Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Bön: Käre Frälsare, vi står i förundran inför din kärlek, när du lämnade din himmel och förnedrades bland människor till yttersta svaghet. Tack för att du gjorde det för oss, och tack för att du stod fast i frestelsernas stund. Led du oss i dag att se vad din kärlek har betytt för oss, och ge oss mod och kraft att bestå när frestelserna drabbar oss. Amen.
Predikotexten i dag är berättelsen om hur Jesus frestas av djävulen, Matt 4:1–11.
Sedan fördes Jesus av Anden ut i öknen för att frestas av djävulen. Och när han hade fastat i fyrtio dagar och fyrtio nätter, blev han till sist hungrig. Då kom frestaren fram och sade till honom: ”Om du är Guds Son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Jesus svarade: ”Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.” Sedan tog djävulen honom till den heliga staden och ställde honom på tempelmurens utsprång och sade: ”Om du är Guds Son, så kasta dig ner! Det står ju skrivet: Han skall ge sina änglar befallning om dig, och de skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten.” Jesus sade till honom: ”Det står också skrivet: Du skall inte fresta Herren, din Gud.” Därefter tog djävulen honom upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet. Och han sade: ”Allt detta vill jag ge dig, om du faller ner och tillber mig.” Då sade Jesus till honom: ”Gå bort, Satan! Ty det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.” Då lämnade djävulen honom, och se, änglar trädde fram och tjänade honom.
Vi har nu kommit in i fastetiden. Det är en gammal kristen tradition att uppmärksamma Jesu lidandesväg under 40 vardagar före påsk. Därför är också evangelietexten på första söndagen i fastan hämtad från berättelsen om hur Jesus frestades av djävulen i öknen förrän han började sin egentliga verksamhet.
Betyder fastetiden att vi borde göra det samma som Jesus? Det var en ohyggligt svår fasta som Jesus gick igenom. Det heter, att han efter 40 dagars och nätters fasta till sist blev hungrig. Jag blir nog hungrig efter en halv dag utan mat! En sådan fasta kan vara livsfarlig.
Nej, vi har inget påbud om att göra likadant. Det finns människor som har försökt och menat att de då är särskilt heliga. Men det är sådant som Paulus i Kolosserbrevet kallar en självvald gudstjänst. Det är ingen god gärning, snarare tvärtom, eftersom den kan få oss att inbilla oss att vi med det gör något gott inför Gud.
Att fasta kan i vissa situationer vara bra för kroppen. Det kan behövas av medicinska skäl. När vi står inför något särskilt viktigt kan det vara ett sätt att förbereda sig, genom att dämpa köttets verksamhet. Fasta kan också läggas på oss av Gud, genom att göra oss utblottade och mera beroende av hans nåd och kraft.
I Apg berättas också om hur lärjungarna bad och fastade innan de sände ut Barnabas och Paulus på missionsuppdrag (13:3). Jesus säger också som en självklarhet, att lärjungarna ska fasta sedan han har lämnat dem. Vi ska ta vara på det goda som fastan kan erbjuda, inte förakta den.
Nu står Jesus inför sitt stora uppdrag, en oerhörd prövning. Anden för honom ut i öknen för att frestas av djävulen. Han väljer det inte själv. Han måste lämnas ensam, han måste lära lydnad och tålamod, eftersom han var en människa. Det hörde till hans förnedring att han skulle utlämnas till allt som människor kan råka ut för. Han skulle inte ha någon jordisk vän att anförtro sig åt eller be om hjälp av.
Djävulen (grek. diabolos) är motsvarigheten till hebreiskans Satan och betyder förtalare, åklagare, smädare. Han är en farlig fiende också i dag, eftersom han vill få oss att vika bort från vår Herre och Frälsare. Men du ska veta, att du lämnar Jesus, då går du också mot en evighet tillsammans med honom, utan Gud, vilket är en evig och osalig pina.
Den här texten, och den här predikan, vill visa att vi har en Frälsare som har gjort allt för att vi inte ska råka ut för det, utan att vi genom tron på honom ska få en evig salighet i himlen tack vare hans verk.
Första frestelsen
Då kom frestaren fram och sade till honom: ”Om du är Guds Son, så befall att de här stenarna blir bröd.” Jesus svarade: ”Det står skrivet: Människan lever inte bara av bröd, utan av varje ord som utgår från Guds mun.”
”Om” – det framställs så försåtligt. Han vet ju att Jesus är Guds Son. Men nu utnyttjar han svagheten efter 40 dagars fasta. Jesus är utmattad. Bröd kan betyda att han överlever. Om han inte får bröd dukar han under av hunger. Varför skulle Guds Son göra det?
I Edens lustgård hade djävulen en gång sagt: ”Den dag ni äter av frukten ska ni bli som Gud.” Det var lögn. Adam och Eva kunde inte bli som Gud. Men visst var tanken tjusande.
Jesus hade klätt av sig sin gudomlighet frivilligt. Han var Guds Son. Men ändå var han inte, eftersom han hade avstått från sin gudomsmakt. Om han nu hade lyssnat till djävulen hade han inte genomfört sitt uppdrag: att bli en sann människa, frestad i allt som vi. Han hade då tagit en genväg, han hade gjort det lättare för sig.
Den här berättelsen handlar om hur vår Frälsare måste förnedra sig till det yttersta. Han skulle lära lydnad. Han måste klä av sig sin gudomlighet så att man inte på något sätt kunde se den. Där han var i öknen gjorde han en ömklig syn. Hungrig, trött, utblottad på allt.
Men en sak var han inte utblottad på. Han hade Guds Ord. Det var det vapnet han svingade mot djävulen. ”Det står skrivet.” Nu var det så att Gud hade en plan för honom. Det fanns skrivet hos profeterna. Alla Skrifterna vittnade om att Guds Son måste bli människa, utlämnas åt hedningarna och lida mycket, ja, till slut bli räknad bland rövare och bli korsfäst. Allt det för att världen skulle frälsas från sin syndaskuld. För att det skulle gå att säga åt varenda människa: ”För att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad, utan ha evigt liv.”
Det var det svaret Eva borde ha använt i Eden. Hon borde ha sagt: ”Gud har sagt till min man. Jag tror på vad han sagt.” I stället lät hon sig förledas, vilket blev mänsklighetens, och hela skapelsens olycka. Om nu djävulen skulle ha lyckats förföra Jesus och fått honom att utnyttja sin gudomliga kraft, hade han inte kunnat återställa det som förstördes i syndafallet. Han skulle ha varit lika svag som Adam och Eva.
Andra frestelsen
Den andra frestelsen kommer sist i Lukas berättelse. Vi kan tänka oss att Jesus berättade om sina frestelser många gånger och kanske inte alla gånger berättade alla delar eller i ordningsföljd. Luther säger att Lukas ordningsföljd passar bättre.
Sedan tog djävulen honom till den heliga staden och ställde honom på tempelmurens utsprång och sade: ”Om du är Guds Son, så kasta dig ner! Det står ju skrivet: Han skall ge sina änglar befallning om dig, och de skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten.” Jesus sade till honom: ”Det står också skrivet: Du skall inte fresta Herren, din Gud.”
Djävulen lyckades inte med att få Jesus att falla i en köttslig frestelse. Nu försöker han med andlighet. Han citerar Guds ord, men han citerar fel. Han övertolkar Guds löften, så att de skulle ge oss rätt att göra vad som helst och ändå kunna räkna med Guds beskydd. Men det står inte så i Psalm 91:11, utan det står:
Ty han skall ge sina änglar befallning om dig att bevara dig på alla dina vägar.
Gud ska beskydda oss på de vägar han har lett oss på, på alla dina vägar. Han har inte lovat att beskydda oss på alla vägar som vi själva hittar på eller väljer att gå på. Om Gud väljer en sådan väg åt oss som inte är behaglig, så lovar han att vara med oss och bära oss, men han har inte sagt att han inte någonsin väljer en svår väg. Gud behöver ibland leda oss på svåra vägar, eftersom vår köttsliga vilja behöver tuktas och vi behöver prövas i vår tro.
Nu hade Jesus en svår väg att gå. Den vägen hade han inte valt själv. Gud hade planerat den åt honom. Det var inte meningen att han skulle komma lättare undan genom att kunna utnyttja sin gudomlighet och löften i Guds ord, som inte var tillämpliga på den situationen. Djävulen frestade Gud genom att missbruka hans löften.
Det här händer i den heliga staden, uppe på templets högsta punkt. Man vet inte precis vilken plats som avses, för det står egentligen ”vinge”, eller den högsta punkten. Det betyder i alla fall att det finns ett bråddjup nedanför. Att kasta sig ner där betyder att man inte har någon chans att överleva.
Det här är en andlig frestelse. Villfarelsen förvanskar Guds ord. Djävulens tanke är att Jesus skulle klara sig och överleva, vilket skulle vara ett fantastiskt tecken på hans gudomlighet.
Men Jesus skulle inte utnyttja något sådant tecken. Han var en människa. Han levde i förödmjukelsens tillstånd. Det skulle komma en tid när han återtog sin gudomsmakt och visade att han är Guds Son. Men stunden var ännu inte inne.
Jesus avvisar villfarelsens försåtliga angrepp med Andens svärd. Han citerar Skriften mot den falska tolkningen. ”Det står också skrivet.” Det som djävulen gjorde var att förleda Jesus till att fresta Gud.
I Edens lustgård hade djävulen också förvrängt Guds ord. Han hade sagt: ”Ni ska visst inte dö!” Den gången lyckades han lura människorna. Skulle han ha lyckats lura Jesus hade det varit slut med hans frälsningsverk, och Guds plan hade gått om intet. Men Jesus bestod provet, och det blev till välsignelse för världen.
Tredje frestelsen
Därefter tog djävulen honom upp på ett mycket högt berg och visade honom alla riken i världen och deras härlighet. Och han sade: "Allt detta vill jag ge dig, om du faller ner och tillber mig." Då sade Jesus till honom: ”Gå bort, Satan! Ty det står skrivet: Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.”
Den här frestelsen utnyttjar människans naturliga svaghet för makt och timlig ära. Det är en frestelse till lycka och ärelystnad. Djävulen använder sig av alla slags knep: olyckor, ära och makt, men inte minst villfarelse och förfalskning av Guds ord. Att Luther räknar det som naturligast att den andra frestelsen egentligen kommer sist beror på att han räknar förfalskning av Guds ord som den farligaste frestelsen.
Hur kunde djävulen visa alla riken på jorden? Vi kan jämföra med Luk 2:1, där det står att hela världen skulle skattskrivas. Bibeln beskriver ofta en stor omfattning med helheter, en överdriven totalitet. Tänk på hur Paulus uttrycker sig i Apg 20:31:
Kom ihåg att jag ständigt i tre års tid natt och dag har varnat var och en av er under tårar.
Det här är ju tydligt en överdrift. Paulus kunde inte ha varnat var och en av efesierna ständigt, natt och dag. Det är ett uttryckssätt för att beskriva en totalitet, att han inte har utelämnat någon av dem, och att han har använt all sin tillgängliga tid för denna uppgift.
På samma sätt ska vi förstå skattskrivningen. Det gällde det område som kejsaren hade under sig, allt man kände till. När djävulen visade Jesus alla riken kan vi se det som ett uttryck för de många riken och länder som fanns och som människorna kände till. Och djävulen kunde säkert också visa Jesus hela världen i en syn. Så kunnig är han.
”Om du faller ner och tillber mig.” Nu skulle en knäböjning ha räckt. Jesus skulle ha kunnat ta makten och upprätta Davids rike i större omfattning än någon hade kunnat föreställa sig. Men hans rike var ett annat.
Och Jesus hade ju redan all makt. Men det såg man inte. Han hade ju avstått från den. Där han stod uthungrad och eländig kunde man inte tro att det var världens härskare och kung man såg. Borde inte tanken att bli härskare av hela världen ha fyllt hans sinne med längtan?
Jesus tillrättavisade åter djävulen med Guds ord. Nu gjorde han det med det första budet.
Herren, din Gud, skall du tillbe, och endast honom skall du tjäna.
Djävulen var inte Gud. Han har visserligen mycket makt, för han hade skapats av Gud för att leda Guds tjänarstab. Men han avföll, för det dög inte för honom att lyda Gud. Sedan har han ständigt fortsatt sina försök att locka så många som möjligt med sig, både av änglarna och av människorna.
Det är inte han som förtjänar äran. Äran den tillhör Gud allena.
Inför detta ord måste djävulen vika. Han gav upp för en tid. Men vi vet, att det följde många frestelser ännu. En av dem kom från hans egen lärjunge Petrus, då han ville skona sin Mästare från att gå lidandesvägen. Men i alla frestelser bestod Jesus provet.
Därför kan Hebreerbrevet förklara hans ämbete så här (4:15):
Ty vi har inte en överstepräst som ej kan ha medlidande med våra svagheter, utan en som blev frestad i allt liksom vi, men utan synd.
Lägg märke till det här: Han blev frestad, därför kan han ha medlidande med våra svagheter. Han förstår oss. Han vet hur svårt det är, och hur lätt vi ramlar dit när vi frestas. Det är just därför han måste lämna sin himmel, avklä sig sin gudomlighet och bli en människa, det som vi kallar Kristi förnedring. Om han inte hade delat alla frestelser en människa kan möta, och bestått provet till 100 %, skulle han inte ha kunnat ge oss full rättfärdighet, en sådan som håller att möta Gud med. Men det har han gjort. Han har gett oss sin rättfärdighet i utbyte mot vår synd. Den har han betalat för genom sitt lidande och sin död.
Det är det som Paulus beskriver i 2 Kor 5:21:
Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud.
Jesus blev gjord till synd. Han syndade inte. Han var ingen syndare i sig själv. Men vår synd lades på honom. Det var den som drev honom till korset. Det var vår synd som tryckte in törnekronan i hans huvud. Det var vår synd som slog in spikarna i hans händer och fötter. Det var vår synd som fick hans hjärta att brista.
Tack vare hans lydnad kom änglar och betjänade honom. Tack vare hans lydnad ska du och jag bli betjänad av änglar när den dagen kommer att vi blir hämtade till himlen. Inte för att vi har förtjänat det, utan för att Jesus har förtjänat det. Tro det, och du ska få det. Amen.
Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.
Predikan i Biblion 17.2.2013.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar