Sådd och skörd

Av Hans Ahlskog

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Temat för femte söndagen efter trefaldighet är ”Sådd och skörd”. Vi skall idag stanna inför en predikotext som står att finna i Matt 13:1-9 och vi lyssnar till orden i Jesu namn:

Samma dag gick Jesus hemifrån och satte sig vid sjön. Då samlades det så mycket folk hos honom att han steg i en båt och satt i den, medan allt folket stod på stranden. Och han talade till dem i många liknelser. Han sade:

”En såningsman gick ut för att så.  Och när han sådde, föll en del vid vägen, och fåglarna kom och åt upp det.  En del föll på stenig mark, där det inte hade mycket jord. Det sköt genast upp, eftersom det inte hade djup jord.  Men när solen steg, förbrändes det och vissnade bort, därför att det inte hade någon rot.  En del föll bland tistlar, och tistlarna växte upp och kvävde det.  Men en del föll i god jord och bar frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt.  Hör, du som har öron!”

Amen. 

Herre, inskriv dessa ord i våra hjärtan och ge oss din helige Ande så att det som idag sås i våra hjärtan inte blir fruktlöst utan låt det bära frukt ditt rike till välsignelse och dig själv till pris och ära.  Amen.

Den här texten är nog en av de texter i Nya testamentet som det oftast predikats över. Otaliga predikanter har hållit otaliga predikningar över temat ”Fyrahanda sädesåker” eller ”Såningsmannen”. Jag har inga ambitioner att försöka överträffa någon annan när det gäller att utlägga denna text. Men den har talat starkt till mig när jag har förberett denna predikan. Det är allvarliga och rannsakande ord vi möter i texten. 

”En såningsman gick ut för att så ... en del föll här, en del föll där, en del föll vid vägen, en del föll på stenig mark”, o.s.v. Här har vi att göra med en vårdslös såningsman som inte ser efter var han sår sin säd, tänker vi kanske. Är det månne där allvaret ligger i denna text? Är det vad Jesus vill undervisa oss om med hjälp av denna liknelse? 

Nej, såningsmannen i liknelsen får inget klander för sitt arbete. Såningsmannen är Gud själv. Han gör ett fullkomligt arbete när det gäller att så ut ordet. Jesus riktar inte här udden mot Guds helige Ande för att kritisera honom som kommer med utsädet, utan Jesus vill fästa vår uppmärksamhet på mottagandet av ordet och ställa oss själva frågan: vilken jordmån finns i mitt eget hjärta? Vad händer i mitt hjärta när det goda utsädet, Guds ord, faller där? Är mitt hjärta att likna vid en väg där kornet ligger fullt synligt och exponerat och där Djävulen plockar bort ordet innan det hinner få något fäste? Eller mitt hjärta som en stenig mark som endast har rum för en ytlig tro? Är mitt hjärta fullt av tistlar som förkväver ordet? 

Vi skall stanna inför dessa tre hjärtejordar och försöka oss på att lägga in dem i vår samtid. Till sist skall vi också fundera på vad det är som gör ett människohjärta till en bördig mark. Kan vi göra något för att vårt hjärta skall bli en god jordmån för Guds ord?

Jesu liknelse om såningsmannen var inte så lätt att förstå för dem som lyssnade till den. Det var inte heller avsikten. Jesus berättade inte liknelser i första hand för att människor skulle förstå bättre vad han ville säga, utan för att de skulle förstå sämre, hur konstigt det än låter. Men Jesus säger själv att detta är hans avsikt. ”Ni har fått lära känna himmelrikets hemligheter”, säger Jesus till sina lärjungar strax efter vår text, ”... men det har inte de andra.” 

Vilka är ”de andra”? Det är de om vilka Johannes säger att de inte tog emot Jesus. ”Han kom till sitt eget, men hans egna tog inte emot honom” (Joh 1).  De trodde inte på Jesus, de förkastade honom, de förhärdade sina hjärtan inför hans gudomliga anspråk. Nu föll Guds dom över dessa människor. ”Den som har skall få”, d.v.s. den som Gud har velat uppenbara sin Son för, han eller hon skall han också föra in i en allt djupare kunskap om himmelriket, ”men den som inte har, från honom skall också tagas (det lilla) han har” (kvar av gudsfruktan). Guds förhärdelsedom är verksam över dem som förkastar evangelium om Riket. Ju mer de hör, desto mindre förstår de. 

Vid vägen

När såningsmannen Jesus sår ut sin goda säd bland dessa så är det som med det som såddes vid vägen. Jesus förklarar denna del av liknelsen på följande sätt:      

När någon hör budskapet om riket men inte förstår det, kommer den onde och rycker bort det som blivit sått i hans hjärta. Detta är sådden vid vägen. (v.19) 

Vad menas månne med att inte förstå ordet? Ja, det står klart att det inte bara gäller en ytlig förståelse av det som sägs. Nej, det handlar om att tillämpa ordet på sig själv. Jesus säger i parallelltexten i Luk 8 att Djävulen kommer och tar bort ordet ur deras hjärta så att de inte kan tro och bli frälsta. (förstå ordet = den frälsande tron) (v.12) Där ordet inte får väcka tro, där blir det till ingen nytta. 

Hur kan detta ta sig uttryck i vår samtid? 

Det kan t.ex. ta sig uttryck i att människor inte vill höra talas om synd, att Gud hatar synd och att de själva är syndare. De kan inte tro på en Gud som dömer människor till helvetet för evigt. Kristendom får inte handla om synd och nåd, om dom och förlåtelse. Det finns ett ord i Hebreerbrevet som mycket väl sammanfattar det som menas med orden sådden vid vägen. Det fjärde kapitlet börjar med orden (v. 1-2): 

Låt oss därför med fruktan se till att ingen av er visar sig bli efter på vägen, när nu ett löfte att komma in i hans vila står kvar. Ty evangeliet hade predikats för oss liksom för dem. Men för dem blev ordet som den hörde inte till någon nytta, eftersom det inte genom tron hade smält samman med dem som hörde det.

Att tro på Jesus handlar om mera än att tro att han finns. Det gör också djävlarna. Det handlar om att smälta samman med ordet, med evangelium och inte bara att höra det och uppfatta det som sägs. Det råder ingen brist på predikan i vår tid och varje söndag läses bibeltexter i otaliga kyrkor i vårt land. Men där sitter Djävulen och intalar människor att detta hör till en svunnen tid, det  beskriver en förlegad världs- och gudsbild och på sin höjd kan denna verksamhet ha ett kulturhistoriskt värde. Och människor tar inte ordet på allvar. De tror inte att detta gäller dem och deras eviga väl. Det ord som sås smattrar mot ett pansar av otro och förnekelse. Ja, ”somt föll vid vägen.” 

På stenig mark

Nu känner vi oss kanske inte så träffade av ordet om det som föll vid vägen. Vi betraktar ju oss själva som bibeltroende kristna och vi lever ju inte i otro utan vi tar del i ett rikt gudstjänstliv med ord och sakrament. Men hur är det med det utsäde som föll på stenig mark? Kommer det oss månne närmare? Jesus säger (v. 20f): 

Det som såddes på stenig mark är den som hör ordet och genast tar emot det med glädje,  men inte har någon rot. Han håller ut endast en tid, och möter han lidande eller förföljelse för ordets skull, så kommer han genast på fall. 

Vad får det kosta att vara en kristen? Hur mycket får det kosta oss att komma till himlen? En årslön? Två? Ingenting? Allt? Jesus berättar om människor som hör evangelium och tar det till sig med glädje. Det här var ett fint och vackert budskap. Att bära det kristna namnet är något fint och bra. ”Jag är också en kristen”, hör vi ofta människor säga, t.ex. någon politiker eller kändis, och då avser man att man är döpt, konfirmerad och tror på någon slags högre makt. Kanske rent av på Gud? 

Paulus skriver i 1 Tim 6 om människor som anser att gudsfruktan är en god affär. Man kan dra nytta av det kristna namnet, t.ex. en icke-troende profanmusiker kan sjunga andliga sånger för att sälja skivor också till kristna och ju mer av den kristna tron man kan förmå sig att bekänna sig till, desto större förtroende åtnjuter man bland de kristna. En politiker kan också samla röster från kristna genom att säga sig vara en kristen. 

När det gäller dessa fenomen kan det röra sig om en hycklad tro eller så kan det hända att sådana människor har en verklig tro på Kristus, om än utan rot och att de avfaller så fort den första kostnaden dyker upp, det som det kristna namnet för med sig. 

 – Det här med att vara kristen skulle ju vara något positivt och gynnsamt.

 – Det hade ju utlovats att det inte skulle kosta något och så kommer detta!

Kanske vänner som vänder en ryggen? Kanske familjen? Vi kan i detta sammanhang också tänka på härlighetsteologin, som utlovar hälsa, rikedom och framgång för den som överlämnar sitt liv åt Jesus. Det är halleluja-rop ända tills motgången kommer. Då kommer besvikelsen: ”Det här med kristendomen motsvarade inte det som stod i produktbeskrivningen”. 

När det börjar kosta något att vara en kristen, när vi får lida för Kristi skull, när vi lider i hettan under den gassande solen, då är det nära att det som är sått på stenig mark torkar bort. Det är roten som saknas, det som går djupare än det som syns på ytan, d.v.s. det kristna namnet. Roten, som når djupare ner än de första ljuvliga känslorna.  När motgångar kommer, när Gud låter oförklarliga saker hända oss, när en naturkatastrof inträffar och människor frågar: 

 – Var finns Gud i allt detta?

 – Den skyldige måste ställas till svars!

 Vid sådana tillfällen är det frestande att kasta bort tron och säga att jag inte tror på Gud längre. Och då sker det som det är sagt: ”Somt föll på stenig mark”.

Bland tistlar

Jesus säger vidare (v.22):

Det som såddes bland tistlar är den som hör ordet, men världsliga bekymmer och bedräglig rikedom kväver ordet, så att det blir utan frukt. 

När man läser dagens text så är det som om strålkastarljuset kommer närmare en själv ju längre man läser. När Jesus säger att en del föll vid vägen, d.v.s. när människor inte tror det som predikas, då kan vi tänka att detta inte gäller oss. När han fortsätter att tala om att det som är sått på stenig mark lätt förbränns om motgångar och svårigheter möter, då börjar det kanske kännas aktuellt för oss, och när Jesus nu talar om hur världsliga bekymmer och bedräglig rikedom kväver ordet, då börjar det verkligen brännas. 

Det är påfallande hur stor del av sin undervisning i evangelierna Jesus ägnar åt förtröstan, att vi skall lita på Gud och inte oroas, varken över det som nu är eller för morgondagen. Ni kan inte tjäna både Gud och Mamon, säger han i Matt 6. Och här får vi förklaringen: bekymmer är ytterst avgudadyrkan. Vi litar inte på att Gud kan sköta om oss och han får det trångt i vårt hjärta. Vi fyller vårt hjärta med planer för vårt liv, hur vi skall klara oss och vi ägnar inte Gud en tanke. Vi håller kanske så högt tempo här i livet att vi kanske inte ens har tid för bön och stillhet. Och hur är det med bibelläsningen? Ja, det hinner vi inte riktigt med eftersom vi har så mycket på gång, kanske vi har något inbokat varje kväll? Och däremellan måste vi ta igen oss. När kvällen kommer är vi för trötta för att ta oss tid att lyssna till vad Gud har att säga. 

Och sedan har vi detta jagande efter prylar. Vi vill skaffa oss det ena efter det andra. Det är datorer, pekplattor och smarttelefoner (vart man än tittar ser man människor som frenetiskt knaprar på sina telefoner och pekplattor), och vi skall ha bilar, båtar och hus. Och för att ha råd med allt detta så måste vi jobba. Det är ett hysteriskt tempo i samhället och vi försöker hålla detta tempo. För vi måste ha det som alla andra har. 

Kära vänner, finns det någon här i kväll som upplever detsamma som jag, att allt detta håller på att kväva oss, kväver vår tro och vår relation till vår Gud? Vi har ingen tid för Gud och vi ser ingen annan frukt i våra liv än själviskhet och inkrökthet. Visst lyssnar vi till Guds ord, men det bär ingen frukt eftersom vi är så upptagna med allt annat. Vi ser inte människor som behöver oss och som vi borde ta oss tid att besöka. 

Personligen känner jag att det blir trångt inombords när man hör Jesu ord här. Inte är det väl om mig detta handlar? Inte är det väl jag som är så uppfångad av världens ekorrhjul att jag inte har tid för Gud? Inte är det väl jag som slarvar med bönen och bibelläsningen, kvällsandakterna, inte är det väl jag som allt som oftast kommer oförberedd till Herrens heliga nattvard? Inte är det väl jag som glömmer att be för gudstjänsten? Inte är det väl jag som ofta om morgnarna glömmer att be Gud välsigna min dag och alla de människomöten jag står inför? Inte är det väl jag som glömmer att be till Gud för icke-troende vänners och bekantas frälsning? Ja, ”somt föll ibland törne”.

Den goda jorden

När Jesus sår sitt ord i  världen så verkar det som om jordmånen för ordet inte är särdeles gynnsam. Det är stenar, törne och tistel. Men han säger också att en del faller i god jord. Och det sker när den som hör ordet också tror det för egen del. D.v.s. tror att syndaförlåtelsen som räckes fram i evangelium också gäller en själv. Då bär det frukt, hundrafalt och sextiofalt och trettiofalt. Man skulle önska att man alltid hade en sådan jordmån i det egna hjärtat. 

Hur kan vi få det? Finns det något vi kan göra för att förbättra jordmånen i det egna hjärtat? 

Inte direkt. Det är den helige Ande som är trädgårdsmästaren i Guds rike. Det är han som bearbetar jordmånen med lag och evangelium. Det är han som plockar bort stenar och river upp törnen. Men indirekt kan vi kanske göra något. Vi kan ändra våra andliga matvanor. Idag när vi har temat Sådd och skörd kan vi påminna oss vad Paulus skriver i Galaterbrevet 6:8:

Den som sår i sitt kötts åker skall av köttet skörda undergång, men den som sår i Andens åker skall av Anden skörda evigt liv. 

