Hur kan jag finna en nådig Gud?

Av Hans Ahlskog

Kära syskon i tron: Nåd, barmhärtighet och frid från Gud, vår Fader, och Kristus Jesus, vår Herre.

Vi skall idag på reformationsdagen stanna inför ett av den lutherska kyrkans karakteristika, nådemedlen. Som predikotext skall vi läsa ett stycke från Matteus 16, verserna 13-19 och vi läser dessa ord i Jesu namn:

Då Jesus kom till trakten av Caesarea Filippi, frågade han sina lärjungar: "Vem säger folket att Människosonen är?" De svarade: "Somliga säger Johannes Döparen, andra Elia och andra Jeremia eller någon av profeterna." Han sade till dem: "Och ni, vem säger ni att jag är?" Simon Petrus svarade: "Du är Messias, den levande Gudens Son." Jesus sade till honom: "Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen. Jag säger dig: Du är Petrus, och på denna klippa skall jag bygga min församling, och helvetets portar skall inte få makt över den.  Jag skall ge dig himmelrikets nycklar Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen."

Herre inskriv dessa ord på allas våra hjärtan. Amen.

Jag skall ge dig himmelrikets nycklar Allt vad du binder på jorden skall vara bundet i himlen, och allt vad du löser på jorden skall vara löst i himlen."

Detta är ett mycket centralt ord i NT. Orden riktas här i första hand till Petrus som apostlarnas representant. Petrus svarar i apostlarnas ställe att Jesus är Messias och därför är det inte långsökt att Jesu svar och hans löfte om nycklarna också riktas till hela apostlakretsen. Två kapitel senare förklarar han att nyckelmakten inte är något som bara tillhör apostlarna eller i våra dagar pastorer och andra som innehar Ordets ämbete utan dessa nycklar tillhör alla kristna. Från den yngste bland oss till den äldste. Nyckelmakten innebär att vi kan utdela Guds förlåtelse eller också låta bli att dela ut den och istället predika lag. När ett litet barn säger till sin mamma, sin pappa eller sina syskon: ”Jesus dog för dig, dina synder är förlåtna”, då använder detta barn himmelrikets nycklar. Och då är det glädje i himlen.

Att förvalta nyckelmakten är egentligen detsamma som att förvalta det vi kallar för nådemedlen. Gud har gett sin kyrka dessa medel och med dem förtroendet att hon förvaltar dem rätt. Att förvalta nådemedlen innerbär att man brukar dem när man bedömer att det kan bli till människors nytta och också att man låter bli att bruka dem när det kan bli till skada för människor.

Den lutherska kyrkan är en nådemedelskyrka.  I nådemedlen finner vi svaret på en av de viktigaste frågorna i en människas liv. Vilken fråga är det jag tänker?

Jo frågan: Hur kan jag finna en nådig Gud?

Denna fråga har sysselsatt botgörare i alla tider. Tyvärr utgör dessa en utrotningshotad art numera. Det är alltmera sällsynt att människor frågar efter Guds nåd och förlåtelse. Det är inget som nutidsmänniskan säger sig behöva.

För något år sedan hörde jag berättas om en svensk konfirmandpräst som skulle starta en konfirmandundervisning för sådana som inte gick den i tonåren. En tidningsreporter frågade provocerande om man börjar med detta projekt för att studenterna behöver syndernas förlåtelse varpå präster svarade: Nej, det tror jag inte de behöver, eller, det är jag övertygad om. Detta säger något om hur man på vissa håll i den yttre kristenheten ställer sig inför livets viktigaste fråga. Hur skall man finna en nådig Gud, det är väl ingen aktuell fråga?

Frågan borde vara aktuell, inte bara för icke-troende utan också för oss troende. Vi faller dagligen i synd och djävulen försöker få oss att tvivla på Guds nåd. -Nu har du syndat igen, du har förlorat Guds vänskap. -Du har fallit ur nåden!  Nu är du min, för evigt. Du kommer aldrig fram. När vi ställs inför dessa anfäktelser så blir frågan om Guds nåd relevant för oss precis som den har varit ända sedan syndafallet.

Redan Abel och Kain ställdes inför denna fråga. De besvarade den på olika sätt. Kain bar fram en gåva av jordens gröda, medan Abel bar fram ett djuroffer. Och HERREN såg till Abel och hans offer,  men till Kain och hans offer såg han inte. (1 Mos 4:3) Varför handlade Gud så? Var det inte orättvist? I Hebréerbrevet 11 hittar vi svaret:

Genom tron bar Abel fram ett bättre offer åt Gud än Kain, och genom tron fick han det vittnesbördet att han var rättfärdig, eftersom Gud själv bekände sig till hans offer. (v.4)

Abel förstod att synden måste försonas genom ett ställföreträdande offer trots att inga offerlagar ännu var givna. Abel hade funnit en nådig Gud. Han brukade nådemedlen.

Senare skulle Gud säga till sitt folk:

Ett altare av jord skall du göra åt mig, och på det skall du offra dina brännoffer och dina gemenskapsoffer, din småboskap och din nötboskap. På varje plats där jag låter mitt namn bli ihåg kommet, skall jag komma till dig och välsigna dig. (2 Mos 20:24)

Detta är ett viktigt ord: På varje plats där jag låter mitt namn bli ihåg kommet, skall jag komma till dig och välsigna dig.

