Kärlekens lag

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!

Bön: Gud, låt ditt ord oss lysa så att vi i mörker ej må gå, men genom denna jämmerdal får vandra till din himmels sal. Amen.

Predikotexten är Matt 5:20–26, där Jesus säger:

20 Jag säger er att om er rättfärdighet inte går långt utöver de skriftlärdas och fariseernas, skall ni inte komma in i himmelriket.

21 Ni har hört att det är sagt till fäderna: Du skall inte mörda. Den som mördar är skyldig inför domstolen. 22 Jag säger er: Den som är vred på sin broder är skyldig inför domstolen, och den som säger till sin broder: Ditt dumhuvud, är skyldig inför Stora rådet, och den som säger: Din dåre, är skyldig och döms till det brinnande Gehenna. 23 Därför, om du bär fram din gåva till altaret och där kommer ihåg att din broder har något emot dig, 24 så lämna din gåva framför altaret och gå först och försona dig med din broder, och kom sedan och bär fram din gåva. 25 Var angelägen om att göra upp med din motpart när du är med honom på vägen, så att din motpart inte överlämnar dig till domaren och domaren överlämnar dig till fångvaktaren och du blir kastad i fängelse. 26 Amen säger jag dig: Du slipper inte ut därifrån, förrän du har betalat till sista öret.

Temat i dag är Kärlekens lag. Senaste söndag, då vi inte hade någon egen gudstjänst, firades Apostladagen. Den söndagen i kyrkoåret tänker vi på hur evangeliet har gått ut i världen, och också på betydelsen av att hålla fast vid det rena evangeliet.

Under flera av söndagarna i trefaldighetstiden går vår blick mot hur vi själva beter oss, hur vi förvaltar evangeliet i våra liv. När vi ser mot oss själva talar vi om lag i ordets egentliga betydelse. Men ordet lag kan också står för något mycket mera, nämligen för hela Guds undervisning. Sedan finns en tredje betydelse: regel eller ordning.

Hur ska vi se på dagens tema: ”Kärlekens lag”?

Vi ser omedelbart, att vår text handlar om oss och våra insatser. Vår rättfärdighet måste gå långt utöver de skriftlärdas och fariseernas för att vi ska komma in i himmelriket. Jesus dömer skarpt våra tankar och våra ord. Inget nedsättande får sägas om våra medmänniskor. Vi förmanas att göra upp med varandra innan vi går till det heliga. Och slutet av texten talar om ett hårt straff, som det inte finns någon nåd för.

Texten skulle nog leda oss till förtvivlan om vi verkligen tar den på allvar och inte hittar några andra ord av Jesus. De som har lagt in de kyrkliga texterna i handboken var medvetna om att både lag och evangelium behövs. Förra söndagen mötte vi Jesus när han kallade lärjungar, och gav dem frimodighet och kraft efter att han hade tagit ifrån dem all deras egen förmåga. Nästa söndag möter vi Kristus på förklaringsberget. Då är hans härlighet i fokus, verkligen ett skönt evangelium. Dagens text presenteras Guds lag i all dess skärpa.

Lagens tre bruk

Våra fäder brukade dela in lagens syfte och användning i tre delar, som man lätt kan minnas med de tre orden tygel, spegel och regel.

Lagen som tygel beskriver den funktion som vi vanligen tänker på i det vardagliga livet. Tygeln fungerar som när man håller in hästen och styr vart den ska gå. Lagen säger att vi inte får misshandla eller slå ihjäl andra människor, precis som Guds femte bud gör. Om vi ändå gör det, straffas vi av domstolsväsendet. När vi ser trafikmärken med hastighetsbegränsning försöker vi undvika att köra fortare, för annars risker vi böter. Det här bruket gäller alla människor.

Det som Jesus föreskriver i vår text går långt utanför det som samhället stadgar. Samhället utdömer inget straff för vrede. Det finns straff för att man förolämpar en medmänniska. Det kallas ärekränkning. Men knappast tänker vi nu på ärekränkning om vi i vår bekantskapskrets säger: ”Du dumhuvud”. Och ingen världslig domstol har det brinnande Gehenna på sin straffskala.

Lagen som spegel drabbar oss på ett annat sätt. När vi hör de ord som Jesus säger i texten blir vi ställda mot väggen. Vi måste visa upp en rättfärdighet som övergår de skriftlärdas och fariseernas. Hurudan var deras rättfärdighet? Jo, de strävade till att uppfylla alla bud, också de äldstes stadgar, till punkt och pricka. Men det räcker inte till. Vi måste kunna visa upp en bättre rättfärdighet än den som de visade upp inför människor, och som såg ut att vara fullkomlig. Den var inte fullkomlig. De var stolta över att de var så noggranna med lagen, men de såg inte att det inte räckte till inför Gud. De behövde inte den rättfärdighet som ges av nåd för Kristi skull, och därmed saknade de den rättfärdighet som duger för himlen.

Innan vi ser på lagens tredje bruk ska vi stanna upp inför syftet med lagens andra bruk.

Lagen som spegel driver till Kristus

När lagen predikas så som Jesus gör i dagens text blir den i första hand en spegel för oss. Genom att visa hur Guds femte bud ska tillämpas också på våra tankar och våra ord, inte bara i handlingar, tvingar Jesus oss att kapitulera. Redan det att jag är argsint och bitter på min broder är värt en hård dom. Mitt sinne och mitt hjärta är inte vad det ska vara. 

Och ändå ser vi så mycken bitterhet och ofördragsamhet också bland kristna, som borde älska varandra som bröder och systrar. I stället för att göra upp och försonas, täcker vi över alltsammans med ett sken av gudsfruktan. Tänk om det är så illa att vi går till Herrens bord och ber Gud förlåta oss, samtidigt som vi har svårt att hälsa på och prata med vår vän och broder en bit ifrån. Så kan det ju inte vara! Då handlar vi precis tvärtom mot vad Jesus föreskriver. Han ger oss inte heller rätt att lämna saken därhän och tänka att tiden nog ordnar upp allt, och att det snart är glömt. Nej, så snart vi upptäcker att vi har gjort något som vållar störningar i relationerna ska vi se till att göra upp.

Jesus talar om vårt sinnelag, att vi ska vara angelägna om att vår motpart inte har något emot oss. Notera: det handlar inte om att vi har något emot vår broder, utan om vi vet att han har något emot oss, då är det vår skyldighet att göra upp. Detta oberoende av om han har rätt eller fel. Det handlar inte om att driva din rätt, utan om att ha strävat efter förlikning, så mycket som beror på dig. 

Jesus är så sträng, att han nämner den osaliga evigheten som straff om du vägrar att lyda. Det borde väl om något få oss att inse hur viktigt det är som han ger instruktioner om.

När Jesus håller upp sin spegel för oss, då ser vi att vi är fulla av fläckar som inte får finnas där. Då inser vi att vi behöver tvätta oss med ett tvättmedel som vi inte kan skaffa oss själva. Vi har själva ingen möjlighet att bli rena, hur vi än anstränger oss. Vi behöver Jesu blod. När vi då kommer till Jesus för att få hans rättfärdighets dräkt, då har lagens andra bruk gjort sitt. Vi har klätts av det vi har trott att vi har själva, och vi har fått del av den rättfärdighet som är bättre än de skriftlärdes och fariseernas: Guds egen rättfärdighet som Jesus vann åt oss genom sitt rena och syndfria liv och genom sin oskyldiga pina och död.

Vem kan få komma till Jesus och få hans rättfärdighets dräkt? Jo, alla. Det som han gjorde gäller varenda människa i hela världen. 1 Joh 2:2:

Han är försoningen för våra synder, och inte bara för våra utan också för hela världens.

Jesus led nämligen i syndares ställe, inte efter att syndaren först kommit och ödmjukat sig inför honom, utan medan vi var Guds fiender (Rom 5:10). Det här är evangelium: Guds goda gåva av nåd, utan vår egen medverkan. Det här kommer oss till genom tro, då vi tar emot det, och tror att det är för oss. När evangeliet säger: För dig, ska vi svara: För mig. Det värsta vi kan göra i det skedet är att göra som de skriftlärda gjorde: de fortsatte att förtrösta på sig själva och förkastade honom som kommit som ett synd- och skuldoffer för dem. Tänk så fruktansvärt! Tänk vad Jesus måste gå igenom för dig, och du skulle vända ryggen till och säga: jag klarar mig själv. Oerhört dåraktigt. Och då får du det också som du vill. Du får då vara utan Jesus i evigheten, tillsammans med djävlarna som ska pinas i helvetet.

Evangeliet är alltså det slutmål som lagens andra bruk vill driva oss till: Lagen har fått sin ände i Kristus, eller som det står i SFB, Rom 10:4:

Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror.

Salig är du som slutar ditt löpande efter att uppfylla lagen, och går i mål i Kristus och hans rättfärdighet – för att använda en idrottsterm som bild! Då har lagen nått sitt slutmål.

Lagens tredje bruk

Men vi har ännu kvar en god och rätt användning av Guds heliga lag. För den som har fått komma till Jesus och se vilken välsignelse han har gett oss, för den öppnar sig nu lagens tredje bruk som en regel, som vi får genom Guds godhet för att han ska få lära oss hur vi ska leva för att tjäna honom på rätt sätt. 

Nu får vi veta hur vi praktiskt ska gå till väga om vi minns att någon har något att anklaga oss för. Då ska vi inte täcka över det och låtsas att allt är frid och fröjd. Om vår broder går med agg mot oss är det inte frid och fröjd. Vi ska inte försumma någon tid att rätta till det och göra upp. Vi kallar det att be om förlåtelse.

På samma sätt ska vi också be om att Herren ska förnya vårt sinne så att vi inte låter obetänksamma domar och ord i ilska gå över våra läppar. Har vi sett hur Gud förlåter oss vår enorma skuld till honom ska vi inte ta vår medmänniska om strupen och kräva att han ska betala tillbaka sin lilla skuld, för att låna Jesu liknelse i Matt 18.

Gud har sett till att vi har fått fina anvisningar i hans tio bud. Dem behöver vi dagligen, och vi ska lära oss dem ordentligt. Dessutom har vi Martin Luthers pedagogiska förklaringar till buden. Där får vi bland annat veta att det femte budet innehåller mer än mord: att skada vår nästa eller att tillfoga honom lidande hör till det som Gud förbjuder. Och lidande kan man vålla sin nästa på många sätt. Ett av de mest försåtliga sätten är att använda sin tunga till lögn och förtal. Jesus tar fram några muntliga tillmälen som sårar våra medmänniskor: att håna och utpeka dem som mindre vetande eller otillräkneliga.

Att avhålla sig från sådant är ännu inte det samma som att vara fullkomlig. Som vi har sett har vi ingen annan rättfärdighet än hos Kristus. Men det hör till en kristens liv att vara ödmjuk och tänka igenom hur vi talar och handlar, så att allt får tjäna våra medmänniskor och ära Gud.

Vi ska också komma ihåg att vi inte har någon egen kraft att göra det här. Vi kan inte lära oss att vara fullkomliga. Det enda drivmedlet som ger kraft att göra det som Gud vill och förmedlar till oss genom sin goda lag är att Jesus är med och verkar det genom den nya människan som han skapade i oss i dopet. Det är evangeliet som ger kraften. 1 Joh 4:10:

Kärleken består inte i att vi har älskat Gud utan i att han har älskat oss och sänt sin Son till försoning för våra synder.

Må Gud ge oss ett sådant sinnelag genom den kärlek som han visat oss i Kristus, att vi av hjärtat vill tjäna honom och verka för att vi behåller goda relationer till alla människor, så långt som beror på oss. Amen.

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan i Biblion 7.7.2013.

Rättfärdighet och barmhärtighet

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och vår Herre Jesus Kristus!

Bön: Käre himmelske Far! Lär oss att vara barmhärtiga så som du är barmhärtig! Hjälp oss att lita på att det är din rättfärdighet och barmhärtighet i Jesus Kristus som är vår grund för rätten att komma till himlen. Förklara det här för oss, och ge oss sedan styrka och frimodighet att tjäna dig så som du vill. Amen. 

Predikotexten är Luk 6:36–42:

36 Jesus sade: ”Var barmhärtiga så som er Fader är barmhärtig.

37 Döm inte, och ni skall inte bli dömda. Fördöm inte, och ni skall inte bli fördömda. Förlåt, och ni skall bli förlåtna. 38 Ge, och ni skall få. Ett gott mått, packat, skakat och rågat skall Gud ge er i famnen. Ty med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er.”

39 Han gav dem också en liknelse: ”Kan väl en blind leda en blind? Faller då inte båda i gropen? 40 En lärjunge är inte förmer än sin lärare, och när någon har blivit fullärd blir han som sin lärare. 41 Varför ser du flisan i din broders öga men märker inte bjälken i ditt eget öga? 42 Hur kan du säga till din broder: Broder, låt mig ta bort flisan ur ditt öga, när du inte ser bjälken i ditt eget öga? Du hycklare, ta först bort bjälken ur ditt eget öga! Då kommer du att se så klart att du kan ta bort flisan ur din broders öga.”

Dagens tema är Rättfärdighet och barmhärtighet. Dagens text går rakt in i vårt vardagsliv. Det här är inte en samling föreskrifter för myndigheterna och för lagstiftarna. Lite tidigare har Jesus sagt att vi ska vända andra kinden till om någon slår oss. Så kan inte polisen eller försvarsmakten resonera. Befallningen att inte döma gäller inte heller domstolsväsendet. Nej, det här gäller det vanliga vardagslivet, livet bland medmänniskorna.

Det här dömandet utesluter inte omsorgen om vår medmänniskas liv och gäller inte heller läran. Vi har andra ord som säger att vi ska gå till vår broder och förehålla honom hans synder om han påträffas med synd, på samma sätt som vi behöver tillrättavisningar när vi felar. Det ska vi göra ödmjukt, och veta att vi själva kan fela och behöver samma recept från våra trossyskon. Och vi har många ord som säger att vi ska akta oss för det som är falskt och dra oss undan det. Paulus skarpa ord i Gal 1 är exempel på hur vi måste döma i sådana fall.

Vår text ingår i ett sammanhang som man brukar kalla Jesu slättpredikan. Mycket av det han säger enligt Lukas finns också i bergspredikan som vi har i Matt 5–7, men det finns också undervisning som finns på andra ställen hos Matteus. Jesus undervisade under mer än tre år. Han tog självklart upp samma sak många gånger. Enligt den tidens sed formulerade han sina ord och meningar så att lärjungarna skulle lära sig dem utantill. Det som evangelierna presenterar är det viktigaste av den här undervisningen, inte nödvändigtvis hela predikningar i sitt sammanhang.

I v 20 ser vi att Jesus framför allt riktar sig till lärjungarna. Han vill ge dem vägledning hur de ska se på sina medmänniskor. Några verser före vår text ändrar han människans naturliga uppfattning om kärleken, då han lär oss att vi ska älska våra fiender och inte göra gott bara när vi har en chans att få gentjänster. 

Men Jesus har lön i beredskap för den som gör gott. Gud belönar. Om ni ger, ska Gud se till att ni får tillbaka med råge.

Det här leder våra tankar till den berättelse som vi har i Matt 25: den yttersta domen. Där talar Jesus om hur våra goda gärningar ska få sin yttersta belöning: frikännandet inför hans domstol på den sista dagen grundar sig på vittnesmål om vårt liv: hur vi har mättat de hungriga, gett de bostadslösa härbärge, besökt de sjuka osv. Har vi inte gjort sådant möts vi av en dom till förtappelse. Är det så att kristendomen trots allt har samma budskap som de andra religionerna: du får vad du har förtjänat med ditt liv? Är också kristendomen en gärningarnas religion?

Vi ska se på den frågan ur två synvinklar: (1) lagens hårda villkor, och (2) lagens goda väg. Via de frågorna ska vi hitta den rätta vägen till himlen men också vägledning för hur vi ska leva våra liv till vår grannes bästa och till Guds ära. 

Lagens hårda villkor

Direkt i textens början får vi del av lagens hårda villkor: 

Var barmhärtiga så som er Fader är barmhärtig.

I bergspredikan (Matt 5:48) får vi ett liknande sammandrag av Jesu lagförkunnelse:

Var alltså fullkomliga, såsom er Fader i himlen är fullkomlig.

Om vi vill se det här som ett krav för att uppfylla inträdesfordringarna till att komma in i himlen är nog läget verkligen bekymmersamt. Försök vara fullkomlig i allt, som Gud är! Se till att dina tankar, ord och gärningar i allt är osjälviska, utan egna begär, utan den minsta orenhet. Kom också ihåg vad Jakob skriver (Jak 2:10):

Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt.

Det hände ganska ofta att Jesus i sin undervisning predikade lagens väg, och gjorde det så till den grad att lyssnaren måste erkänna att den vägen var omöjlig. Ett av de tydligaste exemplen var när han mötte den rike ynglingen som trodde att han kunde göra allt som lagen krävde. Då ställdes han inför ett sådant krav som avslöjade honom. Han var helt fast i sig själv och gick bedrövad bort. Och Jesus lärde då sina lärjungar att det är omöjligt för människor att komma in i himlen, men inte för Gud. För Gud är allt möjligt.

Paulus förklarar i Rom 3:19–20:

Men vi vet att allt vad lagen säger, det talar den till dem som har lagen, för att var mun skall stoppas till och hela världen stå med skuld inför Gud. Ty ingen människa förklaras rättfärdig inför honom genom laggärningar. Genom lagen ges insikt om synd.

Hur tror ni att människorna kände sig inför den undervisning som vi har i vår text? Kände de sig stolta och fyllda av glädje över att vara precis sådana som Jesus ville att de skulle vara? När Jesus tilltalade dem som hycklare, uppfattade de det på det sättet, att det var grannen som skulle ta åt sig, men att de själva gick fria?

Jag tror nog att de kände sig träffade. Jesus predikade lagen så att de inte hade något att säga. Deras mun stoppades till. De stod med skuld inför Gud. De fick insikt om synd.

På samma sätt reagerar också vi när vi får höra en kraftig lagpredikan som visar precis på våra konkreta synder. Paulus skriver i Rom 2:1:

Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är som dömer. När du dömer en annan fördömer du dig själv. Du som dömer handlar ju på samma sätt.

Det här är precis det samma som Jesus säger när han säger att vi inte ska döma. Du som pekar finger åt din granne för att han missat och gjort något som han får skämmas för, du har inte tänkt på att du många gånger har gjort ännu värre saker, fast det inte har kommit fram. Du ser den lilla flisan i din broders öga, men har inte sett att du har en väldig bjälke i ditt eget öga.

När lagen träffar oss ser vi inte vår broders synder. Då har vi fullt upp med oss själva. Då blir reaktionen: Herre, förbarma dig!

Och det är välsignat om vi kommer dit att vi ropar till Herren om hjälp. Det är den rätta reaktionen att vi inser att vi inte kommer någon vart med att försöka själva, att rikta in oss på att förbättra vårt eget liv för att ha frimodighet att komma till Gud. Det är sunt och riktigt att vi kommer till Gud som tiggare, som inte har något själva att komma med, utan ber om hans förbarmande.

Och han är barmhärtig. Han har kommit till vår räddning långt innan vi bad om det. Rom 5:6,8:

Medan vi ännu var svaga dog Kristus i ogudaktigas ställe, när tiden var inne.

Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog i vårt ställe, medan vi ännu var syndare.

Ordet ogudaktig är oerhört starkt. Det beskriver verkliga brottslingar. Det beskriver oss sådana vi är inför Gud, därför att det minsta fel vi gör mot Guds heliga lag är lika allvarligt som det som vi anser vara det värsta brott. Just för sådana brottslingar kom Jesus för att frälsa. Han kom för att frälsa dig och mig, som utan honom hade varit utan hopp för evigheten. Han dog för oss, medan vi ännu var syndare. Tänk, han behövde inte vår medverkan, han frälste oss redan innan vi hade den minsta tanke på att vi behövde frälsas.

Hur kan det här då hjälpa oss på domens dag, när han ska granska våra gärningar?

Jo, den som är född på nytt till ett liv med Jesus kommer inte under någon dom, rättare sagt: fördömelse. Han är redan före domen placerad på den rätta sidan, där välsignelsen och välkomstinbjudan till himlen ska uttalas. Det som sedan sägs om gärningarna, som som tas fram som vittnesmål inför domen, är inget som hans lärjungar vet om. Det är sådana gärningar som Jesus har ställt i ordning för dem och som de har gjort i tro utan att brösta sig över dem. Deras synder är övertäckta av Jesu rättfärdighet. De syns inte längre. De är heliga, fullkomliga, precis som Fadern vill. 

Därför får vi sjunga av hjärtat: ”Min enda fromhet inför Gud är syndernas förlåtelse.” Vi har inget själva, men i Jesus har vi allt. Det som han har gjort för oss räcker ända in i himlen.

Lagens goda väg

Nu kommer vi över till lagens goda väg. Det är de anvisningar som Gud ger oss för att vi som pånyttfödda lärjungar ska förstå hur vi ska leva rätt här i världen. Då ser vi hur kärleksfull Gud är som gett oss ett föredöme i Jesus. Då ser vi också att vi inte själva har någon kraft att göra efter hans bud, utan vi får ständigt be om hjälp och kraft.

Och kraft vill han ge. Kraften fullkomnas i svaghet. Och vilken fullkomlighet är det inte! Paulus skriver i Fil 4:13:

Allt förmår jag i honom som ger mig kraft.

 I Ef 1 beskriver Paulus grunden och början till alltsammans: hur Gud redan innan världens grund blev lagd har utvalt oss i Kristus för att vi skulle vara heliga och fläckfria inför honom. Därför ber han för efesierna och oss (Ef 1:17–19):

att vår Herre Jesu Kristi Gud, härlighetens Fader, skall ge er vishetens och uppenbarelsens Ande, så att ni får en rätt kunskap om honom. Jag ber att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår vilket hopp han har kallat er till och hur rikt på härlighet hans arv är bland de heliga, och hur oerhört stor hans makt är i oss som tror, därför att hans väldiga kraft är verksam.

Vi måste understryka, att det inte är lagen som ger denna väldiga kraft. Det är Guds goda råd från begynnelsen, det är evangeliet. Ingenting av det som kommer oss till del i evangelium beror på vad vi gör eller har gjort. Ingenting grundar sig på lagens krav på oss. Allt utgår från Gud.

Men så som han har en oändlig makt så ska han också förse oss med kraft att göra det som är gott. Och det får vi be om, så att hans rike ska gå framåt. Det är det som Paulus ber om: ”att era hjärtan skall upplysas, så att ni förstår.” Vi ber att Gud genom sin lag ska lära oss leva på ett sådant sätt bland våra medmänniskor att de ser Guds kraft i det vi gör och ger äran åt honom, och att hans evangelium ska ge oss kraften att göra det. Det är inte lagen som ger kraften, utan den får vi genom att se på Jesus.

Men vi behöver Guds lag för att förstå hur han vill att vi ska leva. Därför vill vi lära oss att älska vår medmänniska på rätt sätt, därför vill vi förlåta, och därför vill vi lära oss att se vad som är rätt så att vi själva kan leda våra medmänniskor och inte leda dem i blindhet. Därför vill vi bli uppmärksammade på bjälken i vårt öga, för att inte vara högmodiga utan ödmjukt bekänna vår svaghet inför våra medmänniskor. Därför vill vi gärna dela med oss av våra ägodelar, för det är ju Guds egendom som vi fått för att förvalta. Vi får be Herren om nåd att göra detta. Amen.

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan i Lepplax bykyrka 23.6.2013.

Vår förmåga och Guds

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och vår Frälsare Jesus Kristus!

Bön: Käre Herre! Lär oss att lyssna när du talar, så att vi förstår din omsorg och kärlek och inte avvisar din kallelse när du inbjuder oss till ditt rike. Låt din Ande förklara Ordet för oss och göra det levande. I Jesu namn. Amen.

Predikotexten är dagens episteltext från Fil 2:12–16:

12 Därför, mina älskade, liksom ni alltid har varit lydiga, så arbeta med fruktan och bävan på er frälsning, inte bara som när jag var hos er, utan ännu mycket mer nu när jag inte är hos er. 13 Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske. 14 Gör allt utan att klaga och tveka, 15 så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte, bland vilka ni lyser som stjärnor i världen, 16 när ni håller fast vid livets ord. Då kan jag berömma mig av er på Kristi dag. Jag har alltså inte sprungit förgäves eller arbetat förgäves.

Dagens tema är Kallelsen till Guds rike. Vi ska alltså fråga, hur Gud kallar oss att bli hans barn och få del av hans välsignelser. 

I den gamla katekesförklaringen, Den kristna läran, som antogs 1948 och som har använts i Finland både i skolor och i konfirmandundervisningen, står det i den första punkten:

Att lära känna Gud och vår Frälsare Jesus Kristus och bliva Guds barn är livets viktigaste angelägenhet.

Under kyrkoårets första del har vi lärt oss hur Jesus föddes hit till världen, hur han led och dog för våra synder, hur han uppstod och for upp till himlen, och hur han sände Anden för att lära oss känna honom. Nu har vi inlett Trefaldighetstiden, och vi ska tillämpa det som vi har hört och lärt oss.

I evangelietexten hörde vi hur Gud sänder ut sina tjänare för att bjuda in till festmåltid. Han lyckas inte få med dem som hade blivit bjudna, för de har alla möjliga ursäkter för att inte komma. I stället befaller han sina tjänare att enträget uppmana människor på vägar och stigar att komma in till måltiden. Han är verkligen angelägen om att hans hus ska bli fullt när han har ställt till fest.

I Jes 25:6–8 läser vi:

HERREN Sebaot skall på detta berg göra en festmåltid för alla folk, en festmåltid med utsökta rätter och gamla viner, ja, med bästa vin, väl klarat. Han skall på detta berg göra om intet den slöja som beslöjar alla folk, det täckelse som täcker alla folkslag. Han skall för alltid göra döden om intet. Herren HERREN skall torka bort tårarna från alla ansikten, sitt folks vanära skall han ta bort från hela jorden.

Vi förstår av orden ”för alltid göra döden om intet” och den anspelning som görs i Upp 21:4, att han ska torka bort alla tårar från deras ögon, att det handlar om den stora festmåltiden i himlen. Då ska Guds rike uppenbaras i härlighet. Då ska folk från alla länder samlas hos honom. Och det tragiska, som evangelietexten talar om, är att det finns så många som blivit bjudna men som tackar nej till kallelsen. Och berättelsen slutar oerhört tragiskt och allvarligt:

Ty jag säger er att ingen av de män som var bjudna skall smaka min måltid.

I dag är det vi som nås av detta allvar. Ska du och jag vara med på den dagen, som kallas Kristi dag? Ska du och jag få gå in till festen, eller blir vi utanför?

Den frågan når oss också i vår predikotext på ett oerhört allvarligt sätt:

Arbeta med fruktan och bävan på er frälsning.

Nu säger du kanske: hur går det här ihop med det vi har lärt oss om frälsningsgrunden? Har vi inte fått lära oss att vi blir frälsta genom Jesus Kristus och hans verk för oss, inte genom vårt arbete? Och är inte det en gång för alla fullbordat, inte något som vi ska komplettera och göra färdigt genom att arbeta på det med fruktan och bävan?

Här möter vi en verklig paradox, då vi tänker på vad som kommer i nästa vers:

Ty Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske.

Den här motsättningen ska vi ta oss an genom att dels fråga vad Skriften lär oss om vår egen förmåga, och dels se vad Gud väntar sig av oss som hans efterföljare.

1. Vår egen förmåga

Är det så att Gud väntar sig att vi ska klara av att vinna frälsning genom vårt eget arbete?

Jesus mötte ibland människor som trodde sig klara av en sådan sak. I en annan av dagens evangelietexter, från Luk 9:51–62, berättas om hur allt fler slöt sig till Jesus och hans lärjungar. De sade sig vara villiga att följa honom vart som helst. Men det fanns gränser. En av dem bad om att först få gå och begrava sin far. Jesus svarade:

Låt de döda begrava sina döda, men gå du och predika Guds rike!

En annan ville först ta avsked av sin familj. Han fick svaret:

Ingen som ser sig om sedan han har satt handen till plogen passar för Guds rike.

Vi känner också till berättelsen om den rike mannen som frågade Jesus vad han skulle göra för att ärva evigt liv. Jesus svarade med att hänvisa till buden. Och mannen sa att han har hållit alla buden. Då gav Jesus ännu ett bud:

Ett fattas dig. Gå och sälj allt vad du äger och ge åt de fattiga, så skall du få en skatt i himlen. Och kom sedan och följ mig.

Det här blev för mycket. Mannen var rik. Han kunde inte göra det. Jesus ställde honom inför ett val: Var det Gud som var först i hans liv, eller var det hans ägodelar? Han valde ägodelarna. Till det här lade Jesus ännu till ett yttrande till sina lärjungar:

Hur svårt är det inte för dem som är rika att komma in i Guds rike!

Och när hans lärjungar blev förskräckta, förklarade han att det är omöjligt för människor att komma in i Guds rike, lika omöjligt som för en kamel att gå in genom ett nålsöga. Men, då lärjungarna undrade vem som kan bli frälst med så hårda villkor, då lade Jesus till en oerhört viktig sak:

För människor är det omöjligt, men inte för Gud. Ty för Gud är allting möjligt.

Här har vi hela förklaringen. Det är omöjligt för människor att komma in i Guds rike med egna krafter eller med ett eget beslut. Det beror på att vi redan från födelsen är förvända. Vi är bortvända från Gud och saknar totalt varje förmåga att ens göra början till omvändelse och frälsning.

Hur kan Paulus då säga att vi ska arbeta på vår frälsning med fruktan och bävan? Och hur kunde Jesus ge den rike mannen en uppfattning att han nog kunde bli frälst om han gjorde det som Jesus hade sagt, alltså om han hade sålt allt och gett åt de fattiga?

Det här beror på att Gud har två sätt att tala till oss: genom lag och genom evangelium. Genom lagen talar han om vad vi ska göra, och genom evangelium talar han om vad han har gjort och gör för oss. Han behöver de här båda sätten för att vår natur är komplicerad. Vi kan inte hantera bara det ena sättet. 

Den rike mannen hade hela sitt fokus på vad han själv skulle göra. Och Jesus fortsatte på samma sätt, men han skärpte till villkoret så till den grad att mannen måste inse att han inte kunde klara det. Avsikten var att han skulle sluta se på sig själv och i stället se vad Jesus erbjöd honom. Men han kunde inte. Han kunde inte lämna sitt eget.

När kallelsen i evangelietexten går ut till de bjudna är också de fixerade vid vad de har att göra. De har sina åkrar som ska skötas, sina oxar som ska läras in och den nygifte har sin hustru att tänka på. I stället går budet ut till dem som inte har väntat sig någon inbjudan. De har inga meriter, de blir inte bjudna för att de passar in i festmåltiden med fina kläder och presenter. Snarare är det så att de inte passar. De är ju fattiga och krymplingar, blinda och lama. Men en parallelltext berättar hur värden själv ger dem kläder som anstår en sådan fest. Allt får de utan att ha förtjänat det. Det är evangelium!

Beskrivningen fattiga och krymplingar, blinda och lama är en beskrivning av hurudana vi är av vår natur. Vi har ingen merit som håller inför Gud. Vi har inget andligt kapital att visa upp, bara en natur som är fördärvad och ond ända från födelsen. Vårt förstånd är handikappat, för vi har ingen insikt i Guds hemligheter av oss själva. Vi är andligen blinda och vi kan inte ta ett steg för att komma närmare Gud.

Lina Sandell beskriver kallelsens evangelium så här (SH 223):

Har du i syndens tjänst förspillt
det arv du en gång fått,
hör, hur han kallar dig så milt
och ber dig komma blott!
Och högtidskläder, skor och ring
han har tillreds, ty se,
av dig han väntar ingenting,
blott att dig allt få ge.

”Av dig han väntar ingenting.” Det är det budskap som Paulus ger oss i Ef 2:

Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig.

Det här har Gud uppenbarat för oss genom sin Ande, som genom Ordet visar oss vad Jesus Kristus har gjort för oss genom sin död på korset och genom sin uppståndelse. Och det beror på Guds vilja. Han ville frälsa oss. Och han har i dopet fött oss på nytt och gett oss en annan inriktning, en ny natur som inte är som den gamla. Den nya människan vill nämligen fråga efter Guds vilja. Därmed är vi inne på det andra ämnet i dag:

2. Vad väntar sig Gud av oss?

Om vi lever bara för världen, utan att vara födda på nytt och utan det sinne som Gud gett oss genom dopet och tron, då skulle han inte vänta sig något av oss. Då skulle han kasta ut oss. Utan hopp och utan framtid, med endast en evighet i mörker och förtappelse i sikte. 

Men nu har han en förväntan: han har gjort något med oss som skiljer oss från denna världens människor. Vi läser på nytt från vår text:

Gud är den som verkar i er, både vilja och gärning, för att hans goda vilja skall ske. Gör allt utan att klaga och tveka, så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte, bland vilka ni lyser som stjärnor i världen, när ni håller fast vid livets ord. 

Här ger aposteln oss ett riktmärke för hur vi ska leva. Att inte klaga och tveka, som världens barn gör. Vi vet ju vad vår Far önskar, det har han uppenbarat för oss i sin lag där han kärleksfullt berättar för oss hur han vill att vi ska leva våra liv. I korthet beskriver han sin vilja i de tio budorden. Han vill att vi ska lära oss dem och hålla dem, så att människor runt omkring oss ser oss som fläckfria och rena, som Guds oskyldiga barn, som inte beter sig som världens barn i ett falskt och fördärvat släkte. Han vill att vi ska lysa som stjärnor i världen. Kärnan är: när ni håller fast vid livets ord.

Världen, och också den fördärvade och sekulariserade kyrkan, håller inte fast vid livets ord. Den stöter sig på det och kastar bort det. Men så gör inte Guds barn. Så ska vi inte göra. Vi ska ta vara på Ordet och låta det leda oss. Och vi ska inte vänta oss att världen ger oss beröm för det. Tvärtom, Jesus har sagt att världen ska hata oss. Men trots detta hat så kommer de att se att vi inte lever som andra, utan lever i ljuset, och lyser som stjärnor i världen.

Men allt det här går inte utan kamp. Det beror på att vi har en ond natur kvar i oss, som motarbetar den nya människan. Det är den onda naturen som vi ska arbeta emot. Och vi ska frukta Gud, alltså vara rädda för att tappa grunden i vårt liv och falla för världens alla frestelser och förförelser. Det är innebörden i att vi ska arbeta med fruktan och bävan på vår frälsning. Det gör vi inte för att vinna frälsningen, utan för att bevara den och hålla fast vid livet ord, som är vår vägledare och ledstjärna på den svåra vägen i världen.

Kom ihåg: den här kampen kämpar vi inte i egen kraft. Så som Herren har gjort början, så ska han också leda och ge kraft åt den som kommer till honom och behöver hans försvar. Till den som inte kommer någon vart med sitt eget arbete utan behöver Jesus har han det här härliga budskapet (Luk 12:32):

Var inte rädd, du lilla hjord, ty er Fader har beslutat att ge er riket.

Och (Joh 10:27–28):

Mina får lyssnar till min röst, och jag känner dem, och de följer mig. Jag ger dem evigt liv, och de skall aldrig någonsin gå förlorade, och ingen skall rycka dem ur min hand.

Amen.

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan i Biblion 9.6.2013, andra sönd. efter Trefaldighet.

Den Treenige ger liv

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Frälsaren Jesus Kristus!

Predikotexten i dag är Joh 3:1–15. Jag läser den från SFB:s provöversättning. Eftersom vi har gått miste om den härliga fortsättningen som predikotext sedan annandag pingst slopades, tar jag också med v 16:

1 Bland fariseerna fanns en man som hette Nikodemus, en av judarnas rådsherrar. 2 Han kom till Jesus en natt och sa: ”Rabbi, vi vet att du är en lärare som kommit från Gud. Ingen kan göra sådana tecken du gör om inte Gud är med honom.” 3 Jesus svarade: ”Jag säger dig sanningen: Den som inte blir född på nytt kan inte se Guds rike.” 4 Nikodemus sa: ”Hur kan en människa bli född när hon är gammal? Hon kan väl inte komma in i moderlivet och födas en gång till?” 5 Jesus svarade: ”Jag säger dig sanningen: Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike. 6 Det som är fött av köttet är kött, och det som är fött av Anden är ande. 7 Var inte förvånad över att jag sa att ni måste bli födda på nytt. 8 Vinden blåser vart den vill, och du hör suset, men du vet inte varifrån den kommer eller vart den är på väg. Så är det med var och en som är född av Anden.”

