Förlåtelse i praktiken – Nyckelmakten och bikten

Föredrag i S:t Johannes församling.

Lepplax bykyrka, 5 okt 2013.

Av Øyvind Edvardsen

Vad är nyckelmakten?

Katekesen beskriver nyckelmakten som den särskilda fullmakt som Kristus har gett sin kyrka på jorden att förlåta de botfärdiga syndarna deras synder och att binda de obotfärdiga i dem, så länge de inte ångrar sig.

Bibeln lär att nyckelmakten har givits åt alla troende, alle kristna innehar denna makt. Johannes skriver: «Sedan han sagt detta, andades han på dem och sade: 'Tag emot den helige Ande! Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden'» (Joh 20:22-23).

Matteus skriver också om nycklarna: «Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen» (Matt 16:19). Med nycklarna menar Kristus den särskilda fullmakt han ger åt oss att antigen förlåta synder (lösenyckeln) eller att inte förlåta synder (bindenyckeln).

Nyckelmakten är en särskild fullmakt som Gud gett till kyrkan, dvs. alla troende människor, det som vi också kallar det allmänna prästadömet. Matteus skriver: «Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen. Ty där två eller tre är samlade i mitt namn, där är jag mitt ibland dem» (Matt 18:18,20).

Vi ser att denna makt att lösa och binda människor i deras synd är kopplat till att samlas som troende. Det vare sig i den kristna familjen eller i den lokala kristna församlingen. Att vi som kristna är präster i Guds ögon ser vi i Petrus första brev där han skriver till skingrade kristna för att uppmuntra dem: «Ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus» (1 Pet 2:9).

Från Matteus 18 får vi veta hur vi ska använda nyckelmakten mot en broder som har syndat:

«Om din broder har begått en synd, så gå och ställ honom till svars enskilt, mellan fyra ögon. Om han lyssnar på dig, har du vunnit din broder. Men om han inte lyssnar, ta då med dig en eller två andra, för att varje sak må avgöras efter två eller tre vittnens ord. Lyssnar han inte till dem, så säg det till församlingen. Lyssnar han inte heller till församlingen, då skall han vara för dig som en hedning och publikan. Amen säger jag er: Allt vad ni binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad ni löser på jorden skall vara löst i himlen» (Matt 18:15-18).

Målet med denna framfärd är alltid att vinna syndaren tillbaka. Dessa verser får aldrig förstås som en enkel 3-stegs modell för bannlysning och uteslutning ur en församling. Mycket tålamod bör vara involverad i en sådan process. Och som oftast stannar det med att syndaren lyssnar på sin broder och omvänder sig.

När vi använder bindenyckeln mot en broder så betyder det att den obotfärdiga broder drar dom över sig. I praktiken vill en som är obotfärdig inte längre har tillträde till Herrens nattvard och till slut uteslutas ur församlingen. Gud vill att vi ska använda bindenyckeln för att försöka föra syndaren till omvändelse genom att förkunna Guds dom över honom.
«... överlämna den mannen åt Satan till köttets fördärv, för att anden skall bli frälst på Herrens dag» (1 Kor 5:5).

Motsvarande skall vi använda lösenyckeln för att förlåta den ångerfulle syndaren. «Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet» (1 Joh 1:9). Och i Johannesevangeliet står det: «Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna» (Joh 20:23). Gud vill att vi ska använda lösenyckeln för att trösta den ångerfulle syndaren genom att förkunna Guds förlåtelse över honom.

David som på många sätt var en stor syndare bad själv Gud om att få bli löst och få säkerhet om sina synders förlåtelse: «Låt mig känna fröjd och glädje, låt de ben som du har krossat få fröjda sig. Vänd bort ditt ansikte från mina synder, och utplåna alla mina missgärningar» (Ps 51:10-11). Kristus gav nyckelmakten till alla troende för att de skulle förlåta och trösta den ångerfulle, och vägra förlåtelse för att varna den obotfärdige.

Till att förvalta nyckelmakten för sig kallar de kristna församlingarna pastorer. De kallas för att vaka över själarna i församlingen och därmed också förvalta nyckelmakten. «Lyd era ledare och rätta er efter dem, ty de vakar över era själar och skall avlägga räkenskap. Se till att de kan göra detta med glädje och inte med tungt hjärta, för det skulle inte vara lyckligt för er» (Heb 13:17).

Paulus skriver till Timoteus att han ska använda nyckelmakten offentligt i församlingen: «Dem som syndar inför alla skall du tillrättavisa inför alla, så att även de andra tar varning» (1 Tim 5:20).

Församlingen ska genom sin kallade pastor använda lösenyckeln och bindenyckeln för de troendes själars eviga väl. Nyckelmakten är lika giltig när den används av pastorn som av lekfolket. Det betyder att den förlåtelse pastorn uttalar över en syndare och över alla syndare när han framsäger avlösningen från altaret är giltigt hos Gud i himmeln. Paulus skriver till korinterna: «Som Kristi tjänare och som förvaltare av Guds hemligheter skall man alltså betrakta oss» (1 Kor 4:1).

Vad är bikten?

Bikten består av två delar. Den första är att vi bekänner våra synder. Den andra är att vi tar emot absolution eller syndernas förlåtelse av pastorn eller en medkristen, som av Gud själv, och så tror fullt och fast utan att tvivla, att våra synder verkligen är förlåtna inför Gud i himmeln. Inför Gud ska vi erkänna att vi är skyldiga till alla synder, även sådana som vi inte vet om. En sådan syndabekännelse har vi i Herrens bön. Men för pastorn ska vi bara bekänna de synder som vi vet om och som plågar våra samveten.

För att ta reda på vilka våra synder är ska vi pröva oss själva inför Guds tio bud. Vi ska fråga oss om vi som far, mor, son, dotter, arbetsgivare eller arbetstagare varit olydig, otrogen eller lat? Har vi skadat någon med ord eller gärningar? Har vi varit oärlig, vårdlös, slösaktig eller gjort något annat orätt? Vi kommer att inse att vi har syndat mot några eller många av dessa. Lagen har avslöjat våra synder. Men det är också först då förlåtelsen har någon verkan.

Den ångerfulle syndaren skall få försäkran om sina synders förlåtelse antigen från en medkristen eller från pastorn. Får man det från en medkristen så sker det som regel i vardagen när man umgås varandra. Pastorn kan man uppsöka om man vill bikta sig och få förlåtelse, eller också så får man det i gudstjänsten. Den medkristna eller pastorn kan säga till dig: På vår Herre Jesu Kristi befallning förlåter jag dig dina synder i Faderns och Sonens och den helige Andes namn. Amen.

Biktens första del består alltså av att vi erkänner att vi är syndare som förtjänar Guds straff. Vi kan bekänna med David: «Ty jag känner mina överträdelser, och min synd är alltid inför mig. Mot dig allena har jag syndat och gjort vad ont är i dina ögon, för att du må befinnas rättfärdig i dina ord och rättvis i dina domar» (Ps 51:5-6).

Vi bekänner våra synder därför att Gud i sitt ord uppmanar oss att göra det: «Bekänn det nu, Herren, era fäders Gud, och gör hans vilja» (Esra 10:11). Vi bekänner dem också därför att vi vet och tror att det finns förlåtelse för våra synder: «Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet» (1 Joh 1:9).

Gud vill att vi ska bekänna att vi är helt och hållet syndiga, både att vi är syndiga av naturen och att vi har syndat mot honom i tankar, ord och gärningar: «Se, i synd är jag född, och i synd har min moder avlat mig» (Ps 51:7). «Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt» (Jak 2:10). «Vem märker själv hur ofta han felar? Förlåt mig mina hemliga brister» (Ps 19:13).

Gud vill också att vi skall bekänna att våra synder har skilt oss från honom och att vi endast förtjänar döden: «Det är era missgärningar som skiljer er och er Gud från varandra» (Jes 59:2). «Ty syndens lön är döden» (Rom 6:23).

Gud leder oss genom sin lag att inse och känna våra synder så att vi bekänner dem: «Men vi vet att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud. Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd» (Rom 3:19-20). «Det var först genom lagen jag lärde känna synden. Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär» (Rom 7:7).

Biktens första del består av att vi bekänner våra synder. Biktens andra del är att höra det tröstefulla budskapet att våra synder är förlåtna, det som vi kallar absolution eller avlösning: «Då uppenbarade jag min synd för dig och överskylde inte min missgärning. Jag sade: Jag vill bekänna för Herren mina överträdelser. Då förlät du mig min syndaskuld» (Ps 32:5). «Jesus sade till den lame: Var vid gott mod, mitt barn. Dina synder är förlåtna» (Matt 9:2).

Detta tröstefulla budskap får vi höra av pastorn i gudstjänsten när han säger: På vår Herre Jesu Kristi befallning förlåter jag dig dina synder i Faderns och Sonens och den helige Andes namn.

Vi kan ibland också behöva bikta oss enskilt för vår pastor när vi söker försäkran om förlåtelse för en synd som särskilt plågar vårt samvete och varje pastorn är beredd att lyssna till detta: «Ty mina missgärningar går mig över huvudet, såsom en svår börda är de mig för tunga» (Ps 38:5). «Ni vet också hur vi förmanade och uppmuntrade var och en av er som en far sina barn» (1 Tess 2:11).

Den absolution som pastorn ger oss ska vi ta emot som från Guds själv och tro att våra synder är förlåtna också inför Gud i himlen: «Jag skall ge dig himmelrikets nycklar. Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen» (Matt 16:19).

När vi har syndat mot en medkristen så vill Gud att vi ska bekänna denna synd för honom: «Bekänn alltså era synder för varandra» (Jak 5:16). «Om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva» (Matt 5:23-24). När vi så bekänt vår synd ska vi ta emot den absolution som en medkristen ger oss som från Gud själv och tro att våra synder är förlåtna också inför Gud i himlen.

Nyckelmakten och bikten är alltså förlåtelse i praktiken. Nyckelmakten har givits till alla kristna. De utser själv någon att förvalta denna makt att lösa och binda någon i deras synder på deras vägnar. Denne förvaltare kallar vi som regel pastor. I bikten bekänner den ångrande syndaren sin synd och ber om förlåtelse. Den ges honom av pastorn i gudstjänsten, i den enskilda bikten eller också av den medkristne. Förlåtelsen är giltig därför att Gud har förlåtit oss på grund av sin son Jesus Kristus. Därför förlåter han också oss våra synder genom våra medkristna. I Jesu namn. Amen.