Jag läste en gång följande ord på en reklamskylt från en organisation som jobbar med  svinuppfödning: Också grisen är vad den äter. Med det ville man säga att beroende på vad grisen får för mat så kommer köttet att variera i kvalitet. 

Jag tyckte detta var mycket träffande också när det gäller det andliga och vi kunde säga att också den kristne är vad han eller hon äter. Slarvar vi med bibelläsningen och läser en massa annat skräp så skall vi inte förvåna oss om vi sedan skräms av de frukter vi ser i vårt liv, kommer vi dåligt förberedda till nattvarden, så att vi kanske inte ens tänker på vad det är vi mottar, så blir den inte till nytta utan till dom för oss. 

Vi skall tänka på vad Paulus säger till korinterna, att många av dem var svaga och sjuka och ganska många hade somnat in, därför att de inte urskiljde Herrens kropp i nattvarden och besinnade att det var just vad de tog emot. Om vi är lata när det gäller att lyssna till andlig undervisning och predikningar och istället lyssnar på allt möjligt annat, då sår vi inte i andens åker utan i köttets. 

Också den kristne är vad hon äter. Vill du se goda frukter i ditt liv, så skall du alltså göra vad då? Kommer ni ihåg vad vi gjorde vid Hjälmargården den gången när vi var samlade dit en större skara härifrån? Jo, vi delade ut öronputsare med texten: ”Putsa dig i öronen och sätt dig i kyrkbänken” – en bra sammanfattning av Luthers lära om hur Anden verkar tro i oss. Det kan och skall vi göra. Man kunde också säga: ”Sätt dig i din skönaste fåtölj, sätt en pläd kring dina axlar, ta en mugg med varmt, gott svartvinbärssaft och lyssna till ett föredrag eller en god predikan.” Ta dig den tid det fordrar. Eller så kan vi lyssna på något föredrag medan vi utför våra sysslor där hemma eller i någons fall på jobbet. 

Och vi borde också ge bibelläsningen en chans. Visst är det roligt att läsa Hemmets veckotidning eller Kuriren, eller Teknikens värld och Meidän Talo och det kan vara bra i rekreationssyfte (det är också viktigt), men inte ger det något till den odödliga själen. Man brukar säga att aptiten växer medan man äter och det gäller också bibelläsningen. Men försummar man den blir det bara trögare och trögare. 

Indirekt kan vi alltså göra en del för att förbättra jordmånen i vårt hjärta. Vi sätter verktygen i händerna på den helige Ande och han får plöja, harva och så sin goda säd i vårt hjärta. Då kommer frukterna. Vi kanske inte ser dem, och det är väl lika bra det, men de kommer. Det är en naturlag i Guds rike att den goda grenen inte kan låta bli att bära frukt. För ytterst sett handlar all detta om Jesus. Att förbli nära Jesus, i Jesus. Jesus säger i sitt avskedstal (Joh 15:4f):

Förbli i mig, så förblir jag i er. Liksom grenen inte kan bära frukt av sig själv, utan endast om den förblir i vinstocken, så kan inte heller ni det, om ni inte förblir i mig. Jag är vinstocken, ni är grenarna. Om någon förblir i mig och jag i honom, bär han rik frukt, ty utan mig kan ni ingenting göra. 

Om vi lever i och med Ordet och sakramenten och i Guds barns gemenskap, där vi kan uppmuntra och trösta varandra, då ser nog den helige Ande till att vi hålls kvar i vinstocken och kan bära frukt. Amen.

Bliv i Jesus, vill du bära frukt! Grenen kan ej leva skild från stammen, Och blott under Herdens vård och tukt Fostras och bevaras späda lammen.

Bliv i Jesus, där är tryggt, blott där, Varje annan plats har sina faror, Och när världen ler som fagrast här, Frukta allra mest för hennes snaror!

Bliv i Jesus, vill du växa till I de stycken, som din Gud behaga, Bliv i Jesus, om i tron du vill Lära dig var dag ditt kors att taga!

Bliv i Jesus, vill du hålla ut Modigt, troget, segerrikt i striden! Han med frid bekröner dig till slut, Och din mödas dag är snart förliden.

Bliv i Jesus, lita på hans makt Och hans trofasthet i alla skiften, Han helt visst fullbordar, vad han sagt, Därom vittnar tydligt hela Skriften.

Bliv i Jesus, genom stormens brus Skall han leda dig den rätta stigen; Bliv i Jesus, och i Herrens hus Sist du bliva skall evinnerligen!

Herre, hjäp oss alltid förbli i dig. Amen.

Predikan i Lepplax bykyrka 9.2.2014.