Vapenrustningen

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!

Temat för den här söndagen är Trons fäste. Dagen firas på många håll till minne av reformationen, som man anser fick sin start med hammarslagen på Wittenbergs slottskyrkodörr den 31 oktober för 496 år sedan. Vår predikotext är från Ef 6:10–17:

Till sist, bli starka i Herren och i hans väldiga kraft. Tag på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot djävulens listiga angrepp. Ty vi strider inte mot kött och blod utan mot furstar och väldigheter och världshärskare här i mörkret, mot ondskans andemakter i himlarna. Tag därför på er hela Guds vapenrustning, så att ni kan stå emot på den onda dagen och behålla fältet, sedan ni fullgjort allt. Stå alltså fasta, spänn på er sanningen som bälte kring era höfter och kläd er i rättfärdighetens pansar och sätt som skor på era fötter den beredskap som fridens evangelium ger. Tag dessutom trons sköld. Med den kan ni släcka den ondes alla brinnande pilar. Tag emot frälsningens hjälm och Andens svärd som är Guds ord.

Helige Far, ge oss dessa vapen i rikt mått och försörj oss med den kraft vi behöver för att använda dem. Öppna våra hjärtan för ditt ord och ditt ord för våra hjärtan. Amen.

Efesierbrevet är skrivet under Paulus första fångenskap i Rom, ca 60–62. Det kännetecknas av en viktig undervisning om den nedbrutna skiljemuren, alltså hur hedningarna har lyfts upp till samma ställning inför Gud som judarna. Det undervisar om den kristna enheten och om hur Gud uppbygger sin församling med olika tjänster. Sedan följer förmaningar, bland annat förmaningarna till man och hustru med förebilden från Kristus och hans församling och till barn, tjänstefolk och chefer. Efter alla dessa fina förmaningar kommer så det sista: Ta till vara kraftkällan! Väx till!

Tillväxt i Guds rike 

Först ska vi lägga märke till att tillväxt i Guds rike, att bli stark, inte handlar om att vi själva blir starka. Det är en styrka i Herren och i hans väldiga kraft. Det är inte så att vi skulle bli starka i oss själva. Kraften är alltid hos Herren, och det är han som serverar den kraft vi behöver för stunden.

Vi lär oss av Paulus exempel i 2 Kor 12 att det inte är nyttigt för oss att känna oss starka. Paulus hade orsak att göra det: han hade fått vara med om en upplevelse som det egentligen inte var tillåtet för människor att uppleva. Men han hölls på mattan av en svaghet, troligen en sjukdom, som han kallade en törntagg i köttet, en Satans ängel som slog honom i ansiktet. Tre gånger bad han om befrielse, men varje gång fick han höra: 

Min nåd är nog för dig, ty kraften fullkomnas i svaghet.

Ändå kunde han säga (Fil 4:13):

Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.

Vilken paradox! Det är samma sanning som Johannes Döparen bekänner, med tanke på Jesus (Joh 3:30):

Han måste bli större och jag mindre.

Det här är den sanna tillväxten i Guds rike! Det är att vi själva avtar i kraft och förmåga, när vi ser på oss själva, och i stället blir Jesus större. Då kan han också komma över oss med sin kraft.

Vi ska nu se hur han vill förmedla den här kraften till oss, hur vi ska bli starka i Herren. Men först måste vi också säga några ord om vad vi behöver rustas inför.

Kriget

De bilder som Paulus använder här är hämtade från den romerske soldatens tunga rustning. En kristen kan liknas vid en soldat som rustar sig för krig. Det handlar om ett krig i andevärlden, mot ondskans andemakter i himlarna. Fienden är stark. Han beskrivs med ord som furstar, väldigheter, världshärskare här i mörkret. Det är minsann inte en fiende som vi ska ta lätt på. Han är listig och han har stor makt.

Det här kriget talade vi om på Mikaelidagen nyligen. Det är ett krig mellan Gud och hans änglar och djävulen och hans änglar på den andra sidan. Och djävulen har farliga allierade: närmast oss är vårt eget onda kött, som från vår födelse ägs av djävulen. Därnäst finner vi världen, som utifrån attackerar oss och söker stöd i vårt kött. De har som ett gemensamt syfte att förstöra och förkväva den tro som vi fick när Guds ord födde oss på nytt i vårt dop, och den tro som vi fått om vi gått bort från dopnåden och sedan väckts till nytt liv.

En härförare som går ut i krig vill segra och erövra. Det som vår fiende djävulen vill erövra är vår tro, så att vi avviker från den Herre som köpte oss med sitt blod på korset och som döpte oss för att vi alltid skulle vara hans och leva i hans gemenskap. 

Vår uppgift i striden är att behålla fältet. Att inte bli fångad av fienden eller att dö för hans pilar, svärd och spjut. Vi behöver vara rustade så att vi kan stå emot när den onda dagen kommer, den dag när pilarna blir extra många, när svärdshuggen viner. Ibland låter djävulen oss få vara någorlunda i fred. Men han sätter in attacker när vi minst anar det, ofta när vi är svaga rent fysiskt, så som han gjorde med Jesus när han var utmattad av fastande under 40 dagar. Den onda dagen kan vara över oss när vi minst anar det.

Rustningen

Vi kommer så till själva rustningen. De flesta av vapnen är försvarsvapen och skydd för våra svaga lemmar. Det finns ett enda anfallsvapen, och det är Guds ord, Andens svärd.

Det första vi spänner på oss är sanningens bälte. Bältet behövdes i striden för att den romerska soldaten inte skulle hindras att använda sina vapen. När djävulen först mötte människorna i Edens lustgård kom han med en förvrängning av sanningen. ”Inte var det väl så Gud menade ...”

Det här är början till att få oss på fall: att vi börjar tvivla på Guds ord. Det anfallet sker ofta försåtligt, så som Paulus beskriver i Rom 16:18: med milda ord och vackert tal. Befallningen där är klar och tydlig: Dra er ifrån dem! I Tit 3 får vi veta, att vi inte alltför länge ska hålla på med argumentation mot villfarelserna. Vi ska varna en eller två gånger, och sedan ska vi göra upp och visa ifrån oss villoläraren. Många tänker ändå att de kan fortsätta att strida. De ödar sina krafter i en strid som bara leder till utmattning, och som kan få andra att tro att det nog går bra att umgås med villfarelsen. Det är en falsk tro på egen kraft. Sanningen ska bekännas klart och tydligt, men när vi har bekänt sanningen och inte fått gensvar har vi en klar uppmaning att dra oss ifrån den som lär falskt.

Sedan ska vi klä oss i rättfärdighetens pansar. Med det menas den rättfärdighet som Jesus vann åt oss och alla människor. Det skedde på två sätt. Det ena var hans aktiva lydnad, alltså det att han levde rent och heligt, utan synd. Det andra var att han tog straffet för vår synd, hela världens synd, och betalade den skuld som vi hade dragit på oss genom att lida och dö. Den rättfärdigheten har han skaffat för hela världen. Den har han klätt på oss i vårt dop, så att vi har alla de frukter som hans rättfärdighet för med sig när vi lever i tron, samtidigt som vi är fria från vreden över våra synder. Och den rättfärdigheten vill han att vi klär på oss varje dag, när vi går till honom och bekänner våra synder och får visshet om förlåtelsen i hans dyrbara löften.

Skorna på fötterna, eller sandalerna som den romerske soldaten använde, var nödvändiga för att vara rörlig i striden. Det som gör oss rörliga är den beredskap att vittna om Frälsaren som fridens evangelium ger. Inga lagpåbud kan ge frimodighet och glädje att gå ut och sedan bli smädade och förtalade. Men evangeliet om vår Herre och Frälsare ger glädje att dela budskapet. Har vi ingen sådan glädje ska vi inte söka felet i att vi är för klena eller dåligt utrustade, utan då ska vi söka oss djupare in i fridens evangelium, läsa, studera och höra Guds ord allt flitigare. Där finns inspirationen.

Nästa utrustning är trons sköld, som vi håller fram när fienden skjuter sina pilar. Det är farliga pilar, för de brinner. De kan antända vårt sinne så att vi börjar drivas av fiendens tankar och makt. Trons sköld har sin förmåga att få pilarna att studsa, genom att vi håller fast vid att se på Jesus. Det är han som är trons hövding och fullkomnare. Det är han som ger tron och som stadfäster den. Börjar vi se på vår egen tro, eller någon annan förmåga hos oss, då går det illa.

Så har vi ännu frälsningens hjälm. Hjälmen skyddar vårt huvud, där vi samlar in iakttagelser om fiendens förehavanden genom alla våra sinnen. Där finns vårt intellekt, det som vi kallar förnuft och tanke. Ett sätt som djävulen använder för att få oss vilse är att leda in oss på sidospår. Vi börjar fastna i detaljer av läran och göra den till huvudsak. Ofta handlar det om spetsfundiga tankemodeller, som utgår från filosofi och logik, och så börjar centrum i vår tro attackeras bit för bit. Mot det angreppet ska vi hålla fram frälsningen i Kristus som det allt avgörande. ”Korset blott må förbli min ära.” 

När Paulus skriver till församlingen i Korint understryker han starkt att evangeliet om Kristus och hans kors är en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna. Vi får inte mena att evangeliet kan fås att bli förnuftigt. Det är alltid en dårskap för otron. Visst ska vi använda vårt förnuft för att bekämpa otron, inte minst de angrepp som utvecklingslärans förespråkare levererar mot vår tro. Då är det gott att veta, att inga sanningar som Gud kommer med är fiender till vårt förnuft. Det är djävulens förvrängningar som hotar oss. Men allt ska ställas under Kristus, som Paulus skriver i 2 Kor 10:4–5:

De vapen vi strider med är inte svaga utan har makt inför Gud att bryta ner fästen. Ja, vi bryter ner tankebyggnader och allt högt som reser sig upp mot kunskapen om Gud. Och vi gör varje tanke till en lydig fånge hos Kristus.

Våra tankar ska vara fångar hos Kristus. Djävulen vill ta dem och göra dem till sina fångar. Mot honom tar vi frälsningen som skydd: Kristus allena.

Slutligen har vi sedan vårt enda anfallsvapen: Andens svärd, som är Guds ord. Det ska vi svinga flitigt. Och vi behöver känna det mycket väl. Det ska vara slipat och redo för att vi ska kunna gå ut och svinga det i varje lämpligt tillfälle.

Man brukar ibland hånfullt säga, att vi inte ska slå folk i huvudet med bibelord. Men det säger man för att ta ifrån oss vårt vapen. Det är just bibelordet som ska användas. Det var också det som Martin Luther använde i sin hårda kamp mot den romerska kyrkans förvillelser. Skriften allena blev ett av reformationens fältrop. Sedan är det Anden som tillämpar Ordet när och var han vill. Därför ska vi inte lyssna till ett sådant förakt. I stället ska vi läsa och begrunda det flitigt, så att Anden kan påminna oss och ge oss det som ska sägas i varje tillfälle.

Och allt det här ska vi göra under bön, som det sägs i verserna strax efter vår text, där vi också uppmanas att innesluta Ordets förkunnare i våra förböner. För de har en särskild uppgift att strida för församlingen.

Gör detta under ständig åkallan och bön och bed alltid i Anden. Vaka därför och håll ut i bön för alla de heliga. Bed också för mig, att ordet ges åt mig när jag öppnar min mun, så att jag frimodigt gör evangeliets hemlighet känd. 

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan i Biblion 20.10.2013.