Andra budet

Av Hans Ahlskog

Du skall inte missbruka Herrens din Guds namn, ty Herren skall inte låta den bli ostraffad, som missbrukar hans namn.

Idag hör man ofta människor använda Guds namn lättvindigt: ”Gud vad jag är trött!” kan någon säga eller ”den här boken är så himla bra!” Guds namn används som ett kraftuttryck, för att förstärka det man vill säga. Vi kristna skall akta oss för att använda Guds heliga namn till sådant. Judarna ansåg att Guds namn, JHWH, var för heligt för att brukas i tal. Matteus använder i sitt evangelium ofta benämningen Himmelriket istället för Guds rike, troligen för att slippa använda ordet 'Gud'. Hur fjärran skall det då inte vara för oss kristna att vårdslöst använda Guds namn. Eller har vi ett närmare förhållande till Gud än den helige aposteln Matteus, så att vi kan kosta på oss att nämna Guds namn i de mest opassande situationer? Nej, Guds namn är heligt och skall hållas heligt också ibland oss.

Guds namn kan också missbrukas i falska eder och besvärjelser. Man vill kanske göra sitt vittnesmål trovärdigt genom att svära vid Guds namn. Luther skriver i Stora katekesen: ”Guds namn kan man icke missbruka värre än när man brukar det till lögn och bedrägeri.” I Ordspråksboken 12:22 får vi veta att lögnaktiga läppar är en styggelse för Herren och det är därför synnerligen allvarligt att blanda in Gud och hans namn i lögn och bedrägeri. Det går inte att leva som kristen och samtidigt röra sig med lögner. Paulus skriver mycket allvarliga ord i 2 Tim 2:19:

Var och en som nämner Herrens namn skall hålla sig borta från orättfärdigheten.

Att ha synd och orättfärdighet som hantverk och samtidigt vara djärv nog att gå inför Guds ansikte i bön och tacksägelse är ett hyckleri utan like.

Man kan också missbruka Guds namn på andra sätt än att använda det i kraftuttryck och besvärjelser. Det finns om möjligt ännu allvarligare missbruk av Guds namn. Luther skriver vidare i Stora katekesen:

Framför allt sker dock missbruket i andliga ting, vilka angå samvetet, när falska predikanter uppstå och utgiva sina lögner för Guds ord.

Den som har fått uppdraget att predika Guds ord offentligt gör det på Kristi vägnar. Paulus börjar ofta sina brev med att understryka att han är Jesu Kristi apostel (sändebud). På samma sätt utropade de gammaltestamentliga profeterna: ”Så säger HERREN!” för att klargöra att de talar i Guds namn. Det fanns dock profeter som inte var sända av Gud och som inte predikade Guds ord. Gud säger genom Jeremia:

Profeterna profeterar lögn i mitt namn. Jag har inte sänt dem eller givit dem någon befallning eller talat till dem. Falska syner, tomma spådomar, löst prat och sina egna hjärtans svek är vad de profeterar för er. (Jer 14:14)

Dessa falska profeter missbrukade Guds namn för att folket skulle tro dem. Sådana falska profeter finns det också nuförtiden gott om i den yttre kyrkan. Paulus skriver att eftersom Satan själv förklär sig till en ljusets ängel, så är det inte underligt att också hans tjänare uppträder som tjänare åt rättfärdigheten (2 Kor 11:15). Närhelst falsk lära predikas, om det så bara gäller något vi tycker att är en detalj, så missbrukas Guds namn. Gud hotar att straffa dem som gör så, vilket Paulus också påminner om i det nyss citerade stället: de kommer att få det slut som de förtjänar.

Hur skall vi då bruka Guds namn rätt? Låt oss igen ta vägledning av reformatorn. Han skriver i lilla katekesen att vi skall åkalla Guds namn i all nöd samt bruka det i bön, tacksägelse och lovsång. Endast ett troget hjärta, som förtröstar på Herren, kan bruka Guds namn rätt. Även om en icke-troende gör allt till det yttre lika som en kristen, så är hans bön likväl en styggelse för HERREN (Ords 15:8; Joh 9:31). Han åkallar Guds namn samtidigt som han håller förbundets blod för orent (Hebr 10:29). Luther säger:

Nu är det tyvärr överallt och allmänt så, att de äro mycket få, vilka icke bruka Guds namn till lögn och allsköns ondska, liksom de äro få, vilka av hjärtat förtrösta på Gud allena. (Stora katekesen)

Publicerad som blogg i Kyrkpressen 20.3.2009.

Första budet

Av Hans Ahlskog

Jag är Herren, din Gud. Du skall inte ha andra gudar.

I det förnämsta av alla bud befaller Gud att vi inte skall hålla oss med andra gudar än honom. Avgudadyrkan är strängt förbjuden. Vi tänker kanske att om det verkligen är detta som avses med det första budet, så är det inget problem att hålla det. Vi kan slå oss för bröstet och gå vidare till nästa. – Avgudadyrkan, det är ju bara vad de kanaaneiska folken sysslade med under gammaltestamentlig tid!

Är det så? Vad innebär det egentligen att ha en gud? Låt oss damma av Martin Luthers lilla katekes, som kanske har samlat damm sedan söndagsskoltiden, och se efter vad där står:

Vad är det? Vi skola frukta och älska Gud över allting och förtrösta på honom allena.

Så läser vi i lilla katekesen. I Stora katekesen utvecklar reformatorn detta ytterligare och förklarar:

En Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till. Att hava en Gud är alltså ingenting annat än att av hjärtat förtrösta och tro på honom, såsom jag ofta har sagt, att allenast hjärtats förtröstan och tro gör både Gud och avgud.

Vem eller vad är det som vi förtröstar på när vi hamnar i nöd? Hoppas vi att våra vänner hjälper oss, att de kan bistå oss vilken nöd vi än hamnar i?

Kanske vi litar på vår goda ekonomi, vår säkra inkomstkälla eller det faktum att vi är skuldfria i monetärt motto. Kanske tycker vi att vi är så duktiga att vi nog kan förvärva vårt levebröd vilka förhållanden som än möter oss. Allt detta är pur avgudadyrkan. 

Förbannad är den man som förtröstar på människor, men välsignad är den man som förtröstar på HERREN, säger Gud genom profeten Jeremia (Jer 17:5,7). 

Ingen människa har sådana resurser att han kan bistå oss i all nöd. Svår sjukdom eller krig gör den starkaste vän hjälplös.

Inte heller skall vi förtrösta på vår egen förmåga i jordiska ting. Ofta går vi och vänder våra slantar, om inte i händerna så åtminstone i huvudet. ”Hur skall det gå för mig?”, ”varifrån skall jag få pengar?”, frågar vi oss utan att inse hur inkrökta i oss själva vi är. Jesus har något att säga oss klentrogna:

Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna? (Matt 6:31)

I bergspredikan undervisar Jesus de sina om att inte göra sig bekymmer för mat, dryck och kläder. Efter detta söker hedningarna, säger han, (v. 32) men er himmelske Fader vet att ni behöver allt detta. Detta skall vara vår stora tröst, att Gud vet vad vi behöver innan vi ber om det (Matt 6:8). Vi skall akta oss för ett hedniskt jagande efter jordisk egendom. Vi skall likaså inte stirra oss blinda på våra egna tomma händer. Varför då? Jo, för den hemska sanningens skull att det är avgudadyrkan. 

Det är i detta sammanhang som Jesus påminner oss om den viktiga sanningen att vi inte kan tjäna två herrar: Ni kan inte tjäna både Gud och mammon (v.24). Därför, säger Jesus, Gör er inte bekymmer för ert liv, vad ni skall äta eller dricka, inte heller för er kropp, vad ni skall klä er med. Är inte livet mer än maten och kroppen mer än kläderna?

I Andra Kungaboken kan vi läsa om hur Ahasja blev mycket sjuk. Han började svikta i hoppet om räddning från denna sjukdom och sände en budbärare för att fråga Baal-Sebub, guden i Ekron, om han skulle bli frisk. Gud sände profeten Elia att möta denna budbärare med den rannsakande frågan:

Är det därför att det inte finns någon Gud i Israel som ni går och frågar Baal-Sebub, guden i Ekron?

Israels kung var i nöd och vände sig till fel adress. Han bröt mot det förnämsta budet och förtröstade inte på Israels Gud. Vi, som har del av samma fallna natur som denna kung, löper också risk att vända oss till avgudar när vi är i nöd. Det är så lätt hänt att vända sig till Mammon när vi hamnar i trångmål. Vi löper risk att beblanda oss i hedningarnas avgudadyrkan. Luther skriver i Stora katekesen:

Det, varvid du fäster ditt hjärta och varpå du förlitar dig, är, säger jag, i verkligheten din Gud.

Publicerad som blogg i Kyrkpressen 9.3.2009.

Adventsallegori

Av Hans Ahlskog

Varje år den första söndagen i advent får vi lyssna till och läsa om Jesu intåg i Jerusalem. Matteus skriver om händelsen i sitt 21:a kapitel. Utifrån denna klara text kan man få höra alla möjliga utläggningar om åsnor, palmkvistar och mantlar. Det spekuleras i det oändliga om den andliga betydelsen av dessa ingredienser i texten. Man ”förirrar sig i meningslösa drömmar” (Luther). 

Inte ens Luther själv är här helt oskyldig. Trots att han i Kyrkopostillan till en början ger en mycket god undervisning om den här texten, så kommer han senare till ”den andliga betydelsen” av texten. På det sättet blir det lite Origenes-anda över det hela, en flerfaldig innebörd av texten. 

Det man, Luther och andra, läser in i texten kan vara helt bibliskt till sitt innehåll, men jag ogillar ändå att man inte bara låter texten tala för sig. Inte var ju heller Origenes alltid så obiblisk i sina allegoriska tolkningar, än mindre Luther, men jag är i alla fall den som har läst eller hört färdigt, när allegorin börjar flöda. För mig är det fråga om helig historia och jag tror inte att den helige Ande genom den här berättelsen ville förmedla annat än det som står där på ren svenska. 

Till den salige reformatorns försvar skall det sägas att han inte var någon stor vän av allegorin, tvärtom. Men trots det var det inte så lätt för honom att frigöra sig från den tolkningsprincip som varit förhärskande i hundratals år. Om nu Luther lärde oss att allegorin inte är det rätta sättet att utlägga Skriften, låt oss då inte på nytt gå i fällan.

Vad säger då själva texten? Varför utspelade sig denna händelse i Jerusalem? Var det månne för att Jesus därigenom ville förmedla en bild som egentligen har en djupare innebörd? Ville han undervisa oss i någon lärosats?

Texten säger: Detta hände för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten: Säg till Sions dotter: Se din konung kommer till dig, ödmjuk ridande på en åsna, på ett åsneföl, en arbetsåsnas föl (Matt 21:4-5). 

Matteus är sig lik. Han ser alltid hur Gamla testamentets förutsägelser om Jesus går i fullbordan. Denna händelse skulle upptecknas för att Sakarja hade profeterat om den i sitt nionde kapitel. 

Även om texten är historia så har den mycket att lära oss. Den lär oss att förstå hurudan kung Jesus är, ödmjuk, ridande på en åsna, istället för på höga hästar. I Sakarja läser vi också att han är rättfärdig och segerrik. Han ”segrar när han lider”, diktar Franzén i Psb 4.

En sådan kung är det alltså fråga om. Låt oss inte gå utöver vad Skriften säger (1 Kor 4:6). Lika lite gällande denna text som alla andra i Bibeln. 

Blogginlägg i Kyrkpressen 10.12.2007.

Förvaltarskapet

Av Ola Österbacka

Hur ska kristna missionsorganisationer kunna förverkliga sitt uppdrag att bedriva mission om församlingarna drar bort sitt understöd från dem?

Så har man frågat med anledning av ett omdiskuterat beslut i höst i Helsingfors kyrkliga samfällighet (se notis på s. 10). Man vill inte stöda sådana organisationer som inte ansluter sig till kyrkans lära och ordning.

Svaret borde vara självklart: det är de kristna som ska svara för sin missionsinsats. De ska inte söka stöd från en villfarande kyrka som ställer krav på avfall från Guds ord som motprestation.

Lika självklart borde det vara att kristna inte ska stöda villfarelser med sina pengar.

Frågan leder vidare till ett allmänt betraktande av förvaltarskapstanken bland de kristna i dag. Har vi glömt kallelsen att ställa våra ägodelar i Guds rikes tjänst? De är ju egentligen inte våra, vi har bara lånat dem. 

I Gamla testamentet var det lag på att man skulle avstå från tiondelen av allt vad man förvärvade. Nya testamentet ger ingen sådan tvingande lag. Men vi uppmanas att ge av hjärtat. Minst lika mycket.

Var hamnar ditt tionde? Det har vi skäl att fråga oss så här inför julen, då de flesta av oss har gott om pengar att använda för att förgylla vår egen tillvaro.

I artikeln som börjar på nästa sida får vi veta att vi är fria att tjäna. Vi känner vår Herre Jesu Kristi nåd, att Han, som var rik, blev fattig för vår skull (2 Kor 8:9). Det är ju därför vi firar jul. Det är därför som vi är så rika att vi kan ge i överflöd till allt gott verk (2 Kor 9:8).

Många frikyrkor praktiserar tionde i praktiken. Wisconsinsynoden har som regel att en församling med ett femtontal familjer ska kunna avlöna en pastor på heltid. 

Det finns ingen kristen församling som inte skulle ha behov av en heltidspastor. Arbetsuppgifterna är oändliga. Missionsfält finns mitt ibland oss, på våra gator, i våra butiker, i våra hem, på våra arbetsplatser. Vårt folk är till namnet kristet, men de flesta känner inte Jesus – de behöver ingen Frälsare.

Det finns stora behov av diakonala insatser. Ute i världen finns många folk som längtar efter att få höra om friheten i Kristus, en frihet från lagens bojor, en frihet från tryckande bördor på samvetet som läggs på av lagreligionerna.

Den kristna kallelsen till personliga insatser och personliga uppoffringar har fördärvats av systemet med kyrkoskatten. Skatten dras av från lönen och med den förväntar man att folk anställs för att ge motsvarande service. Det är precis som med den skatt vi betalar för att skolor, sjukvård och åldringsvård ska hanteras utan att vi desto mera ska behöva engagera oss. 

Men den kristna kallelsen till tjänst är inget som ska läggas på andra. Det är jag som bär ansvaret. Och Gud har gett mig mina pengar och ägodelar för att bära detta ansvar.

Det kan jag göra genom att ge banken i uppdrag att föra över mitt tionde till min församlings eller min missionsorganisations konto varje månad. Eller genom att göra söndagens kollekt till ett verkligt offer. Och jag ska få uppleva det som många andra kristna har fått uppleva: Gud blir aldrig någon skyldig. Den som sår rikligt ska skörda rikligt.

Publicerad som ledare i Logos nr 3/2011.

Guds pedagogik

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. 

Predikotexten i dag är tredje årgångens episteltext för 3. sönd. i advent, Gal. 3:23–29:

Innan tron kom hölls vi i fängsligt förvar och var bevakade av lagen, tills tron skulle uppenbaras. Så blev lagen vår övervakare fram till Kristus, för att vi skall förklaras rättfärdiga av tro. Men sedan tron har kommit, står vi inte längre under någon övervakare.

Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. Här är inte jude eller grek, slav eller fri, man och kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus. Om ni nu tillhör honom är ni Abrahams avkomlingar, arvingar enligt löftet.

Herre, bered oss att möta dig när du kommer till oss. Helga oss i sanningen, ditt ord är sanning. Amen.

En tid av fostran

I antiken hade man i välbärgade hem en slav som såg till att pojkarna lärde sig läxorna. Slaven kunde vara hårdhänt för att tygla lättjan.  

Det ord som Folkbibeln översätter med ”övervakare” hette förr ”tuktomästare”, eller i en del gamla översättningar ”skolmästare”. På grekiska är det ”paidagågós”, dvs. det ord som vi i dag har i pedagog dvs. lärare.  

I det avsnitt som följer direkt efter vår text tar aposteln beskriver Paulus hur en ung arvinge får lov att vänta tills han är myndig innan han själv får bestämma över sitt arv. Under den tiden är han i samma ställning som en slav. Han är inte fri.

I andlig mening gällde det här Israel under det gamla förbundet. Gud fostrade sitt barn under lagen, och hade bestämt en tid när denna tid under förmyndaren var slut. Den anges av orden (4:4–5):

Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt.

Grekiskan har två ord för tid. Det ena är chronos – som vi har i vårt ord kronologi, och betyder vår kalendertid. Det andra är kairos, den lämpliga tiden, Guds tid. Här används chronos, det är en exakt angiven tid i kronologin: När tiden var fullbordad. Det var den tidpunkt som Gud långt i förväg hade bestämt, och som han hade talat om genom sina profeter. 

I dag är vårt ämne Herrens vägröjare. Det handlar i första hand om Johannes Döparen, som vi hörde om redan förra söndagen. Det gäller också de profeter som under Gamla testamentets tid ropade ut budskapet från Herren, för att folket skulle vända om till sin Gud. Johannes skulle fostra folket, bereda vägen för Jesus.

Tidigare hölls vi i fängsligt förvar, säger Paulus. Fångvaktaren var lagen. Den skulle bevaka oss tills tron skulle uppenbaras.

Det här kan man tolka på två sätt: 1) att GT är övervakaren fram till NT, och 2) som lagens uppgift i förhållande till evangelium. Vi ska se på båda aspekterna innan vi avslutar med att betrakta den senare delen av texten: frukten av övervakarens verksamhet, barnaskapet hos Gud.

GT i förhållande till NT

Det gamla förbundets gudsfolk, Israels barn, fick en uppfostrare i Mose. Han var deras skolmästare och gav dem en lag, som skulle följas i alla detaljer. Där fanns samhällslagar som reglerade äktenskap, hur slavar skulle behandlas, vad som skulle följa om man stal eller mördade. Det allra mesta var ceremoniallagar: lagar om prästernas tjänstgöring och klädsel, offer, ren och oren mat och bestämmelser om hur man skulle fira sabbat och högtider.

De samhälleliga lagarna fanns för att Israel var en teokrati – en Gudsstat, där Gud själv var regenten. 

Ceremoniallagarna hade en fostrande funktion. De skulle påminna om synd genom alla offerbestämmelser. Deras uppgift var att vara en skuggbild av Kristus, som i sitt Messiasämbete skulle offra det evigt gällande offret. Också bestämmelserna om högtiderna hade sin förebildande uppgift för Jesus. Att man inte fick äta alla sorters mat och att man inte fick gifta sig med hedningar har sin funktion som förebild för hur Guds folk ska skilja sig från världens barn när det gäller gudstjänst och leverne.

Det fanns också en tredje grupp av lagar, som är koncentrerat framställda i de tio budorden. Det är morallagen, som Gud har skrivit in i alla människors hjärtan av naturen. Den utsäger i sin korta form, som Jesus påminner om, att vi ska frukta och älska Gud över allt annat och att vi ska älska vår nästa som oss själva. Det finns som bärande grund under allt annat.

Nu hör man ibland sägas att vi kristna inte längre behöver Gamla testamentet. Man hör rentav att det är en annan Gud i GT, en hård och dömande Gud, men att Nya testamentet har uppenbarat Gud som en förlåtande och kärleksfull Gud. 

Men det här är helt fel. Vi kan inte förstå Jesu verk om vi inte känner den gammaltestamentliga bakgrunden. Från kyrkofäderna har vi fått visdomsordet: 

Nya testamentet är dolt i Gamla testamentet, och Gamla testamentet är uppenbarat i Nya testamentet.

Det är precis samma Gud som uppenbarar sig i Gamla testamentet som i Nya, men han verkar där som uppfostrare. Han har ännu inte berättat allt och gjort allt. Det gjorde han när tiden var fullbordad. Men hans kärlek och nåd är uppenbar också i GT, likaväl som hans vrede över synden predikas också i NT.

I Joh 1:17 läser vi:

Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.

Här finns ett tydligt ”å ena sidan, å andra sidan”, fast inte lika starkt som i 1917 där de båda leden avskildes med ett ”men”. Det är inte så att lagen bara hör till GT, medan nåden kommer först med Jesus och var okänd i GT. Nej, lagen finns fortfarande kvar i NT, även om den har en annan funktion än i Sinailagen. Och nåden fanns med redan i profetian på syndafallets dag, och har sedan varit ett levande hopp för patriarkerna och särskilt för profeterna.

Det som skiljer Mose och Jesus är att Mose bara var en skugga, medan verkligheten själv kom med Jesus, som Paulus skriver i Kol 2. Nåden strålar fram i många härliga profetior i GT. Tänk bara på Jes 53. Men nåden blev verklighet när Jesus kom. Då änglarna sjöng på julnatten kunde de berätta att Messias hade kommit till jorden. Då hade friden blivit en verklighet, mitt i den yttre ofriden.

Därför kan apostlarna gå ut med budskapet: Nu är det fullbordat, som profeterna har sagt. Därför kan vi, när vi läser GT med NT:s facit i hand, se hur allt vad som har blivit skrivet, det har fått sitt ja och amen i Jesus.

Lagen och evangeliet

Vi ska nu gå över till det andra: hur lagen kan sägas vara vår övervakare fram till Kristus. 

Av pedagogiska skäl brukar man tala om lagens tre bruk: tygel, spegel och regel. Som tygel fungerar lagen när den håller oss i styr så att vi inte överträder lagen. Det sker i många fall av rädsla för straff, inte för att vi gillar att göra det. När vi har bråttom på vägen tycker vi inte om att det kommer extra hastighetsbegränsningar på långa sträckor, men av rädsla för att få böter håller vi ner hastigheten. 

Lagen kommer till oss som en spegel när vi inbillar oss att vi själva är någorlunda präktiga, men ser hur andra gör fel. Hela Rom 2 går ut på att visa att den som menar att han håller lagen själv är lagöverträdare, vi får i början av Rom 3 veta i klartext att det inte finns någon enda som håller måttet inför Guds lag. Rom 3:19–20:

Men vi vet att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud. Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd.

Det är framför allt den här funktionen som är den pedagogiska funktionen. Vi måste i det här sammanhanget lämna det tredje bruket, även om det inte får glömmas.

Lagen stoppar till vår mun, och vi står med skuld inför Gud. Vi tar ett exempel. Tänk dig att du är med i en grupp som har roligt och berättar skrönor och driver med hur andra har gjort bort sig. Så kommer det en som påpekar: ”Var du inte med där själv?” Kanske du försöker göra som Petrus, förnekar att du var med, men det läggs fram övertygande bevis. Då tystnar du. Din mun har stoppats till, och du skäms. Eller borde åtminstone göra det. Du har skrutit på bekostnad av andra, men nu ser du att du är likadan. Du borde inte ha sagt något, för nu får du desto mera tillbaka och står där med rodnadens skam på kinderna.

Så länge det inte fanns någon lag kunde du skryta och skrävla. Men när sanningen om dig själv kom fram blev du tyst.

Det är ännu värre om vi försöker skryta inför Gud. Om vi försöker påstå att vi är hederliga och hyggliga så att Gud inte har något att förebrå oss behöver lagen komma och stoppa till vår mun. Lagen avslöjar vår synd och visar, att vi är värda fördömelse om vi inte har något annat att hoppas på än vad vi själva har uträttat. Den lägger fram bud efter bud och frågar om vi verkligen har gjort det. Och försöker vi hänvisa till våra förtjänster kan lagen med all rätt visa på att Gud kräver fullkomlighet. Det räcker inte med någon mildhets mått inför Gud, som en psalmdiktare har tänkt sig. Nej, inte den minsta fläck eller skrynkla blir tåld när vi granskas inför Guds heliga lag.

Då blir det allvar: Hur ska jag bli frälst? Hur ska jag kunna stå inför Gud och bli frikänd? Hur ska jag, arme syndare, komma till himlen?

Lagen har ett klart svar: Var fullkomlig! Men om jag inte är det, hur går det då? Då drivs jag till förtvivlan, om det inte finns något annat att gripa tag i.

Det är nu som evangeliet kommer, med orden i slutet av vår text: 

Alla är ni Guds barn genom tron på Kristus Jesus. Alla ni som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus.

Nu kommer talet om Kristus, evangelium, och med honom dopet, som är den personliga föreningen med honom. Och det passar in som hand i handske i det sargade, uppgivna hjärtat. När lagen har gjort sitt och klätt av oss vår egen berömmelse, då får vi gripa tag i ”frälsarkransen”. Det är först den som har kommit i sjönöd som behöver en livboj. Och livbojen är Jesus. Evangeliet säger att allt det som lagen kräver, det har Jesus gjort i vårt ställe. Han uppfyllde varje bud till punkt och pricka. Och dessutom tog han straffet för vår överträdelse av lagen.

Lagen driver till Kristus, brukar vi ofta säga. Men vi ska lägga märke till en sak: Lagen undervisar inte om Kristus. Inte i den meningen som vi vanligen definierar lagen. Då menar vi att lagen talar om oss och vad Gud fordrar av oss. Och i oss själva har vi ingen aning om att vi måste söka oss till Kristus för att få hjälp. Lagen kan bara skapa förtvivlan och död om inte Kristus kommer. 

Det är därför som Folkbibeln inte skriver att lagen blev vår övervakare till Kristus, utan fram till Kristus. 

Lagen kan inte frälsa någon. Lagen kan bara döma, och den ska göra det. Den dömer oss till döden. Den ska ta ifrån oss vår tilltro till oss själva så att vi mister alla våra förhoppningar om att kunna frälsa oss själva. För att bli frälsta behöver vi evangeliet. Och det säger att Jesus har dömts till döden i vårt ställe.

Johannes Döparen predikade lag, så att människorna blev förskräckta i sitt samvete. Men han stannade inte med att predika lag och dom över människorna. Han pekade också på Jesus: Se, Guds lamm, som tar bort världens synd! Han döpte dem till syndernas förlåtelse.

Det var inte Döparen som tog bort synden. Hans uppgift var att förbereda med lagen, att väcka syndakännedom och nöd i samvetet, så att man skulle ta emot Frälsaren när han kom. 

När Jesus började predika sa han (Mark 1:15): 

Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här.

Nu hade den tiden kommit som profeterna hade vittnat om, och bland dem också Johannes Döparen. Tiden är fullbordad! Nu hade Guds kairos kommit, den ljuvliga tiden när bördan skulle lyftas av, den fångne skulle bli fri. Gud hade sänt sin Son för att friköpa dem som stod under lagen, för att vi skulle få söners rätt. Nu är evangeliets tid.

Det är fullbordat!

Vi ska ännu återvända till slutet av vår text. Där finns en härlig utläggning om vad vi har i vårt dop.

Vi är klädda i Kristus. Den vita dopkolten som ofta används vid barndopet är en fin bild av den renhet och helighet som är det enda som duger inför Gud. Den renheten är inte vår. Den är Jesu rättfärdighet, som kläddes på oss när vi döptes.

Alla är ett: det är ingen skillnad på människor inför Gud. Alla är lika odugliga att komma inför Gud i egen kraft. Inte ens juden har där något företräde. Det är ingen skillnad om vi är män eller kvinnor, slavar eller fria, alla är Guds barn genom tron, utan egen förtjänst och värdighet.

Därför får vi kallas Abrahams avkomlingar, eftersom det är de som tror på Jesus, Messias, som är hans sanna avkomlingar.

Därför är vi också arvingar enligt löftet, det löfte som gavs redan på syndafallets dag och som särskilt Abraham fick upprepat för sig om och om igen. Abrahams fysiska efterkommande, Isaks och Jakobs barn, var utsedda att ärva Kanaans land. Men vi har ett bättre land att vänta på: ett land som inte har jordiska gränser eller svagheter, ett land i en evig frid, i gemenskap med Jesus och alla Abrahams sanna ättlingar i tron. 

Det landet har öppnats för oss och det får vi räkna som vårt eget. Därför ska vi ta vara på Guds tid.Vi ska ta emot Jesus som kommer med sin frälsning till oss, och inte förkasta honom och gå bort från honom som så många har gjort, och därmed gått miste om arvet. Amen.

Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.

Predikan på tredje söndagen i advent i Biblion 11.12.2011.

Respekten för lagen

Av Ola Österbacka

Det är torsdag och klockan är 11.00. Jag står och väntar i gathörnet vid Ålandsbanken i Vasa. När den gröna gubben signalerar att det är fritt att gå kommer ännu en lastbil som har stått och väntat på en framförvarande svängande bil och den passerar mot det röda ljuset. Sedan stiger jag ut något steg på gatan. Men jag hejdar mig, för det kommer en personbil till med god fart. Lite irriterat visar jag mot trafikljuset, bilen stannar och jag går över. Då jag ser mig om upptäcker jag förvånad att ytterligare tre (3) bilar följer efter och kör mot rött ljus. 

Var finns respekten för lagen? Det kom visserligen inga fler fotgängare just då, men det är väl inte så att man får köra mot rött ljus bara man inte kör på någon? 

På brandgatan invid vårt hus finns ett kort avsnitt där det finns trafikmärken från båda sidor att fordonstrafik är förbjuden. Avsikten är att freda det lilla området från onödig trafik. Men där kör bilar hela tiden helt ogenerat. För ett år sedan gjordes en framställning från vårt husbolag till Vasa stad att man skulle sätta upp hinder som åtminstone skulle försvåra genomfart. Ingenting har skett. 

Att ha trafikmärken och regler som de flesta inte bryr sig om och ingen övervakar underminerar vår uppfattning av lagens betydelse i dess första bruk. Överträder man lagen ska man drabbas av straff.  

I andlig mening blir följderna ännu allvarligare. Om lagen inte stoppar till vår mun kan vi inbilla oss att vi håller måttet inför Gud. Då behöver vi ingen Frälsare, och utsikterna inför evigheten är mångfalt dystrare än att drabbas av polisens straff.

Bida tåligt Herrens ankomst

Av Hans Ahlskog
Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Predikotexten är hämtad från Malakis bok, dess fjärde kapitel, verserna 1-2 och 5-6 och vi läser orden i Jesu namn.

1 Se, dagen kommer, den brinner som en ugn.
Då skall alla högmodiga och alla som handlar ogudaktigt
vara som halm. Dagen som kommer skall bränna upp dem,
säger HERREN Sebaot, den skall lämna kvar
varken rot eller kvist.
2 Men för er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp
med läkedom under sina vingar. Då skall ni komma ut och hoppa likt kalvar som släpps ur sitt bås.

5 Se, jag skall sända till er profeten Elia,
innan HERRENS dag kommer, den stora och fruktansvärda.
6 Han skall vända fädernas hjärtan till barnen
och barnens hjärtan till deras fäder, så att jag inte kommer och slår
landet med tillspillogivning.

Herre, skriv dessa ord på våra hjärtan så att vi inte glömmer dem utan så att de kan verka i oss det eviga livet. Amen.

Vår predikotext ger anledning till ett tema som det inte så ofta talas om. Det finns ett motsatsförhållande i det som profeten säger om HERRENS dag. Profeten säger dels att HERRENS dag brinner som en ugn och att alla som handlar ogudaktigt skall vara som halm, och vi vet ju hur det går med halm om man sätter det i en brinnande ugn. Men profeten säger också att för dem som fruktar Herrens namn skall rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar. Vi skall idag stanna inför detta motsatsförhållande, men först skall vi säga något om profeten Malaki och hans tid.

Malakis bok skildrar förhållandena i Juda vid omkring mitten av 400-talet före Kristus. Till skillnad från t.ex. Jeremias och Hesekiels böcker handlar Malakis bok om tiden efter fångenskapen i Babylon. Malaki verkade samtidigt som Esra och Nehemja, Sakarja och Haggai. De två sistnämnda känner vi igen som profeter som också de, i likhet med Malaki, har gett upphov till profetböcker i Bibeln. Dessa böcker ingår i den skriftrulle som kallas tolvprofetrullen och som kommer sist i vår Bibel. I den hebreiska bibeln kommer de inte sist utan där kommer de så kallade Skrifterna efter tolvprofetrullen. Ni kommer kanske ihåg att GT är indelar i tre delar, Lagen, Profeterna och Skrifterna och egenligen heter den hebreiska Bibeln inget annat än just lag, profeter, skrifter (Torah, Nevi’im, Ketuvim). Men om vi går tillbaka till den uppställning vi har i vår bibel, så hittar vi där Malaki sist. Och det är rätt passande eftersom han är den sista utposten före de tysta århundradena som fanns mellan GT och NT. Intressant nog slutar vårt GT med profetian i Malaki: Se, jag skall sända till er profeten Elia innan HERRENS dag kommer, den stora och fruktansvärda. Han skall vända fädernas hjärtan till barnen och barnens hjärtan till deras fäder, så att jag inte kommer och slår landet med tillspillogivning. (Mal 4:5). Denna profetia gick i fullbordan när Johannes Döparen trädde fram på arenan.  Uppfyllelsen av Malakis ord ser vi kanske bäst i Lukas berättelse. I det första kapitlet hör vi en ängel citera Malakis ord i samtal med prästen Sakarias, Johannes far. Med hjälp av denna ängels bibeltolkning och också en del andra utsagor i NT vet vi att Malaki verkligen talade om Johannes döparen. Ängeln sade bland annat: Han skall gå framför honom, d.v.s. framför Messias, i Elias ande och kraft, för att vända fädernas hjärtan till barnen och omvända de olydiga till ett rättfärdigt sinnelag och så skaffa åt Herren ett folk som är berett (Luk 1:17). Nu skall vi inte säga mer om Malaki och hans profetior om Johannes Döparen och om Messias utan ni får som hemläxa att läsa Malakis bok och Lukas första kapitel.
Vi skall nu istället gå över till att tala om HERRENS dag, som vår predikotext handlade om. Vi skall då först fråga oss vad profeten syftar på när han talar om HERRENS dag. Vissa utläggare, t.ex. gezelierna ser här ett uttryck för Messias ankomst i köttet och hur evangeliets ljus skulle uppenbara och döma ogudaktigheten hos folket. Paul Kretzmann tolkar HERRENS dag som hela den nytestamentliga tiden som kulminerar i och med domedagen. Ser vi på hur uttrycket används i NT, så finner vi att det i regel används om den yttersta dagen, d.v.s. domedagen. Jag tror att Kretzmann träffar rätt bra när han säger att det handlar om hela den nytestamentliga tiden, som börjar med Messias första ankomst och som slutar med hans andra ankomst. När det talas om en dag som brinner och om hur de ogudaktiga förgörs är detta ju något som vi ofta förknippar med domedagen. Här kan vi också komma ihåg vad Johannes Döparen säger om Jesus, att han har sin kastskovel i handen för att noga rensa sin tröskplats och samla in vetet i sin loge, men agnarna skall han bränna upp i eld. Senare berättar Matteus att Jesus vid tidens slut skall säga till skördemännen: Samla först ihop ogräset och bind det i knippen som skall brännas upp, men vetet skall ni samla in i min loge (Matt 13:30).

Men Malaki talar också om att Messias ankomst kommer att vara som en soluppgång, rättfärdighetens sol skall gå upp för dem som fruktar HERRENS namn. Lukas tillämpar dessa ord på Jesus när han skriver i det första kapitlet av sitt evangelium:

Och du, barn, skall kallas den Högstes profet.
Ty du skall gå före Herren och bana väg för honom
och ge hans folk kunskap om frälsning,
att deras synder är förlåtna
för vår Guds innerliga kärleks skull.
I kraft av den skall en soluppgång från höjden besöka oss,
för att ljus skall skina över dem
som sitter i mörker och dödsskugga
och styra våra fötter in på fridens väg.

Jesu ankomst var som en soluppgång. Gud steg ner till jorden. Ordet tog sin boning bland oss, eller tältade bland oss, som det ordagrannt står i Joh 1. Det är detta som avses i Jesajas Immanuelsprofetia. Immanuel betyder Gud med oss. Gud steg ned och slog upp sitt tält bland oss. Det som Malaki säger i vår text syftar alltså inte endast på domedagen utan på hela den nytestamentliga tiden, från Jesu födelse till tidens slut.

Vi skall nu se på det motsatsförhållande som finns i vår text. Malaki säger å ena sidan att HERRENS dag brinner som en ugn och att alla högmodiga och alla som handlar ogudaktigt då skall
vara som halm. Dagen som kommer skall bränna upp dem,
säger HERREN Sebaot, den skall lämna kvar
varken rot eller kvist. Å andra sidan skall HERRENS dag vara en ljus dag: Men för er som fruktar mitt namn skall rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar. Då skall ni komma ut och hoppa likt kalvar som släpps ur sitt bås.

Senaste söndag handlade predikan om hur Jesus läste och predikade över profetian i Jes 61 där det står:
Herrens, HERRENS Ande är över mig,
ty HERREN har smort mig till att predika glädjens budskap för de ödmjuka.
Han har sänt mig att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta,
att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna, till att predika ett nådens år från HERREN och en hämndens dag från vår Gud, för att trösta alla sörjande.

Ett nådens år och en hämndens dag, läste vi. Studsade du till inför dessa ord? Vad har nåd och hämnd med varandra att göra? Vi skall också se på några ord i Jes 35:

Öknen och ödemarken skall glädja  sig,
hedmarken fröjda sig och blomstra som en lilja.
Den skall blomstra skönt och fröjda sig,
ja, fröjda sig och jubla. Libanons härlighet skall ges åt den,
Karmels och Sarons prakt. De skall få se HERRENS härlighet,
vår Guds majestät.
Stärk kraftlösa händer, styrk vacklande knän.
Säg till de försagda: "Var starka, frukta inte!"
Se, er Gud kommer med hämnd, vedergällning kommer från Gud.
Han kommer själv och frälsar er.
Då skall de blindas ögon öppnas och de dövas öron upplåtas.
Den lame skall hoppa som en hjort,
den stummes tunga skall jubla. Ty vatten skall bryta fram i öknen,
strömmar på hedmarken.

Stärk kraftlösa händer, styrk vacklande knän. Se, er Gud kommer med hämnd, vedergällning kommer från Gud. Han kommer själv och frälsar er. Jesaja skriver underbara och tröstande ord och så plötsligt börjar han tala om hämnd och vedergällning. Hur kan det komma sig?

Jo, HERRENS dag ses här ur olika perspektiv. Guds folk är här i världen som ett belägrat folk som hela tiden ansätts och kränks av ockupationsmakten. När så Gud kommer till sitt folk och frälser det från ockupationsmakten blir det stor glädje bland Guds barn. En soluppgång från höjden besöker dem. Men för djävulen och de onda andarna går solen för evigt i moln. För Guds folk inträder nådens år, jubelåret men för fienden är samma dag en hämndens dag. Det finns en vinnare och en förlorare. När Messias träder in på arenan finns det både de som tar emot honom med glädje och de som vill döda honom. Betlehems herdar, smutsiga och föraktade, tar med glädje emot Jesus-barnet, medan Herodes den Store vill döda det. Han ser en konkurrent i det lilla barnet. När Jesus rider in i Jerusalem tas han emot som en kung av folket, medan folkets ledare sökte efter ett sätt att röja honom ur vägen.

Ibland blir människor illa berörda av att Bibeln talar om hämnd. Gud är ju kärlekens Gud och hämnd skall väl inte finnas i hans vokabulär, speciellt inte när det gäller nya testamentets Gud. Också kristna kan ha svårigheter med detta. Liberala teologer förkastar ofta de ord i Bibeln som talar på detta sätt och menar att det inte är Guds Ande som har inspirerat dessa ord. Dessa ord är istället människors föreställningar om den onde skaparguden, säger man.

Men Gud är enligt sin egen utsago den Gud som dels förlåter synd och dels den Gud som straffar synd. Guds Ande vittnar om båda dessa sidor av Guds väsen. Anden har inte endast nedskrivit det heliga evangeliet om ett nådens år från HERREN utan han har också skrivit om hämndens dag. Han har också förkunnat lagen. Han har uppenbarat att Gud inte endast vill förlåta syndaren utan också straffa honom. Vi kan här tänka på de kanaaneiska folken, som hade fyllt sina synders mått och som Gud ville straffa för deras synder. Israels barn fick uppdraget att fungera som Guds vredesris, men de ville inte straffa synden fullt ut utan sparade en del kanaaneer på sitt område. Vi kan också tänka på hämndepsalmerna. Vi har kanske alla blivit att fundera en del kring dessa när vi har stött på dem i Psaltaren. Hur kan David be Gud fördöma hans förföljare och att han skall driva bort dem för deras många synders skull, som han gör i den femte psalmen? Hur kan han be att Gud skall bryta den gudlöses arm och att han skall gå tillrätta med de ondas ogudaktighet, som han ber i den tionde psalmen? Det låter rent av okristligt. Så bad ju inte t.ex. Stefanus när judarna stenade honom.  Vi kan ännu se på några ord från Psalm 35:

HERRE, gå till rätta med dem som går till rätta med mig,
strid mot dem som strider mot mig.
2 Tag sköld och rustning, och kom till min hjälp.
3 Drag fram spjutet och spärra vägen för mina förföljare.
Säg till min själ: "Jag är din frälsning."

4 Låt dem komma på skam och blygas som står efter mitt liv.
Låt dem tvingas tillbaka med skam som tänker ut ont mot mig.
5 Låt dem bli som agnar för vinden, låt HERRENS ängel driva bort dem.
6 Låt deras väg bli mörk och hal, låt HERRENS ängel förfölja dem.
7 Ty utan orsak har de gömt sin nätgrop för att fånga mig,
utan orsak har de grävt den för att ta mitt liv.
8 Låt ödeläggelse oväntat komma över dem,
så att de själva fångas i det nät de lagt ut
och till sitt fördärv faller i sin egen grop.

Kanske är det någon som i likhet med mig har studsat inför den växling i tonen som finns i den kända psalmen 139. Först talar David om att Herren omsluter honom på alla sidor och hur övermåttan underbart Gud har skapat honom. Hur outgrundliga är inte för mig dina tankar, Gud,
hur stor är inte deras mångfald! Skulle jag räkna dem är de fler än sandkornen. När jag vaknar är jag ännu hos dig.

Men sedan ändrar tonen:

Gud, om du ändå ville döda de ogudaktiga!
Låt de blodtörstiga vika ifrån mig,
de som talar om dig med svek i sinnet,
de som har fört dina städer i fördärv.
Skulle jag inte hata dem som hatar dig, HERRE?
Skulle jag inte känna leda vid dem som står dig emot?
Jag hatar dem med starkaste hat, mina fiender har de blivit.
Utrannsaka mig, Gud, och känn mitt hjärta,
pröva mig och känn mina tankar.
Se till om jag är på en olycksväg och led mig på den eviga vägen.

Kan en kristen människa verkligen be sådana böner, frågar vi oss kanske. Kan en kristen människa be att hämnden skall drabba Guds fiender, djävulen och världen?

Mitt svar är ja. Vi har alla gjort det. Det hör till rutinerna. Vi skall om en kort stund göra det igen. Det är nämligen så att varje gång vi ber Herrens bön, Fader vår som är i himmelen...,  så ber vi om hämnd på våra fiender. Detta ser vi klart av Luthers utläggning såväl i den Lilla som i den Stora katekesen. Luther utlägger den andra bönen, Tillkomme ditt rike, på följande sätt i den Stora katekesen:
Allt detta är detsamma som att säga: "Käre Fader, vi bedja dig, giv oss först och främst ditt ord, så att evangelium må rätt varda predikat i världen. Giv vidare, att det må genom tron mottagas samt varda verksamt och levande i oss, och att ditt rike sålunda må hava framgång bland oss genom ordet och den Helige Andes kraft samt djävulens rike nedslås, så att han icke mer må hava någon rätt eller makt över oss, till dess hans rike äntligen alldeles bliver förstört och synd, död och helvete tillintetgjorda, för att vi skola evigt leva i fullkomlig rättfärdighet och salighet.

Den tredje bönen, Ske din vilja, såsom i himmelen, så ock på jorden, utlägger Luther på följande vis: Därför är det här lika nödvändigt som beträffande allt annat, att vi bedja utan återvändo: "Käre Fader, ske din vilja, icke djävulens eller våra fienders vilja, ej heller någons bland dem, som förfölja eller söka undertrycka ditt heliga ord eller som förhindra ditt rike, och giv oss, att vi med tålamod bära och övervinna allt, som vi därför måste lida, så att vårt arma kött icke måtte av svaghet eller tröghet giva vika och avfalla."

När Guds rike går framåt, så går djävulens rike bakåt. När Guds vilja sker så går djävulens vilja om intet. Guds vilja kan inte ske utan att någon blir trampad på tårna. Så vill den moderna, toleranta människan ha det när man rabblar sitt mantra ”Lev och låt leva” eller ”Låt alla blommor blomma”. Men det går inte. En ockupationsmakt kan inte drivas på flykten utan att den lider nederlag. Vi kan här tänka på dagen D, när de allierade i andra världskriget landsteg i det av nazi-Tyskland ockuperade Frankrike den 6.6.1944. Det var en glädjens dag för det kuvade franska folket. Men för de tyska soldaterna var det en dålig dag. På samma sätt var det i Stilla havs-kriget när amerikanerna befriade de öar som japanerna hade ockuperat och terroriserat i flera år. Folket befriades, men det kunde inte ske utan att ockupationsmakten nedgjordes. Befolkningen hade länge levat kuvade och plågade, men nu hade befrielsens dag kommit. Den kom som en soluppgång för de fattiga och plågade. Men för ockupanterna brann den dagen som en ugn, för att låna Malakis ord.

Må Gud bevara oss från den moderna humanismens tankar. Frälsningen är inte universell. Helvetet är tillrätt åt djävulen och hans änglar. De kommer inte att bli frälsta, vilket ibland har hävdats i kyrkohistorien. Och de människor som tillhör djävulen kommer inte heller att bli frälsta. De som strider tillsamman med djävulen, d.v.s. världen, kommer att gå under tillsammans med härföraren. De kommer att vara som halm på hämndens dag. Det råder nu inbördeskrig i den av Gud skapade världen. Den fiendskap mellan kvinnan och Ormen och mellan kvinnans säd och Ormens säd, som Gud utlovade redan vid syndafallet är ett faktum. Djävulen och den icke-troende världen är den stridande kyrkans fiender. Men på samma gång utgör de icke-troende ett missionsfält. Vi skall be för deras frälsning, att Gud inte skall tillräkna dem deras synder. Denna bön vill Gud gärna höra, för han vill ingen syndares död. Denna bön är en bön i enlighet med Guds heliga evangelium. Men på samma gång skall vi be att HERRENS dag skall komma med frälsning och hämnd. Vi kan med frimodighet stämma i Davids hämndepsalmer, inspirerade av den helige Ande, och be att Gud skall förgöra det onda och straffa synden. När Gud driver bort fienden för oss och skingrar mörkret, då skall vi med ohöljt öga se rättfärdighetens sol gå upp med läkedom under sina vingar.  Vi skall komma ut och hoppa likt kalvar som släpps ur sitt bås. Det ni, kära vänner, som har kommit till åren och som har en del krämpor att tampas med. Låt oss den tid som återstår till Herrens andra ankomst, eller intill vår död, stå fasta i vår tro och tåligt vänta på att vår Gud och Frälsare Jesus Kristus.

Amen.
Så  vilar det i Herrens nåd, att saliga vi bliva. Men fast och evigt är hans råd att det de trogna giva. Vi hava idel skröplighet; I Gud är all vår salighet. Ske Honom pris och ära!