Av Hans Ahlskog
Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.
Dagens predikotext är hämtad från Johannes evangeliums åttonde kapitel vers 12 och vi läser den i Jesu namn.
Jesus talade åter till dem och sade: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus”. Amen.
Gud låt ditt ord oss lysa så,
att vi i mörker ej må gå,
men, genom denna jämmerdal,
få vandra till din himmelssal.
Amen.
Det är en mycket kort text vi skall stanna inför idag. Jesus gör i vår text anspråk på att vara världens ljus och vi skall idag försöka förstå vad han egentligen avser med detta anspråk. Vi ha ju nyss firat jul och vi kommer då kanske ihåg Jesajas profetia i det nionde kapitlet om att det inte skall vara nattsvart mörker där ångest nu råder. I gången tid lät han Sebulons och Naftalis land vara föraktat, men i kommande dagar skall han ge ära åt trakten utmed havsvägen, landet på andra sidan Jordan, hednafolkens Galiléen. Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram (Jes 9:1f).
Jesaja har här i tankarna Galiléen som hade härjats så svårt av assyrierna. Det fanns inte så mycket positivt i livet för dessa människor. De hade förlorat allt, sitt land, kanske anhöriga och värst av allt, sin gudstro. Orsaken till att allt detta drabbade dem var att de hade vänt sig bort från Gud. Nu hade de inte ens sin Gud kvar. Men nu får de ett löfte genom profeten Jesaja. Det skall inte för alltid vara nattsvart. Jesaja ser i sin syn ett barn bli fött, han ser en son bli given till detta plågade folk, och detta barn är den Mäktige Guden själv, Fridsfursten. Detta löfte, om att Gud skall ge ära åt trakten utmed havsvägen, blev uppfylld genom en rätt alldaglig händelse, en händelse som vi kanske inte ens lägger märke till när vi gör vår bibelläsning. Denna profetia blir uppfylld när Jesus bosätter sig i Kapernaum. Jag skall läsa ett par verser från Matteus evangeliums fjärde kapitel:
När Jesus fick höra att Johannes hade blivit fängslad, drog han sig undan till Galileen. Han lämnade Nasaret och bosatte sig i Kapernaum, som ligger vid sjön på Sebulons och Naftalis område, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Jesaja: Sebulons och Naftalis land, sjövägen, landet på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen det folk som sitter i mörker skall se ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga skall ett ljus gå upp. Från den tiden började Jesus predika och säga: "Omvänd er, ty himmelriket är nu här."
Nu hade det skett som Johannes skriver i prologen till sitt evangelium: ”Ordet blev kött och tältade bland oss. I honom var liv och livet var människornas ljus” (Joh 1, v.14; 4). Vi kan också tänka på det som Zacharias profeterar om Johannes Döparen i Luk. 1.
Och du, barn, skall kallas den Högstes profet.
Ty du skall gå före Herren och bana väg för honom
och ge hans folk kunskap om frälsning,
att deras synder är förlåtna
för vår Guds innerliga kärleks skull.
I kraft av den skall en soluppgång från höjden besöka oss,
för att ljus skall skina över dem
som sitter i mörker och dödsskugga
och styra våra fötter in på fridens väg."
Men detta ljus, denna soluppgång var inte endast tänkt för Galiléerna. Det var inte så att de skulle bli upplysta medan alla vi andra skulle fortsätta att vara i mörker, för enligt Bibeln är den om inte känner Jesus i mörker, det heter till och med ibland att man är själva mörkret. Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren, säger Paulus i Ef 5. Men Efesus ligger ju inte i Galiléen, som Jesaja profeterade om. Nej, men ändå hade ljuset kommit också till efesierna. För detta ljus skulle uppenbaras också för hedningarna. Den gamle Simeon i templet sade, när han höll Jesus-barnet i sina armar, att detta ljus skulle uppenbaras för hedningarna. Den frälsning han fick se med egna ögon hade av Gud beretts att skådas av alla folk. Detta ljus hade kommit till Efesus och nu, långt senare, sitter en skara här i Vasa, som har sett detta ljus och som är kallade att vandra i detta ljus.
Men vilket är då det mörker vi nu är befriade ifrån? Ja, för oss är det inte assyrierna som är orsaken till all bedrövelse och allt mörker, utan det är andra fiender till Guds folk, djävulen, världen och det egna köttet. Man kan också definiera detta mörker som en andlig blindhet. Denna blindhet gäller såväl när de gäller att se den egna syndfullheten som när det gäller att se vägen till frälsning. Och detta mörker gäller även på etikens område.
Skulle vi inte ha blivit upplysta av Kristus så skulle vi kanske idag sitta därhemma och ha det mysigt på vår lediga dag, men inte ha en tanke på att gå i kyrkan för att höra Guds ord. Vi skulle kanske tänka att vi ju inte är värre än människor i allmänhet. Vi är ju inga kriminella utan goda medborgare och lagom religiösa. Så nog kommer vi till himlen om det finns någon. Det var ju inte så länge sedan vi gick i kyrkan, på julbönen eller julottan, eller så var det vid påsk. Men i kyrkan går vi ibland och det bör väl räknas oss till rättfärdighet.
Och skulle vi inte ha blivit upplysta av Kristus så skulle vi vara lika blinda som de judar han talar till i vår predikotext när det gäller att förstå vem han var och varför han kom till jorden. Vi skulle säkert också ha tagit upp stenar om vi hade tvingats stå och lyssna till hans domar över oss och hans gudomliga anspråk. Hur skulle vi reagera när han skulle kalla oss för syndens slavar, som han gör med judarna längre fram i kapitlet? Eller när han skulle säga att vi har djävulen till far? Vilken förolämpning. Skulle jag vara djävulens barn? Jag som för en vecka sedan sjöng med i Stilla natt och Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt. Skulle jag vandra i mörker?
Ja, skulle vi inte ha blivit tagna ut ur mörkret så skulle vi kanske resonera så idag. Men Gud vare tack som har kallat oss ur detta mörker till sitt underbara ljus. Nu ser vi att vi är helt och hållet fördömda från vår egen sida. Gud skulle inte ha gjort oss någon orätt om han hade låtit bli att sända sin Son till frälsning för oss utan istället kastat oss med huvudet före till helvetet. Ingen skulle ha kunnat klandra honom för det. Han kunde ha låtit bli att sända till oss Jesus Kristus, världens ljus, och låtit oss famla runt här i mörkret. Han kunde ha låtit oss dyrka våra kära asagudar, Tor, Odin och vad det allt heter. Men han gjorde inte det. Han sände sin Son att utföra frälsningsgärningen. Han sände sina apostlar att föra ut evangelium. Från släkte till släkte har detta ljus gått vidare och så har också vi fått del av detta ljus och blivit ljusets barn. För det är så de troende ofta kallas i Bibeln.
Och denna kallelse att vara ljusets barn är en mycket hög kallelse. Den Jesus som sade ”Jag är världens ljus”, samme Jesus sade också till sina lärjungar: ”Ni är världens ljus”.
Det är ingen liten utmaning att vara ett ljus i världen. Det är inte lätt att vara ett ljus för människor som anser att den som fortfarande tror att Bibeln är Guds ord lever i mörker och har förbisett det som man kallar Upplysningen, som började på 1700-talet och som gick ut på att människans egen visdom skulle överordnas Guds ords visdom. Hur skall vi kunna lysa för dem som anser att vi själva lever i mörker? Ja, det vi kan göra är att hålla fram Guds ord i allt vad det säger. Guds ord är ju våra fötters lykta och vår önskan är ju att det skall bli ett ljus också för andra. Intressant nog kallas de sju församlingarna i Mindre Asien, som Johannes skrev till i Uppenbarelsebokens andra och tredje kapitel, för ljusstakar, d.v.s. som ljushållare. Det är alltså den kristna församlingen som skall hålla fram ljuset här i världen. Paulus skriver i Fil. 2:14f: Gör allt utan att klaga och tveka så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte, bland vilka ni lyser som stjärnor i världen, när ni håller fast vid livets ord.