9 Nikodemus frågade: ”Hur kan det gå till?” 10 Jesus svarade: ”Du är Israels lärare. Förstår du inte det här? 11 Jag säger dig sanningen: Vi talar om det vi vet och vittnar om det vi sett, men ni tar inte emot vårt vittnesbörd. 12 Om ni inte tror när jag talar till er om det jordiska, hur ska ni då kunna tro när jag talar till er om det himmelska? 13 Ingen har stigit upp till himlen utom han som kommit ner från himlen, Människosonen som är i himlen. 14 Och på samma sätt som Mose upphöjde ormen i öknen måste Människosonen bli upphöjd, 15 för att var och en som tror på honom ska ha evigt liv. 16 Så älskade Gud världen att han gav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.”

Helige Fader, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Berättelsen om Nikodemus inleder en djup undervisning om de centrala frågorna för vår tro. Den är unik för Johannes och kan ha infallit i samband med det första påskbesöket i Jerusalem som omtalas i det andra kapitlet. Vi kan sammanfatta textens undervisning i två satser:

• Den Treenige ger liv genom dopet
• Den Treenige ger liv genom Ordet om den korsfäste

Nikodemus var en medlem av Stora rådet. Han hade ett annat sinnelag än de flesta andra. Han var med när Jesus begravdes och satsade en förmögenhet i välluktande oljor för begravningen. Men han var inte redo att följa Jesus öppet. Han kommer nu om natten och får del av en undervisning som säkerligen påverkar honom djupt.

Han börjar sitt samtal med att ge Jesus erkännande att han kommer från Gud. Det har han förstått genom de tecken som han gör. Men Jesus går direkt in på det väsentliga: hur en människa kan se Guds rike och komma in i det.

1. Den Treenige ger liv genom dopet

Vår text är en djupgående undervisning om människans situation utan nyfödelse och vad dopet ger. När Jesus instiftade dopet tre år senare nämnde han uttryckligen, att det ska ske ”i Faderns och Sonens och den Helige Andes namn”. Att göra något i någons namn betyder att vara i förbindelse med och ha tillgång till allt vad dessa har och förmedlar. Att bli döpt i den Treeniges namn är att få del av allt det som han erbjuder, en full gemenskap med alla tre personerna.

Vi brukar säga, att vi i dopet blir Guds barn. Då tänker vi på att vi blir barn till Fadern. Vi får kalla honom vår Far.

I dopet blir vi personligen klädda i den rättfärdighet som Jesus har vunnit åt hela världen. I den dräkten kan vi stå frimodigt inför Gud även om alla djävulens makter anklagar oss för att inte ha rätt till det, för alla våra synder är övertäckta och därför kan ingen anklagelse nå oss.

I dopet föds vi på nytt genom den Helige Ande. Det är särskilt den aspekten som kommer fram i dagens text och som vi ska se närmare på.

När apostlarna predikar och döper används ofta formuleringen att döpas i Jesu Kristi namn. Är det ett annat dop? Nej, men då betonar man särskilt förbindelsen med det som Jesus gjorde som Messias, dvs. hans ställföreträdande offerdöd för våra synder och hans segerrika uppståndelse. Paulus utlägger det särskilt i Rom 6, där han säger att vi i dopet har blivit begravda med Jesus och att vi i honom har uppstått till ett nytt liv. I dopet växer vi samman med honom, så att vi är tillsammans med honom på korset och dör från våra synder med honom. Men när han uppstod, då uppstod också vi till att leva ett liv i hans gemenskap. 

Jesus ger Nikodemus en konkret undervisning om vad nyfödelsen är och varför den är nödvändig. Det förstår inte Nikodemus. Han tänker på födelsen i konkreta termer. Inte kan ju en gammal människa födas igen, alltså gå in i sin moders liv igen och åter födas på ett fysiskt sätt?

Han hade inte förstått att nyfödelsen är en andlig födelse. Orden ”född på nytt” kan också översättas ”född ovanifrån”. När vi föds på det naturliga sättet föds vi av vår mor. När vi föds ovanifrån är Gud som föder oss. 

Det här förklarar Jesus genom att en gång till understryka hur det sker: genom vatten och Ande. Han avser alltså dopet, så som han också säger i Mark 16: Den som tror och blir döpt, han ska bli frälst. Egentligen står det ”den troende och döpte”, dvs. det är ett tillstånd som den som blir frälst befinner sig i. Han lever i trons gemenskap och han lever i dopet. Dopet är en ingång till den rätta gemenskapen med Gud, och tron är att hålla fast vid den gemenskapen. För att få del av välsignelsen av detta behöver vi fortsätta att leva i denna gemenskap. ”Förbli i mig”, säger Jesus många gånger i Joh 15.

I Mark 16:16 finns den andra sidan av saken uttalad på ett oerhört skarpt sätt: Den som inte tror ska bli fördömd. Fördömelsen, helvetet, är en verklighet som vi inte kan förneka. Jesus säger det också med skärpa i vår text: 

Den som inte blir född av vatten och Ande kan inte komma in i Guds rike.

Varför inte? Jo, för att den som är född kroppsligt har fötts med synd. Det som är fött av köttet är kött. Det här uttrycket utsäger det naturliga förhållandet till Gud: kött och blod kan inte ärva Guds rike. (1 Kor 15:50) Köttet är ett uttryck för vår onda natur som vi har med oss ända från födelsen. Ps 50:7 (ny övers.):

Ja, med skuld är jag född och med synd blev jag till i min moders liv.

Här står vi inför en obeveklig sanning: ingen naturlig människa kan komma in i Guds rike. Hon måste födas på nytt.

Är det då så att dopet är nödvändigt för frälsning?

De som inte godkänner barndopet har försökt omtolka de här orden ”född av vatten och Ande” så att vatten skulle vara en symbol för Anden. Det skulle då alltså vara fråga om Anden i båda leden: att bli född av Ande och Ande. Men så står det inte, och det finns ingen orsak att ersätta det konkreta vattnet med någon symbolik här. Vi vet ju att dopet alltid skedde i vatten, både i proselytdopet som judarna praktiserade och i Johannesdopet. Och när de kristna döptes användes alltid vatten. Det hör till Jesu instiftelse.

Ibland diskuterar man flitigt hur det ska gå med sådana som inte har haft möjlighet att bli döpta. Det ska vi inte spekulera i. Låt Gud sköta det som inte är uppenbarat, men vi ska sköta det som vi är ålagda. Och det är att döpa, också de små barnen som föds i kristna hem och som föräldrarna vill föra till dopet för att de ska få del av Treenighetens välsignelser.

Lika viktigt är det då också att vi undervisar om vad dopet ger och grundar sig på. Och det gör Jesus i fortsättningen av texten väldigt klart.

2. Den Treenige ger liv genom Ordet om den korsfäste

Jesus tar en händelse från GT som utgångspunkt för att förklara vad hans uppgift är. Han hänvisar till kopparormen i öknen, som omtalas i 4 Mos 21. Den berättelsen var välkänd för Nikodemus och för alla judar. Nu ger Jesus den en förklaring. 

Ökenvandrarna visade allt som oftast prov på sitt köttsliga sinne. Den här gången knotade de över att de inte fick någon ordentlig mat och blickade tillbaka till Egyptens köttgrytor. Då sände Herren giftiga ormar som bet folket, och många dog.

Då insåg man att man hade syndat och kom och bad Mose att han skulle be för dem att Herren skulle ta bort ormarna. Men det gjorde han inte på det sätt som de ville. I stället för att helt enkelt ta bort ormarna på något sätt gav han order till Mose att göra en orm av koppar och hänga upp den på en påle. Den som blev ormbiten skulle se på kopparormen och så få leva.

Det här var ju helt orimligt. Det enda sättet som man tänker på när man blir angripen av ormar är att döda dem, att bli kvitt själva ormarna. Men nu skulle man i stället titta bort, se på en orm av metall som hänger på en påle. Så löjligt! Så tyckte många säkert. Men den som såg bort från sin egen kamp och litade på Ordet om att finna sin frälsning i att se på kopparormen fick verkligen livet tillbaka.

Det är en väldig bild av hur Människosonen måste hängas på korset och dö för att världen ska få liv. Och nu går budet ut: se på den korsfäste! Avstå från din egen kamp med synden. Se på Jesus. Han är den ende som kan ge dig liv.

Så samverkar de tre personerna i gudomen för att frälsa oss, som inte har någon möjlighet i oss själva att komma in i Guds gemenskap. Fadern älskar den fallna världen. Han älskar oss, och ser att vi utan hjälp är förlorade. Så sänder han sin Son till oss för att frälsa oss, genom att leva rent och heligt och bli straffad för vår skull. Och nu kommer Anden med budet genom Ordet om den korsfäste: tro på honom, och du har evigt liv!

Vi läser den härliga versen igen:

Så älskade Gud världen att han gav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.

Den naturliga människan vill alltid göra något själv. Därför var den naturliga frågan till Jesus: Vad gott ska jag göra för att få evigt liv?

När vi kommer med den frågan ska vi vara beredda på att Jesus ställer hårda krav. Den som vill förtjäna sin salighet måste nämligen vara fullkomlig. Därför gav Jesus en gång en rik man i uppgift att sälja allt han hade och dela ut det åt de fattiga. Mannen kunde inte. Jesus tillspetsade lagen så att han tystnade. Han hade väntat sig att få höra att det är utmärkt om han fortsätter att göra gott. Men det räcker inte. Det måste en annan rättfärdighet för att täcka de blodröda synder som vi bär på sedan födelsen.

Och den rättfärdigheten får vi genom dopet och tron. När vårt samvete anklagar oss får vi vända tillbaka till att vi är döpta. Vi har blivit klädda i Jesu rättfärdighet och därmed skyddade från domen.

Men samtidigt ska vi komma ihåg, att vi är sammanvuxna med Jesus till en uppståndelse som hans. Vi lever inte längre för oss själva, utan vi lever för honom. Därmed ska vi leva för våra medmänniskor, för det är genom dem som Jesus vill bli betjänad. Det kommer vi att tala mycket om under Trefaldighetstiden, växandets tid, när vi fostras på olika sätt att leva ett sådant liv som blir till nytta för våra medmänniskor och som ger Gud äran i allt. Till det har vi ingen egen kraft, men den Treenige förser oss med allt vi behöver, för kraften fullkomnas i svaghet.

Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet. Amen.

Predikan i Biblion, Vasa, 2.6.2013.

Vad Anden lär och ger

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Bön: O helge Ande, var oss nära, förklara du vad Jesus gjort! Låt Ordet döma, trösta, lära, att Herrens lov må bliva stort!

Predikotexten är från Joh 14:23–29:

Jesus sade: "Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom. Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord. Det ord som ni hör är inte mitt utan kommer från Fadern som har sänt mig. Detta har jag talat till er, medan jag är kvar hos er. Men Hjälparen, den helige Ande, som Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära er allt och påminna er om allt vad jag har sagt er.

Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa. Ni har hört att jag har sagt er: Jag går bort, och jag kommer till er igen. Om ni älskade mig, skulle ni glädjas över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag. Och nu har jag sagt det till er innan det sker, för att ni skall tro, när det har skett.

Pingsten brukar betraktas som Andens och hänryckningens tid. Den infaller på våren när livets krafter blommar, när allt i naturen laddar upp och närmast exploderar av glädje. Men pingsten blir tyvärr allt mer bortglömd, den har mist sin karaktär av en stor högtid sedan annandagen togs bort.

GT:s förebild för pingsten är veckohögtiden, som firades sju veckor efter påsk. Då bar man fram förstlingen av årets skörd inför Herren.

Ibland brukar man kalla pingsten för Kyrkans födelsedag. Då tänker man på att 3000 personer den dagen döptes, och den kristna kyrkan formligen exploderade till sin omfattning. Men Kyrkan fanns också före det. Alla troende i GT var medlemmar i Guds familj. Lärjungarna som mellan Kristi himmelsfärd och pingst var samlade till ett antal av 120 personer var lika mycket Guds husfolk, Kristi kyrka, före pingsten. Jesus hade sagt: ”Ni är redan nu rena i kraft av det ord som jag har talat.” (Joh 15:3) 

På pingsten etablerades Kyrkan på ett synligt sätt i världen. Då utrustade Anden lärjungarna med kraft och frimodighet att gå ut med vittnesbördet och lida för Jesu namn.

Förra söndagen var vi inne på den Helige Andes namn och uppgift. Den här predikan kommer jag därför att ägna åt två teman från vår text:

• Att hålla fast vid Jesu ord
• Guds frid – i Treenighetens mysterium

Att hålla fast vid Jesu ord

Den som inte älskar mig håller inte fast vid mina ord.

Det här gäller världens människor och de falska kristna, som inte bryr sig om Jesu ord utan skymfar det och förvränger det till oigenkännlighet. De  falska kristna säger sig älska. Kärleken ställs framom allt annat, men den kärlek de talar om är en sådan som passar den naturliga människan, inte Jesu Kristi kärlek. Därför kan de också lovprisa den sortens kärlek som Guds ord med kraft fördömer som avskyvärd synd. Det behöver vi inte uppehålla oss vid desto mera just nu. Men vi behöver lära oss att känna igen sådant tal och avvisa det.

Vi ska i stället begrunda följande:

Om någon älskar mig, håller han fast vid mitt ord, och min Fader skall älska honom, och vi skall komma till honom och ta vår boning hos honom.

Först en liten avstickare. Aposteln Paulus har skrivit många brev till församlingarna. Ett brev skiljer sig tydligt från de andra: Galaterbrevet. I alla andra brev tackar han Gud för dem som han skriver till. Men i Galaterbrevet uttrycker han bestörtning och skarp kritik. Varför?

Jo, för att galaterna har låtit sig förledas till avfall av villolärare som förvanskar evangeliet. De vänder blickarna från Kristus och riktar dem mot människans egna gärningar som grund för frälsning. Det här är oerhört farligt. Därför säger han (Gal 3:1–3):

Ni dåraktiga galater! Vem har förhäxat er, ni som har fått Jesus Kristus framställd för era ögon som korsfäst? Endast det vill jag veta: tog ni emot Anden genom att hålla lagen eller genom att lyssna i tro? Är ni så dåraktiga? Ni som började i Anden, skall ni nu sluta i köttet?

Galaterna hade börjat i Anden. De hade tagit emot Anden genom att lyssna i tro, inte genom att hålla lagen. Det var Ordet som födde dem på nytt.

Låter det inte lite annorlunda, det här som Jesus säger? Är det så att kärleken kommer först? Först ska vi alltså älska Jesus, och det visar vi genom att hålla fast vid hans ord, och då ska Fadern och Sonen komma till oss och bo hos oss. Det blir då ett svar på att vi har älskat honom, eller hur?

Vi ska fästa uppmärksamhet vid det tillfälle när Jesus sa de här orden och till vem han gjorde det. Han talar till sina lärjungar, till dem som har blivit undervisade av honom i flera års tid. De står nu inför en stor sorg. Han ska lida och dö. Han ska utlämnas till det mest skymfliga straff som mänsklig grymhet har tänkt ut. Han har sagt till dem att han ska gå bort, men att han ska sända dem en annan Hjälpare. Det som nu är framför Jesu ögon är lärjungarnas svåra tid innan Hjälparen, Anden, kommer för att fylla dem med kraft. Nu behöver de tröst och stöd. Här handlar det inte om en predikan till omvändelse och tro, utan om den tröst som kristna behöver för att orka genom tidens svåra prövningar.

Förutsättningen för att orka och stå fast i prövningen är att hålla sig till det eviga Ordet, det ord som Jesus har talat, det ord som har väckt kärleken till honom i lärjungarnas hjärtan. Genom att förbli i det ordet är de garanterade den hjälp och det skydd som Fadern och Sonen ger dem, och det sker genom Anden som kommer till dem.

När det gäller predikan inför oomvända människor, dem som inte känner Jesus, gäller det att predika på apostlarnas sätt. Det har vi många exempel på i Apostlagärningarna. Där predikas lag och evangelium. Lagen predikas till dom över det upproriska köttet och evangelium ger vittnesbördet att den Jesus, som vi har korsfäst med våra synder, har dött och uppstått för att vi ska få leva med honom. Han har tagit bort alla våra synder och klätt på oss sin rättfärdighet, vilken gör att vi inte behöver vara ängsliga inför domen. Det undervisar Anden oss om genom Skriftens ord, och genom att lyssna och tro får vi del av detta som Anden ger, dvs. Anden själv och med honom gemenskapen med Fadern och Sonen.

Därmed har vi också fått del av den stora kärleken: den kärlek som Gud har älskat världen med. Och den kärleken bär frukt hos den som lyssnar i tro. Den kärleken tar sig uttryck i att vi vill följa Jesu ord. Då är hans bud inte tunga, utan ett uttryck för hans kärleksfulla omsorg om oss.

Det som Paulus uttrycker sådan besvikelse över i Galaterbrevet är att galaterna inte låter det som Jesus gjorde räcka till. De kräver mera: de lägger till egna gärningar. Sådant uttalar han en skarp dom över. Om vi ännu måste lägga något till det som Jesus har gjort är vi helt under lagen och måste uppfylla den till sista bokstaven. Därmed är vi fördömda.

Men det här är inte Andens verk. Anden ger frid genom att visa på Jesus, inte oro och krav genom att fästa blicken vid oss själva.

Guds frid – i Treenighetens mysterium

Frid lämnar jag efter mig åt er. Min frid ger jag er. Inte ger jag er en sådan frid som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.

Här följer nu Andens frukt, med början från den största av dem alla: frid med Gud. Paulus säger i Rom 5:1:

Då vi alltså har förklarats rättfärdiga av tro, har vi frid med Gud genom vår Herre Jesus Kristus.

Än en gång: Andens främsta uppgift är att visa för oss hur vi får frid med Gud. Det gör han genom att visa på vad Jesus har gjort för oss. Han använder Skriftens vittnesbörd och skapar tro var och när det behagar Gud.

I den uppgiften samverkar hela Treenigheten. Det är märkliga uttryck som Jesus använder.

Om ni älskade mig, skulle ni glädjas över att jag går till Fadern, ty Fadern är större än jag.

Det här stället använder Jehovas vittnen när de undervisar om att Jesus inte är jämlik med Fadern. Det står ju tydligt, säger de: ”Fadern är större än jag.”

Hur kan vi kristna då påstå att Jesus är jämlik med Fadern i ära och makt?

Lägg märke till sammanhanget! Jesus talar om att han går till Fadern, och att lärjungarna borde förstå att vara glada för det. Ännu vid det här tillfället lever Jesus i sin förnedrings tillstånd. Han har frivilligt avstått från sina gudomliga egenskaper, för det allra mesta, för att kunna vara en människa i köttet och förverkliga sitt uppdrag att ta på sig världens syndaskuld och försona den inför Gud. Bara då och då och bitvis har hans gudomliga härlighet glimtat till. 

Under den här tillvaron kunde Jesus säga, att Fadern var större än han. Han hade frivilligt underordnat sig Fadern. Det sa han också flera gånger. Han sa om sin återkomst att det bara är Fadern som vet tiden. 

Men Jesus skulle inte förbli människa i köttet. Han ägde ett gudomligt majestät och det skulle han nu återta. Hans uppståndelse var en stor manifestation av hans gudomlighet. Men den dagen när han gick till Fadern, alltså hans himmelsfärd, då tog han slutligen i besittning den plats som varit hans från världens begynnelse. Då satte han sig på Faderns högra sida. Det är den tekniska termen för att utöva den verkställande makten. Det var ju något som lärjungarna borde ha glatt sig åt!

En stor del av Johannesevangeliets sextonde kapitel återger Jesu omsorg om lärjungarna och hur han försöker få dem att förstå vad som ska ske. Ändå förstod de inte. Han gömmer inte bort det faktum att det kommer svåra dagar för dem när han är borta en liten tid. Efter en liten tid ska han se dem igen, och då ska de glädja sig. Men det viktigaste han undervisade om var att han skulle sända Hjälparen till dem för att trösta och påminna dem om allt vad han hade sagt dem. Då skulle de förstå. De skulle ledas in i hela sanningen.

Det här var Andens stora uppgift. Anden är den person i Treenigheten som fortsätter det arbete som Skaparen och Återlösaren har utfört för att föra människor till Gud. Skaparen gjorde människorna till Guds avbild, men syndafallet förstörde den avbilden. Återlösaren helade det som syndafallet hade söndrat. Anden och Livgivaren kommer till människorna med Ordet och skapar tro, som återknyter gemenskapen med Fadern.

Så här samverkar de tre personerna i gudomen. Anden kommer inte med något eget. Många tänker att Andens verk främst är de stora kraftgärningarna, helbrägdagörelserna, tungotalet som prisas som andefylldhet. Men att vara andefylld är först och främst att ha fått syn på Kristus. Det är Andens främsta verk att visa på honom. När vi ser vad han har gjort, då har vi frid med Gud.

Om Gud sedan vill dela ut särskilda gåvor för att göra mera skickliga att föra evangeliet vidare, då får vi tacka och ta emot. Han gjorde det på ett särskilt sätt i olika etapper under den första tiden. Jesus själv gjorde stora tecken och under. Han gav sina lärjungar samma makt, och det skedde också rikligt under de första åren, som ett bevis på att det var Guds ord som förkunnades. Det skedde först i Jerusalem, sedan när evangeliet nådde Samarien och ytterligare en omgång när evangeliet började predikas för hedningarna. Så visade Gud att alla människor har samma rätt att komma till honom och få tro på Ordet om det som Jesus hade gjort. Friden med Gud skulle predikas för alla folk. 

Men det är Ordet om Kristus som är det första. Om det Ordet förvrängs, som hade skett i Galatien, då måste det motsägas och fördömas. Där finns inte Guds Ande. Det viktigaste och enda kriteriet om det är Guds Ande som är verksam är om det som förkunnas stämmer med Skriftens vittnesbörd.

Också vi lever i svåra tider och oroas på många sätt. Då ska vi minnas, att vi har samma Tröstare och Hjälpare hos oss som Jesu första lärjungar. 

Låt inte era hjärtan oroas och var inte modlösa.

Därför tackar vi i dag Gud för att han har sänt Anden till oss med budskapet om frid och barnaskap med Gud, utan att vi själva har varit värda det, bara av nåd. För det vill vi tacka Herren.

Predikan på pingstdagen 19.5.2013 i Lepplax bykyrka.

Den utlovade Hjälparen

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Dagens tema är Den utlovade Hjälparen. Text: Joh 15:26–16:4.

När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens Ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig. Också ni skall vittna, eftersom ni har varit med mig ända från början. 

Detta har jag talat till er för att ni inte skall komma på fall. Ni kommer att bli utstötta ur synagogorna, ja, den tid kommer då var och en som dödar er skall tro sig tjäna Gud. Och det skall de göra, därför att de varken känner Fadern eller mig. Men jag har sagt er detta, för att ni, när deras tid kommer, skall komma ihåg att jag sade det till er. Jag sade det inte till er från början, eftersom jag var hos er.

Jesus talar i sitt avskedstal om vad som ska hända efter att han lämnat dem. Här handlar det inte om de ödesdigra händelserna det närmaste dygnet, när han ska lida och dö på korset, utan om tiden efter himmelsfärden. Han förbereder lärjungarna på att det kommer en dag när han inte längre är med dem. Han ska inte lämna dem utan hjälp. De kommer att råka i stora svårigheter, men han ser till att de ska få den kraft och det stöd som de behöver. 

Vi har nyss firat Kristi himmelsfärds dag, när Jesus åter upphöjdes till sin fulla ära och tog tillbaka den maktställning som han hade från begynnelsen, men som han avstod från under sitt kötts dagar. Han sitter nu på Guds högra sida, dvs. utövar den verkställande makten. Nu närmar vi oss pingst, den tredje stora kristna högtiden. Under senare delen av påskkretsen har den Helige Ande kommit in på ett allt tydligare sätt i texterna. 

I dag har vi orsak att först säga något om namnet Hjälparen, och också om relationerna mellan de tre personerna i gudomen. Sedan ska vi som andra del i predikan tala om vittnesbördet och de följder som det kan föra med sig.

Hjälparen, Tröstaren och Försvararen

När Hjälparen kommer, som jag skall sända er från Fadern, sanningens Ande, som utgår från Fadern, då skall han vittna om mig.

På grekiska står det parákletos som på modern svenska är översatt med Hjälparen. Äldre översättningar hade Hugsvalaren. Det ordet kommer från det gamla ordet hug, som vi känner igen i dag i ordet håg och som också finns i hugskott och hugad (och också det dialektala hågsa). Hugsvalaren skulle alltså svalka den håg som var upphettad, närmast för syndernas skull. Ordet Tröstaren används också i samma mening, att trösta med evangeliet om Jesus när lagen har sargat hjärtat. Lutherbibeln använder det ordet, der Tröster. 

Ännu ett ord som brukar användas är Försvararen. Den betydelsen är egentligen en juridisk term, en försvarsadvokat. Det är en sådan som en som anklagas inför domstolen behöver. En som kan representera den åtalade och visa att han är oskyldig.

Vem är denne Hjälpare, Tröstare och Försvarare?

Jesus beskriver honom som Sanningens Ande. Han är den tredje personen i gudomen, han är Gud själv som kommer i de här egenskaperna för att hjälpa  oss i all nöd och i alla behov. 

I Joh 14 beskriver Jesus honom så här (v 16–17):

Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, sanningens Ande, som världen inte kan ta emot. Ty världen ser honom inte och känner honom inte. Ni känner honom, eftersom han förblir hos er och skall vara i er.

Jesus använder här lite annorlunda ord än i vår text. Sanningens Ande är den samme, men här säger Jesus att han ska be Fadern sända honom. I vår text står det att Jesus sänder honom från Fadern och att han utgår från Fadern. 

Utan att desto djupare gå in på frågan ska jag kort nämna att en avgörande orsak till skilsmässan mellan den östliga och den västliga kyrkan just grundar sig på de här ställena. I den nicaenska trosbekännelsen heter det i den form vi använder den: ”och på den Helige Ande, Herren och livgivaren, som utgår av Fadern och Sonen”. Orden ”och Sonen” är på latin filioque, och den östliga kyrkan (den grekisk-ortodoxa) godkände inte att det ordet fanns med i trosbekännelsen. Man menade att Anden utgår av Fadern, som det heter i vår text, medan den västliga kyrkan (den romerska) betonade att Jesus är den som sänder Anden och att det därför är korrekt att säga att han utgår av Fadern och Sonen.

Helt kort ska jag också varna för att använda formen ’den heliga Anden’. Man har påstått att ändringen bara beror på en modernisering av svenskan. Men går man till noterna till Bibel 2000 ser man att det finns en teologisk motivering. Där påstår man att Anden i NT efter hand fick personliga drag, alltså var det kyrkan som skapade läran om att Anden är en person i gudomen. Han kallas också den, inte han, och har alltså inte del i den ära som tillkommer alla personerna i den treenige Guden. 

I de citerade verserna finns tre saker utsagda om Anden:

1. Han ska alltid vara hos Jesu lärjungar.
2. Världen kan inte ta emot honom, men Jesu lärjungar känner honom.
3. Han ska vittna om Jesus.

Jesus är vår egentliga medlare inför Gud. Det är han som betalar hela vår syndaskuld och därmed ser till att vi inte kan dömas om vi övertäcks av hans rättfärdighet. När vi ska ställas till svars för våra synder kommer alltså Jesus som vår försvarsadvokat. Det heter ju också om honom att han lever för att mana gott för oss inför Fadern (Hebr 7:25). 

Men Jesus lovade att sända en annan Hjälpare, en annan försvarsadvokat som alltid skulle vara hos hans lärjungar. När Jesus lämnar sin jordiska tillvaro lovar han ändå att han ska vara med oss alla dagar intill tidens slut. ”Jag ska inte lämna er faderlösa”, sa han, ”jag ska komma till er”. Jesus använder sådana ord att vi bara får förundras över treenighetens mysterium: ”jag ska komma”, säger han, men ändå är det inte han, utan en annan Hjälpare. Det är en annan av Guds tre personer, men ändå är han samma Gud! Det här gjorde han när han sände Anden på pingsten.

Jesus säger att världen inte kan ta emot Anden, eftersom de inte ser honom och de känner honom inte. Också det här är ett uttryck för Guds hemliga rådslut. Det är ju bara genom Anden som vi kan känna Gud och tro på det som Jesus har gjort för oss. Vi bekänner ju i trosbekännelsen, att vi inte av egen kraft kan tro på Jesus eller komma till honom, utan den Helige Ande har kallat oss genom evangelium och upplyst oss genom sina gåvor. Men de som inte tar emot Jesus tar inte heller emot Anden. Deras förvända sinne är orsaken till att de inte kan nås med evangelium. 

Men Jesu lärjungar känner Anden och tar emot honom, och Anden förblir hos dem.

Hur kan de känna honom? Jo, bara för att Anden har gett dem tron. De har ingen egen förtjänst. De är lika odugliga och fördömelsevärda som de som går förlorade. Att de blir frälsta beror helt på Guds stora nåd och godhet.

Det här mysteriet har många försökt lösa på olika sätt, för att göra det logiskt klart. Men det är omöjligt. Det vilar helt i Guds fördolda rådslut. Det enda vi kan göra är att prisa Gud som har uppenbarat sanningen för oss. Det har han gjort genom den Helige Ande.

Anden ska vittna om Jesus. Han vittnar inte om sig själv. Han kommer inte med något nytt, utan han ska ta av det som Jesus har sagt, och han ska förkunna och förklara det för oss. Han kommer inte med några inre, känslosamma och fantastiska uppenbarelser, utan han visar på den korsfäste Kristus, och på det skrivna och förkunnade Ordet om honom och hans uppståndelse. Han kommer till oss i de sakrament som Jesus har instiftat för att vi ska få tron och bli bevarade i tron. Och när han kommer, ger han samtidigt den kraft som behövs för att ta emot budskapet, den kraft som vi inte själva har.

Vittnesbördet

Den andra delen av vår text talar om vårt vittnesbörd.  Vi har nu sett att Andens vittnesbörd handlar om det som Jesus har gjort och sagt. På samma sätt ska apostlarnas vittnesbörd handla om Jesus. De har varit med från början, säger han, och därför kan de vittna. Men han har också sagt, att de inte kan bära alltsammans med sig som han sade. I Joh 16:12–14 förklarar han:

Jag har ännu mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu. Men när han kommer, sanningens Ande, då skall han föra er in i hela sanningen. Ty han skall inte tala av sig själv, utan allt det han hör skall han tala, och han skall förkunna för er vad som kommer att ske. Han skall förhärliga mig, ty av det som är mitt skall han ta och förkunna för er.

Det här har Anden gett oss i evangeliernas berättelser och i apostlarnas brev, som vi har fått som en uppfyllelse av Jesu löften att föra sina apostlar in i hela sanningen.

Jag kan inte låta bli att kommentera den essä som Vasabladet publicerade på sista sidan på Kristi himmelsfärds dag. Det var en försåtlig framställning, med i stort sett alla de förnekelser som varit aktuella under de senaste decennierna och som fått framföras som en del av den evangelisk-lutherska kyrkans förkunnelse utan att avvisas av kyrkans ledare. Därmed har den kyrkan dragit över sig förbannelse, eftersom den som kommer med ett annat evangelium än det som apostlarna framburit är under förbannelse (Gal 1). En sådan förnekelse måste avvisas med kraft. Resultatet av att den inte har blivit avvisad visar sig med all tydlighet. Varför skulle man besvära sig med att läsa Bibeln, då den inte stämmer? Varför skulle man tro på en Frälsare och Messias som troligen blivit kvar i någon grav i Palestina medan hans lärjungar kokat ihop en saga om att han skulle ha uppstått och visat sig? Undra på att bara en tredjedel av finländarna i dag tror att Jesus uppstod från de döda.

Det vittnesbörd som Anden ger är av ett helt annat slag. Han tar inte ifrån Jesus hans gudomliga ära. Sanningens Ande kommer inte med sagoförkunnelse, utan han vittnar om Jesus. Han ger apostlarna en särskild utrustning för att gå ut med vittnesbördet, eftersom de själva har varit med Jesus, och dessutom har han gett dem kraft att möta förföljelse ända till döds. Deras vittnesbörd har de inte själva hittat på. 2 Petr 1:16:

Det var inte några utstuderade myter vi följde, när vi förkunnade för er vår Herre Jesu Kristi makt och hans ankomst, utan vi var ögonvittnen till Jesu majestät.

Vi har i våra bibelstudier kring Apostlagärningarna följt Petrus och de övriga apostlarnas frimodiga förkunnelse från pingsten framåt. De trotsade Stora rådets förbud att predika. De kastades i fängelse, leddes ut av änglar och fortsatte att predika. Stefanus släpades inför Stora rådet där han avgav en härlig bekännelse, men samtidigt predikade lag inför dem som hade korsfäst hans Herre och Frälsare. Det kostade honom hans liv.

I allt detta ser vi Andens mäktiga verksamhet. Det var han som gav orden åt apostlarna. Det var han som fyllde dem med kraft att gå vidare trots förföljelsen. Det var precis som Jesus hade sagt:

Ni kommer att bli utstötta ur synagogorna, ja, den tid kommer då var och en som dödar er skall tro sig tjäna Gud.

Så var det med Saulus. Han var den som allra mest arbetade för att döda Stefanus. Och när det första vittnets blod hade gjutits fortsatte han som ett vilddjur. Var han än gick fram spred han skräck. Men han blev själv fasttagen av Jesus och han omvändes till att bli Guds främsta redskap. Han fick själv uppleva vad det betydde att bli utstött ur synagogorna. Han led mer än någon annan. Och det var inte för att han hade kokat ihop en saga. Det var inte för att han förnekade Kristus, som han gjorde i början. Då blev han inte förföljd. Men när han själv blev ett vittne för Kristus, då började förföljelsen.

Varför gör man sig då ett så stort besvär med att förneka Jesu uppståndelse, himmelsfärd och också pingstens under?

Jesus svarar själv:

Och det skall de göra, därför att de varken känner Fadern eller mig.

Vilken fasansfull dom är inte det här gentemot dem som förnekar honom! För han säger ju på ett annat ställe, att den som inte känner honom, han ska inte heller bli erkänd när han kommer till dom tillsammans med sina änglar.

Nu, kära vänner, är det vår tid att vittna! Lita inte på att andra gör det. Det är varje kristens kära uppgift att vittna om Frälsaren och försvara hans ord när det dras i smutsen, med de ord Anden ger oss i varje stund. Vad följderna kan bli, det vet vi. Men det finns inget alternativ. Apostlarna som förbjöds att undervisa i Jesu namn hade inte heller något alternativ. ”Vi för vår del kan inte tiga med det vi har sett och hört.” (Apg 4:20) Och så blev martyrernas blod det utsäde som ledde till en värdsvid frukt. Förnekelsens utsäde leder på motsvarande sätt till avfall och dom.

Vi som i det heliga dopet har fått den Helige Ande, låt honom fylla oss med kraft från Ordet och nattvarden så att vi inte kan tiga med det vi har sett och hört! Blygs inte för vittnesbördet! Om kraft att göra det vill vi be Hjälparen:

O Helge Ande, sanne Gud, lär världen all din kärleks bud, att ha av hjärtat Jesus kär och älska sina bröder här!

Låt glädjen av den nåd vi fått uppmuntra oss att göra gott! Låt Jesu frid oss trösta så, att egen tröst må helt förgå!

I Jesu namn lär du oss rätt att tro och be på barnasätt, tills vi Gud Fader, Son och dig får sjunga evigt lov och pris!

Amen.

Predikan 12.5.2013 i Biblion, Vasa.