Piska och morot i Guds rike

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Bön: Herre, om stundom med hjälpen du dröjer, må jag i otro ej tvivla på den! Hjälp att jag helt för din vilja mig böjer, också i djupet förbidar dig än! Lär mig att vila vid löftena klara som i ditt ord du har gett även mig! Må du mig alltid på vägen bevara, att jag ej någonsin villas från dig!

Predikotexten är från Luk 11:1–13:

En gång var Jesus på en plats och bad. När han hade slutat sin bön, sade en av hans lärjungar till honom: ”Herre, lär oss att be, liksom Johannes lärde sina lärjungar.” