Vapenrustningen

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!

Temat för den här söndagen är Trons fäste. Dagen firas på många håll till minne av reformationen, som man anser fick sin start med hammarslagen på Wittenbergs slottskyrkodörr den 31 oktober för 496 år sedan. Vår predikotext är från Ef 6:10–17:

Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Tag på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. Tag därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och behålla fältet, sedan ni fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte kring era höfter och kläd er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. Tag dessutom trons sköld. Med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. Tag emot frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord.

Helige Far, ge oss dessa vapen i rikt mått och försörj oss med den kraft vi behöver för att använda dem. Öppna våra hjärtan för ditt ord och ditt ord för våra hjärtan. Amen.

Efesierbrevet är skrivet under Paulus första fångenskap i Rom, ca 60–62. Det kännetecknas av en viktig undervisning om den nedbrutna skiljemuren, alltså hur hedningarna har lyfts upp till samma ställning inför Gud som judarna. Det undervisar om den kristna enheten och om hur Gud uppbygger sin församling med olika tjänster. Sedan följer förmaningar, bland annat förmaningarna till man och hustru med förebilden från Kristus och hans församling och till barn, tjänstefolk och chefer. Efter alla dessa fina förmaningar kommer så det sista: Ta till vara kraftkällan! Väx till!

Tillväxt i Guds rike 

Först ska vi lägga märke till att tillväxt i Guds rike, att bli stark, inte handlar om att vi själva blir starka. Det är en styrka i Herren och i hans väldiga kraft. Det är inte så att vi skulle bli starka i oss själva. Kraften är alltid hos Herren, och det är han som serverar den kraft vi behöver för stunden.

Vi lär oss av Paulus exempel i 2 Kor 12 att det inte är nyttigt för oss att känna oss starka. Paulus hade orsak att göra det: han hade fått vara med om en upplevelse som det egentligen inte var tillåtet för människor att uppleva. Men han hölls på mattan av en svaghet, troligen en sjukdom, som han kallade en törntagg i köttet, en Satans ängel som slog honom i ansiktet. Tre gånger bad han om befrielse, men varje gång fick han höra: 

Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet.

Ändå kunde han säga (Fil 4:13):

Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.

Vilken paradox! Det är samma sanning som Johannes Döparen bekänner, med tanke på Jesus (Joh 3:30):

Han måste bli större och jag mindre.

Det här är den sanna tillväxten i Guds rike! Det är att vi själva avtar i kraft och förmåga, när vi ser på oss själva, och i stället blir Jesus större. Då kan han också komma över oss med sin kraft.

Vi ska nu se hur han vill förmedla den här kraften till oss, hur vi ska bli starka i Herren. Men först måste vi också säga några ord om vad vi behöver rustas inför.

Kriget

De bilder som Paulus använder här är hämtade från den romerske soldatens tunga rustning. En kristen kan liknas vid en soldat som rustar sig för krig. Det handlar om ett krig i andevärlden, mot ondskans andemakter i himlarna. Fienden är stark. Han beskrivs med ord som furstar, väldigheter, världshärskare här i mörkret. Det är minsann inte en fiende som vi ska ta lätt på. Han är listig och han har stor makt.

Det här kriget talade vi om på Mikaelidagen nyligen. Det är ett krig mellan Gud och hans änglar och djävulen och hans änglar på den andra sidan. Och djävulen har farliga allierade: närmast oss är vårt eget onda kött, som från vår födelse ägs av djävulen. Därnäst finner vi världen, som utifrån attackerar oss och söker stöd i vårt kött. De har som ett gemensamt syfte att förstöra och förkväva den tro som vi fick när Guds ord födde oss på nytt i vårt dop, och den tro som vi fått om vi gått bort från dopnåden och sedan väckts till nytt liv.

En härförare som går ut i krig vill segra och erövra. Det som vår fiende djävulen vill erövra är vår tro, så att vi avviker från den Herre som köpte oss med sitt blod på korset och som döpte oss för att vi alltid skulle vara hans och leva i hans gemenskap. 

Vår uppgift i striden är att behålla fältet. Att inte bli fångad av fienden eller att dö för hans pilar, svärd och spjut. Vi behöver vara rustade så att vi kan stå emot när den onda dagen kommer, den dag när pilarna blir extra många, när svärdshuggen viner. Ibland låter djävulen oss få vara någorlunda i fred. Men han sätter in attacker när vi minst anar det, ofta när vi är svaga rent fysiskt, så som han gjorde med Jesus när han var utmattad av fastande under 40 dagar. Den onda dagen kan vara över oss när vi minst anar det.

Rustningen

Vi kommer så till själva rustningen. De flesta av vapnen är försvarsvapen och skydd för våra svaga lemmar. Det finns ett enda anfallsvapen, och det är Guds ord, Andens svärd.

Det första vi spänner på oss är sanningens bälte. Bältet behövdes i striden för att den romerska soldaten inte skulle hindras att använda sina vapen. När djävulen först mötte människorna i Edens lustgård kom han med en förvrängning av sanningen. ”Inte var det väl så Gud menade ...”

Det här är början till att få oss på fall: att vi börjar tvivla på Guds ord. Det anfallet sker ofta försåtligt, så som Paulus beskriver i Rom 16:18: med milda ord och vackert tal. Befallningen där är klar och tydlig: Dra er ifrån dem! I Tit 3 får vi veta, att vi inte alltför länge ska hålla på med argumentation mot villfarelserna. Vi ska varna en eller två gånger, och sedan ska vi göra upp och visa ifrån oss villoläraren. Många tänker ändå att de kan fortsätta att strida. De ödar sina krafter i en strid som bara leder till utmattning, och som kan få andra att tro att det nog går bra att umgås med villfarelsen. Det är en falsk tro på egen kraft. Sanningen ska bekännas klart och tydligt, men när vi har bekänt sanningen och inte fått gensvar har vi en klar uppmaning att dra oss ifrån den som lär falskt.

Sedan ska vi klä oss i rättfärdighetens pansar. Med det menas den rättfärdighet som Jesus vann åt oss och alla människor. Det skedde på två sätt. Det ena var hans aktiva lydnad, alltså det att han levde rent och heligt, utan synd. Det andra var att han tog straffet för vår synd, hela världens synd, och betalade den skuld som vi hade dragit på oss genom att lida och dö. Den rättfärdigheten har han skaffat för hela världen. Den har han klätt på oss i vårt dop, så att vi har alla de frukter som hans rättfärdighet för med sig när vi lever i tron, samtidigt som vi är fria från vreden över våra synder. Och den rättfärdigheten vill han att vi klär på oss varje dag, när vi går till honom och bekänner våra synder och får visshet om förlåtelsen i hans dyrbara löften.

Skorna på fötterna, eller sandalerna som den romerske soldaten använde, var nödvändiga för att vara rörlig i striden. Det som gör oss rörliga är den beredskap att vittna om Frälsaren som fridens evangelium ger. Inga lagpåbud kan ge frimodighet och glädje att gå ut och sedan bli smädade och förtalade. Men evangeliet om vår Herre och Frälsare ger glädje att dela budskapet. Har vi ingen sådan glädje ska vi inte söka felet i att vi är för klena eller dåligt utrustade, utan då ska vi söka oss djupare in i fridens evangelium, läsa, studera och höra Guds ord allt flitigare. Där finns inspirationen.

Nästa utrustning är trons sköld, som vi håller fram när fienden skjuter sina pilar. Det är farliga pilar, för de brinner. De kan antända vårt sinne så att vi börjar drivas av fiendens tankar och makt. Trons sköld har sin förmåga att få pilarna att studsa, genom att vi håller fast vid att se på Jesus. Det är han som är trons hövding och fullkomnare. Det är han som ger tron och som stadfäster den. Börjar vi se på vår egen tro, eller någon annan förmåga hos oss, då går det illa.

Så har vi ännu frälsningens hjälm. Hjälmen skyddar vårt huvud, där vi samlar in iakttagelser om fiendens förehavanden genom alla våra sinnen. Där finns vårt intellekt, det som vi kallar förnuft och tanke. Ett sätt som djävulen använder för att få oss vilse är att leda in oss på sidospår. Vi börjar fastna i detaljer av läran och göra den till huvudsak. Ofta handlar det om spetsfundiga tankemodeller, som utgår från filosofi och logik, och så börjar centrum i vår tro attackeras bit för bit. Mot det angreppet ska vi hålla fram frälsningen i Kristus som det allt avgörande. ”Korset blott må förbli min ära.” 

När Paulus skriver till församlingen i Korint understryker han starkt att evangeliet om Kristus och hans kors är en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna. Vi får inte mena att evangeliet kan fås att bli förnuftigt. Det är alltid en dårskap för otron. Visst ska vi använda vårt förnuft för att bekämpa otron, inte minst de angrepp som utvecklingslärans förespråkare levererar mot vår tro. Då är det gott att veta, att inga sanningar som Gud kommer med är fiender till vårt förnuft. Det är djävulens förvrängningar som hotar oss. Men allt ska ställas under Kristus, som Paulus skriver i 2 Kor 10:4–5:

De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus.

Våra tankar ska vara fångar hos Kristus. Djävulen vill ta dem och göra dem till sina fångar. Mot honom tar vi frälsningen som skydd: Kristus allena.

Slutligen har vi sedan vårt enda anfallsvapen: Andens svärd, som är Guds ord. Det ska vi svinga flitigt. Och vi behöver känna det mycket väl. Det ska vara slipat och redo för att vi ska kunna gå ut och svinga det i varje lämpligt tillfälle.

Man brukar ibland hånfullt säga, att vi inte ska slå folk i huvudet med bibelord. Men det säger man för att ta ifrån oss vårt vapen. Det är just bibelordet som ska användas. Det var också det som Martin Luther använde i sin hårda kamp mot den romerska kyrkans förvillelser. Skriften allena blev ett av reformationens fältrop. Sedan är det Anden som tillämpar Ordet när och var han vill. Därför ska vi inte lyssna till ett sådant förakt. I stället ska vi läsa och begrunda det flitigt, så att Anden kan påminna oss och ge oss det som ska sägas i varje tillfälle.

Och allt det här ska vi göra under bön, som det sägs i verserna strax efter vår text, där vi också uppmanas att innesluta Ordets förkunnare i våra förböner. För de har en särskild uppgift att strida för församlingen.

Gör detta under ständig åkallan och bön och bed alltid i Anden. Vaka därför och håll ut i bön för alla de heliga. Bed också för mig, att ordet ges åt mig när jag öppnar min mun, så att jag frimodigt gör evangeliets hemlighet känd. 

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan i Biblion 20.10.2013.

Stillhet och goda gärningar

Av Øyvind Edvardsen

Predikan över 1 Tim 2:8-15. 20 sön e Trefaldighet. 13 okt 2013 – Lepplax.

Jag vill nu att männen på varje ort skall be med heliga, upplyfta händer, utan vrede och diskuterande. På samma sätt skall kvinnorna be och uppträda i anständig klädedräkt, med blygsamhet och gott omdöme, och smycka sig, inte med håruppsättningar, med guld eller pärlor eller dyrbara kläder utan med goda gärningar, så som det anstår kvinnor som bekänner sig till gudsfruktan. En kvinna skall i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig. Jag tillåter inte att en kvinna undervisar eller gör sig till herre över mannen, utan hon skall leva i stillhet, eftersom Adam skapades först och sedan Eva. Och det var inte Adam som blev bedragen, utan kvinnan blev bedragen och gjorde sig skyldig till överträdelse. Men hon skall bli frälst under det att hon föder barn, om hon fortsätter att leva ett ärbart liv i tro, kärlek och helgelse.

Vad lär Bibeln om kvinnliga präster? Är det förbjudet eller tillåtet för kvinnor att vara präster? Bibeln förvånar många när den lär att alla människor är präster, lyssna bara till vad Petrus skriver 1 Petribrev: «Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus» (1 Pet 2:9). Petrus skriver inte endast till de manliga kristna, han skriver till alla, kvinnor som män. Han skriver att vi är alla ett konungsligt prästerskap för att förkunna hans härliga gärningar. Vårt prästerskap har alltså det syftet – att förkunna om Guds härliga gärningar.

Aposteln Johannes skriver också om att Jesus har gjort alla kristna till präster, han skriver: «Han som älskar oss och har friköpt oss från våra synder med sitt blod och som har gjort oss till ett konungadöme, till präster åt sin Gud och Fader, honom tillhör äran och makten i evigheternas evigheter, amen» (Upp 1:6). Bibeln lär att alla kristna människor är präster. Vi är inte offerpräster som Gamla testamentets offerpräster som offrade för folkets synder. Vi är tackofferpräster som gör goda gärningar åt vår Gud som har friköpt oss från synden.

Alla ni som har fått tron i gåva genom Den Helige Ande är präster i Guds ögon. Om detta lär Bibeln tydligt. Om man är präst eller inte beror inte på kön, men på om man har tro eller inte, den tro som Gud skänker som gåva och själv planterar i våra hjärtan. I det allmänna prästadömet är alla människor präster. Dvs det prästadömet som inkluderar alla troende och där alla lever som troende genom att sprida evangeliet och göra goda gärningar som frukt av tron. I det allmänna prästadömet är alla kvinnor präster.

I dagens Bibeltext håller Paulus på att ge föreskrifter för gudstjänsten. Han har i verserna före skrivit om hur man ska be för alla människor, vänner som fiender. Nu fortsätter han med att säga att männen ska be med heliga, upplyfta händer, utan vrede och diskuterande. På Paulus tid var det tydligen vanligt att be med händerna uppåt. I vår tid och i vår del av världen ber vi inte så längre, vi ber ofta med huvudet sänkt och händerna knäppt framför oss. Det är inte så att vi ber fel här därför att Paulus talar om vilken inställning, vilket sinnelag, männen ska fira gudstjänst med. De heliga händerna står i relation till att männen skall vara utan vrede och diskuterande.

Vi kan se att männens svagheter är de samma oberoende vilken tid man lever i. Vrede och diskuterande kännetecknar också tyvärr många kristna män i denna tid. Även några såkallade lutheraner tar med sig strider och diskuterande in i kyrkan och gör gudstjänsten om till en protestarena där de selektivt vägrar nattvardsbord som en synlig protest.

De tror det är god luthersk praxis medan det i verkligheten är obiblisk praxis. De läser endast första halvan av bibeltexten i Matteus där det står att man skall lämna altaret om ens broder har något emot dig, medan de inte läser nästa halva som talar om att gå och göra upp med sin broder. Med ett sådant beteende gör de också i praktiken nattvardsbordet om till en handling de gör för Gud istället för att låta det vara Guds gärning för oss. De gör nattvardsbordet om till lag medan det i verkligheten är evangelium.

Män har en tendens till strid, vrede och diskuterande. Att dra det med in i kyrkan och använda kyrkan och gudstjänsten som en protestarena för sin egen egoistiska sak är både obibliskt och syndigt.

På samma sätt, fortsätter Paulus. På samma sätt som männens inställning och beteende skall vara helig så skall också kvinnans vara. Medan männen har en tendens till strid och evigt diskuterande så har kvinnan en tendens till att smycka sig med oanständiga kläder och smycken för att dra uppmärksamhet mot sig själv och sitt yttre. Paulus visar på vilken inställning kvinnorna skall ha när de ber och uppträder i församlingen «De skall be och uppträda i anständig klädedräkt, med blygsamhet och gott omdöme, och smycka sig, inte med håruppsättningar, med guld eller pärlor eller dyrbara kläder» (v 9). Vad Paulus syftar på är inställningen, vad kvinnorna tänker på när de uppträder, vad de har för mål med sitt beteende. Uppträder de för att dra uppmärksamhet mot sig själv eller för att visa Gud ära.

Paulus förbjuder inte en kvinna att vara vacker eller att klä sig i vackra kläder. Heller inte förbjuder han att ha örhängen eller att fixa på håret. Den gudfruktige kvinna kan med alla rätta också berömmas för sin skönhet, därför att också den är det Gud som har skänkt henne. Det Paulus vill åt är hjärtat. Hur skall en troende kvinna uppträda? Jo, hon skall smycka sig med «goda gärningar, så som det anstår sig kvinnor som bekänner sig till gudsfruktan» (v 10).

Detta är alltså den gudfruktige kvinnans sanna smycke – hennes goda gärningar. På dem skall hon bedömmas och hedras och äras. Därför att sådana goda gärningar är gärningar som hon har gjort i tro, den tro som Gud har skapat i henne. Dessa goda gärningar har hon gjort i sitt liv i det allmänna prästadömet, där hon som präst gör goda gärningar som trons frukter. En sådan aktivitet skall vara hennes sanna smycke – goda gärningar utfört i tro!

Paulus fortsätter med att förklara hur kvinnan skall förhålla sig i relation till mannen. Detta gäller både i församlingen, i familjen och i samhället. Även om det endast är i den kristna församlingen och den kristna familjen som den gudfruktige kvinnan vill möta förståelse för denna ordning vill hon också så långt det är upp till henne leva upp till denna ordning också i det sekulära samhället. «Hon skall i stillhet ta emot undervisning och helt underordna sig» (v11), skriver Paulus.

Bara i detta korta vers har vi ett för den moderna världen ett mycket stort anstöt. Det moderna samhället tror inte alls på att kvinnan skall underordna sig någon. Enligt världens filosofi är varken mannen eller kvinnan underställd någon. Att tala om att kvinnan skall underordna sig ses på som något diskriminerande och antikvariskt som hör historien till. Nu är det varje man och kvinna för sig själv.

De som reagerar på att Bibeln säger att kvinnan skall underordna sig förstår inte den goda ordning som Gud har skapat för att mannen och kvinnan skall leva tillsammans och uppfylla olika roller i denna värld. Att underordna sig är inte det samma som att vara underdånig eller mindre värdig. Kvinnan är inte mindre värd än mannen. Att Jesus Kristus dog också för hennes synder och att också hon har ett evigt liv i himmeln borde vara bevis nog för att också hon är värdig. Hon är heller inte underdånig mannen. Hon är ingen tjänare eller slav för sin man. Mannen har ingen rätt att uppträda som en härskare över henne.

Här har mannen mycket ont blod på sitt samvete. Mannens missbruk av kvinnan som den svagare parten i familjen och äktenskapet har ofta varit mycket stor. Bibeln tar stark avstånd från ett vilket som helst missbruk och misshandling av kvinnor. Mot sådant måste det varnas på det starkaste. Särskild bland gudfruktiga kvinnor som förstår sin roll given av Gud är det förödande om mannen missbrukar kvinnans godhet och tillit.

Att kvinnan skall underordna sig mannen står i relation till att mannen skall älska kvinnan så som Kristus har älskat kyrkan. Vi vet alla vad Kristus gjorde för kyrkan – han offrade sig själv för den och gick i döden för den. Sådan skall mannens inställning vara överför kvinnan – han skall vara villigt att offra allt för henne. När både mannen och kvinnan förstår sina uppgifter i familjen och församlingen kommer också livet att blir mycket gott och Gud kommer att välsigna det med många goda gåvor.

Paulus skriver att kvinnan skall ta emot undervisning i stillhet, att han inte tillåter att hon undervisar eller gör sig till herre över mannen. Detta är ett sammanhang. Det är i förhållandet till mannen som kvinnan inte skall undervisa eller göra sig till herre. Hon skall underordna sig mannen. Dvs att hon skall ta emot undervisning från mannen och låta sig ledas av hans undervisning. I relationen mellan man och kvinna är det mannens roll att leda, och det gör han med sin undervisning. Så är det både i familjen och i församlingen. Paulus visar oss från skapelsesordningen hur kvinnan står i relation till mannen och hur det påverkar mannens ledarskap. Mannen skapades först medan kvinnan skapades senare som hans hjälpare.

Den praktiska konsekvens av detta Bibelställe är att medan Guds Ord lär oss att både män och kvinnor är präster i det allmänna prästadömet så kallas däremot inte kvinnor till att tjäna som pastorer, herdar, äldste eller någon annan position där de skulle utöva auktoritet över män eller göra sig till herre över män. Därför har heller inte kvinnor rösträtt i våra församlingar. För att då skulle hon göra sig till herre över mannen. Det är mannens uppgift att leda och kvinnans uppgift att vara hans hjälpare enligt Guds Ord.

Däremot så kallar vi kvinnor till att undervisa barn och unga och andra kvinnor. Kvinnor både kan och får undervisa i Guds Ord. Missionsbefallningen gäller också er kvinnor. Ni får också sprida evangeliet till andra människor i er vardag och er omgivning. Ni skall vara stilla, men inte tysta. Ni får tala. Ni får undervisa. Gör det bara med värdighet och inte för att göra er till herre över mannen. Lev stillfärdiga liv där ni gör de goda gärningar som tron skapar i er och tala högt och tydligt om Frälsaren för de människor som är en del av era liv.

Ni skall bli frälst genom att ni håller fast vid evangeliet och lever efter det. Resultatet av er tro kommer att vara att ni lever i er roll som Gud har givit er i livet, i tro, kärlek och helgelse. Frälsningen har Jesus Kristus vunnit för oss alla en gång för alla. Våra liv som gudfruktiga män och kvinnor och barn i denna världen kommer att spegla den tro som finns i våra hjärtan och göra oss ivriga att göra Guds vilja. Inte för att vi på något sätt skall uppnå något eller bidra till vår frälsning, men för att det är Guds goda vilja och vi vet att Gud vill oss bara väl.

Vi vet att Gud skänker oss mycket gott också här på jorden om vi lever efter hans vilja här i livet. Låt oss därför med frimodighet och fullkomlig tillit till varandra leva våra liv som Gud ber oss att leva, så skall vi se att vi får det mycket gott här i denna värld fylld av tårar och trängsel. Låt våra liv bli ett vittnesbörd till dem som inte känner Gud och hans rike så att vi med våra liv och våra goda gärningar kan fånga människors intresse. Låt människor peka och prata om oss troende som lever sådana ordnade och stillfärdiga liv i denna kaotiska värld. Vad vet vi om hur många människor Gud låter oss få fånga med våra liv så att de får höra evangeliet om Frälsaren. Alla män och kvinnor: tjäna Herren med glädje i era liv så skall ni se att det bär rik frukt som varar till evig tid! I Jesu namn. Amen.

Låt oss be.

Vi tackar dig vår käre Gud och Far för att du har givit oss ditt heliga ord. Tack för att du där visar oss hur vi som dina egna dyrt köpta barn skall leva som gudfruktiga människor i denna syndiga värld. Vi ber dig att du leder oss till att sköta våra kallelser som man och kvinna i familjen, församlingen och i samhället. Vi ber dig att du leder oss rätt här i livet så att vi inte syndar mot ditt Ord. Vi ber dig att du låter våra liv vara ett vittnesbörd om den tro på Frälsaren som vi har fått i våra hjärtan. Låt oss med våra liv få tjäna Herren med stor glädje och all tacksamhet för Jesus Kristi skull. Tack för att du skänker frälsningen oberoende av vad vi gör i våra liv och för att du förlåter oss våra synder för Jesu Kristi skull allena. Bevara oss i den saliggörande tron till evig tid. Amen.

Tron och det kristna livet

Av Ola Österbacka

Avslutande föredrag på bibelhelg i Biblion 6.10.2013.

Aktuell utgångspunkt

Senaste söndag firade vi Mikaelidagen. I predikan över episteltexten från Uppenbarelseboken såg vi hur djävulen rasande i vrede har kommit ner till jorden för att fördärva det som Jesus, Guds Lamm, hade verkat genom sin korsdöd då han vann sin seger och tog ifrån djävulen hans yttersta makt. Vi kunde också konstatera att vår tid i stor utsträckning präglas av gudlöshet och kärlekslöshet. Man vill inte veta av gudsfruktans kraft, fastän man försöker bevara skenet av gudsfruktan.

Många folkkyrkoförsamlingar kämpar med det här problemet. Hur ska man komma åt likgiltigheten som breder ut sig allt mer? I synnerhet är folkkyrkornas ledare djupt bekymrade över att allt fler utträder. Det ger mindre inkomster, och snart kan det bli ödesdigert för många församlingar. Det blir ansträngande att upprätthålla staben av anställda, och att uppfylla kyrkolagens krav på gudstjänster varje sön- och helgdag. Vad är botemedlet? 

I många fall är svaret: vi måste anpassa budskapet till vad folk vill ha. Alldeles nyligen gav Meri-Anna Hintsala, en kvinnlig präst som fungerar som kommunikationsplanerare i kyrkostyrelsen, en intervju i den kyrkliga tidningen Kotimaa. Hon menade att kyrkan inte borde motsätta sig jämlikhetsfrågor typ homoäktenskap, för ju mera man motsätter sig desto mera kommer de fram i offentligheten och marginaliserar kyrkan och dess huvudbudskap. Hon menar att det ändå är ofrånkomligt att utvecklingen leder till att homosexuella kommer att få gifta sig.

Vad är då kyrkans huvudbudskap enligt Hintsala? Jo, nåden. Säger hon. Vad hon menar med nåd förstår åtminstone inte jag, annat än något flummigt om alla människors lika värde och att alla ska få höras och känna sig delaktiga av gemenskapen.

För ett par veckor sedan såg vi två kända profiler i den lutherska folkkyrkan tala sig varma för att Gud älskar alla helt villkorslöst. En är en pensionerad biskop och den andre en omstridd präst, och båda talar om Guds allmänna nåd. Ingen lag där, inte. Precis som Jonas Gardell gör. Kom inte med något som begränsar nåden!

Bakom den omfattande rörelse som gripit stora delar av de mera konservativa kyrkorna och väckelserörelserna finns också en tydlig filosofi. Jag tänker på kyrkotillväxtrörelsen. Dess utgångspunkt är att fråga efter vad folk behöver och önskar och så ordna gudstjänster och planera förkunnelsen så att de känner sig bekväma och trivs. På det sättet drar man ofta till sig stora skaror och kyrkorna fylls.

Går vi till vår lutherska bekännelse finner vi en annan utgångspunkt. Den sammanfattas i Skriften allena. Låt oss alltså överge granskningen av vår samtid och i stället gå till Skriften.

Den första församlingen

Upprinnelsen till det här ämnet är en del tankar från våra bibelstudier över Apostlagärningarna. Efter att Lukas beskrivit de omvälvande händelserna på den första pingstdagen berättar han, Apg 2:42–47:

De höll troget fast vid apostlarnas lära och gemenskapen, vid brödsbrytelsen och bönerna. Och fruktan kom över alla, och många under och tecken gjordes genom apostlarna. Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt. De sålde sina egendomar och allt vad de ägde och delade ut till alla, efter vad var och en behövde. Varje dag var de endräktigt tillsammans i templet, och i hemmen bröt de bröd och höll måltid med varandra i jublande, innerlig glädje. De prisade Gud och var omtyckta av allt folket. Och Herren ökade var dag skaran med dem som blev frälsta.

När vi hör det här, får vi då intrycket att apostlarna satt och funderade över hur man skulle få till stånd en stor församling? Hur mycket order gav man om hur man skulle samlas till gudstjänst, hur man skulle offra, hur mycket undervisade man om hur man skulle bete sig för att andra skulle tycka om en och uppskatta det man gjorde?

Det verkar nog vara klart att drivkraften är en helt annan än mänskliga planer och psykologiska teorier. Det var en drivkraft som kom från det som hade skett på pingsten. Vad var det då?

Jo, det var en predikan, där Petrus först förklarade varför de kunde tala många olika språk, så att folk från alla möjliga ställen kunde förstå deras predikan. Sedan talade han om Jesus. Lukas ger en kort sammanfattning (Apg 2:22–24):

Israeliter, lyssna till dessa ord: Jesus från Nasaret var en man som Gud bekände sig till inför er genom kraftgärningar, under och tecken, som Gud genom honom utförde mitt ibland er, så som ni själva vet. Efter Guds fastställda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av dem som är utan lagen spikade ni fast honom på korset och dödade honom. Men honom har Gud uppväckt och löst ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt att han skulle behållas av döden.

Lägg märke till kontrasten: Ni spikade fast honom på korset och dödade honom – Gud uppväckte honom och löste honom från döden vånda. Lagens udd riktades mot åhörarna: det var ni som gjorde det. Men vad gjorde Gud? Han uppväckte honom. Och alltsammans ingick i Guds fastställda plan och beslut.

Petrus predikade lag och evangelium. Och lagen gjorde sitt. Efteråt ser vi reaktionen:

När de hörde detta, högg det till i hjärtat på dem, och de frågade Petrus och de andra apostlarna: ”Bröder, vad skall vi göra?”

Det var en helt naturlig reaktion: när något har gått galet, måste man göra något för att rätta till det. Men Petrus ger ett annat svar än att vägleda dem till gärningar som ska försona deras skuld:

Petrus svarade dem: ”Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige Ande som gåva. Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt borta, så många som Herren vår Gud kallar.”

Nu riktas blicken bort från vad de själva ska göra för att se vad Gud gör och har gjort för dem. Petrus visar på löftet, Guds ords löfte, som är det samma som evangelium. Det som Gud gör. Men Petrus glömmer inte heller förmaningarna:

Också med många andra ord vittnade han och uppmanade dem: ”Låt er frälsas från detta bortvända släkte.”

Det var denna predikan som utlöste följdverkningarna: tre tusen personer blev Jesu lärjungar den dagen. De frälstes ut ur detta bortvända släkte, det släkte som förkastade sin Messias, som var fixerade vid sitt eget, men som inte hade sett Herrens handlande. Nu vändes deras blickar från sig själva för att se Guds välgärningar mot dem. De hade kommit till tro. Och tron kom av Petrus predikan. Det var det nya. Och det orsakade denna explosion av nya församlingsmedlemmar.

Denna församling var oerfaren, men den hade en miljö som gynnade tillväxt: Den hade apostlarnas undervisning (Bibeln), (brödra)gemenskapen, brödsbrytelsen och bönerna, det som vi kallar kristendomens fyra b:n. Där kunde tron bära frukt. Och den bar sådana frukter som vi redan läste om: jublande glädje, de delade allt med varandra, de var omtyckta av allt folket.

Den expanderande församlingen

Under den första tiden kunde apostlarna predika fritt. Gud lade i deras väg en lam man, precis på tempelområdet där många gick förbi till tidebönerna, och gav Petrus i uppdrag att bota honom. Det gav honom en ny chans att tala till en stor mängd människor (Apg 4). Åter tar Petrus, tillsammans med Johannes, fram samma mäktiga budskap (v 15–16):

”Israeliter, varför är ni förvånade över det här, och varför stirrar ni på oss, som om vi av egen kraft eller fromhet hade gjort att han kan gå? Nej, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, som ni utlämnade och förnekade inför Pilatus, när denne hade beslutat att frige honom. Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och begärde att få en mördare frigiven. Livets furste dödade ni, men honom har Gud uppväckt från de döda. Det är vi vittnen till. Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt denne man, som ni ser och känner. Tron som det namnet skänker har gett honom full hälsa så som ni alla ser.

Det som skedde med den lame brukar inte människor kunna åstadkomma. Därför väckte det också en sådan förvåning och uppståndelse i folkskaran. Men Petrus förklarar varför det hade skett. Och nu predikar han åter lagen: 

Ni utlämnade och förnekade ...

Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och begärde att få en mördare frigiven.

Livets furste dödade ni ...

Kontrasten är stor till evangeliet:

Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus ...

... men honom har Gud uppväckt från de döda.

Och så kopplar Petrus samman denna lama man som har återfått sin hälsa med Guds stora gärning, med två repeterande utsagor om tron:

Och genom tron på hans namn har det namnet gett styrka åt denne man, som ni ser och känner.

Tron som det namnet skänker har gett honom full hälsa så som ni alla ser.

Jesu namn innefattar allt det som han har gjort, det är en sammanfattning av evangelium. Tron på det namnet är det medel som överför välsignelsen till människan. Tron gav full hälsa och styrka. Det är den fysiska händelsen just vid detta ögonblick. Men i andlig mening är det precis samma sak, och det skedde på den första pingsten: tron på Petrus förkunnelse gav full andlig hälsa åt dem som hörde budskapet. De fick sina synder förlåtna, de blev döpta i Jesu namn, de fick Anden som födde dem på nytt, och därmed fick de en återupprättad gemenskap med Gud. En full hälsa i andlig mening, eller med ett ord: liv.

Med detta saknar de ingenting. De har inte blivit halvfärdiga kristna. Mannen blev helt återställd, han var inte längre någon krympling. Han är nu en verklig bild av hur en syndare, som är utestängd från härligheten hos Gud på grund av sin bortvändhet och synd, kommer in i en ny relation, som betyder en helt ny livsstil, en fullt återställd gemenskap med den Gud som de tidigare hade förnekat.

På grund av undret och den predikan som följde blev det folksamling runt apostlarna, och det var något som judarna inte gillade. För det första var det farligt, eftersom det kunde leda till problem med romarna, och för det andra var det högst problematiskt att den som judarna hade tagit livet av nu förklarades vara uppstånden och hade en sådan makt över människor.

Så judarnas ledare beslöt helt enkelt att tysta dessa apostlar. De tog Petrus och Johannes i förvar och förhörde dem inför Stora rådet. Där fick de ge sitt vittnesbörd (4:12):

Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.

Mot den frimodighet som Petrus och Johannes visade kunde Stora rådet inte göra något i det här skedet. De måste i alla fall visa sin makt, och därför förbjöd de dem att över huvud taget tala eller undervisa i Jesu namn. Till det svarade apostlarna (v 19–20):

Döm själva om det är rätt inför Gud att lyda er och inte Gud? Vi för vår del kan inte tiga med vad vi har sett och hört.

Trots att de så klart trotsade sina myndigheters påbud, kunde judarna inte annat än släppa dem sedan de hade varnat dem ännu en gång (v 21),

eftersom de för folkets skull inte kunde finna något lämpligt sätt att straffa dem. Ty alla prisade Gud för det som hade hänt. 

Alla prisade Gud! Det som hände var verkligen stort. En lam man hade blivit botad, mitt för ögonen på många vittnen. Apostlarna vågade trotsa folkets ledare och fortsatte att predika. Vad blev följden för församlingen?

Jo, apostlarna gick raka vägen till sina egna, alltså till de kristna, och berättade allt. Och nu kunde man kanske ha väntat sig att församlingen skulle ha insett att det inte gick att gå emot folkets ledare. Det skulle väl ändå vara en tidsfråga innan de fick rätt, och de kristna måste gå under jorden och fly från staden? Det var väl lika bra att kapitulera?

De samlas och ber. De ropade till Gud. Och de bad inte om att bli skonade från svårigheter, och att få frihet att förkunna evangelium, utan (v 29–30):

Och nu, Herre, se hur de hotar oss, och hjälp dina tjänare att frimodigt predika ditt ord, genom att du räcker ut din hand för att bota och låta tecken och under ske genom din helige tjänare Jesu namn.

De bad om frimodighet att predika Guds ord. De bad att Gud skulle stadfästa deras förkunnelse med tecken och under så att alla skulle inse att det var Gud som handlade. Och så gjorde Gud. Han hörde dem och lät dem få den Helige Ande och frimodigt predika Guds ord.

Och sedan har vi åter ett vittnesbörd om hur församlingen levde (v 32–33):

Skaran av dem som trodde var ett hjärta och en själ, och ingen enda kallade något av det han ägde för sitt, utan de hade allt gemensamt. Med stor kraft frambar apostlarna vittnesbördet om Herren Jesu uppståndelse, och stor nåd var över alla.

Sådan var trons frukt. I stället för att ge upp och tänka att deras lilla skara inte kunde hävda sig mot de starka myndigheterna fick de bara större frimodighet genom motståndet. De svetsades samman i en gemenskap som gick långt utöver det som upplevs i världens sammanhang, och som sträckte sig ända till en fullständig ägodelsgemenskap. Men det centrala var apostlarnas förkunnelse om Herren Jesu uppståndelse. Stor nåd var över alla.

Församlingen prövas

Efter hand som apostlarna fick predika och utföra stora kraftgärningar växte skaran av dem som slöt sig till församlingen. Det väckte igen översteprästernas och deras anhängares avund. Apostlarna greps och sattes i fängelse. Men en ängel öppnade på natten fängelsets portar och förde ut dem och uppmanade dem att igen på morgonen förkunna för dem allt som hör till detta liv. 

Och så gör de. När Stora rådet skulle samlas finns ingen att anklaga! Fängelset är tomt! Domarna får veta att de som var satta i fängelset står i templet och undervisar. Just det som var förbjudet!

Så hamnar de åter inför Stora rådet. Där ger Petrus och Johannes uttryckt för den regel, som folk den gångna sommaren har stormat så emot här i Finland (5:29): 

Man måste lyda Gud mer än människor.

Och så predikar de åter om den uppståndne, som de hade hängt upp på trä och dödat. Åter en predikan av lag och evangelium. Men här i Stora rådet möts de inte av något positivt gensvar. Det är otron som möter dem. Förkastelsen. Det fanns sådana som ville döda dem på fläcken, men Gamaliel ger sitt berömda råd, att vänta och se. Han blir Guds redskap att ge sina vittnen mera respit. Stora rådet nöjer sig med att låta piska dem och åter förbjuda dem att predika.

Och så berättas om apostlarnas reaktion (v 41–42):

Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada över att de hade ansetts värdiga att lida smälek för Namnets skull. 

Dra sig undan? Anpassa sig efter de ogudaktiga ledarna och hålla tyst?

Nej, de bara fortsatte att predika med ännu större frimodighet. De var torterade och blodiga, men glada:

Varje dag undervisade de i templet och hemma i husen och predikade det glada budskapet att Jesus är Messias.

Det glada budskapet, evangelium! Det var det som gav dem deras frimodighet.

Tänk så långt dagens biskopar och präster är från denna glädje. De smiter undan, böjer sina ryggar för mediadrev och påbud. Allt för att stå i gunst hos den ogudaktiga massan. Har de inte sett den glädje som evangeliet ger?

Men vi ska inte bara fråga hur biskopar och präster reagerar. Det vi framför allt ska fråga är hur vi själva tar emot det glada budskapet. Vilken följd får det för våra liv?

Tron och vårt liv som kristna

Vi ska avslutningsvis pröva oss själva i relation till det som berättas i de här bibelavsnitten.

• Gudsfruktan
• Relationen till pengar och ägodelar
• Frimodighet att vittna

”Och fruktan kom över alla”, heter det om församlingen efter pingsten. Varför denna fruktan? Jo, för det är allvarligt att möta den Helige Guden, som hade uppenbarat sig i sitt majestät. Det leder till omsorg om hur vi lever, så att vi inte i obetänksamhet syndar mot Guds bud. Det ger oss ödmjukhet att tänka att vi genom hans förbarmande kärlek har fått rätt att vara hans barn, och få komma till honom med alla våra önskningar, även om han är alltings skapare och har all makt i sin hand. 

Om Gud har visat oss en sådan godhet, hur skulle vi kunna besvara hans godhet med att leva ogudaktigt och trotsa honom?

Har vi denna gudsfruktan i våra hem? Märks det i vårt umgänge med andra, på vår arbetsplats, i skolan, i studierna, och också i våra hem, att vi ödmjukar oss under Guds mäktiga hand? 

”Alla troende var tillsammans och hade allting gemensamt.” Den livsstilen ledde till att man sa om de första kristna: ”Se, hur de kristna älskar varandra!” Kan man säga så om oss? Eller är det så att vår livsstil och våra strävanden här i livet är en kopia av dem som inte känner Gud? På vilken plats kommer våra ägodelar i förhållande till Guds rike?

Hur är det med vår frimodighet att predika evangelium? Här tänker jag inte på att stå här i predikstolen och predika, utan hur är det med frimodigheten när vi står mitt i en grupp människor som har de världsliga tingen som huvudsak i livet, och som kanske stämmer in kören som ser ner på kristna värderingar och Bibelns ord? Eller när vi träffar människor som är olyckliga i sitt liv och skulle behöva ett ord om hopp för evigheten.

Och vi får förmana som Petrus: 

Låt er frälsas från detta bortvända släkte.

Detta släkte leder oss vilse, om vi anpassar oss efter dess sätt att tänka.

Jag har den erfarenheten att det är mycket lättare att tala Guds ord när jag uppträder som pastor än när jag är privat där det inte faller sig naturligt att  tala om Jesus. Och allra värst kan det vara bland vänner och släktingar som är främmande för Guds vägar. Det är så lätt att falla in i samma mönster som alla andra. Men var finns den jublande glädjen över frälsningen, som ju borde överflöda, så som den gjorde bland de första kristna?

Där ska vi komma ihåg vad det är som ger denna gudsfruktan, denna kärlek och gemenskap, och denna frimodighet som vi har sett i Apostlagärningarna. Det inte en modell som vi lär oss, det är inte en plan som vi gör upp och verkställer enligt vårt bästa förstånd. Kort sagt: det utgår inte från oss, vad vi är och gör. Det är världens modell. 

Den enda drivkraften som ger sådana frukter är evangelium om vår Herre och Frälsare Jesus Kristus, om hans död och uppståndelse. Vi har det precis lika rikligt ibland oss som de första kristna, även om vi inte har förmånen att lyssna till apostlarnas ord via våra öron. Men vi har deras ord i den Heliga Skrift. Vi har samma Ande som kan upplysa och överbevisa oss om att detta ord är sanning. Vi har samma löfte att vi ska få Andens ledning när vi står inför våra motståndare och ska försvara Ordet. 

Ingenting av det som den första kristna församlingen hade behöver vi sakna. Vi har samma mäktiga Gud som kan bekräfta sitt ord med tecken och under, även om vi inte föreskriver för honom när och hur det ska ske, utan låter honom göra det om han vill. Det som är vår uppgift är att hålla fram Andens svärd, Guds ord, och göra det så ofta vi kan.

Även om vi i våra nordiska länder inte behöver lida tortyr och martyrdöd som de första kristna hotades av, och ibland tvangs uppleva rent fysiskt, så är djävulen verksam i stor vrede för att hans makt bröts av Jesu död på korset och i hans segerrika uppståndelse. Allra ivrigast är han där Ordet om Kristus predikas rent och klart. Just därför har vi skäl att påminna om Mikaelidagens budskap, Upp 12:10–11:

Nu har frälsningen och makten och riket blivit vår Guds och väldet hans Smordes. Ty våra bröders åklagare har blivit nerkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. De övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord.

Må Herren ge oss sin nåd att alltid ha denna sanning klar, och hämta kraft och glädje av den, så att vi inte söker kraften hos oss själva, och inte låter oss nedslås av alla angrepp som kommer från världen och djävulens alla attacker.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, så som det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet, amen.

Förlåtelse i praktiken – Nyckelmakten och bikten

Föredrag i S:t Johannes församling.

Lepplax bykyrka, 5 okt 2013.

Av Øyvind Edvardsen

Vad är nyckelmakten?

Katekesen beskriver nyckelmakten som den särskilda fullmakt som Kristus har gett sin kyrka på jorden att förlåta de botfärdiga syndarna deras synder och att binda de obotfärdiga i dem, så länge de inte ångrar sig.

Bibeln lär att nyckelmakten har givits åt alla troende, alle kristna innehar denna makt. Johannes skriver: «Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: 'Tag emot den helige Ande! Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden'» (Joh 20:22-23).

Matteus skriver också om nycklarna: «Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen» (Matt 16:19). Med nycklarna menar Kristus den särskilda fullmakt han ger åt oss att antigen förlåta synder (lösenyckeln) eller att inte förlåta synder (bindenyckeln).

Nyckelmakten är en särskild fullmakt som Gud gett till kyrkan, dvs. alla troende människor, det som vi också kallar det allmänna prästadömet. Matteus skriver: «Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem» (Matt 18:18,20).

Vi ser att denna makt att lösa och binda människor i deras synd är kopplat till att samlas som troende. Det vare sig i den kristna familjen eller i den lokala kristna församlingen. Att vi som kristna är präster i Guds ögon ser vi i Petrus första brev där han skriver till skingrade kristna för att uppmuntra dem: «Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus» (1 Pet 2:9).

Från Matteus 18 får vi veta hur vi ska använda nyckelmakten mot en broder som har syndat:

«Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan. Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen» (Matt 18:15-18).

Målet med denna framfärd är alltid att vinna syndaren tillbaka. Dessa verser får aldrig förstås som en enkel 3-stegs modell för bannlysning och uteslutning ur en församling. Mycket tålamod bör vara involverad i en sådan process. Och som oftast stannar det med att syndaren lyssnar på sin broder och omvänder sig.

När vi använder bindenyckeln mot en broder så betyder det att den obotfärdiga broder drar dom över sig. I praktiken vill en som är obotfärdig inte längre har tillträde till Herrens nattvard och till slut uteslutas ur församlingen. Gud vill att vi ska använda bindenyckeln för att försöka föra syndaren till omvändelse genom att förkunna Guds dom över honom.
«... överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att anden skall bli frälst på Herrens dag» (1 Kor 5:5).

Motsvarande skall vi använda lösenyckeln för att förlåta den ångerfulle syndaren. «Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet» (1 Joh 1:9). Och i Johannesevangeliet står det: «Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna» (Joh 20:23). Gud vill att vi ska använda lösenyckeln för att trösta den ångerfulle syndaren genom att förkunna Guds förlåtelse över honom.

David som på många sätt var en stor syndare bad själv Gud om att få bli löst och få säkerhet om sina synders förlåtelse: «Låt mig känna fröjd och glädje, låt de ben som du har krossat få fröjda sig. Vänd bort ditt ansikte från mina synder, och utplåna alla mina missgärningar» (Ps 51:10-11). Kristus gav nyckelmakten till alla troende för att de skulle förlåta och trösta den ångerfulle, och vägra förlåtelse för att varna den obotfärdige.

Till att förvalta nyckelmakten för sig kallar de kristna församlingarna pastorer. De kallas för att vaka över själarna i församlingen och därmed också förvalta nyckelmakten. «Lyd era ledare och rätta er efter dem, ty de vakar över era själar och skall avlägga räkenskap. Se till att de kan göra detta med glädje och inte med tungt hjärta, för det skulle inte vara lyckligt för er» (Heb 13:17).

Paulus skriver till Timoteus att han ska använda nyckelmakten offentligt i församlingen: «Dem som syndar inför alla skall du tillrättavisa inför alla, så att även de andra tar varning» (1 Tim 5:20).

Församlingen ska genom sin kallade pastor använda lösenyckeln och bindenyckeln för de troendes själars eviga väl. Nyckelmakten är lika giltig när den används av pastorn som av lekfolket. Det betyder att den förlåtelse pastorn uttalar över en syndare och över alla syndare när han framsäger avlösningen från altaret är giltigt hos Gud i himmeln. Paulus skriver till korinterna: «Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss» (1 Kor 4:1).

Vad är bikten?

Bikten består av två delar. Den första är att vi bekänner våra synder. Den andra är att vi tar emot absolution eller syndernas förlåtelse av pastorn eller en medkristen, som av Gud själv, och så tror fullt och fast utan att tvivla, att våra synder verkligen är förlåtna inför Gud i himmeln. Inför Gud ska vi erkänna att vi är skyldiga till alla synder, även sådana som vi inte vet om. En sådan syndabekännelse har vi i Herrens bön. Men för pastorn ska vi bara bekänna de synder som vi vet om och som plågar våra samveten.

För att ta reda på vilka våra synder är ska vi pröva oss själva inför Guds tio bud. Vi ska fråga oss om vi som far, mor, son, dotter, arbetsgivare eller arbetstagare varit olydig, otrogen eller lat? Har vi skadat någon med ord eller gärningar? Har vi varit oärlig, vårdlös, slösaktig eller gjort något annat orätt? Vi kommer att inse att vi har syndat mot några eller många av dessa. Lagen har avslöjat våra synder. Men det är också först då förlåtelsen har någon verkan.

Den ångerfulle syndaren skall få försäkran om sina synders förlåtelse antigen från en medkristen eller från pastorn. Får man det från en medkristen så sker det som regel i vardagen när man umgås varandra. Pastorn kan man uppsöka om man vill bikta sig och få förlåtelse, eller också så får man det i gudstjänsten. Den medkristna eller pastorn kan säga till dig: På vår Herre Jesu Kristi befallning förlåter jag dig dina synder i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.

Biktens första del består alltså av att vi erkänner att vi är syndare som förtjänar Guds straff. Vi kan bekänna med David: «Ty jag känner mina överträdelser, och min synd är alltid inför mig. Mot dig allena har jag syndat och gjort vad ont är i dina ögon, för att du må befinnas rättfärdig i dina ord och rättvis i dina domar» (Ps 51:5-6).

Vi bekänner våra synder därför att Gud i sitt ord uppmanar oss att göra det: «Bekänn det nu, Herren, era fäders Gud, och gör hans vilja» (Esra 10:11). Vi bekänner dem också därför att vi vet och tror att det finns förlåtelse för våra synder: «Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet» (1 Joh 1:9).

Gud vill att vi ska bekänna att vi är helt och hållet syndiga, både att vi är syndiga av naturen och att vi har syndat mot honom i tankar, ord och gärningar: «Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig» (Ps 51:7). «Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt» (Jak 2:10). «Vem märker själv hur ofta han felar? Förlåt mig mina hemliga brister» (Ps 19:13).

Gud vill också att vi skall bekänna att våra synder har skilt oss från honom och att vi endast förtjänar döden: «Det är era missgärningar som skiljer er och er Gud från varandra» (Jes 59:2). «Ty syndens lön är döden» (Rom 6:23).

Gud leder oss genom sin lag att inse och känna våra synder så att vi bekänner dem: «Men vi vet att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud. Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd» (Rom 3:19-20). «Det var först genom lagen jag lärde känna synden. Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär» (Rom 7:7).

Biktens första del består av att vi bekänner våra synder. Biktens andra del är att höra det tröstefulla budskapet att våra synder är förlåtna, det som vi kallar absolution eller avlösning: «Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde inte min missgärning. Jag sade: Jag vill bekänna för Herren mina överträdelser. Då förlät du mig min syndaskuld» (Ps 32:5). «Jesus sade till den lame: Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna» (Matt 9:2).

Detta tröstefulla budskap får vi höra av pastorn i gudstjänsten när han säger: På vår Herre Jesu Kristi befallning förlåter jag dig dina synder i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Vi kan ibland också behöva bikta oss enskilt för vår pastor när vi söker försäkran om förlåtelse för en synd som särskilt plågar vårt samvete och varje pastorn är beredd att lyssna till detta: «Ty mina missgärningar går mig över huvudet, såsom en svår börda är de mig för tunga» (Ps 38:5). «Ni vet också hur vi förmanade och uppmuntrade var och en av er som en far sina barn» (1 Tess 2:11).

Den absolution som pastorn ger oss ska vi ta emot som från Guds själv och tro att våra synder är förlåtna också inför Gud i himlen: «Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen» (Matt 16:19).

När vi har syndat mot en medkristen så vill Gud att vi ska bekänna denna synd för honom: «Bekänn alltså era synder för varandra» (Jak 5:16). «Om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva» (Matt 5:23-24). När vi så bekänt vår synd ska vi ta emot den absolution som en medkristen ger oss som från Gud själv och tro att våra synder är förlåtna också inför Gud i himlen.

Nyckelmakten och bikten är alltså förlåtelse i praktiken. Nyckelmakten har givits till alla kristna. De utser själv någon att förvalta denna makt att lösa och binda någon i deras synder på deras vägnar. Denne förvaltare kallar vi som regel pastor. I bikten bekänner den ångrande syndaren sin synd och ber om förlåtelse. Den ges honom av pastorn i gudstjänsten, i den enskilda bikten eller också av den medkristne. Förlåtelsen är giltig därför att Gud har förlåtit oss på grund av sin son Jesus Kristus. Därför förlåter han också oss våra synder genom våra medkristna. I Jesu namn. Amen.