Förlåtelse i praktiken – Nyckelmakten och bikten

Föredrag i S:t Johannes församling.

Lepplax bykyrka, 5 okt 2013.

Av Øyvind Edvardsen

Vad är nyckelmakten?

Katekesen beskriver nyckelmakten som den särskilda fullmakt som Kristus har gett sin kyrka på jorden att förlåta de botfärdiga syndarna deras synder och att binda de obotfärdiga i dem, så länge de inte ångrar sig.

Bibeln lär att nyckelmakten har givits åt alla troende, alle kristna innehar denna makt. Johannes skriver: «Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: 'Tag emot den helige Ande! Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden'» (Joh 20:22-23).

Matteus skriver också om nycklarna: «Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen» (Matt 16:19). Med nycklarna menar Kristus den särskilda fullmakt han ger åt oss att antigen förlåta synder (lösenyckeln) eller att inte förlåta synder (bindenyckeln).

Nyckelmakten är en särskild fullmakt som Gud gett till kyrkan, dvs. alla troende människor, det som vi också kallar det allmänna prästadömet. Matteus skriver: «Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem» (Matt 18:18,20).

Vi ser att denna makt att lösa och binda människor i deras synd är kopplat till att samlas som troende. Det vare sig i den kristna familjen eller i den lokala kristna församlingen. Att vi som kristna är präster i Guds ögon ser vi i Petrus första brev där han skriver till skingrade kristna för att uppmuntra dem: «Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus» (1 Pet 2:9).

Från Matteus 18 får vi veta hur vi ska använda nyckelmakten mot en broder som har syndat:

«Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan. Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen» (Matt 18:15-18).

Målet med denna framfärd är alltid att vinna syndaren tillbaka. Dessa verser får aldrig förstås som en enkel 3-stegs modell för bannlysning och uteslutning ur en församling. Mycket tålamod bör vara involverad i en sådan process. Och som oftast stannar det med att syndaren lyssnar på sin broder och omvänder sig.

När vi använder bindenyckeln mot en broder så betyder det att den obotfärdiga broder drar dom över sig. I praktiken vill en som är obotfärdig inte längre har tillträde till Herrens nattvard och till slut uteslutas ur församlingen. Gud vill att vi ska använda bindenyckeln för att försöka föra syndaren till omvändelse genom att förkunna Guds dom över honom.
«... överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att anden skall bli frälst på Herrens dag» (1 Kor 5:5).

Motsvarande skall vi använda lösenyckeln för att förlåta den ångerfulle syndaren. «Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet» (1 Joh 1:9). Och i Johannesevangeliet står det: «Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna» (Joh 20:23). Gud vill att vi ska använda lösenyckeln för att trösta den ångerfulle syndaren genom att förkunna Guds förlåtelse över honom.

David som på många sätt var en stor syndare bad själv Gud om att få bli löst och få säkerhet om sina synders förlåtelse: «Låt mig känna fröjd och glädje, låt de ben som du har krossat få fröjda sig. Vänd bort ditt ansikte från mina synder, och utplåna alla mina missgärningar» (Ps 51:10-11). Kristus gav nyckelmakten till alla troende för att de skulle förlåta och trösta den ångerfulle, och vägra förlåtelse för att varna den obotfärdige.

Till att förvalta nyckelmakten för sig kallar de kristna församlingarna pastorer. De kallas för att vaka över själarna i församlingen och därmed också förvalta nyckelmakten. «Lyd era ledare och rätta er efter dem, ty de vakar över era själar och skall avlägga räkenskap. Se till att de kan göra detta med glädje och inte med tungt hjärta, för det skulle inte vara lyckligt för er» (Heb 13:17).

Paulus skriver till Timoteus att han ska använda nyckelmakten offentligt i församlingen: «Dem som syndar inför alla skall du tillrättavisa inför alla, så att även de andra tar varning» (1 Tim 5:20).

Församlingen ska genom sin kallade pastor använda lösenyckeln och bindenyckeln för de troendes själars eviga väl. Nyckelmakten är lika giltig när den används av pastorn som av lekfolket. Det betyder att den förlåtelse pastorn uttalar över en syndare och över alla syndare när han framsäger avlösningen från altaret är giltigt hos Gud i himmeln. Paulus skriver till korinterna: «Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss» (1 Kor 4:1).

Vad är bikten?

Bikten består av två delar. Den första är att vi bekänner våra synder. Den andra är att vi tar emot absolution eller syndernas förlåtelse av pastorn eller en medkristen, som av Gud själv, och så tror fullt och fast utan att tvivla, att våra synder verkligen är förlåtna inför Gud i himmeln. Inför Gud ska vi erkänna att vi är skyldiga till alla synder, även sådana som vi inte vet om. En sådan syndabekännelse har vi i Herrens bön. Men för pastorn ska vi bara bekänna de synder som vi vet om och som plågar våra samveten.

För att ta reda på vilka våra synder är ska vi pröva oss själva inför Guds tio bud. Vi ska fråga oss om vi som far, mor, son, dotter, arbetsgivare eller arbetstagare varit olydig, otrogen eller lat? Har vi skadat någon med ord eller gärningar? Har vi varit oärlig, vårdlös, slösaktig eller gjort något annat orätt? Vi kommer att inse att vi har syndat mot några eller många av dessa. Lagen har avslöjat våra synder. Men det är också först då förlåtelsen har någon verkan.

Den ångerfulle syndaren skall få försäkran om sina synders förlåtelse antigen från en medkristen eller från pastorn. Får man det från en medkristen så sker det som regel i vardagen när man umgås varandra. Pastorn kan man uppsöka om man vill bikta sig och få förlåtelse, eller också så får man det i gudstjänsten. Den medkristna eller pastorn kan säga till dig: På vår Herre Jesu Kristi befallning förlåter jag dig dina synder i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.

Biktens första del består alltså av att vi erkänner att vi är syndare som förtjänar Guds straff. Vi kan bekänna med David: «Ty jag känner mina överträdelser, och min synd är alltid inför mig. Mot dig allena har jag syndat och gjort vad ont är i dina ögon, för att du må befinnas rättfärdig i dina ord och rättvis i dina domar» (Ps 51:5-6).

Vi bekänner våra synder därför att Gud i sitt ord uppmanar oss att göra det: «Bekänn det nu, Herren, era fäders Gud, och gör hans vilja» (Esra 10:11). Vi bekänner dem också därför att vi vet och tror att det finns förlåtelse för våra synder: «Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet» (1 Joh 1:9).

Gud vill att vi ska bekänna att vi är helt och hållet syndiga, både att vi är syndiga av naturen och att vi har syndat mot honom i tankar, ord och gärningar: «Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig» (Ps 51:7). «Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt» (Jak 2:10). «Vem märker själv hur ofta han felar? Förlåt mig mina hemliga brister» (Ps 19:13).

Gud vill också att vi skall bekänna att våra synder har skilt oss från honom och att vi endast förtjänar döden: «Det är era missgärningar som skiljer er och er Gud från varandra» (Jes 59:2). «Ty syndens lön är döden» (Rom 6:23).

Gud leder oss genom sin lag att inse och känna våra synder så att vi bekänner dem: «Men vi vet att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud. Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd» (Rom 3:19-20). «Det var först genom lagen jag lärde känna synden. Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär» (Rom 7:7).

Biktens första del består av att vi bekänner våra synder. Biktens andra del är att höra det tröstefulla budskapet att våra synder är förlåtna, det som vi kallar absolution eller avlösning: «Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde inte min missgärning. Jag sade: Jag vill bekänna för Herren mina överträdelser. Då förlät du mig min syndaskuld» (Ps 32:5). «Jesus sade till den lame: Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna» (Matt 9:2).

Detta tröstefulla budskap får vi höra av pastorn i gudstjänsten när han säger: På vår Herre Jesu Kristi befallning förlåter jag dig dina synder i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Vi kan ibland också behöva bikta oss enskilt för vår pastor när vi söker försäkran om förlåtelse för en synd som särskilt plågar vårt samvete och varje pastorn är beredd att lyssna till detta: «Ty mina missgärningar går mig över huvudet, såsom en svår börda är de mig för tunga» (Ps 38:5). «Ni vet också hur vi förmanade och uppmuntrade var och en av er som en far sina barn» (1 Tess 2:11).

Den absolution som pastorn ger oss ska vi ta emot som från Guds själv och tro att våra synder är förlåtna också inför Gud i himlen: «Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen» (Matt 16:19).

När vi har syndat mot en medkristen så vill Gud att vi ska bekänna denna synd för honom: «Bekänn alltså era synder för varandra» (Jak 5:16). «Om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva» (Matt 5:23-24). När vi så bekänt vår synd ska vi ta emot den absolution som en medkristen ger oss som från Gud själv och tro att våra synder är förlåtna också inför Gud i himlen.

Nyckelmakten och bikten är alltså förlåtelse i praktiken. Nyckelmakten har givits till alla kristna. De utser själv någon att förvalta denna makt att lösa och binda någon i deras synder på deras vägnar. Denne förvaltare kallar vi som regel pastor. I bikten bekänner den ångrande syndaren sin synd och ber om förlåtelse. Den ges honom av pastorn i gudstjänsten, i den enskilda bikten eller också av den medkristne. Förlåtelsen är giltig därför att Gud har förlåtit oss på grund av sin son Jesus Kristus. Därför förlåter han också oss våra synder genom våra medkristna. I Jesu namn. Amen.

Förlåtelsens budskap

Föredrag i S:t Johannes församling.

Lepplax bykyrka, 5 okt 2013.

Av Øyvind Edvardsen

Förlåt oss våra skulder

I femte bönen i Herrens bön ber vi Gud förlåta oss våra skulder, vi ber: «Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss.» Det var denne bön Jesus lärde sina egna lärjungar att be. Han sa själv att deras ord skulle vara få, de skulle inte babbla på som hedningarna. Jesus lärde sina lärjungar en mycket enkel och konkret bön som också är den bön vi ber i vårt dagliga andaktsliv och i gudstjänsten. I mycket korta satser sammanfattade Jesus vad vi som kristna skall be om. Han sammanfattade i Herrens bön, Fader vår, allt som behöver att bes om och för här på jorden.

Martin Luther har kommit med en förklaring till Herrens bön i sin lilla katekes, och i förklaringen till femte bönen skriver Martin Luther:

«I denna bön ber vi att vår himmelske Fader inte ska se på våra synder eller för deras skull vägra att höra våra böner. Vi är inte värda att få något som vi ber om, och vi kan inte förtjäna det, men vi ber att han ska ge oss alltsammans av nåd. Ty vi syndar varje dag på många sätt och förtjänar inget annat än straff. Därför vill också vi av hjärtat förlåta och gärna göra gott mot dem som syndar mot oss.»

I sin förklaring visar Luther oss vad denna bön kort innebär. För det första ber vi Gud om att han inte skall tillräkna oss våra synder. Det hela börjar med ett erkännande av synd från vår sida. Vi känner våra synder och ber Gud att han inte tillräknar oss dem. Vi ber också att Gud inte stänger sina öron för vår bön på grund av våra synder. Därför han har all anledning att göra det. Vi har syndat mot Honom och hans bud.

Han behöver inte alls lyssna på oss. Men han vill lyssna på oss. Enbart på grund av sin egen godhet och nåd lyssnar han på våra böner om förlåtelse. Vi vet att vi är ovärdiga, men ber ändå om att han skall ge oss allt av nåd. Vi erkänner att vi syndar varje dag och förtjänar inget annat än straff. I den femte bönen erkänner vi vår synd och ber om förlåtelse för alla våra synder.

Den femte bönen säger också något om vår inställning till de som syndar mot oss. Det är viktigt att förstå att vår förlåtelse och vilja till att förlåta andras synder mot oss inte beror på den andra människans ånger. Det kan vara svårt att förstå, men så är det. Din förlåtelse hänger helt och hållet ihop med att Gud har förlåtit dig. Eftersom Gud har förlåtit dig alla dina synder förlåter också du dem som har syndat mot dig.

Din motivation till att förlåta andra kommer av att Gud har förlåtit dig. Den kommer inte av att den som har syndat mot dig har bett om förlåtelse eller vist ånger eller botfärdighet eller frukter av botfärdighet. Vi har kanske lätt för att tänka så om förlåtelsen, att det beror på om syndaren visar sig botfärdig eller inte. Men Jesus lär oss annorlunda. Vår förlåtelse kommer av att vi själva är förlåtna av bara nåd, helt oförtjänt. Nåden är nyckeln till att förstå Guds förlåtelse som han också vill att vi skall ge andra. Vi kan inte ställa upp några krav för att förlåta andra eftersom Gud inte har ställt sådana krav till oss. Vi förlåter därför att Gud har förlåtit oss. Därför ber vi: «Förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss.»

Vår motivation till att förlåta andra kommer av att Gud har förlåtit oss alla våra synder i Jesus Kristus. Därifrån kommer vår motivation. Om en syndare vägrar ångra sin synd och be om förlåtelse för det som han har gjort har Gud givit oss makten att binda denne i hans synd. En obotfärdig syndare som inte ångrar sig säger ifrån sig Guds förlåtelse i Kristus. Han säger nej tack till det Gud har att ge. En sådan syndare har Gud befallt oss att inte förlåta, utan honom måste vi binda i hans synder med det mål att han kommer till insikt om sin egen synd. Jesus säger: «Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden» (Joh 20:23). Vi kommer att behandla ämnet nyckelmakten och bikten utförligare i nästa föredrag.

Förlåtelse förutsätter lagen

När människor vill ha förlåtelse så betyder det att de har drabbats av lagen. Därför börjar en undervisning om förlåtelsen med en undervisning om lagen. Lagen står i motsats till evangeliet. Det kommer före evangeliet och har som syfte att leda människor till evangeliet. Guds lag uttrycker hur Gud vill att vi ska leva enligt hans vilja. När vi misslyckas och bryter mot hans lag så straffar Gud oss. Lagen kräver fullkomlighet av oss. Det gäller både i våra tankar, i våra ord och i våra gärningar.

Lagen kräver inget mindre än 100 % perfektion av oss människor: «Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig» (3 Mos 19:2). Lagen kräver att vi är perfekta, heliga, både i vår natur och i det sätt vi handlar. Om vi felar att leva upp till Guds standard så kommer domen över oss omedelbart: «Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter» (Gal 3:10).

Lagen är nyttig för människan i denna syndiga värld. Lagen hindrar kaos och gör så att det finns ordning i samhället. Regler och lagar skapad av människor finns för att leda syndiga människor på ett ordentlig sätt. Gud ger oss jordiska välsignelser när vi håller lagen, och han straffar oss när vi bryter mot den samma lagen: «Ty jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led, när man hatar mig, men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina bud» (2 Mos 20:5-6).

Guds lag är bra för detta livet. Det ger ordning i samhället och i våra liv. Dess huvudfunktion är dock att avslöja människans synd: «Vad skall vi då säga? Att lagen är synd? Nej, visst inte! Men det var först genom lagen jag lärde känna synden. Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär. Men synden grep tillfället och väckte genom budordet alla slags begär i mig. Ty utan lagen är synden död» (Rom 7:7-8).

Men vi tycker egentligen inte om att tala om synden, gör vi väl? När synden visar sig i våra liv så kan det kännas mer bekvämt att ge den namn som erfarenhet, att lära, att växa. Livet är ju i princip som en inlärningsprocess, eller hur? Men syndar vi kanske också medan vi växer i livserfarenhet och lärdom? Om livet inte var något annat än att växa i erfarenhet och att lära från sina misstag, fast med inget tal om synden, vem hade då behövd förlåtelse?

Utan synd behövs ingen förlåtelse. Lagen är därför helt nödvändig för att avslöja vad synd verkligen är och visa oss resultaten av synden. Gud ber oss att älska honom över allt annat. Vi måste erkänna att det gör vi ofta inte. Resultaten av att inte älska Gud och och av att synda på något annat sätt är döden: «Den som syndar, han skall dö» (Esek 18:4).

Konsekvensen av vår synd mot Gud är döden. Och döden är inte tidsbegränsad, utan den är evig. Gud skapade oss för sig själv och har givit oss vår nådatid här på jorden. När den tiden är över låter han oss dö. På grund av synden kommer han att låta oss dö. På den sista dagen kommer han att uttala sin dom över människans synd: «Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar» (Matt 25:41). Vid den här tiden har lagen utfört vad den skulle. Den har dömd oss till helvetet.

Vi kan anta att de människor som söker förlåtelse för sina synder har just denna lagen skrikande i sina hjärtan. Hos dem har också lagen gjort sitt. Den har krossat deras hjärtan och visat dem deras synd. Lagen har visat oss vår synd. Som troende Guds barn så söker också vi förlåtelsen därför att lagen har uppenbarat vår synd. Den har uppenbarat vår svaghet och våra brister. Vi kan gå ut ifrån att alla som sitter i kyrkbänken på söndagar redan har lagen som anklagar dem. Då har lagen gjort sitt, den har förberedd vägen för evangeliet.

Förlåtelse kommer genom evangeliet

Medan Guds lag dömer oss alla till helvetet, så förklarar evangeliet från den samme Gud oss alla rättfärdiga! Evangeliet talar till det tungade hjärtat i människan och ger honom vad han varken förväntar eller förtjänar. Jesus säger till honom: «Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila» (Matt 11:28). Gud erbjuder en fri gåva, utan skyldigheter från vår sida.

Paulus skriver: «Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig» (Ef 2:8-9). Guds gåva till oss er inte något som endast varar en liten stund eller endast så länge vi lever här på jorden. Guds kärlek till oss är evig, som Jeremia skriver: «Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbli över dig» (Jer 31:3).

Gud ger det längtande och förskräckta hjärtat i de troende vad de behöver, men som de inte förtjänar. Gud ger oss vad vi inte förtjänar. I evangeliet ger Gud oss syndernas förlåtelse. Denna förlåtelse kommer inte med några krav på oss att vi måste ge något tillbaka. Gud förlåter oss fritt och villkorslöst. Och han gör det om och om igen. Gud ger oss förlåtelsen genom orden som Jesus själv talar i Bibeln och han ger det genom pastorer och lärare när de förkunnar Guds förlåtelse. Han gör det när en troende förlåter en annan.

Guds förlåtelse är en grundläggande ingrediens i en kristens dagliga liv. Martin Luther talar om den dagliga omvändelsen. Här är förlåtelsen viktig. När man som kristen kämpar med synden behöver man dagligen Guds förlåtelse för att kunna fortsätta livet. Och denna förlåtelse äger vi i Jesus. Han skänker oss denna gåva. Förlåtelsen för våra synder. Vi är alla ovärdiga denna gåvan. Det finns ingen som förtjänar Guds förlåtelse mer än andra. Ingen av oss förtjänar det, vi får det vi inte kan begära. Vi får det fritt och för intet.

På grund av Kristus och hans offer för oss på korset får vi förlåtelse från alla våra synder: «Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem» (Rom 3:23-24). Kristus har inte glömd någon av oss. Alla människor är räknad med i betalningen och alla deras synder är utstrukna. Kristus har gjort en full och komplett betalning för oss med sin egen kropp och blod: «Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd» (1 Joh 1:7).

I evangeliet ger Gud frälsning till alla syndare. Det fungerar helt annorlunda från lagen som endast erbjuder frälsning åt dem som håller lagen. Vi känner ingen annan än Jesus Kristus som har uppfylld hela lagen. Det finns ingen annan än honom som har gjort det. Men det behövs heller ingen annan. Det var tillräckligt att Kristus höll lagen. Han gjorde det för oss så att vi blir frälst och förlåten genom evangeliet.

Förlåtelse genom Lammets blod

Hur vet vi att förlåtelsen vi får av Gud är fullständig och tillräcklig? Var ligger vår säkerhet om förlåtelsen och därmed också frälsningen? Beror vår visshet och säkerhet om frälsning på de ord som kommer ur vår mun, eller beror de på dem ord som Gud talar till oss i sitt Ord? Paulus skriver till korinterna om Kristi försoning: «Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord» (2 Kor 5:19).

Vem var det som försonade vem med vem? Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han försonar inte, utan han försonade! Försoningen är avklarad. Tidsformen här är avgörande. Det finns ingen fortsatt försoning för våra synder. Utan den har Gud gjort i Kristus en gång för alla. Våra synder är redan förlåtna. Gud har anförtrott oss är att sprida dessa ord om försoningen i Kristus, därför att det är endast i Kristus som försoningen finns.

Paulus fortsätter: «Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud» (2 Kor 5:21). Jesus var utan synd. Gud gjorde honom till synd i vårt ställe. Gud tillräknar inte oss våra överträdelser för Kristi skuld. I Kristus står vi rättfärdiga inför Gud. Förlåtelsen och frälsningen får vi i Kristus allena. Den beror inte på oss.

Vi måste inte uttala förlåtelsen eller höra förlåtelsen uttalat av andra för att ha visshet om frälsningen. Vi är redan förlåtna i Kristus. Gud HAR försonat HELA världen med sig själv i Kristus. Därför får vi stå rättfärdiga inför Gud. Det är ett fullbordat faktum och det inkluderar hela världen, dvs alla människor till alla tider. På grund av Kristi lidande, död och uppståndelse står vi rättfärdiga inför honom. På grund av Kristus har vi säkerhet om vår förlåtelse och vår frälsning.

Jesaja skriver att Jesus var som ett lamm som fördes bort för att slaktas då han gick i döden för våra synder, han skriver: «Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och inte öppnade sin mun, lik ett lamm som förs bort att slaktas, och lik ett får som är tyst inför dem som klipper det – ja, han öppnade inte sin mun» (Jes 53:7). Han skriver i verserna före att all vår synd blev lagd på detta lam:

«Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår blir vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men Herren lät allas vår missgärning drabba honom» (Jes 53:4-6).

Herren lade alla våra synder på sin egen son Jesus Kristus. Han var lammet som tog bort världens synd och skuld med sitt eget blod. Då Jesus kom till döparen Johannes vid Jordanfloden sade Johannes om Jesus: «Se Guds lamm, som tar bort världens synd» (Joh 1:29). Jesus började här sin offentliga verksamhet. Det var en del av hans ställföreträdande liv för oss. I sitt liv höll han lagen fullkomligt för oss. Han tog bort världens synd med sitt fullkomliga liv och med sin död på korset.

I Uppenbarelseboken läser vi om Lammet som har segrat och sitter vid Herrens tron i himmeln: «Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen» (Upp 5:12). Lammet som BLEV slaktat. Slaktningen är alltså fullbordat. Blodet är utgjutit för våra synders skuld. Det är färdigt. Lammet är slaktat. Och nu sitter han på Herrens tron i himmeln som segrare för att ta emot tacksägelse och ära:

«Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet, ja, allt som finns i dem hörde jag säga: 'Honom som sitter på tronen, honom och Lammet, tillhör tacksägelsen och priset, äran och makten i evigheternas evigheter'» (Upp 5:13).

Vi utgjuter inte Lammets blod genom att uttala förlåtelsens ord från våra läppar. Lammets blod utgöts en gång förr alla för 2000 år sedan på ett kors på Golgata. Vissheten och säkerheten om att vi är förlåtna har vi i detta fullbordade faktum att Kristus har dött för våra synders skuld. Våra synder är redan borttagna. Vi får förlåtelse genom Lammets blod, ja, vi får förlåtelsen på grund av det som Lammets blod har gjort för oss. Därför får vi förlåtelsen. Därför äger vi den här och nu. På grund av Lammets blod.

Förlåtelse ger frihet och leder till ett heligt liv

Förlåtelsen som Gud ger oss på grund Kristi offer för oss säkrar inte bara evigheten i himmeln för oss. Den gör oss också fria i den här välden. Förlåtelse från synd frigör oss från syndens slaveri. Som Guds barn är vi fri ifrån lagen. Vi är fri ifrån den lagen som dömer oss till helvetet. Vi är också fri ifrån den lagen som styrde israeliternas liv i GT i den minsta detalj. Förlåtelse sätter oss fri. Vi är fri ifrån lagen. Och denna frihet är mycket dyrbar för oss som är friköpt i Kristi blod. Det är också ett stort glädjebudskap till dem som fortfarande är bundna i sina egna mänskliga lagar och som plågas av sitt eget samvete.

Vi är fria eftersom vi har blivit omvända av Gud själv genom hans Ord och fått förlåtelsen som Jesus vunnit för oss på korset. Vi är inte vad vi en gång var, vi är nu en ny skapelse: «Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit» (2 Kor 5:17). Vi är alltså en ny skapelse. I Kristus blir vi också heliga, vi helgas i Honom:

«Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod» (Kol 3:12). Vi är Guds älskade barn, arvingar till det eviga livet: «Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom» (Rom 8:17)

Som vi förstår så är vi fria medborgare i Guds rike. Vi är fri ifrån lagens som dömer oss: «Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror» (Rom 10:4). Denna frihet har givits oss genom evangeliet. Vi är rättfärdiga på grund av Kristus: «Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem» (Rom 3:23-24).

Denna frihet ger vi inte ifrån oss så lätt. När människor försöker att lägga en börda på oss med människoskapta lagar så kan vi stå emot med orden från Paulus: «Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket» (Gal 5:1).

Friheten vi har genom Kristus och kunskapen om att vi är förlåtna för Kristi skuld allena bör leda oss till att förlåta varandra. Vi vet att vi förtjänar inget av det som Gud har givit oss. Allt vi har tillhör Honom. Våra liv tillhör Honom. Han har skapat oss för sig själv. Därför kommer vi i våra liv tillsammans med andra syndare förlåta dem och bära över med dem såsom Gud har gjort med oss. Vi vill förlåta dem som står i skuld till oss om och om igen eftersom vi vet att Kristus har förlåtit oss. Amen.

Seger på grund av Lammets blod

Av Øyvind Edvardsen

Predikan över Upp 12:7-12. Mikaelidagen. 29 sep 2013 – Lepplax.

En strid uppstod i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han var inte stark nog, och det fanns inte längre någon plats för dem i himlen. Och den store draken, den gamle ormen, som kallas Djävul och Satan, han som bedrar hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga:

«Nu har frälsningen
och makten och riket
blivit vår Guds
och väldet hans Smordes.
Ty våra bröders åklagare
har blivit nerkastad,
han som dag och natt
anklagade dem inför vår Gud. 

De övervann honom genom Lammets blod
och genom sitt vittnesbörds ord.
De älskade inte sitt liv så högt
att de drog sig undan döden. 

Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem!
Men ve dig, du jord och du hav,
ty djävulen har kommit ner till er i stor vrede,
eftersom han vet att hans tid är kort.» 

En åklagare är en människa som anklagar brottslingen för hans brott mot överhetens lag. I en rättegång stiger åklagaren fram för domaren för att visa upp bevisen för alla brott som den åklagade har begått. Det är inte åklagaren som har fått den åklagade att begå brotten. Han ska endast nu i efterhand bevisa för domaren att brott har begåtts och att den som sitter åklagad är den skyldige.

Ibland är bevisen överväldigande så att det är mycket lätt för domaren att döma. I andra fall är bevisen mycket dåliga och bristfälliga, ibland så dåliga att den åklagade frias och slipper straff. Åklagaren når ibland fram med sina bevis, ibland inte. Ibland kommer domaren fram till att det inte är bevisat att den som sitter som åklagad har begått något brott och han sätts fri. I en rättegång är bevisen mycket viktiga. Kan inte skuld bevisas så frias man från skuld och straff och får gå fri.

Alla människor här på jorden har en åklagare som sitter framför domaren för att få oss dömda för våra brott mot lagen. Åklagaren kallas Satan och domaren är Gud Fader allsmäktig i himmeln. Skillnaden från en världslig åklagare och Satan är att Satan också bidrar till våra synder. Ja, inte endast det, utan han är roten till allt ont som vi gör. Det var genom honom som synden kom in i världen. Han frestade kvinnan i Edens lustgård och bad Adam och Eva att bryta mot Guds bud. Djävulen lurade människan, han kom som en orm och slingrade sig för att föra människan bort ifrån Gud. Och han lyckades.

Djävulen lockar först människan till synd och sedan springer han till Gud och berättar om allt det felaktiga som vi har gjort. Så länge vi inte har någon annan som betalar för vår synd och skuld så är också bevisen han lägger fram för Gud övertygande och vi har ingen möjlighet för att frias. Det finns ingen ursäkt för oss, även om det är Djävulen som har lockat oss.

Den synd han tog med sig till Adam och Eva har följt varje släkte till denna dag. Vi står alla åklagade inför Herren. Och bevisbördan talar klart och tydligt mot oss. Ensamma, utan någon som kan betala priset för vår skuld, så döms vi till döden och en evighet utanför Guds åsyn. Därför att dét är det verkliga straffet, att vara skild från Gud och hans härlighet.

Vi får vara tacksamma att Gud vår Fader inte ville sitta stilla och se på att Djävulen först frestar oss och sedan anklagar oss. Denna situation är ohållbar för Gud, därför att han älskar oss som är hans barn. Han satte därför igång en stor räddningsoperation för att fria oss från Djävulens onda taktik. Gud blev själv människa då han sände sin ende son Jesus Kristus till jorden för att frälsa alla människor från deras synder.

Gud sände sin frälsningsman till jorden för att frälsa oss från all vår synd och skuld. Gud blev människa i Jesus Kristus. Jesus Kristus uppfyllde Guds egen lag fullkomligt i vårt ställe. Han levde det fullkomliga livet som vi inte kunde leva. Han gav sig frivilligt i döden för vår skuld. Han betalde priset för vår synd och skuld. Han offrade sin egen kropp och sitt eget blod för vår skuld. Han var Lammet som blev slaktat. Genom sitt blod segrade han över Djävulen.

Under hela denna räddningsoperation, under hela Jesu liv på jorden där han aktivt uppfyllde lagen i vårt ställe och sedan då han slutligen lät sig korsfästas och dödas för våra synder, under hela denna tid pågick det en kamp mellan de goda och onda änglarna i himmeln. Kampen stod mellan Mikael och hans goda änglar och draken och hans onda änglar. Det var en kamp som handlade om vårt eviga liv. Draken och hans änglar förlorade kampen. Då Jesus Kristus utgöt sitt blod för oss och sedan stod upp igen som segerherre då var också kampen i himmeln över.

Draken, som är Djävulen och Satan, kastades ner på jorden med sina onda änglar. Han hade förlorat kampen mot ett oskyldigt lamm som utgöt sitt blod för hela världen. Gud lamm segrade över Djävulen. Djävulen förlorade där också makten att anklaga oss. Han kan inte längre stiga fram för Guds tron och peka på oss som syndare därför att Jesus Kristus har betalat skulden. Vi är rentvättade i Lammets blod. Vi får stå rena och skuldfria inför Herren.

Gud har försonat hela världen med sig själv i Jesus Kristus. Det är vår seger och Djävulens förlust. Hans listiga angrepp har inte längre makten att ställa oss blottade från försvar inför domaren eftersom Guds eget Lamm har sonat vårt straff. Mängden bevis talar nu entydigt till vår fördel. Genom sin seger har Gud gjort oss rättfärdiga inför honom. Detta är en objektiv sanning.

Det finns inget för oss att lägga till rättfärdiggörelsen och frälsningen. När Jesus hängande på korset ropade ut att det var fullbordat så var det verkligen det. Han hade gjort det han kom för att göra. Och med hans uppståndelse kom den verkliga segern över Djävulen och hans onda änglar. De förlorade striden som pågick i den andliga världen och kastades ner på jorden för en kort tid och med begränsat makt.

Om Mikael och hans änglar vet vi inte så mycket. Namnet Mikael betyder ”Vem är som Herren?” Vi är inte säkra på just vem han är. Några bibelställen hos Josua och Daniel identifierar honom som ledare och prins över härskarorna. Han kan vara lik med Frälsaren själv, men han kan också vara lik med en ärkeängel.

Vi vet inte säkert, och det är heller inte viktigt. Det viktiga är att de goda änglarna vann över de onda änglarna. Draken identifieras som Djävulen och Satan. Vi har redan visat att Satan har agerat som vår åklagare. Satan betyder åklagare, medan Djävulen är den som sprider lögn och bedrar. De är en och samma person.

Vi har segrat över Djävulen på grund av Lammets blod. Jesu Kristi blod har givit oss segern över vår åklagare. Segern er också vår på grund av det vittnesbörd om frälsningen som har burits fram till denna dag. Evangeliet, de goda nyheterna om frälsningen i Jesus Kristus allena ger oss också segern. Evangeliet berättar om att Jesus har offrat sig själv för oss och försonat oss med Fadern.

Detta evangelium tas emot i tro som Gud själv verkar i oss genom sin Helige Ande. På grund av detta budskap som tas emot i tro är det sant när Bibeln säger att de övervann Djävulen på grund av vittnesbördet. Det är ett faktum. Vi är frikända. Därför kan inte längre Satan anklaga oss.

Samtidigt som vi vet att vi har segern på grund av Lammets blod och på grund av förkunnelsen av evangeliet så vet vi också att vi inte är i himmeln ännu. Efter att Djävulen och hans änglar kastades ner på jorden sätter de all sin begränsade makt in på att tysta ner förkunnelsen av evangeliet om Lammets blod som offrades för vår skuld. Det står att Djävulen har kommit ner i stor vrede och han kämpar dag och natt för att leda människor långt bort från Guds Ord om frälsningen i Jesus Kristus.

Han gör det på många sätt. Han gör det genom att så tvivel i människors hjärtan om hela Bibeln verkligen är sann. Han gör det när han leder människor till att lita på sitt eget förnuft och logiskt tänkande i ställe för att underordna sig hela Guds Ord. Han gör det när han förföljer kristna för deras tros skuld, både med fysiska och psykiska angrepp. Han gör det när han skapar splittring i mänskliga relationer och splittring i kristna församlingar. Han gör det när han får människor att älska den här världen mer än den kommande. Han gör det när han får människor att leta efter svar på livets frågor inom sig istället för att söka i Guds Ord.

Djävulen är ond och vred. Han vill inte att någon ska komma till himmeln. Eftersom Jesus har vunnit det eviga livet för oss och vi äger det här och nu så vill djävulen med all sin makt försöka få oss att tvivla på detta budskap och få oss att fokusera på detta livet istället för det kommande livet. Han vill för allt i världen dra oss bort ifrån Guds rena Ord som vi finner i Bibeln. Han vill försöka att förmörka och fördunkla budskapet genom angrepp både från oss själv och från den oförståndiga världen utanför som inte tror allt Guds Ord.

Men vi behöver inte oroa oss så länge vi håller oss till Guds rena Ord. Där får vi full förvissning om att Jesus Kristus är vår Frälsare och han har gjort upp för alla våra synder. Djävulen kan nämligen inte göra om det verk som Jesus har gjort för oss. Lammets blod är utgjutit, det kan ingen göra om intet. Evangeliet har bevarats och predikats till denna dag. Trots stora angrepp från draken och hans onda medhjälpare har evangeliet inte slutat att låta i världen. Gud har gett oss sitt Ord och han kommer också att bevara sitt Ord ibland oss även om det inte alltid ser så ut.

Faktiskt så har det sällan sätt ljust ut från människans synvinkel. Evangeliet har alltid varit under angrepp. Förkunnelsen om den villkorslösa betalningen som Jesus har gjort för oss och som är vår genom tron i våra hjärtan som Gud själv har skapat och som han håller levande genom sitt samma Ord, det Ord har alltid varit under hot från draken. Men Gud segrar alltid. Draken har begränsad makt och hans tid är kort. När vi förtröstar på Lammets blod som blev utgjutit för vår skuld så äger vi också segern. Den är vår. Jesus Kristus har vunnit den för oss. I Lammets blod har vi vår seger och där har vi vår trygghet i denna oroliga värld. Må den evige rike Gud välsigna och bevara oss i denna tro till evig tid. Amen.

Låt oss be.

Vi tackar dig vår käre Gud och Fader för att du sände din egen Son till oss så att han kunde betala för vår synd och skuld. Tack för att du har segrat över Satan och alla hans änglar. Tack för att du har givit oss ditt eget rena och ofelbara ord i Bibeln. Tack för att du bevarar ditt Ord ibland oss så att vi alltid får ha säkerhet och trygg förvissning om Lammets blod som blev offrad för oss. Vi ber dig att du låter ditt klara evangelium låta till du kommer igen för att ta oss hem till dig i himmeln. Vi ber dig att du bevarar oss från alla djävulens angrepp och bevarar oss i tron på dig till evig tid. I Jesu Kristi namn. Amen.