I det gamla förbundet var syndernas förlåtelse knuten till offertjänsten. Gud väljer själv var och hur hans nåd skall utdelas. Han utser själv de platser där hans namn skall bli ihåg kommet.

Ofta är Guds förlåtelse och frälsning knuten till mycket enkla ting och företeelser. Offeraltaret såg inte mycket ut för världen. Ett altare av jord, skulle det vara. Och ville man bygga ett stenaltare så fick man inte ens använda sig av huggen sten. Altaret har sitt värde endast av det att Gud har utvalt det och där låter sitt namn bli ihåg kommet. Vi skall se på några andra exempel i Bibeln som visar hur Gud handlar med sitt folk.

När Israels barn stod vid Röda havets strand och hade Faraos här hack i häl såg det inte ut att finnas någon räddning. Mose bad till Gud om frälsning, men hur frälste Gud den gången sitt folk? Delade han bara plötsligt havet så snart Mose suckar nådde hans öra? Nej, han knöt sin frälsning till en enkel akt av Mose, så enkel att vem som helst hade kunnat utföra den. Han bad Mose lyfta sin stav och räcka ut handen över vattnet. Då delade sig havet och folket kunde gå torrskodda över.

Mose stav var ett nådemedel också vid andra tillfällen under ökenvandringen, t.ex när folket törstade och Gud räddade dem genom att be Mose slå med staven på Horebs klippa.

Vi kan också tänka på när Israels barn blev orm bitna i öknen på grund av sitt knorrande mot Gud och Mose. Folket insåg sin synd och frågan om hur man kan finna en nådig Gud blev aktuell för dem. Nåden blev den gången knuten till en kopparorm som Mose skulle göra och den som såg på den fick leva. (4 Mos 21:9) 

Ni kommer ihåg berättelsen om den spetälske Naaman som det berättas om i 2 Kung 5. Räddningen för honom var knuten till Jordans smutsiga vatten. "Gå i väg och tvätta dig sju gånger i Jordan, så skall ditt kött bli friskt igen och du bli ren." (2 Kung 5:10)

Lite längre fram i Andra Kungaboken talas det om hur den dödssjuke Hiskia blev helad med hjälp av en fikonkaka. (2 Kung 20:7)

Den blindfödde i Joh 9 botade Jesus genom att göra en lerdeg av jord och saliv som han sedan satte på den blindes ögon. Sedan gav han den blinde budet: "Gå och tvätta dig i dammen Siloam." (v.7) På det sättet blev han helad.

Men kunde inte Gud Allsmäktig ha delat Röda havet utan Mose stav? Eller gett det törstande folket vatten utan att Mose slog på klippan? Eller kunde han inte ha förvandlat det bittra vattnet i Mara utan att Mose kastade en träbit i vattnet? Jovisst, det är inte fråga om vad Gud kan utan vilka vägar han har utvalt för att ge frälsning och nåd åt de sina.

Tänk hur simpelt och förnuftsvidrigt Gud handlar med oss. Att tvätta bort spetälska med vanligt vatten, det förstår vi ju att inte funkar. Eller att få lindring från ett dödligt ormbett bara genom att se på en orm gjord av koppar. Eller att bota blindhet med lera. Det är för enkelt.

Det ansåg också syriern Naaman om den medicin som ordinerades åt honom av profeten Elisa. Han hade tänkt sig något helt annat än att gå och bada sig i Jordan. Skulle inte Damaskus floder Abana och Parpar ha renare vatten än Jordan, om det nu kommer an på det? Men nu handlar det inte om vem som har det renaste vattnet. Nu är det inte så att vi kan börja sälja kopparormar istället för ormserum till folk som blivit ormbitna. Eller ordinera fikonkakor mot dödliga sjukdomar.

Det som det handlar om är vad Gud har sagt i en given situation. Naaman kunde ha rest runt hela jorden och badat sig i Nilen, Eufrat och Rhenfloden, men det skulle inte ha botat hans spetälska. Guds löfte var förbundet med Jordans smutsiga vatten. Mose kunde ha gjort alla möjliga slags djur av koppar och bett de ormbitna att se på dem, men det skulle inte ha hjälpt. Gud hade förbundit sin frälsning med just en orm av koppar. Den blindfödde kunde ha ha gått omkring i  Judéen och tvättat sig i alla möjliga vattendrag och dammar, men nu hade Jesus sagt: I Siloam skall du tvätta dig.

Av dessa exempel kan vi lära oss en mycket viktig sak när det gäller Guds sätt att handla med oss människor: Gud handlar med oss genom enkla medel och det är han själv som utser dessa medel. I dessa medel erbjuds Guds nåd.

Luther skriver i sin bok Om koncilierna och kyrkan på följande sätt:

Om Gud befallde dig att plocka upp ett strå eller dra ut en fjäder med budet, befallningen och löftet att du därigenom skulle ha förlåtelse för alla synder, nåd och evigt liv, skulle du då inte ta emot detta med glädje och tacksamhet och älska och vörda detta strå och denna fjäder som en högre relik än himmel och jord?

Gud kunde ha använt sådana medel för att dela ut sin nåd, men det gjorde han inte. Men vi vet exakt vilka medel Gud vill använda och det skall vi se lite på nu. Frågan är alltså:

– Genom vilka medel vill Gud handla med oss?

Det första vi skall säga är att vi också har fått en kopparorm. Jesus säger till Nikodemus: 

Liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd,  för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv. (Joh 3:14-16)

Det är Kristus som är vår kopparorm. Men hur kan vi se på Kristus när han inte finns här synlig ibland oss? Jesus sade, som vi märkte, att den som tror på honom skall ha evigt liv. Det är alltså med trons ögon som vi kan se Kristus. Men hur skall tron kunna gripa om Kristus? Var finns han?

Paulus frågar i Rom 10:14:

Hur skall de kunna tro på den som inte inte har hört? Han fortsätter: Och hur skall de kunna höra om ingen predikar? Alltså kommer tron av predikan och predikan i kraft av Kristi ord. (v.17)

Här är alltså svaret på vår fråga. Kristus finns i predikan av evangelium, i en sådan predikan som bygger på och får sin kraft av Guds ord. Där kan tron se och gripa om Kristus. Denna medicin ordineras gång på gång i Skriften. Jesaja skriver: Böj ert öra hit och kom till mig! Hör så får er själ leva! (Jes 55:3)

Fadern säger på förklaringsberget: Denne är min Son, den Älskade. Lyssna till honom! (Mark 9:7) Jesu lärjungar gjorde så, de lyssnade till Jesu undervisning och Jesus säger senare till dem: Ni är redan nu rena i kraft av det ord som jag har talat till er. (Joh 15:3)

Men finns Kristus endast i predikan av evangelium? Eller kan vi se Kristus och hans verk också någon annanstans? Finns det flera platser där Gud vill låta sitt namn bli ihåg kommet och där han kommer för att välsigna oss?

Herrens heliga nattvard är en sådan plats. Gör detta, sade Jesus. Gör detta till minne av mig. (Luk 22:19) Paulus förklarar detta närmare i 1 Kor 11:26: Ty så ofta ni äter av detta bröd och dricker av denna bägare, förkunnar ni Herrens död till dess han kommer. Nattvarden är alltså en förkunnelse av Herrens offerdöd och det är något som tron kan gripa tag om. När vi firar nattvard blir Jesu namn ihåg kommet.

I Jerusalem fanns på den första pingstdagen en skara människor som sökte en nådig Gud. Bröder, vad skall vi göra, frågade de av apostlarna.  Petrus visade dem då ytterligare en plats där Guds namn blir ihåg kommet: dopet. Omvänd er och låt er alla döpas i Jesu Kristi namn till era synders förlåtelse. (Apg 2:28) Precis som Jordans vatten är dopet ett ringa medel, men har Gud utlovat syndernas förlåtelse till den som mottar dopet, så har han. 

Vi har redan nämnt ett annat nådemedel, avlösningen. Vår reformator skriver så vackert om avlösningen i sin Kyrkopostilla: Denna makt har alla människor som är kristna och döpta. Ty med den makten prisar de Kristus; och de har det ordet: förlåta synder, i munnen, så att de när de vill och som ofta det är nödvändigt, kan och får säga: ”Se, o människa, Gud erbjuder dig sin nåd och förlåter dig alla dina synder, var vid gott mod, synderna förlåtes dig.”

Luther säger också att Gud ger oss kristna munnen full av förlåtelse så att vi kan säga åt varandra: dina synder är förlåtna.

Vi har nu nämnt några ställen där Guds namn blir ihåg kommet och där han kommer till oss för att välsigna oss. Det är viktigt att vi håller fram detta. Det är viktigt att vi blir påminda av var Gud vill dela ut sin förlåtelse. Annars börjar vi yra hit och dit och till slut har vi inget annat att tala om än andeutgjutelser och uppenbarelser av olika slag, precis som det är i många kyrkor idag. Skulle man fråga 1000 kristna från olika samfund i Sverige i dag hur vi får del av Guds nåd och förlåtelse så är det inte många som skulle ha något vettigt svar. Att Gud är nådig och förlåtande har man kanske hört talas om, men hur denna förlåtelse delas ut är det ingen som minns längre. Den spetälske Naaman visste väl också att det fanns bot för hans spetälska hos profeten Elisa, men när han blev hänvisad till Jordan ville han inte lyssna längre. 

I vår tid talas det mycket om märkliga omvändelseupplevelser där Jesus kommer till människor direkt med sin förlåtelse. Det är märkliga historier och vi behöver inte gå in på detta nu. Men vi skall ha klart för oss att sådana fall är mycket sällsynta i Bibeln. Efter Jesu uppståndelse är det bara den store aposteln Paulus som fick ett sådant möte med Frälsaren, men även han blev hänvisad till Ananias för att bli döpt. I Bibeln blir människor hänvisade till nådens medel, förvaltade av enkla människor. De skulle lyssna till predikan och låta döpa sig. Men det fick de vara nöjda.

Denna frälsningsväg lär mycket klart av vår lutherska kyrka.

Vi skall citera vad den augsburgska bekännelsen säger om denna sak. I den femte artikeln bekänns:

Genom Ordet och sakramenten såsom genom medel skänkes den helige Ande, vilken hos dem, som höra evangelium, frambringar tron, var och när det behagar Gud.

I denna tes lärs mycket klart var man kan finna en nådig Gud. Men i samma artikel finns också en antites, d.v.s. ett avvisande av den motsatta läran:

De fördöma vederdöparna och andra, som mena, att den helige Ande kommer till människorna utan det utvärtes ordets förmedling, genom deras egna förberedelser och gärningar.

Frågan om hur man finner och mottar Guds nåd var en mycket brännande fråga under reformationstiden och Luther fick kämpa mycket mot svärmarna som lärde att Anden kommer till en människa utan nådemedel. Luthers motståndare föraktade dopet och sade: vad kan en handfull vatten göra? De fann inget större värde i nattvarden och förnekade att Herrens kropp och blod verkligen var närvarande där. Anden, Anden, skriade de. Anden skulle göra det. Luther vände sig mot detta svärmeri och sade: Därför böra vi ovillkorligen hålla fast därvid, att Gud vill handla med oss människor blott genom sitt yttre ord och sakrament. Men allt som utan detta ord och sakrament prisas såsom ande, det är av djävulen. (SKB s. 334)

Den människa som känner sin synd och ångrar den skall inte hänvisas till meditationer, till bön eller fasta. Hon skall inte uppmanas att sätta sig i ett hörn och vänta på att Anden skall komma över henne. Det gör inte Anden utan han är fullt upptagen med att verka genom nådemedlen.

Den nådiga Guden hittar man inte heller i skogen en söndagsförmiddag. Där ser man i och för sig spår av Guds allmakt, när man beundrar skapelsen, men någon nåd finner man inte där. Istället bör sökare hänvisas till nådens medel: Putsa dig i öronen och sätt dig i kyrkbänken! Stå upp och låt döpa dig! Kom till min måltid, ty nu är allt redo! Läs din bibel!

Vi skall sammanfatta med att konstatera att Gud har valt att handla med oss människor genom yttre medel. Kärnan i dessa medel är evangelium som uppenbarar Kristus för oss.  Överallt där evangelium finns blir Kristus synlig för tron och Guds nåd kommer oss till del.

Jag skall sluta med att citera vad Luther skriver i Schmalkaldiska artiklarna om var man finner en nådig Gud.

Vi vilja nu återvända till evangeliet, som på mångahanda sätt giver oss råd och hjälp mot synden, ty Gud är översvallande rik i sin nåd. Först genom det muntliga ordet, varigenom syndernas förlåtelse predikas i hela världen, vilket är evangeliets egentliga uppgift och ämbete. För det andra genom dopet. För det tredje genom altarets heliga sakrament. För det fjärde genom nycklarnas makt och även genom bröders samtal med varandra och tröstande av varandra. (Om evangeliet, SKB s.31)

Må Gud hjälpa oss att hållas vid nådens medel  och att vara nöjda med dessa även om det inte är så spektakulärt. Men det är den vägen som leder hem.

I Jesu namn. Amen.

Så bliver det i Herren nåd

att saliga vi bliva.

Men fast och evigt är hans råd att det de trogna giva.

Vi själva är blott skröplighet,

hos Gud är all vår salighet.

Ske honom pris och ära. Amen.

Predikan i Norrköping 26.10.20124.

Trons rättfärdighet – inte lagens

Av Ola Österbacka

Bön: Kom Helige Ande, och förklara för oss vad Jesus har gjort, så att vårt hjärta fylls av glädje och vår mun blir fylld av glädje över att bekänna ditt namn. Amen.

Predikotexten är 2. årgångens episteltext från Rom 10:1–13. (Nya Folkbibeln)

Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de ska bli frälsta. Jag kan vittna om att de har en iver för Gud, men de saknar den rätta insikten. De känner inte rättfärdigheten från Gud utan försöker upprätta sin egen rättfärdighet, och därför har de inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud.

Kristus är lagens fullbordan, till rättfärdighet för var och en som tror. Mose skriver om den rättfärdighet som kommer av lagen: Den människa som håller buden ska leva genom dem. Men rättfärdigheten som kommer av tron säger: Fråga inte i ditt hjärta: Vem ska stiga upp till himlen? – alltså för att hämta ner Kristus – eller: Vem ska stiga ner i avgrunden? – alltså för att hämta upp Kristus från de döda.

Vad säger den då? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta, alltså trons ord som vi predikar. För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst. Med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.

Temat i dag är Det viktigaste i livet. Vi har egentligen en riktig reformationstext framför oss i dagens episteltext. Den innehåller det allra viktigaste: hur vi blir frälsta. Textens tema kan sägas vara Trons rättfärdighet – inte lagens.

Vårt textavsnitt infaller mitt i en avdelning av Romarbrevet som behandlar Guds utkorelse, kapitlen 9–11. Paulus sörjer att det folk, som Gud utvalde genom Abraham, Isak och Jakob, till allra största delen har vänt honom ryggen. Han visar i nionde kapitlet att det inte var deras förtjänst att Gud valde dem till sitt folk. Rom 9:16:

Det beror alltså inte på människans vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet.

Ändå har de avfallit. Och för det ska Gud hålla räkenskap. Paulus citerar det som Gud uttalade genom Jesaja (Jes 10:22f):

Även om Israels barn vore talrika som havets sand, ska bara en rest bli frälst. Snabbt och slutgiltigt ska Herren hålla räkenskap på jorden.

Paulus poängterar sedan att hedningarna vann rättfärdigheten, den som kommer av tro. Däremot har judarna snubblat på stötestenen, för de ville bli frälsta genom att hålla lagen.

Man känner i texten hur aposteln vibrerar av sorg. Han har ju redan sagt (9:3) att han skulle önska att han själv vore fördömd och skild från Kristus i sina bröders ställe, om det skulle gagna dem. Men självklart kan han inte frälsa dem. Det som behövs är den rätta insikten: att

Kristus är lagens fullbordan, till rättfärdighet för var och en som tror.

Ordet telos som här översätts med lagens fullbordan, eller i SFB 98: lagens slut, betyder slutmål, ände, fullbordad handling. Efter det finns inget kvar att göra. Det är själva kärnan i evangeliet, att Kristus har gjort allt som bör göras för vår frälsning. Det finns ingenting alls lämnat kvar som ännu måste göras. Det som har gjorts av Kristus överlämnas åt oss helt gratis, av nåd.

Frälsningen gäller alla

Det här gäller varenda människa, eftersom Jesus har lidit döden för hela världens synder. Det har Paulus gått noggrant igenom i det femte kapitlet. Där heter det ju (Rom 5:6):

Medan vi ännu var maktlösa, dog Kristus i de ogudaktigas ställe.

Och i vers 8:

Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.

Längre fram visar han genom att dra en parallell mellan Adam och Kristus, att Kristus är ställföreträdare för alla människor i fråga om rättfärdighet, på samma sätt som Adam var ställföreträdare för alla människor i fråga om synd.

Det är denna ställning inför Gud som Paulus kallar rättfärdigheten från Gud. Kort sagt: den betyder att våra synder är förlåtna och att vi får kallas Guds barn. Den gåvan är helt oberoende av vilka folk vi tillhör. Den gäller var och en som tror.

Vad betyder tron?

Därmed är ämnet för nästa granskning vad tron innebär. Vi funderar kanske varför aposteln tar till uttryck som att försöka hämta ner Kristus från himlen, eller att försöka hämta upp Kristus från de döda. Bakgrunden är att allt redan är gjort. Det går rentav så långt tillbaka i tiden, att Gud redan i förväg har bestämt allt detta (9:12):

Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar.

Då kommer vi alldeles för sent om vi menar att vi måste hämta Kristus från himlen för att ännu göra något, att lägga något till det som redan har gjorts. Vi har heller ingen orsak att gå ner i avgrunden, för Kristus är inte där. Han har ju uppstått och triumferat över döden, det behövs inte mer något tecken eller bevis.

Allt är alltså färdigt. Hur vet vi det? Jo, för att vi har ordet om tron. Det är det samma som ordet om Kristus. Det är nära oss, för det finns överallt där man predikar om Kristi verk.

Hjärtats tro och munnens bekännelse

Paulus nämner särskilt munnen och hjärtat: bekännelsen och tron. I slutet av vår text finns ett par verser som tyvärr ofta blir missförstådda på det grövsta. Vi läser dem igen:

Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta, alltså trons ord som vi predikar. För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst. Med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.

Hur ska vi förstå detta? Är det verkligen så att det krävs en yttre bekännelse via munnen för att vi ska bli frälsta? Krävs det rentav att vi träder fram inför församlingen och avger ett vittnesbörd om hur vi har blivit frälsta? Är man en sämre kristen, eller eventuellt ingen kristen alls, om man inte har gjort det?

Nu är det så med Guds ord, att Anden kan tillämpa ett bibelställe som lag, så att vi ska ryckas upp och inse att vi behöver ändra vårt sinne, och också som evangelium till tröst. Här använder Paulus ordet om tron och bekännelsen som evangelium, men Anden kan tillämpa det på oss som lag. Och det kan vara nyttigt, om vi har blivit likgiltiga inför vittnesbördet om Kristus inför våra medmänniskor.  Om vi lever ett anonymt trosliv och menar oss vara kristna fast vi inte bryr oss om att säga något om var vi har vår trygghet inför evigheten, då kan det gott vara så att Gud behöver ruska om oss. Då  kan han behöva få oss att minnas att vi löper risk att komma bort från själva kärnan, från Jesus.

Men Paulus avser inte här att vi genom ett lagens ord ska drivas till yttre handlingar, i det här fallet till att bekänna vår tro med munnen. För hela hans resonemang utgår från att visa, att vår frälsning inte beror på oss och något vi själva gör. Vår frälsning vilar helt och hållet i det som har skett för oss. Kristus är lagens fullbordan.

Det som det handlar om är att hjärtat och munnen är ett. Det som hjärtat grips av och tror, det kommer munnen också att vittna om. Ordet bekänna betyder att säga det samma, att instämma. Det som tron verkar i hjärtat, det instämmer munnen i. Det kan inte vara på annat sätt, för då skulle våra egna lemmar strida med varandra.

Det här är det samma som när Jesus säger (Matt 7:17):

Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt.

Vi har också de berömda Lutherorden:

Vi blir frälsta genom tron allena, men tron är inte allena.

En sann tro syns. En sann tro är som ett levande vatten, som flödar fram. Det kan inte gömmas. Och här handlar det om en tro som

bekänner att Jesus är Herren

dvs. säger ja till Bibelns undervisning att Jesus är sann Gud, han som uppenbarar sig som JAG ÄR. Han har redan kommit ner från himlen, vi behöver inte hämta honom igen. Under Paulus verksamhet var det här en mäktig bekännelse. För judarna var det en stötesten, för detta namn fick inte användas. Det var så heligt att man omskrev det. Att använda det om en som gått omkring bland människor, och som avrättats på ett kors, ansågs vara en stor hädelse.

Den som i sitt hjärta är övertygad om att Jesus är Messias, att han är JAG ÄR, kan inte hålla tyst om detta. Det är en oerhörd sanning. För den betyder, att hans liv och frälsning är i Hans händer, och där finns allt.

På samma sätt är del två i bekännelsen

att Gud har uppväckt honom från de döda

en överväldigande sanning. Där finns sammanfattningen av hela Jesu verksamhet. Där finns hoppet om uppståndelse på den yttersta dagen. Där finns vittnesbördet att den troende ska få dela denna uppståndelse med Frälsaren och leva för evigt i hans gemenskap. Det här gå inte att hålla tyst om.

Fortfarande är det en sprängkraft i denna bekännelse. Den uttalas av många kristna i dag, bokstavligt med kniven på strupen. Den får ofta som följd att kniven verkligen används, men den får också som följd att det blod som utgjuts blir utsäde som väcker Guds fiender till liv. I dag sker på sina håll samma saker som under romarnas värsta förföljelser. Och vi har samma Gud som gör samma under med de kristnas bekännelse.

Avslutning

Vi hotas inte i dag av hot till livet om vi bekänner Kristus. Vi vet inte hur det blir i framtiden. Men vi lever under ett starkt hot mot vårt andliga liv. Det finns många krafter som hotar oss att inte föra fram den goda bekännelsen fullt ut, så att vi skulle säga det samma som Skriften.

För att bli bevarade i tron har vi fått Ordet. Det är nära oss, vi har det rikligare ibland oss än någon annan tid. Vi har verkligen orsak att glädja oss, att Gud har uppenbarat för oss vägen till frälsning: att Kristus är lagens fullbordan, så att vi på hans ord och hans gärning får tro oss saliga. När än något annat påstås, ska vi frimodigt kunna säga med i sångens ord (SH 209):

Besinna att för länge sen

din gärning Jesus gjort.

Han har för dig och var och en

ren öppnat himlens port.

Amen.

Bön: Herre Jesus, lär oss att tro detta ord, att du har gjort allt det som behöver göras för vår frälsning. Hjälp oss att kunna stå emot frestelserna att lägga något till, att tro att vi själva måste göra något mera än det som du gjorde när du led på korset och uppstod för oss. Men öppna du också vår mun så att vi frimodigt kan bekänna ditt namn och så får bli andra till välsignelse, dig allena till ära. Amen.

Predikan i Bibli0n, Vasa, 19.10.2014.

Änglarna – Guds tjänare

Av Ola Österbacka

Bön: Käre Herre, öppna våra ögon så att vi ser vilka starka makter du omger oss med, när vi själva upplever oss svaga och hotas av oro. Hjälp oss att inte som världens barn förakta din makt och ära utan tacka och prisa dig för din omsorg om oss, som också kommer till uttryck i dina sändebud, änglarna. 

Predikotexten i dag är Mikaelidagens psaltartext: Ps 103:19–22.

HERREN har ställt sin tron i himlen,
hans konungavälde omfattar allt.
Lova HERREN, ni hans änglar, ni starka hjältar som utför hans befallning, så snart ni hör ljudet av hans befallning.
Lova HERREN, ni alla hans härskaror,
ni hans tjänare som uträttar hans vilja.
Lova HERREN, ni alla hans verk, överallt där hans välde är. Min själ, lova HERREN.

Helige Fader, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Enligt den gamla handbok som vi följer har Mikaelidagen Änglarna och barnen som tema. Den här söndagen ska vi ägna oss åt temat Änglarna – Guds tjänare. Ordet ängel kommer från det grekiska ordet för sändebud. Guds tjänare änglarna står till hans förfogande för vår skull, för att vara hans sändebud. Det är väldigt sällan som änglarna visar sig för människor, och vi har därmed få vittnesbörd från historien, eller kanske ännu mindre från vår egen tid. Vi ska förstås vända oss till Bibeln för information, den enda riktigt säkra informationskällan.

Jag använder mig i den här predikan delvis av en artikel som Lars Borgström har skrivit och som finns i Logosmappen, och som jag varmt rekommenderar för fördjupat studium.

Änglarnas uppkomst och antal

Det första vi ska konstatera är att änglar finns. Det framgår både av vår text och av många ställen i Bibeln. Vi vet att man på många håll tvivlar på den sanningen. Och det är inte bara vår tids moderna och tänkande människor som tvivlar eller förnekar, utan det hände redan på Bibelns tid. Det talas om att sadduceerna i motsats till fariséerna trodde varken på änglar eller på uppståndelse. 

I vår text får vi veta, att änglarna är starka hjältar som utför Guds befallning. De är många, för det talas om härskaror. Vi får en vision av en armé av änglar som står inför Gud och som lyder minsta vink av honom. De utför alltid hans vilja.

Hur har änglarna kommit till?

I Kol 1:16 läser vi:

Ty i Honom [Sonen] skapades allt i himlen och på jorden, det synliga och det osynliga, tronfurstar och herradömen, makter och väldigheter.

Änglarna hör till den osynliga världen. I skapelseberättelsen läser vi om hur Gud skapade den synliga världen. Gud har inte ansett det viktigt att berätta för oss hur och när han skapade änglarna, men också de skapades i Kristus, genom Ordet.

Änglarna har alltså inte funnits till av evighet, som den treenige Guden. De är inte gudomliga och ska inte tillbes. Det är bara Gud som vi ska tillbe. Det här får vi tydligt veta i Upp 22, där Johannes faller ner på sitt ansikte för att tillbe en av de änglar som hade kommit med vredesskålarna och som visar honom himlens härlighet. Ängeln säger (v 9):

Gör inte det! Jag är tjänare liksom du och dina bröder profeterna och de som håller fast vid orden i denna bok. Gud skall du tillbe.

Jesus säger något intressant om änglarna i samband med att han undervisar om uppståndelsen i Luk 20:27ff. Sadduceerna trodde inte på uppståndelsen och de ville snärja Jesus. De berättade om sju bröder som enligt Mose lag hade gift sig med samma kvinna som blev änka när bröderna dog, den ene efter den andre. Och så undrade de vem som skulle få henne till hustru vid uppståndelsen.

Då svarade Jesus:

De som lever i den här världen gifter sig och blir bortgifta. Men de som anses värdiga att vinna den andra världen och uppståndelsen från de döda, de varken gifter sig eller blir bortgifta. Inte heller kan de dö längre, ty som uppståndelsens barn är de lika änglarna och är Guds barn.

De kan inte dö längre, de gifter sig inte. De är lika änglarna. Änglarna dör alltså inte och de lever inte i äktenskap. Det betyder att de inte förökar sig. Gud har skapat dem en gång och deras antal är sedan konstant.

Och de är väldigt många. Vår text talar om härskaror. I Dan 7:10 läser vi om tjänarna som Daniel ser stå inför Guds tron:

Tusen gånger tusen tjänade honom och tio tusen gånger tio tusen stod inför honom.

Det här antalet ska knappast tas bokstavligt, särskilt som det nämns två tal: en miljon och hundra miljoner. Det talar om en mycket stor skara, större än vi kan fatta.

När Jesus tillrättavisar Petrus i Getsemane, för att han försökt försvara Jesus med svärd, säger han:

Menar du att jag inte kan be min Fader att han nu sänder till min tjänst mer än tolv legioner änglar?

En legion i den romerska krigshären bestod av 6000 man. Jesus kunde ha anropat den gudomliga krigshären och direkt på stunden ha fått assistans av mer än 72 000 himmelska soldater. 

I Hebr 12:22 talas det om änglar i mångtusental i det himmelska Jerusalem. Vi vet alltså att änglarnas antal är mycket stort, men mer än så får vi inte veta av Bibeln.

Änglarnas natur

Änglarna hör till den osynliga världen, men de visar sig ibland för människorna. Då kan de komma precis som vanliga män som när de kom för att rädda Lot undan förstörelsen av Sodom. Då hade ju ingen av människorna i staden, inte ens Lot, en aning om att det var änglar som besökte dem.

Vi ska alltså vara beredda på att vilken främling som helst som vi möter kan vara en utsänd ängel från himlen. Därför säger Hebreerbrevet (13:2):

Glöm inte att visa gästfrihet, ty genom gästfrihet har somliga fått änglar till gäster utan att veta om det.

Men sådant är inte vanligt, inte ens i Bibeln. Vanligen visar sig änglar så att de uppväcker fruktan eller förundran, genom att de tydligt visar att de är från den himmelska världen. Så var det ju med Maria, då Gabriel kom för att berätta att hon ska föda Jesus. Så var det också med väktarna vid Jesu grav, och också kvinnorna vid graven blev förskräckta. När man ska beskriva en ängels utseende kommer man närmast genom att tala om en man i skinande vita kläder.

Det står ingenting om att Gabriel eller någon av de andra änglarna skulle ha haft vingar. När Daniel fick besök av Gabriel för att han skulle få veta framtiden för sitt folk står det att han kom i flygande hast (Dan 9:21). Men det beskriver främst att han kom från den himmelska världen och att han var där i samma stund som Daniel bad.

Däremot finns det beskrivningar av änglar med vingar. Jesaja såg i sin syn (Jes 6) serafer som hade sex vingar var. Det hade också de fyra väsen som Johannes såg inför Guds tron (Upp 4:8). Seraferna gjorde tjänst inför Guds tron. Ordet seraf nämns bara hos Jesaja, och det har att göra med ett ord för brinna.

Ett annat slags änglar är keruberna. Det var keruber som avbildades i det allra heligaste på förbundsarken och det ser ut som om de hade två vingar. Hesekiel såg väsen med fyra vingar vid floden Kebar (1:6) och han säger senare, när han såg samma väsen på nytt (10:20) att han förstod att det var keruber. Det var inga små gulliga glansbildsänglar med små vingar, utan det var fruktansvärda väsen som ingav respekt.

Keruberna är något slags hedersvakter vid Guds tron. Bibeln talar också om andra slag av änglar och de har olika ställning. En av dem, Mikael, kallas ärkeängel (Jud v 9). Han kallas i Dan 10:13 ”en av de förnämsta furstarna”. I Kol 1:16, som vi redan citerade, talas det om tronfurstar och om makter och väldigheter.

De fallna änglarna

De här änglarna är alla goda, de står i Guds tjänst. Vi vet att det också finns en annan grupp av änglar, som kallas demoner eller onda andar. De har djävulen, Satan, som ledare. De tillhör också Guds skapelse, men i något skede avföll de. Det verkar som om det skulle ha varit av högmod, för i några av profetböckerna finns antydningar om det. Det var ett uppror mot Guds vilja som gjorde att djävulen och hans änglar störtades från himlen. I Upp 12, en av texterna för Mikaelidagen, beskrivs hur Mikael stred mot draken (12:7–9):

En strid uppstod i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han var inte stark nog, och det fanns inte längre någon plats för dem i himlen. Och den store draken, den gamle ormen, som kallas Djävul och Satan, han som bedrar hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom.

Djävulen har ingen makt i himlen. När Jesus dog och uppstod triumferade han, så som Gud hade lovat redan på syndafallets dag. Han krossade ormens huvud. Fastän hans demoner är många kan de ändå inte skada Guds barn mer än vad Gud tillåter. Gud behåller makten över honom.

Skyddsänglarna

Djävulen är farlig och försöker allt för att skada Guds barn, och slutligen föra bort dem från Guds gemenskap och till hans herravälde som ska sluta i helvetet dit Gud förvisar honom på den yttersta dagen. Men Guds änglar står till Guds förfogande och ställer upp till att försvara och skydda Guds barn. I Ps 91:11–12 står det:

Han skall ge sina änglar befallning om dig, att de skall bevara dig på alla dina vägar. De skall bära dig på händerna, så att du inte stöter din fot mot någon sten.

I evangelietexten läste vi (Matt 18:10):

Se till att ni inte föraktar någon enda av dessa små. Jag säger er att deras änglar i himlen alltid ser min himmelske Faders ansikte.

Det finns en mängd vittnesbörd i Bibeln på hur änglarna kommit till hjälp när människor varit i nöd. Vi kan tänka på hur Elisa och hans tjänare omgavs av en väldig här med hästar och vagnar av eld (2 Kung 6:8ff), som tjänaren såg först när Elisa bad Gud öppna hans ögon. När Daniel var i lejongropen sände Gud sin ängel som stängde lejonens gap (Dan 6). När Petrus var i fängelse (Apg 12) lät Gud en ängel öppna fängelseportarna och leda ut Petrus på gatan, som vi hörde om i dagens episteltext.

Tänk om vi skulle inse vilken makt som finns till vårt förfogande! När vi oroas över hur det ska gå för oss, när vi är ute i trafiken, när vi drabbas av sjukdom, när vi anfäktas av de talrika och mäktiga onda andemakterna, då får vi alltid lita på att Gud har omsorg om oss och låter sina tjänare vaka över oss.

Det här påminner Luther oss om i sin morgonbön: ”Låt din helige ängel vara med mig, så att djävulen inte får någon makt över mig.”

Änglarna gläds över frälsningen

Petrus skriver, efter att han har berättat om hur profeterna sökte och forskade efter frälsningen och som nu hade uppenbarats och förkunnats (1 Petr 1:12):

Och detta önskar änglarna att få blicka in i.

Denna frälsning gäller människorna. Änglarna behöver den inte, för de har ingen synd och behöver inte frälsas. De ska stå i sina härskaror inför tronen i all evighet och tjäna Gud. Men de är ivriga att få följa hur människorna, som hade kidnappats av djävulen och de onda änglarna, nu har befriats genom Jesus och hur de ska få del av den härlighet som de själva äger sedan tidernas början.

Jesus talar om att det blir glädje bland Guds änglar över en enda syndare som omvänder sig (Luk 15:10).

Tänk, att det var för oss som Jesus kom till jorden! Han kom inte för änglarna. Han kom för att uppsöka och frälsa det som var förlorat. Därför får också du och jag vara hans, och ska tillhöra honom i evighet. Vi behöver inte grunda den kunskapen på någon övernaturlig syn. Det får vi grunda på Guds ord, som säger oss att vi är frälsta av nåd, och att alla våra synder är kastade i havets djup.

När Jesus kommer tillbaka på skyarna ska hans änglar följa honom (Matt 24:31) och de kommer att skilja de rättfärdiga från de orättfärdiga. Med tanke på vår egen död ska vi minnas Lasarus (Luk 16) som efter sin död fördes av änglarna till Abrahams sida. Vi behöver inte leva ensamma, utlämnade åt vår svaghet och oro, och vi behöver inte heller dö ensamma, utan vi får höra Herren till om vi lever eller dör.

Allt det här stämmer oss till lovsång till vår Gud, som har ställt allt till det bästa för oss. Så får vi göra som Luther beskriver det i julpsalmen, ”med änglarna från himlens höjd vi stämmer upp Guds lov med fröjd.”

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, så som det var av begynnelsen, nu är och ska vara, från evighet till evighet. Amen.

Predikan 5.10.2014 i Biblion.