Föredöme och Frälsare

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!

Predikotexten i dag, på andra söndagen efter påsk, läser vi i 1 Petr. 2:21–25:

Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår. Han hade inte begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun. När han blev smädad, smädade han inte igen, och när han led, hotade han inte, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist. Och våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Och genom hans sår har ni blivit botade. Ni var som vilsegångna får, men nu har ni vänt om till era själars herde och vårdare.

Helige Fader, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Vi firar i dag herdesöndagen, som andra söndagen efter påsk brukar kallas efter sitt huvudtema och sin huvudtext, Joh 10. Vår predikotext bär i Folkbibeln rubriken ”Kristus som föredöme och Frälsare”. Det är också en bra förklaring av den gode herdens uppgift, dels att han går före sina får, visar dem på goda betesmarker och vaktar dem mot deras fiender, och dels går i döden för dem och ger dem evigt liv.

Kristus som Frälsare

Petrus tar upp själva kärnan i frälsningen: Jesus Kristus som vår ställföreträdare, då han bar våra synder på korset. 

Och våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä, för att vi skulle dö bort från synderna och leva för rättfärdigheten. Och genom hans sår har ni blivit botade.

Här ska vi omedelbart göra ett påpekande om den nya formuleringen av Agnus Dei som den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland infört i den senaste handboken: ”O Guds Lamm, som bär världens synder.” 

Man motiverar det här med att man kan översätta vad Johannes Döparen sade om Jesus (Joh 1:29): ”Se Guds Lamm, som tar bort världens synd”, alternativt ”som bär världens synd”. Verbet airå, som här står i presens, betyder att lyfta upp, ta upp, bära, ta bort, bära iväg, osv. Alla svenska översättningar som jag har kollat översätter ”tar bort” eller ”borttager”. Lutherbibeln har ”trägt”, dvs. bär. Avsikten är naturligtvis ändå den samma, att Jesus bär bort synden, likt syndabocken som på den stora försoningsdagen bär bort folkets synder ut i öknen. Att det var den betydelsen som Johannes avsåg är helt uppenbart.

Men det intrycket får man inte av formuleringen ”bär världens synder”. Det finns klara belägg för att motiveringen till den ändrade handboksformuleringen, och också den vanliga uppfattningen, är att Jesus har medlidande med oss och på det sättet bär våra synder. Han delar bördan med oss. När man tolkar orden så kommer smyger sig en uppenbar villfarelse in. Man glömmer, eller ännu värre, förnekar att Jesus verkligen är vår ställföreträdare, som tar över våra synder och bär dem på korset, och där lider han och gottgör för dem så att synderna inte mera kan skada oss.

Det här gör Petrus helt klart när han skriver: ”våra synder bar han i sin kropp upp på korsets trä”, och senare ”genom hans sår har ni blivit botade”.

Det som skedde på Golgata är verkligen fullbordat, det är förfluten tid, det är historia. Det har skett. Och det har skett för alla, för hela världen. Det har vi klara belägg för på andra ställen, t.ex. 2 Kor 5:19:

Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser.

Och Johannes skriver (1 Joh 2:2):

Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens.

Att Kristus är vår ställföreträdare i sin död på korset säger ju Petrus också i början av vår text:

Kristus led ju i ert ställe.

Det här är det som brukar kallas Kristi passiva lydnad. Han blev föremål för Guds vrede över synden, hela världens synd. Vreden uttalas också i orden ”upp på korsets trä”, eftersom den som hängs på trä är förbannad enligt Mose lag. Hans ställföreträdande lidande uttrycks så mästerligt av Jesaja redan 700 år innan det skedde (Jes 53:4–5):

Det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad. Han var genomborrad för våra överträdelsers skull, slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom för att vi skulle få frid, och genom hans sår är vi helade.

Petrus beskriver också en annan sida som är lika viktig för oss: Kristi aktiva lydnad. 

Han hade inte begått någon synd, och svek fanns inte i hans mun. När han blev smädad, smädade han inte igen, och när han led, hotade han inte, utan överlämnade sin sak åt honom som dömer rättvist.

Han var ett skuldlöst offerlamm. Han var som ett får som är tyst inför dem som klipper det. Han hade inte gjort någon synd. Han var rättfärdig, fullkomlig. Det som han led, det led han i vårt ställe, för vi hade syndat och brutit alla Guds bud.

Vi får nu i stället hans rättfärdighet som gåva. Hans renhet och oskuld räknas oss till godo, samtidigt som vår synd räknas honom till straff.

Kristus som föredöme

Genast i början av vår text kommer efterföljelsen fram:

Kristus led ju i ert ställe och efterlämnade ett exempel åt er, för att ni skulle följa i hans fotspår.

 Man får ofta höra att just det här är det centrala i den kristna tron. Jesus är ett exempel för oss, ett föredöme som vi ska efterlikna. Ett populärt uttryck brukar förkortas ”WWJD” – ”What Would Jesus Do?”

Här går det lätt fel, så att man tänker att Jesus bara blir en vägvisare till himlen, alltså för den som ännu inte är en kristen. Jesus kan vara en vägvisare bara för den som redan är hans lärjunge. Och man blir hans lärjunge genom att födas på nytt genom dopet och tron, och leva i hans gemenskap som en återlöst syndare som har sin rättfärdighet i Jesus. Den nya människan vill fråga efter hur Jesus skulle göra. Han vill följa honom i hans fotspår och ta efter hans exempel.

Den kristne vet att utan Jesus är vi som vilsegångna får som behöver en herde och vårdare för själen. I grundtexten står här ”episkopos”, alltså biskop. En biskop är en tillsyningsman, en ledare, i praktiken är det samma som en herde. En kristen vet att han behöver en herde för att hitta vägen och klara sig bland alla irrvägar och farliga ställen på vägen.

Det är annat med den som inte har Jesus som sin herde och biskop. Den okristna människan, som kan kallas hedning trots att han lever i ett s.k. kristet land, inbillar sig att han är tillräckligt stark på egen hand. Han kan tänka själv. Han läser kanske Bibeln, rentav flera gånger. Men han läser i avsikten att drämma till dem som tror på Bibeln som Guds ord. 

Det finns också sådana som försöker bli likadan som Jesus. Han visar gärna fram sina goda egenskaper, som han har lärt sig av Jesus. Och så hoppas han att hans fromhet och efterföljelse ska vara den tillräckliga garantin för att han ska få komma till himlen. Om han nu ens tror på någon himmel, för många lärjungar fäster stor vikt vid att leva rätt och osjälviskt här i tiden och menar att det närmast är en självisk dröm att mena att det finns en himmel där de som är värdiga ska få njuta evig salighet.

Därför blir han irriterad om någon talar om helvetet, en evig osalighet utan Gud och utan hopp. Hur skulle Gud kunna vara kärleksfull om han utsätter dem som han själv har skapat för något sådant? Nej, han drömmer om en bättre tillvaro på jorden, som vi själva medverkar till genom en osjälvisk efterföljelse av de principer som Jesus lärt, inte minst i bergspredikan. 

Du som känner Guds ord bättre och vet att det inte räcker med egen fromhet och vår meritlista för att komma till himlen, du betraktar kanske sådana med en medlidsam blick. Kanske du är nöjd med att höra till den hop som verkligen gör allvar av sin kristendom? Du tillhör en församling som verkligen månar om den rätta läran och som betonar frälsningen genom Kristus allena. Är det det som är din garanti för saligheten? Att du har gjort de rätta valen, och att du räknas som en bibel- och bekännelsetrogen lutheran? Att du offrar mer än de andra åt församlingen och ger en stor kollekt? 

Allt det här är goda saker, men det är verkligen ingen garanti för att bli upptagen i härligheten som ett sant Guds barn. Ingenting som vi själva åstadkommer kan ge en sådan garanti. Det kan rentav bli farligt, om vi förtröstar på det.

Om vi riktar blickarna mot oss själva och försöker iaktta vad vi åstadkommit, eller vad vi är och har, kan följden bli två saker. 

Det ena, och det som är så naturligt för oss människor, är att vi känner oss nöjda. Det beror på att vi väljer lämpligt jämförelsematerial. Vi jämför oss med utvalda grannar eller andra människor som inte är lika bra på att leva kristligt och rätt. Och då är vi nöjda med att ligga bättre till än de.

Inför Guds lag

Det andra är att vi jämför oss med Jesus och låter hans lag döma oss. Då börjar det hetta till. Då ser vi, att vi kommer till korta i jämförelsen. I hans mun fanns inget svek. När han smädades, smädade han inte igen. Han var utan synd. Hur är det med oss? När vi låter Guds tio bud döma oss, har vi då uppfyllt dem alla? Har vi alltid varit rena i tankar, ord och gärningar? Kan vi ställa oss fram inför Gud och påstå att vi är likadana som Jesus?

I den situationen finns bara en sak att göra. Det finns beskrivet i sången: 

Med min fromma strävan jag

aldrig fylla kan din lag.

Om jag ej i nit blir matt,

om jag gråter dag och natt,

står dock syndens fläckar kvar.

Blott i dig jag frälsning har.

Guds lag är så sträng att ingen endaste människa fyller måttet inför den. Felet med vår tids människor är att de inte känner Guds lag, eller vill veta av den. Och den risken finns med oss alla. Guds lag behöver tala till oss med all sin skärpa för att vi ska inse att 

Jag förgås om inte du

i din källa tvår mig nu.

Därför räcker det inte med att hålla fram Jesus som en förebild i fråga om osjälvisk kärlek och godhet. Det som verkligen får oss att se vår synd är när vi ser att Jesus måste torteras och dö på korset för våra synders skull. Den allra strängaste lagpredikan är, som Luther säger, predikan om Jesu död på korset. För den säger oss, att det var vi, du och jag, som var orsaken till att han hänger  där.

Men det är inte bara för våra värsta handlingar och vårt hat och vår bitterhet som han måste lida, utan det är också för att våra bästa och finaste kärlekshandlingar inte är tillräckligt rena och goda. De fyller inte Guds lag, de är inte fullkomliga inför Gud. Det kan jag säga utan att tveka, för det finns ingen människa som fullkomligt gör Guds vilja eller fullkomligt kan likna Jesus.

Det enda rätta sättet att nå gemenskapen med Gud är att se på Jesus, låta honom ställa sig framför oss och vara vår advokat, vår representant, vår ställföreträdare. Bara i skydd av honom kan vi undgå lagens brännande dom. Och det skyddet får vi, det är Jesu död och uppståndelse en garant för. Ingen enda som tror på honom ska komma på skam. För Jesus tog alla våra synder på sig.

Det är bara med blicken på Jesus som vi kan följa honom på rätt sätt. Med blicken på oss själva går det snett. Men ser vi på Jesus ska han också låta oss få vara med och bli hans vittnen. För hans kärlek tvingar oss. Hans kärlek låter oss få se vad som våra grannars och vänners framtid om de inte möter Jesus. Och då måste vi handla. Då måste vi först av allt bekänna hur själviska vi är, som inte delar med oss av det goda vi har i Jesus. Vi får komma till honom med allt det som vi inte lyckats med och ber honom ändra det så att det blir som han vill. Då ber vi honom om nåd att få de rätta orden, att få bli ett vittne om honom på den plats där han ställer oss, och att leva så att våra medmänniskor ser Kristus i oss.

Det är så han vill att vi ska leva för rättfärdigheten. Amen.

Bön: Klippa, du som brast för mig, låt mig gömma mig i dig! Och ta mig, Herre, och gör mig till en rätt lärjunge, som vill älska mina medmänniskor som du har älskat oss. Amen.

Predikan 14.4.2013, andra söndagen efter påsk, i Biblion.