Krig och fred

Av Ola Österbacka

Det är sällan jag går in på Kyrkpressens webbportal numera. Sedan de allmänna bloggarna och kommentarerna spärrades är det ytterst lite som motiverar. Det verkar inte ens som de kyrkligt aktiva skulle göra det - man efterlyser valbloggar och presentationer av kandidatlistorna inför valen till stiftsfullmäktige. Nu lyser valtorget mest vitt.

Tidigare fanns det åtminstone en del bibliskt grundat stoff på Kp-portalen. Det var flera bloggare som visade att de tar Guds ord på allvar. Var är de nu? Vem läser deras bloggar?

I nr 2/2012 ingår ett inkast av Mats Björklund, rubricerat ”Och sen då?” Han funderar på debatterna mellan de konservativa och de liberala. Han tror att det nån gång ska bli en ”lösning" också på frågan om välsignelse av samkönade par. Vi lär nog veta vilken lösningen blir, fast han artigt nog uppger två olika utgångar. Björklund avslutar:

Finns det någon som har en lösning på hur vi går vidare efter att beslutet i själva kärnfrågan tagits?

Eller är vi alla så upptagna med att vinna kriget att vi inte orkar fundera på hur vi ska överleva freden?

Eftersom det är en fråga som Bibeln ger klart besked om behövs ingen dialog, ingen framröstad lösning, ingen överlevnadsstrategi. Jesus har gett svaret (Joh 14:23):

Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord.

Och han har också gett oss anvisningar om hur vi ska förhålla oss till dem som lär annorlunda än Guds ord lär. ”Dra er ifrån dem."

Den lösningen är inte populär, men den leder rätt. Den innebär fortsatt krig – krig mot den onde och de med honom allierade makterna. På inga villkor kan man sluta fred med honom.

Varning för svag is!

Av Hans Ahlskog

Bilden ovan är mycket gripande (den är hämtad från Expressen). Den föreställer de sista spåren efter en snöskoter som gick genom isen under vårvintern. Spåret av skotern går mot, till synes, öppet vatten. Ett förfärligt öde har drabbat de olycksaliga. 

En fråga väcks när jag ser på bilden: Hade någon varnat föraren för svag is? Hade någon talat om var isarna bär och var de kan vara förrädiska? 

Ibland ser man skyltar som varnar för svag is. Det tyder på att människor är rädda om varandra och att de vill varandras välgång. 

Att varna för svag is är att tänka långsiktigt om människors hälsa och välgång. Ser man kortsiktigt på varningen, så kanske den kan uppfattas negativt. Någon kanske har styrt sina steg till sjön för att pilka i vårsolen. En annan vill ta en promenad en söndagseftermiddag. En annan tar sin skoter för en sista tur innan isen smälter. Alla möts de av skylten: Varning för svag is! 

Kanske blir de tacksamma över att någon har brytt sig om att varna för den fara som väntar ute på isen och vänder på klacken. Någon kanske blir besviken över att se förhoppningarna om en skön naturupplevelse grusas, men väljer ändå att låta sig varnas. Ledsen går han eller hon hemåt igen. En annan åter vill så gärna ut på isen att han inte låter varna sig utan faller för frestelsen. Kanske isläget ändå inte är så farligt som varningen gör gällande? Kanske är det någon överbeskyddande själ som har utfärdat varningen?

Överbeskyddande eller inte. Låt oss anta att den som har satt ut varningstexten sitter i sitt köksfönster och ser på människorna som kommer förbi huset ner till sjön. Han ser deras ansikten stråla som vårsolen av förväntan. De går ner till sjön där de ser skylten. 

Han ser dem återvända, nu avsevärt mindre strålande, ja de ser ledsna och besvikna ut. Kanske hugger det till i hjärtat på betraktaren. Nu har han förstört deras sköna vårdag! 

Kanske är det bäst att gå ut och ta bort skylten så att ingen fler behöver se sina förväntningar krossas. Människor har nog med sorger ändå.

En normalt resonerade människa skulle anse det synnerligen ansvarslöst att gå ner och ta bort varningsskylten. Man kan inte tänka så kortsiktigt när det gäller människors väl och ve. Inte när det gäller det lekamliga. Det är kärlekslöst! Men när det gäller det som är mycket viktigare, det andliga, då är tonen i regel en annan. Då borde mannen aldrig ha satt upp någon skylt. Då finns det inga isar som inte bär. Och skulle det finnas, så är man inte beredd att se till människors långsiktiga väl, utan av rädsla att såra någon, så väljer man att tiga. Lev och låt leva! Döda inte mina drömmar och mina förhoppningar! Slå inte min värld i kras genom att säga att jag inte duger som jag är!

För länge sedan fanns det en kristen församling i Korint. Församlingen var vad man kan kalla vidsynt. Man skröt över sin vidsynthet och sin frihet. Man godkände ett som annat hos medlemmarna. 

Bland annat hade man en medlem som levde ihop med sin fars hustru. Man ville inte döma denne broder utan istället var man rätt stolt över sin öppenhet. Kanske hade man bytt ut den gängse sloganen, som uttalades före mässan: ”det heliga åt de heliga”, mot det mera liberala ”lev och låt leva”.

En dag fick församlingen ett brev, från Gud. I det brevet skrev Gud genom sin apostel Paulus att församlingen handlade fel när den inte tog itu med den otukt som florerade ibland dem. De borde ha drivit ut den man som levde så ur församlingen. De fick veta att de inte hade något alls att vara stolta över. De borde istället vara mycket bedrövade.

Det blev de också. I följande brev de får från Paulus skriver han följande (2 Kor 7:8-9):

Ty även om jag gjorde er bedrövade med mitt brev, så ångrar jag det inte nu. Först ångrade jag mig, eftersom jag såg att brevet gjort er bedrövade, om än bara för en tid. Men nu gläder jag mig, inte därför att ni blev sorgsna utan därför att er sorg ledde till att ni ångrade er. Det var ju efter Guds vilja som ni blev bedrövade, och därför har ni inte lidit någon skada genom oss.

Paulus kände sig först som mannen i köksfönstret. Hade han varit för sträng mot korintierna? Men hans brev ledde till att församlingen tog tag i det de tidigare hade försummat, de ställde mannen som bedrivit otukt till svars. Mannen ångrade sig djupt (2 Kor 2:7) och Paulus ber nu församlingen avlösa mannen istället för att bestraffa honom ytterligare. 

Paulus skarpa lagpredikan uppväckte i församlingen en sorg efter Guds sinne som för med sig en ånger som man inte ångrar och som leder till frälsning (2 Kor 7:10). Man tog inte illa vid sig och anklagade Paulus för kärlekslöshet, utan man ursäktade sig, man upprördes och skärrades av sin tidigare slapphet och man bestraffade den som syndat (2 Kor 7:11). 

Egentligen är detta en riktig solskenshistoria. I himlen var det fest bland alla änglar över den syndare i Akaja som nu hade omvänt sig (Luk 15:10). Gud hade varit kärleksfull mot honom. Han hade sänt sin tjänare Paulus med bestraffningens ord till församlingen, som i sin tur hade fört mannen till rätta genom den fullmakt den hade fått från Gud. Församlingen hade handlat med mannens långsiktiga väl för ögonen. Han hade gått miste om sin ”kärleksrelation” med sin fars hustru, men han hade vunnit sin själ. Jesus säger i Markus 8: 

Vad hjälper det en människa att hon vinner hela världen men förlorar sin själ?

Under 60-talet kämpades det tappert för den fria kärleken. Idag kämpas det tappert för de homosexuellas och andra sexuella minoriteters rättigheter. ”Alla har rätt till kärlek”, kan det heta. Och visst gör dessa minoriteter stora landvinningar både i statliga och kyrkliga sammanhang. Men vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen? 

Vad hjälper det att vårsolen värmer på isen en vacker dag i april om du ögonblicket därefter ligger i det 0-gradiga vattnet och inte kan ta dig upp? 

Vad hjälper det dig om du, som den rike dåren i Lukas 12, planerar större logar för dina skördar om du därpå följande natt förlorar allt, inklusive din odödliga själ? I evighet kommer du då att förbanna dem som här i tiden talade varmt om kärlek och tolerans och som med tänder och klor kämpade mot dem som ville varna dig för den förrädiska is du höll på att äntra. 

Men kära vän, varför inte göra det redan nu? Förbanna de falska profeterna redan nu. Stäm in med den kärleksfulle aposteln Paulus och alla andra sanna Guds barn i det anathema som riktas mot alla dem som förkunnar ett annat evangelium är det som apostlarna predikade (Gal 1:8-9).

Publicerad som blogg i Kyrkpressen 22.11.2009.

Predikan på trettondagen 6.1.2012

 Av Hans Ahlskog

Nåd vare med er och frid ifrån Gud vår Fader och Herren Jesus Kristus.

Dagens predikotext är hämtad från Johannes evangeliums åttonde kapitel vers 12 och vi läser den i Jesu namn.

Jesus talade åter till dem och sade: ”Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus”. Amen.

Gud låt ditt ord oss lysa så,
att vi i mörker ej må gå,
men, genom denna jämmerdal,
få vandra till din himmelssal.
Amen.

Det är en mycket kort text vi skall stanna inför idag. Jesus gör i vår text anspråk på att vara världens ljus och vi skall idag försöka förstå vad han egentligen avser med detta anspråk. Vi ha ju nyss firat jul och vi kommer då kanske ihåg Jesajas profetia i det nionde kapitlet om att det inte skall vara nattsvart mörker där ångest nu råder. I gången tid lät han Sebulons och Naftalis land vara föraktat, men i kommande dagar skall han ge ära åt trakten utmed havsvägen, landet på andra sidan Jordan, hednafolkens Galiléen. Det folk som vandrar i mörkret skall se ett stort ljus, över dem som bor i dödsskuggans land skall ljuset stråla fram (Jes 9:1f).

Jesaja har här i tankarna Galiléen som hade härjats så svårt av assyrierna. Det fanns inte så mycket positivt i livet för dessa människor. De hade förlorat allt, sitt land, kanske anhöriga och värst av allt, sin gudstro. Orsaken till att allt detta drabbade dem var att de hade vänt sig bort från Gud. Nu hade de inte ens sin Gud kvar. Men nu får de ett löfte genom profeten Jesaja. Det skall inte för alltid vara nattsvart. Jesaja ser i sin syn ett barn bli fött, han ser en son bli given till detta plågade folk, och detta barn är den Mäktige Guden själv, Fridsfursten. Detta löfte, om att Gud skall ge ära åt trakten utmed havsvägen,  blev uppfylld genom en rätt alldaglig händelse, en händelse som vi kanske inte ens lägger märke till när vi gör vår bibelläsning. Denna profetia blir uppfylld när Jesus bosätter sig i Kapernaum. Jag skall läsa ett par verser från Matteus evangeliums fjärde kapitel:

När Jesus fick höra att Johannes hade blivit fängslad, drog han sig undan till Galileen. Han lämnade Nasaret och bosatte sig i Kapernaum, som ligger vid sjön på Sebulons och Naftalis område, för att det skulle uppfyllas som var sagt genom profeten Jesaja: Sebulons och Naftalis land, sjövägen, landet på andra sidan Jordan, hedningarnas Galileen  det folk som sitter i mörker skall se ett stort ljus, och för dem som bor i dödens land och skugga skall ett ljus gå upp. Från den tiden började Jesus predika och säga: "Omvänd er, ty himmelriket är nu här."

Nu hade det skett som Johannes skriver i prologen till sitt evangelium: ”Ordet blev kött och tältade bland oss. I honom var liv och livet var människornas ljus” (Joh 1, v.14; 4). Vi kan också tänka på det som Zacharias profeterar om Johannes Döparen i Luk. 1.

Och du, barn, skall kallas den Högstes profet.
Ty du skall gå före Herren och bana väg för honom
och ge hans folk kunskap om frälsning,
att deras synder är förlåtna
för vår Guds innerliga kärleks skull.
I kraft av den skall en soluppgång från höjden besöka oss,
för att ljus skall skina över dem
som sitter i mörker och dödsskugga
och styra våra fötter in på fridens väg."

Men detta ljus, denna soluppgång var inte endast tänkt för Galiléerna. Det var inte så att de skulle bli upplysta medan alla vi andra skulle fortsätta att vara i mörker, för enligt Bibeln är den om inte känner Jesus i mörker, det heter till och med ibland att man är själva mörkret. Ni var en gång mörker, men nu är ni ljus i Herren, säger Paulus i Ef 5. Men Efesus ligger ju inte i Galiléen, som Jesaja profeterade om. Nej, men ändå hade ljuset kommit också till efesierna. För detta ljus skulle uppenbaras också för hedningarna. Den gamle Simeon i templet sade, när han höll Jesus-barnet i sina armar, att detta ljus skulle uppenbaras för hedningarna. Den frälsning han fick se med egna ögon hade av Gud beretts att skådas av alla folk. Detta ljus hade kommit till Efesus och nu, långt senare, sitter en skara här i Vasa, som har sett detta ljus och som är kallade att vandra i detta ljus.  

Men vilket är då det mörker vi nu är befriade ifrån? Ja, för oss är det inte assyrierna som är orsaken till all bedrövelse och allt mörker, utan det är andra fiender till Guds folk, djävulen, världen och det egna köttet. Man kan också definiera detta mörker som en andlig blindhet. Denna blindhet gäller såväl när de gäller att se den egna syndfullheten som när det gäller att se vägen till frälsning. Och detta mörker gäller även på etikens område.

Skulle vi inte ha blivit upplysta av Kristus så skulle vi kanske idag sitta därhemma och ha det mysigt på vår lediga dag, men inte ha en tanke på att gå i kyrkan för att höra Guds ord. Vi skulle kanske tänka att vi ju inte är värre än människor i allmänhet. Vi är ju inga kriminella utan goda medborgare och lagom religiösa. Så nog kommer vi till himlen om det finns någon. Det var ju inte så länge sedan vi gick i kyrkan, på julbönen eller julottan, eller så var det vid påsk. Men i kyrkan går vi ibland och det bör väl räknas oss till rättfärdighet.

Och skulle vi inte ha blivit upplysta av Kristus så skulle vi vara lika blinda som de judar han talar till i vår predikotext när det gäller att förstå vem han var och varför han kom till jorden.  Vi skulle säkert också ha tagit upp stenar om vi hade tvingats stå och lyssna till hans domar över oss och hans gudomliga anspråk. Hur skulle vi reagera när han skulle kalla oss för syndens slavar, som han gör med judarna längre fram i kapitlet? Eller när han skulle säga att vi har djävulen till far? Vilken förolämpning. Skulle jag vara djävulens barn? Jag som för en vecka sedan sjöng med i Stilla natt och Giv mig ej glans, ej guld, ej prakt. Skulle jag vandra i mörker?

Ja, skulle vi inte ha blivit tagna ut ur mörkret så skulle vi kanske resonera så idag. Men Gud vare tack som har kallat oss ur detta mörker till sitt underbara ljus. Nu ser vi att vi är helt och hållet fördömda från vår egen sida. Gud skulle inte ha gjort oss någon orätt om han hade låtit bli att sända sin Son till frälsning för oss utan istället kastat oss med huvudet före till helvetet. Ingen skulle ha kunnat klandra honom för det. Han kunde ha låtit bli att sända till oss Jesus Kristus, världens ljus, och låtit oss famla runt här i mörkret. Han kunde ha låtit oss dyrka våra kära asagudar, Tor, Odin och vad det allt heter. Men han gjorde inte det. Han sände sin Son att utföra frälsningsgärningen. Han sände sina apostlar att föra ut evangelium. Från släkte till släkte har detta ljus gått vidare och så har också vi fått del av detta ljus och blivit ljusets barn. För det är så de troende ofta kallas i Bibeln.

Och denna kallelse att vara ljusets barn är en mycket hög kallelse. Den Jesus som sade ”Jag är världens ljus”, samme Jesus sade också till sina lärjungar: ”Ni är världens ljus”.  

Det är ingen liten utmaning att vara ett ljus i världen. Det är inte lätt att vara ett ljus för människor som anser att den som fortfarande tror att Bibeln är Guds ord lever i mörker och har förbisett det som man kallar Upplysningen, som började på 1700-talet och som gick ut på att människans egen visdom skulle överordnas Guds ords visdom. Hur skall vi kunna lysa för dem som anser att vi själva lever i mörker? Ja, det vi kan göra är att hålla fram Guds ord i allt vad det säger. Guds ord är ju våra fötters lykta och vår önskan är ju att det skall bli ett ljus också för andra. Intressant nog kallas de sju församlingarna i Mindre Asien, som Johannes skrev till i Uppenbarelsebokens andra och tredje kapitel, för ljusstakar, d.v.s. som ljushållare. Det är alltså den kristna församlingen som skall hålla fram ljuset här i världen. Paulus skriver i Fil. 2:14f: Gör allt utan att klaga och tveka så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte, bland vilka ni lyser som stjärnor i världen, när ni håller fast vid livets ord.

Vad är det som Gud förväntar sig av oss?

Gud vill att vi skall förkunna hans härliga gärningar. Inte tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det i ljustaken, så att det lyser för alla i huset, säger Jesus i Matteus 5. Det handlar om att predika lag och evangelium. Det handlar också om att i etiska frågor hålla fram Guds eviga ord. Detta kan vi alla göra. Man behöver inte vara i predikoämbetet för att lysa som en sol, som en stjärna, i världen. Nej, när Petrus skriver om att förkunna Guds härliga gärningar så är det till det konungsliga prästerskapet han vänder sig, till det heliga folket, det folk som Gud har kallat ut ur mörkret till sitt underbara ljus. Detta gjorde ha den dag du blev döpt. Då upplyste han dig så att du inte mera skulle behöva sitta och jämra dig i mörker och dödsskugga utan fritt och trosvisst kunna förkunna hans härliga gärningar och uppenbara för världen hans vilja. För vem skall göra det om inte de kristna?

Låt oss t.ex. tänka på abortpolitiken. Vi kan sitta och förfasa oss över hur förmörkade människor kan vara som inte inser att detta massmord av små människor är brott mot det femte budet. Men vem skall uppenbara för världen att detta är emot Guds vilja om inte hans egna barn gör det? Beslutsfattarnas samveten tystnar mer och mer. Mörkret sänker sig, men vem skall föra fram ljuset? Eller så kan vi tänka på de homoliberala vindar som blåser. Vem skall hålla fram ljuset i denna fråga? Eller själviskheten som utbreder sig alltmer och som tar sig uttryck i att vi ställer oss avvisande till flyktingar och andra som behöver vår hjälp. Vem skall tala om för världen att Gud också bryr sig om dessa?

Skall vi be Gud att han sänder sin Son hit till jorden igen så att han får ta smällarna, som han fick när han samtalade med sina samtida? För det kan hända att människor tar upp stenar för att kasta på den som vågar föra fram politiskt inkorrekta ämnen. Saker kan komma fram i ljuset som inte borde komma fram. Åsikter kan vädras som inte är så bekväma.

Och detta är domen, säger Jesus i Joh 3:  ljuset kom till världen och människorna älskade mörkret och inte ljuset, eftersom deras gärningar var onda. Ty var och en som gör det onda hatar ljuset och kommer inte till ljuset, för att hans gärningar inte skall avslöjas.
Vem skall nu lysa upp världen? Jo, det skall världens ljus göra. Och det ljuset är vi. Kristus har lämnat denna stora uppgift i fattiga syndares händer. Under sin förnedringstid skötte han själv detta och världen hatade honom för det. Före sin himmelsfärd sände han ut sina apostlar för att predika bättring och syndernas förlåtelse. Här kan vi jämföra med vad Jesus gjorde i Kapernaum. Vi läste hos Matteus: Från den tiden började Jesus predika och säga: "Omvänd er, ty himmelriket är nu här."

Responsen på denna predikan var och är inte alltid positiv. Jesus säger i sitt avskedstal i Joh 15:18: Om världen hatar er, skall ni veta att den har hatat mig innan den hatat er. Men de fattiga syndarna är inte ensamma i denna svåra uppgift. De har fått en Hjälpare, den helige Ande som är den som utför själva undret att upplysa en människa och dra henne ut ur mörkret. Har ni tänkt på, kära vänner, att ni har denna Hjälpare inom er, den Mäktige Guden själv inneboende i era hjärtan. Det är stort att få vara med när Hjälparen arbetar. Om vi bara sköter om vår uppgift, att sätta svärdet i hans hand, så sköter han nog resten. Andens svärd är ju som bekant Guds ord. När vi håller fram Guds ord för människorna kan den Helige Ande göra stora saker med detta ord, när och var det behagar honom.

Må vi aldrig tröttna på att hålla fram Guds ord. Genom detta ord blir Frälsaren uppenbarad för världen.

Amen.

Upplys, Herre, världen vida
med ditt ord, ditt klara ljus,
att sitt sken det måtte sprida
till vart land och varje hus.
Giv att det nå frukter bära
som förhärligar din ära.
Amen.

Tionde budet

Av Hans Ahlskog

Du skall inte ha begärelse till din nästas hustru, inte heller till hans tjänare eller tjänarinna, inte heller till hans boskap, inte heller till något annat som tillhör din nästa.

Om det nionde budet mera fokuserade på död egendom, så fokuserar det tionde i huvudsak på levande varelser i vår nästas ägo. Först att nämnas är det käraste vår nästa har, hustrun eller mannen. En livskamrat är en dyrbar gåva från Gud. Vi läser i Ordspråksboken 18:22:

Den som funnit en hustru har funnit något gott, han har fått nåd ifrån HERREN.

När Gud har givit en människa en så stor gåva som en äkta make/maka är, så är han också mån om att den som fått gåvan också skall få behålla den. Alla erövringsförsök är avskyvärda i Guds, den helige Domarens ögon. I denna sak som i alla andra vill Gud att vi skall nöja oss med den livskamrat som Gud har gett oss. Henne/honom skall vi älska och begära och inte söka efter någon annan. 

Bibeln varnar oss också för att en annan part kan försöka tränga sig in i vårt äktenskap. Vi skall låta Guds ord i detta bud lysa vår stig så att vi inte går vilse (Ords 6:23ff):

Ty budet är en lykta och undervisningen ett ljus, förmanande tillrättavisning är en livets väg. De skall bevara dig för onda kvinnor, för den främmande kvinnans smicker. Ha inte begärelse i ditt hjärta till hennes skönhet och låt dig inte fångas av hennes blickar.

Vem denna främmande kvinna är ser vi i följande kapitel (v. 5, se också 2:16). Hon är din nästas hustru. I Ordspråksboken ställs vi också inför frågan (Ords 5:20): 

Min son, varför skall du berusas av en främmande kvinna och sluta en annans hustru i din famn?  

Djävulen vill berusa oss och få oss att avundas andras äkta makar. Men, budordet står fast och lyser som solen. In i vårt onda och upproriska hjärta lyser det och säger: 

Det är synd!

Det andra som nämns är tjänare och tjänarinnor. I vår tid och våra förhållanden kan det närmast motsvaras av anställda i en rörelse. Någon affärsidkare ser kanske med avund på den kompetenta personal som en konkurrent har. Samarbetet verkar fungera och man når lysande resultat. Avunden börjar då kanske florera i den andra entreprenörens huvud. Tänk om man på något sätt kunde få över denna ypperliga arbetskraft till det egna företaget! 

Sådana tankar och motsvarande gärningar är helt legitima i världens ögon och kanske i en kristens också. Frågan vi skall ställa oss är dock vad Gud anser. Gud vill alltid att hans kristna folk alltid i första hand skall tänka på sin nästa och dennes bästa. Den kristne ställer sig alltid sist i ledet när Gud delar ut sina gåvor och skänker till människosläktet. När turen kommer till honom kanske det inte återstår någon annan gåva än det eviga livet, men detta tar den kristne med glädje emot, väl medveten om att det konungsliga prästerskapet inte har någon lott att räkna med i denna värld (4 Mos 18:20).

Budet nämner också olika typer av boskap. Sådana tillgångar var mycket viktiga vid tiden för laggivningen. Boskap användes både som offerdjur och till föda. I vår tid är förhållandena annorlunda, speciellt i västvärlden. Låt oss därför se på det sista objektet som nämns i det tionde budet: 

Du skall inte heller ha begärelse till något annat som tillhör din nästa. 

Här sammanfattas allt som vår nästa äger och har. Detta bud vill skydda vår nästas hela egendom. Den minsta lilla pryl som vår nästa besitter är inte för ringa för att Gud inte vill beskydda den genom detta bud. Vi skall inte tänka att det är likgiltigt om vi tar en till synes värdelös sak från vår nästas egendom. Till och med frukterna på hans äppelträd är skyddade genom detta bud. De ser goda ut och är det säkert också, men de är inte mina utan min nästas.

Vi skall alltid ha i minnet, att det som Gud har gett åt vår nästa, det har han inte gett till oss. Vi skall låta vår nästa behålla det som är hans och inte försöka beröva honom det, varken genom stöld eller med stöd av lag och rätt. Det ena är lika illa som det andra. Luther skriver i Stora katekesen:

Även om du nämligen ställer dig, som om du ej hade gjort orätt mot någon, så har du dock trätt din nästa för när; och kallas det än icke att stjäla och bedraga, så innebär det dock att hava lust till nästans egendom, d.ä. att stå därefter och avhända honom den mot hans vilja och icke unna honom det som Gud har beskärt honom.

Skulle en människan anse sig ha kunnat hålla alla de tidigare buden genom sin yttre levnad, så vill Gud ta fast henne genom det nionde och tionde budet. Inför dessa bud blir alla till syndare. Den som inte blir det har helt enkelt inte förstått vad buden vill säga. Luther skriver vidare i Stora katekesen:

Ty han vill framför allt, att vårt hjärta skall vara rent, ehuru vi, så länge vi leva här nere, icke kunna komma därhän, så att detta alltså i likhet med alla de andra buden förbliver ett bud, som oavlåtligen dömer oss skyldiga och visar oss, huru mycket vår fromhet är värd inför Gud.

Publicerad som blogg i Kyrkpressen 5.4.2009.

Nionde budet

Av Hans Ahlskog

Du skall inte ha begärelse till din nästas hus.

Efter buden mot uppenbara synder som mord, äktenskapsbrott, stöld och falsk vittnesbörd, går buden nu in på ett annat plan, till det som finns i våra tankar och sinnen. Visst dömer också de andra buden våra tankar och ord, det visar inte minst Jesu utläggning av buden i bergspredikan, men de som vi kallar det nionde och tionde budet, håller sig enbart på tankenivå. 

Du skall inte ha begär, heter det. De synder som döms i de andra buden är alla födda i vårt fördärvade hjärta. Det visar Jesu ord i Matt 15 med all önskvärd tydlighet (Matt 15:19):

Ty från hjärtat kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt, stöld, falskt vittnesbörd och hädelser.

Det nionde budet värnar om vår nästas hus, jordområden (5 Mos 5:21) och annan död egendom. Vi människor är av den arten att vi sällan låter oss nöja med det som Gud har givit oss. Vi skulle så gärna också vilja ha det som Gud har givit en annan. Kanske vi avundas vår nästas stora, fina hus som är så fint beläget och tycker att vårt eget hus inte är så märkvärdigt. Kanske är det hans nya bil eller båt som sticker oss i ögonen. 

– Vissa har då råd att kosta på sig, muttrar vi kanske för oss själva och tycker att vår kära granne nu minsann har shoppat på fåfängans marknad. Materialismen har intagit hans hjärta!

Är vi dock riktigt ärliga med oss själva, så kanske vi kan medge att vi gärna skulle se att det var vi själva som körde omkring i den där bilen, som åkte ut till havs med den där kryssaren, som bodde i det där huset som alla förbipasserande beundrar. Våra förebråelser mot grannen är bara undanflykter från våra avundstankar. Vi vill inte se sanningen om oss själva. Vi står anklagade och skyldiga inför Guds bud.

– Nej, tänker du kanske. Jag har ju inte stulit hans bil. Inför det sjunde budet går jag alltså fri och ren. Sina tankar kan ingen styra, men jag har i alla fall inte låtit dem gå vidare till handling.

Så kan vi resonera, men Guds ord står fast: ”Du skall inte ha begärelse till din nästas hus.” Vi är skyldiga, låt den saken stå fast. Vi skall dock inte tappa fattningen och löpa linan ut så att begärelsen blir verksynd (Jak 1:15). Att vi frestas av vårt inneboende begär är illa nog, men att låta begäret yngla av sig i stöld är ännu värre. Vi skall istället erkänna vår syndfullhet och ta vår tillflykt till Frälsaren. Han har döpt oss och i dopet givit oss sin helige Ande som dagligen förnyar oss och ger oss kraft att dö bort från synden.

Gud vill fostra oss att nöja oss med det som han har gett oss och att inte avundas andra. Köttsliga människor ser inte med blida ögon på att någon annan har det bättre ställt än de och ofta kan de inte ens dölja det, utan klagar vitt och brett. Vi skall inte förvånas över detta, ty avunden sitter som inpregnerad i den gamla människans gener (Tit 3:3, Gal 5:20). Inte heller för oss kristna är detta obekant eftersom också vi får dras med vår fallna natur. 

För en kristen borde emellertid ett liv i synd höra till förfluten tid. Vi löper dock alltid risk att igen dras med i världens avundsklagan. Vi faller ofta, och Gud måste ständigt påminna oss om var Guds väg går på detta område: 

Får jag inte göra som jag vill med det som är mitt? Eller ser du med onda ögon på att jag är så god?

Paulus beskriver denna övermåttan härliga väg i 1 Kor 13, där det bl.a. heter: Kärleken avundas inte (v.4).

Nu har vi sett på det negativa, det vill säga vad detta nionde bud förbjuder. Nu skall vi se på motsatsen, det positiva, det som Gud vill att vi skall göra med hänsyn till vår nästas egendom. Luther skriver i Lilla katekesen att vi skall hjälpa vår nästa att få behålla det som tillhör honom. I de paulinska breven får vi på många ställen undervisning om den rätta prioritetsordningen här i tiden. I Filipperbrevet 2:4 skriver Paulus (jfr 1 Kor 10:24):

Se inte på ert eget bästa utan tänk på andras. 

Det kan verka som om Gud fordrar mycket av oss när han inte bara vill att vi skall avhålla oss från att ta andras egendom utan att vi också skall hjälpa vår nästa att behålla det som tillhör honom. Men inte ens detta är nog. Vi skall dessutom arbeta för att vår nästas egendom skall förökas. I sin förklaring till det sjunde budet i Lilla katekesen skriver Luther: 

Vi skall förhjälpa därtill, att att hans gods och näring må förökas och beskyddas. 

Här har vi att stava på, vi som har den gamle Ormens avundsgift i våra ådror. Endast med Guds hjälp är det som vi helgas och kan växa till i kärlek till våra medmänniskor. Vi får leva av nåden. 

Den fostrar oss att säga nej till ogudaktighet och världsliga begär och att leva anständigt, rättfärdigt och gudfruktigt i den tid som nu är. (Tit 2:12)

Publicerad som blogg i Kyrkpressen 3.4.2009.

Åttonde budet

Av Hans Ahlskog

Du skall inte bära falskt vittnesbörd mot din nästa.

Detta bud handlar förmodligen i första hand om avläggande av vittnesmål inför en domstol. Gud uttrycker på många ställen i GT sin avsky inför dem som bär fram ett falskt vittnesbörd för att skada en annan människa. I Ordspråksboken står det att Gud hatar den (!) som främjar lögn genom att vittna falskt (v 19). Detta är vad Gud säger i sin lag (Ps 5:6): 

Jag hatar dig på grund av din synd!

Därför skall vi 

frukta och älska Gud, så att vi inte förråder, förtalar eller ljuger om vår nästa, utan försvarar honom, tänker och talar väl om honom och tyder allt till det bästa. (Lilla katekesen)

Det är inte många av oss som någon gång i livet får tillfälle att vittna i domstol. Däremot kommer vi alla i kontakt med människor. Vi lyssnar till människor och vi får också själva tillfälle att tala till människor och om människor. I dessa situationer bör vi vara på vår vakt. Vi skall vakta vår tunga lika noga som man i fängelset vaktar en livsfarlig fånge. Vår tunga är lika ond som om vi skulle ha tagit den från själva djävulens mun. Andra människors tungor är inte heller bättre och vi kan frestas att dansa med i skvallerdansen. 

Det finns få saker i livet som är så frestande som att tala illa om en annan människa. Den gamla människan i oss kan knappt vänta på att få ordet så snart en annan människas fel och brister kommer på tal. Baktalarens ord är som läckerbitar, de tränger in i människans inre (Ords 18:8).

Här skall vi kristna ta oss tillvara. Att Förtalarens (hebr. Ha-Satan) barn älskar att tala illa om andra, det är inget att förvånas över. Skulle de inte göra det så skulle de förneka sig själva och sin herre. Men en kristen kan inte sitta i sådant sällskap. Förtal är inte förenligt med det bud som säger ”älska din nästa såsom dig själv”. Ingen vill hamna i vanrykte. 

Luther säger: Heder och ära är lätt att förlora, men icke lätt att återvinna. (Stora katekesen)

Den kristne är på väg till himlen och dit kommer inga förtalare (1 Kor 6:10). Men hur skall vi då göra när vi sitter i ett sällskap där samtalsämnet börjar kretsa kring en annan människa, en icke-närvarande människas brister eller synder? Det är inte lätt att protestera och ta den människan i försvar. Det är fara värt att man själv hamnar i skottlinjen, om inte förr så när man avlägsnar sig. Vad du än gör i en sådan situation så bli inte sittande där. Kan du inte säga något så gå din väg. En tyst protest är bättre än ingen protest alls. Den första versen i Psaltaren lyder: 

Salig är den som inte följer de ogudaktigas råd och inte går på syndares väg eller sitter bland bespottare.

Låt oss fråga Luther om råd vad vi skall göra när vi stöter på någon som skvallrar och talar illa om en annan människa. I Stora katekesen hittar vi ett känt ställe som man inte lätt glömmer när man en gång har hört det:

Om du därför träffar på en skvallrare, som utskriker och förtalar en annan, så sjung ut ordentligt för honom, så att han rodnar av blygsel. På så sätt skall mången veta hålla munnen, som eljest skulle bringa en stackars människa i ett vanrykte, varifrån hon svårligen åter kan befria sig.

Som sagt så är det inte lätt att ”sjunga ut” alla gånger. Det är inte heller lätt att själv avhålla sig från förtal. Vi kan det inte heller. Ingen av oss. I Jakobs brev kan vi läsa (Jak 3:8):

Men tungan kan ingen människa tämja, ostyrig och ond som den är och full av dödligt gift. 

Detta bud, liksom alla de andra, får vi kämpa med hela livet. Ibland skulle man nästan önska att man var stum, så att man inte kunde vara med och skada någon annan människas goda rykte genom förtal. Jag hörde en gång berättas om en familj i Schweiz, som vid sin dörr hade en skylt med ungefär denna text:

”Välkommen in var fru och man, som om din nästas brister tiga kan”.

Sämre välkomstord kan man ha. Den som en gång har fått en sådan skylt mot ögonen glömmer den säkert aldrig. Månne inte många raska fötter också har blivit mindre raska, eller rent av vänt i dörren, vid åsynen av denna skylt. Det budskap man kom för att frambära var kanske inte längre så passande.

Publicerad som blogg i Kyrkpressen 1.4.2009.

I Jesu namn

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!

Predikotexten är från Luk 2:21:

När åtta dagar hade gått och barnet skulle omskäras, fick han namnet Jesus, det namn som ängeln hade gett honom innan han blev avlad i sin mors liv.

Herre, helga oss i sanningen, ditt ord är sanning. Amen.

Introduktion

I dag har vi söndagen efter jul, men den dagen slukas i år upp av nyårsdagen. Söndagen efter jul bär ämnet Guds barns trygghet. Det passar bra att vi tar in det ämnet också under nyårsdagens tema: I Jesu namn. Vi ska återvända till det, men först ska vi se på textens historiska händelse, Jesu omskärelse, och på namnets betydelse. Eftersom Lukas ger en hänvisning till bebådelsen ska vi också säga några ord om jungfrufödseln.

Omskärelsen

Under våra bibelstudier kring Första Moseboken har vi de senaste gångerna uppehållit oss kring Abraham och Guds befallningar om omskärelsen.  Vi ska göra en kort återblick och går då till 1 Mos 17.

I det kapitlet berättar Mose hur Gud uppenbarar sig för Abram när han var 99 år gammal, och lovar honom en talrik avkomma. Han ger honom det nya namnet Abraham, fader till många. Innan han uppenbarar rent konkret för honom att det är genom hans hustru Sara som han ska få en son – Sara som nu är 89 år gammal – ger han honom befallningen att omskära sig och alla av mankön i hans hus, också hans tjänare. Omskärelsen skulle vara ett tecken på hans kött att han och hans familj är utvalda av Gud på ett särskilt sätt. Omskärelsen skulle i fortsättningen utföras på alla småpojkar när de var åtta dagar gamla.

Det finns en djup symbolik i omskärelsen. Den sker genom att man skär bort förhuden på mannens könsorgan, genom vilket det nya livet får sin början. Men det är också det organ som mer än något annat är förknippat med otuktssynden. Abraham och hans folk skulle renas ända från roten för att höra till Gud, vara helgade åt Herren.

Det här är orsaken till att också Jesus blev omskuren när han var åtta dagar gammal, alltså en vecka efter hans födelse. Det påminner om en sanning som Paulus återger i Gal 4:4:

Men när tiden var fullbordad sände Gud sin Son, född av kvinna och ställd under lagen, för att han skulle friköpa dem som stod under lagen, så att vi skulle få söners rätt.

”Ställd under lagen” är det som här uttrycker att Jesus måste gå in under alla de bud som Gud hade gett, både omskärelsen som föreskrevs för Abraham och det som senare fastställdes i Mose lag.   Men vi måste lägga in en precisering. På en punkt var han inte som vi: Ingen man var med när han avlades. Den rening som omskärelsen betecknade för den naturliga avlelsen av judiska barn fanns inte med när den Helige Ande lät Jesus bli till i sin mor Marias livmoder. Han var unik: om honom gällde inte det som David säger: Med synd blev jag till i min moders liv. (Ps 51:7)

Jesus föddes inte under lagen, men han måste i allt ställas under lagen för att kunna vara vår Frälsare. Han måste uppfylla hela lagen, utan den minsta brist, för att kunna byta sin rättfärdighet mot vår synd. Så måste han också ta på sig straffet som skulle utdömas åt den som bryter mot Guds lag. Det gjorde han i stället för dig och mig.

I Jesu namn

Namnet hade en stor betydelse för de orientaliska folken. Nomen est omen lyder ett gammalt latinskt uttryck. Namnet är ett tecken, namnet har en profetisk betydelse. Det gäller särskilt i det här fallet, eftersom Bibeln tydligt utsäger varför Jesus bär det namnet. Jesus är egentligen samma namn som Josua, den som förde in Israels folk i det utlovade landet. Det betyder Frälsaren, som ängeln hade uppenbarat för Josef (Matt 1:21):

Hon skall föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus, ty han skall frälsa sitt folk från deras synder.

Ängeln Gabriel som uppenbarade sig för Maria redan före avlelsen gav också föreskriften att barnet ska heta Jesus. Han berättade också om hans uppgift (Luk 1:31–33):

Se, du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes Son, och Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron. Han skall vara konung över Jakobs hus för evigt, och hans rike skall aldrig få något slut.

Förutom Frälsarnamnet ges här ett annat namn: ”den Högstes Son”. Här påminns vi om profeternas löften. Vi kan tänka på julens profetia i Jes 9:6 och särskilt på profeten Natans ord till David i 2 Sam 7:12–14:

När din tid är ute och du vilar hos dina fäder, skall jag efter dig upphöja den avkomling som skall utgå ur ditt liv, och jag skall befästa hans kungadöme. Han skall bygga ett hus åt mitt namn, och jag skall befästa hans kungatron för evigt. Jag skall vara hans fader och han skall vara min son.

”Han ska vara min son.” Det här påminner väldigt starkt om den röst som hördes när Jesus döptes (Matt 3:17):

Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje.

Också en annan gång hördes samma budskap. Det var på det heliga berget (Matt 17:5). Där finns ett tillägg: ”Lyssna till honom!”

Att Jesus skulle få Davids tron var alltså förutsagt av profeterna. Ett annat namn som man hade gett denne förväntade Son var Messias, som betyder Den Smorde. På grekiska är det Christos. 

Den Messias som judarna väntade på skulle födas i Betlehem, det visste de skriftlärda som Herodes rådfrågade mycket väl. Men det som de misstog sig på var hans egentliga uppgift. De trodde att han skulle återupprätta Davids tron till det yttre och bli en jordisk kung. Men ängeln säger tydligt åt Josef, att hans uppgift är att frälsa sitt folk från deras synder. Därför heter han Jesus.

De första kristna talade ofta bara om Namnet. Så gör t.ex. Apg 5:41:

Och apostlarna gick ut från Stora rådet, glada över att de hade ansetts värdiga att lida smälek för Namnets skull. 

Det namnet har en sprängkraft. Det är nämligen en hänvisning till Guds heliga namn som ingen jude uttalade. Det är det namn som ersätts med HERREN, Jahve, som betyder ”Jag är”. Det namnet är en skiljelinje mellan en rätt och en falsk gudstro. Johannes skriver i 1 Joh 5:13:

Detta skriver jag till er för att ni skall veta att ni har evigt liv, ni som tror på Guds Sons namn.

Och i fjärde kapitlet definierar Johannes vad som kännetecknar en rätt lära (1 Joh 4:2–3):

Så känner ni igen Guds Ande: varje ande, som bekänner att Jesus är Kristus, som kommit i köttet, han är från Gud, och varje ande som inte bekänner Jesus, han är inte från Gud.

Det här handlar om namnet Kristus, Messias, som är en enhet med HERREN Gud. Det är alltså något långt utöver att säga med munnen att Jesus är Herre. Han är HERREN, Gud själv, och bekännelsen innefattar allt som Bibeln säger om honom.

Det finns inget annat namn som kan frälsa oss. Det säger aposteln Petrus tydligt i en av dagens episteltexter, Apg 4:12:

Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.

Det här är långt ifrån politiskt korrekt i dag. Det är i själva verket så att det är ett problem för alla som vill vara toleranta och vidsynta. Ingen kan ju inte komma och påstå att han skulle sitta inne med den enda sanningen, och att alla andra har fel! Sådant kallar man högmod, eller fanatism. Därför får man inte säga att jag har sanningen, eller att inga andra än vi har sanningen.

Men det är ett faktum att kristendomen inte kan tolerera att man påstår sig kunna komma till Gud någon annan väg än genom Jesus. Det är ett ofrånkomligt faktum att Gud kräver att han ska vara ensam, att vi inte ska några andra gudar vid sidan av honom. Och han har bestämt den enda möjliga vägen som vi kan komma till honom. Den vägen heter Jesus. Det är därför det namnet är så dyrbart.

Jungfrufödseln

Vi gick rätt så grundligt igenom den här frågan senaste Marie bebådelsedag. Därför ska vi bara göra en snabb översikt i dag, eftersom vi får en påminnelse av Lukas: 

... det namn som ängeln hade gett honom innan han blev avlad i sin mors liv.

Jesus hade fått sitt namn redan innan han avlades genom den Helige Ande. Han blev inte till genom att två människor älskade varandra och önskade barn. Han blev till genom att Gud älskade världen så att han inte kunde låta den syndiga världen gå under i sin synd. Gud kom till en ung flicka som ännu inte hade någon tanke på att bli mor. Han kallade en tjänarinna, som svarade ja på kallelsen, även om hon kunde ana att det skulle bli väldiga problem för henne.

För Maria blev det helt klart att hon skulle bli gravid på ett övernaturligt sätt. Det upplyste ängeln henne om, efter att ha berättat att också hennes släkting Elisabet hade börjat vänta barn på sin ålderdom (Luk 1:37):

Ty för Gud är ingenting omöjligt.

Det var ett under också att den äldre Elisabet fick barn, liknande som med Sara. När Gud vill göra något stort gör han det på ett sätt som förvånar oss. Men alla de här vittnesbörden är samstämmiga: Isak som föddes av den 90-åriga Sara, Elisabet som födde Johannes på sin ålderdom och Maria som födde Jesus utan att någon man medverkade. Allt vittnar om Guds underbara makt, hur han planerat allt i detalj och hur han verkställer det – enligt Lukas ord: ”alldeles som det hade blivit dem sagt”.

Undret med Jesusbarnet överträffar ändå de andra undren. För nu blir Gud människa. I de andra händelserna var det ändå det naturliga som skedde, att en man och en kvinna kom tillsammans, även om de var väldigt gamla, så gamla att det mänskligt sett var omöjligt för dem att få barn. Men att Gud blir människa är något alldeles speciellt. Därför har vi också fått det med i vår trosbekännelse: ”avlad av den Helige Ande, född av jungfru Maria”. 

Det är också därför som djävulen arbetar så hårt med att få oss att tvivla på den här sanningen. Men tänk på ängelns ord: För Gud är ingenting omöjligt. 

Guds barns trygghet

Slutligen ska vi återvända till Jesusnamnet som vår garanti för trygghet. 

Ett år har gått till ända. Året har inrymt många väldiga olyckor och tragedier. Också ekonomin har gungat i världen. Och om ekonomin gungar då är också freden i fara, eftersom pengarna styr det mesta i världen. Hur ska det nya året se ut?

Årsskiftet har blivit föremål för många oroliga tankar. Man vet ju hur det har varit, men vet inte vad som kommer. Det finns som försöker spå. Den ene kommer med lugnande besked, den andre är pessimist och spår ofärd. Visst är det skönt att det inte är människorna som rår.

Men det är beklagligt att människor har så stor makt. De går nämligen ofta i djävulens ledband. ”Världen är i den ondes våld”, säger Johannes. Och han har skickliga metoder att förstöra och söndra det goda som Gud vill bygga upp.

Det värsta är att Gud så ofta sätts åt sidan. Också när man verkar gudfruktig är det allt annat än Bibelns Gud man ivrar för. Det är långt till Ordspråksbokens vishet (Ords 16:9):

Människans hjärta tänker ut en väg, men HERREN är den som styr hennes steg.

Den säkraste starten på det nya året vilar i Jesu namn för den som inte vågar se framåt i sina egna krafter utan behöver ty sig till Jesus i allt. Då må världen se ut hur som helst. Också fast vår kropp bryts ner finns det något som aldrig bryts ner. Runeberg kände till det och har formulerat det så fint i nyårspsalmen:

Ett finns som fast förbliver
i himmel och på jord
och evig trygghet giver:
det är Guds eget ord.

Men också om vi inte vet vad som är framför oss, vet vår Herre det. Därför sjunger vi med Lina Sandell:

För mig är det nog, att min Fader

vet utväg i allt som mig sker.

Han känner den okända stigen.

Vad jag inte ser, han dock ser.

Bön: Himmelske Far, tack för att du inte tröttnar att förlåta oss syndare utan dagligen möter oss med ny nåd. Tack för att du har sänt din Son till oss så att vi i hans heliga namn får komma nära dig i bönen och vara förvissade om att du ger oss vad vi behöver, så att ingenting ska fattas oss. Hjälp oss att under det kommande året inte försumma din nåd utan ta vara på ditt Ord och dina sakrament och med glädje bekänna ditt namn. Led oss på dina vägar i kärlek till varandra och påminn oss att uppmuntra och förmana varandra att hålla fast vid ditt namn. I Jesu namn, amen.

Predikan på nyårsdagen 2012, Biblion och Lepplax bykyrka.