Vad är det som Gud förväntar sig av oss?
Gud vill att vi skall förkunna hans härliga gärningar. Inte tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det i ljustaken, så att det lyser för alla i huset, säger Jesus i Matteus 5. Det handlar om att predika lag och evangelium. Det handlar också om att i etiska frågor hålla fram Guds eviga ord. Detta kan vi alla göra. Man behöver inte vara i predikoämbetet för att lysa som en sol, som en stjärna, i världen. Nej, när Petrus skriver om att förkunna Guds härliga gärningar så är det till det konungsliga prästerskapet han vänder sig, till det heliga folket, det folk som Gud har kallat ut ur mörkret till sitt underbara ljus. Detta gjorde ha den dag du blev döpt. Då upplyste han dig så att du inte mera skulle behöva sitta och jämra dig i mörker och dödsskugga utan fritt och trosvisst kunna förkunna hans härliga gärningar och uppenbara för världen hans vilja. För vem skall göra det om inte de kristna?
Låt oss t.ex. tänka på abortpolitiken. Vi kan sitta och förfasa oss över hur förmörkade människor kan vara som inte inser att detta massmord av små människor är brott mot det femte budet. Men vem skall uppenbara för världen att detta är emot Guds vilja om inte hans egna barn gör det? Beslutsfattarnas samveten tystnar mer och mer. Mörkret sänker sig, men vem skall föra fram ljuset? Eller så kan vi tänka på de homoliberala vindar som blåser. Vem skall hålla fram ljuset i denna fråga? Eller själviskheten som utbreder sig alltmer och som tar sig uttryck i att vi ställer oss avvisande till flyktingar och andra som behöver vår hjälp. Vem skall tala om för världen att Gud också bryr sig om dessa?
Skall vi be Gud att han sänder sin Son hit till jorden igen så att han får ta smällarna, som han fick när han samtalade med sina samtida? För det kan hända att människor tar upp stenar för att kasta på den som vågar föra fram politiskt inkorrekta ämnen. Saker kan komma fram i ljuset som inte borde komma fram. Åsikter kan vädras som inte är så bekväma.
Och detta är domen, säger Jesus i Joh 3: ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas.
Vem skall nu lysa upp världen? Jo, det skall världens ljus göra. Och det ljuset är vi. Kristus har lämnat denna stora uppgift i fattiga syndares händer. Under sin förnedringstid skötte han själv detta och världen hatade honom för det. Före sin himmelsfärd sände han ut sina apostlar för att predika bättring och syndernas förlåtelse. Här kan vi jämföra med vad Jesus gjorde i Kapernaum. Vi läste hos Matteus: Från den tiden började Jesus predika och säga: "Omvänd er, ty himmelriket är nu här."
Responsen på denna predikan var och är inte alltid positiv. Jesus säger i sitt avskedstal i Joh 15:18: Om världen hatar er, skall ni veta att den har hatat mig innan den hatat er. Men de fattiga syndarna är inte ensamma i denna svåra uppgift. De har fått en Hjälpare, den helige Ande som är den som utför själva undret att upplysa en människa och dra henne ut ur mörkret. Har ni tänkt på, kära vänner, att ni har denna Hjälpare inom er, den Mäktige Guden själv inneboende i era hjärtan. Det är stort att få vara med när Hjälparen arbetar. Om vi bara sköter om vår uppgift, att sätta svärdet i hans hand, så sköter han nog resten. Andens svärd är ju som bekant Guds ord. När vi håller fram Guds ord för människorna kan den Helige Ande göra stora saker med detta ord, när och var det behagar honom.
Må vi aldrig tröttna på att hålla fram Guds ord. Genom detta ord blir Frälsaren uppenbarad för världen.
Amen.
Upplys, Herre, världen vida
med ditt ord, ditt klara ljus,
att sitt sken det måtte sprida
till vart land och varje hus.
Giv att det nå frukter bära
som förhärligar din ära.
Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar