall jag komma till dig och välsigna dig. (2 Mos 20:24)

Detta är ett viktigt ord: På varje plats där jag låter mitt namn bli ihåg kommet, skall jag komma till dig och välsigna dig.

I det gamla förbundet var syndernas förlåtelse knuten till offertjänsten. Gud väljer själv var och hur hans nåd skall utdelas. Han utser själv de platser där hans namn skall bli ihåg kommet.

Ofta är Guds förlåtelse och frälsning knuten till mycket enkla ting och företeelser. Offeraltaret såg inte mycket ut för världen. Ett altare av jord, skulle det vara. Och ville man bygga ett stenaltare så fick man inte ens använda sig av huggen sten. Altaret har sitt värde endast av det att Gud har utvalt det och där låter sitt namn bli ihåg kommet. Vi skall se på några andra exempel i Bibeln som visar hur Gud handlar med sitt folk.

När Israels barn stod vid Röda havets strand och hade Faraos här hack i häl såg det inte ut att finnas någon räddning. Mose bad till Gud om frälsning, men hur frälste Gud den gången sitt folk? Delade han bara plötsligt havet så snart Mose suckar nådde hans öra? Nej, han knöt sin frälsning till en enkel akt av Mose, så enkel att vem som helst hade kunnat utföra den. Han bad Mose lyfta sin stav och räcka ut handen över vattnet. Då delade sig havet och folket kunde gå torrskodda över.

Mose stav var ett nådemedel också vid andra tillfällen under ökenvandringen, t.ex när folket törstade och Gud räddade dem genom att be Mose slå med staven på Horebs klippa.

Vi kan också tänka på när Israels barn blev orm bitna i öknen på grund av sitt knorrande mot Gud och Mose. Folket insåg sin synd och frågan om hur man kan finna en nådig Gud blev aktuell för dem. Nåden blev den gången knuten till en kopparorm som Mose skulle göra och den som såg på den fick leva. (4 Mos 21:9) 

Ni kommer ihåg berättelsen om den spetälske Naaman som det berättas om i 2 Kung 5. Räddningen för honom var knuten till Jordans smutsiga vatten. "Gå i väg och tvätta dig sju gånger i Jordan, så skall ditt kött bli friskt igen och du bli ren." (2 Kung 5:10)

Lite längre fram i Andra Kungaboken talas det om hur den dödssjuke Hiskia blev helad med hjälp av en fikonkaka. (2 Kung 20:7)

Den blindfödde i Joh 9 botade Jesus genom att göra en lerdeg av jord och saliv som han sedan satte på den blindes ögon. Sedan gav han den blinde budet: "Gå och tvätta dig i dammen Siloam." (v.7) På det sättet blev han helad.

Men kunde inte Gud Allsmäktig ha delat Röda havet utan Mose stav? Eller gett det törstande folket vatten utan att Mose slog på klippan? Eller kunde han inte ha förvandlat det bittra vattnet i Mara utan att Mose kastade en träbit i vattnet? Jovisst, det är inte fråga om vad Gud kan utan vilka vägar han har utvalt för att ge frälsning och nåd åt de sina.

Tänk hur simpelt och förnuftsvidrigt Gud handlar med oss. Att tvätta bort spetälska med vanligt vatten, det förstår vi ju att inte funkar. Eller att få lindring från ett dödligt ormbett bara genom att se på en orm gjord av koppar. Eller att bota blindhet med lera. Det är för enkelt.

Det ansåg också syriern Naaman om den medicin som ordinerades åt honom av profeten Elisa. Han hade tänkt sig något helt annat än att gå och bada sig i Jordan. Skulle inte Damaskus floder Abana och Parpar ha renare vatten än Jordan, om det nu kommer an på det? Men nu handlar det inte om vem som har det renaste vattnet. Nu är det inte så att vi kan börja sälja kopparormar istället för ormserum till folk som blivit ormbitna. Eller ordinera fikonkakor mot dödliga sjukdomar.

Det som det handlar om är vad Gud har sagt i en given situation. Naaman kunde ha rest runt hela jorden och badat sig i Nilen, Eufrat och Rhenfloden, men det skulle inte ha botat hans spetälska. Guds löfte var förbundet med Jordans smutsiga vatten. Mose kunde ha gjort alla möjliga slags djur av koppar och bett de ormbitna att se på dem, men det skulle inte ha hjälpt. Gud hade förbundit sin frälsning med just en orm av koppar. Den blindfödde kunde ha ha gått omkring i  Judéen och tvättat sig i alla möjliga vattendrag och dammar, men nu hade Jesus sagt: I Siloam skall du tvätta dig.

Av dessa exempel kan vi lära oss en mycket viktig sak när det gäller Guds sätt att handla med oss människor: Gud handlar med oss genom enkla medel och det är han själv som utser dessa medel. I dessa medel erbjuds Guds nåd.

Luther skriver i sin bok Om koncilierna och kyrkan på följande sätt:

Om Gud befallde dig att plocka upp ett strå eller dra ut en fjäder med budet, befallningen och löftet att du därigenom skulle ha förlåtelse för alla synder, nåd och evigt liv, skulle du då inte ta emot detta med glädje och tacksamhet och älska och vörda detta strå och denna fjäder som en högre relik än himmel och jord?

Gud kunde ha använt sådana medel för att dela ut sin nåd, men det gjorde han inte. Men vi vet exakt vilka medel Gud vill använda och det skall vi se lite på nu. Frågan är alltså:

– Genom vilka medel vill Gud handla med oss?

Det första vi skall säga är att vi också har fått en kopparorm. Jesus säger till Nikodemus: 

Liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd,  för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. (Joh 3:14-16)

Det är Kristus som är vår kopparorm. Men hur kan vi se på Kristus när han inte finns här synlig ibland oss? Jesus sade, som vi märkte, att den som tror på honom skall ha evigt liv. Det är alltså med trons ögon som vi kan se Kristus. Men hur skall tron kunna gripa om Kristus? Var finns han?

Paulus frågar i Rom 10:14:

Hur skall de kunna tro på den som inte inte har hört? Han fortsätter: Och hur skall de kunna höra om ingen predikar? Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord. (v.17)

Här är alltså svaret på vår fråga. Kristus finns i predikan av evangelium, i en sådan predikan som bygger på och får sin kraft av Guds ord. Där kan tron se och gripa om Kristus. Denna medicin ordineras gång på gång i Skriften. Jesaja skriver: Böj ert öra hit och kom till mig! Hör så får er själ leva! (Jes 55:3)

Fadern säger på förklaringsberget: Denne är min Son, den Älskade. Lyssna till honom! (Mark 9:7) Jesu lärjungar gjorde så, de lyssnade till Jesu undervisning och Jesus säger senare till dem: Ni är redan nu rena i kraft av det ord som jag har talat till er. (Joh 15:3)

Men finns Kristus endast i predikan av evangelium? Eller kan vi se Kristus och hans verk också någon annanstans? Finns det flera platser där Gud vill låta sitt namn bli ihåg kommet och där han kommer för att välsigna oss?

Herrens heliga nattvard är en sådan plats. Gör detta, sade Jesus. Gör detta till minne av mig. (Luk 22:19) Paulus förklarar detta närmare i 1 Kor 11:26: Ty så ofta ni äter av detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer. Nattvarden är alltså en förkunnelse av Herrens offerdöd och det är något som tron kan gripa tag om. När vi firar nattvard blir Jesu namn ihåg kommet.

I Jerusalem fanns på den första pingstdagen en skara människor som sökte en nådig Gud. Bröder, vad skall vi göra, frågade de av apostlarna.  Petrus visade dem då ytterligare en plats där Guds namn blir ihåg kommet: dopet. Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn till era synders förlåtelse. (Apg 2:28) Precis som Jordans vatten är dopet ett ringa medel, men har Gud utlovat syndernas förlåtelse till den som mottar dopet, så har han. 

Vi har redan nämnt ett annat nådemedel, avlösningen. Vår reformator skriver så vackert om avlösningen i sin Kyrkopostilla: Denna makt har alla människor som är kristna och döpta. Ty med den makten prisar de Kristus; och de har det ordet: förlåta synder, i munnen, så att de när de vill och som ofta det är nödvändigt, kan och får säga: ”Se, o människa, Gud erbjuder dig sin nåd och förlåter dig alla dina synder, var vid gott mod, synderna förlåtes dig.”

Luther säger också att Gud ger oss kristna munnen full av förlåtelse så att vi kan säga åt varandra: dina synder är förlåtna.

Vi har nu nämnt några ställen där Guds namn blir ihåg kommet och där han kommer till oss för att välsigna oss. Det är viktigt att vi håller fram detta. Det är viktigt att vi blir påminda av var Gud vill dela ut sin förlåtelse. Annars börjar vi yra hit och dit och till slut har vi inget annat att tala om än andeutgjutelser och uppenbarelser av olika slag, precis som det är i många kyrkor idag. Skulle man fråga 1000 kristna från olika samfund i Sverige i dag hur vi får del av Guds nåd och förlåtelse så är det inte många som skulle ha något vettigt svar. Att Gud är nådig och förlåtande har man kanske hört talas om, men hur denna förlåtelse delas ut är det ingen som minns längre. Den spetälske Naaman visste väl också att det fanns bot för hans spetälska hos profeten Elisa, men när han blev hänvisad till Jordan ville han inte lyssna längre. 

I vår tid talas det mycket om märkliga omvändelseupplevelser där Jesus kommer till människor direkt med sin förlåtelse. Det är märkliga historier och vi behöver inte gå in på detta nu. Men vi skall ha klart för oss att sådana fall är mycket sällsynta i Bibeln. Efter Jesu uppståndelse är det bara den store aposteln Paulus som fick ett sådant möte med Frälsaren, men även han blev hänvisad till Ananias för att bli döpt. I Bibeln blir människor hänvisade till nådens medel, förvaltade av enkla människor. De skulle lyssna till predikan och låta döpa sig. Men det fick de vara nöjda.

Denna frälsningsväg lär mycket klart av vår lutherska kyrka.

Vi skall citera vad den augsburgska bekännelsen säger om denna sak. I den femte artikeln bekänns:

Genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud.

I denna tes lärs mycket klart var man kan finna en nådig Gud. Men i samma artikel finns också en antites, d.v.s. ett avvisande av den motsatta läran:

De fördöma vederdöparna och andra, som mena, att den helige Ande kommer till människorna utan det utvärtes ordets förmedling, genom deras egna förberedelser och gärningar.

Frågan om hur man finner och mottar Guds nåd var en mycket brännande fråga under reformationstiden och Luther fick kämpa mycket mot svärmarna som lärde att Anden kommer till en människa utan nådemedel. Luthers motståndare föraktade dopet och sade: vad kan en handfull vatten göra? De fann inget större värde i nattvarden och förnekade att Herrens kropp och blod verkligen var närvarande där. Anden, Anden, skriade de. Anden skulle göra det. Luther vände sig mot detta svärmeri och sade: Därför böra vi ovillkorligen hålla fast därvid, att Gud vill handla med oss människor blott genom sitt yttre ord och sakrament. Men allt som utan detta ord och sakrament prisas såsom ande, det är av djävulen. (SKB s. 334)

Den människa som känner sin synd och ångrar den skall inte hänvisas till meditationer, till bön eller fasta. Hon skall inte uppmanas att sätta sig i ett hörn och vänta på att Anden skall komma över henne. Det gör inte Anden utan han är fullt upptagen med att verka genom nådemedlen.

Den nådiga Guden hittar man inte heller i skogen en söndagsförmiddag. Där ser man i och för sig spår av Guds allmakt, när man beundrar skapelsen, men någon nåd finner man inte där. Istället bör sökare hänvisas till nådens medel: Putsa dig i öronen och sätt dig i kyrkbänken! Stå upp och låt döpa dig! Kom till min måltid, ty nu är allt redo! Läs din bibel!

Vi skall sammanfatta med att konstatera att Gud har valt att handla med oss människor genom yttre medel. Kärnan i dessa medel är evangelium som uppenbarar Kristus för oss.  Överallt där evangelium finns blir Kristus synlig för tron och Guds nåd kommer oss till del.

Jag skall sluta med att citera vad Luther skriver i Schmalkaldiska artiklarna om var man finner en nådig Gud.

Vi vilja nu återvända till evangeliet, som på mångahanda sätt giver oss råd och hjälp mot synden, ty Gud är översvallande rik i sin nåd. Först genom det muntliga ordet, varigenom syndernas förlåtelse predikas i hela världen, vilket är evangeliets egentliga uppgift och ämbete. För det andra genom dopet. För det tredje genom altarets heliga sakrament. För det fjärde genom nycklarnas makt och även genom bröders samtal med varandra och tröstande av varandra. (Om evangeliet, SKB s.31)

Må Gud hjälpa oss att hållas vid nådens medel  och att vara nöjda med dessa även om det inte är så spektakulärt. Men det är den vägen som leder hem.

I Jesu namn. Amen.

Så bliver det i Herren nåd

att saliga vi bliva.

Men fast och evigt är hans råd att det de trogna giva.

Vi själva är blott skröplighet,

hos Gud är all vår salighet.

Ske honom pris och ära. Amen.

Predikan i Norrköping 26.10.20124.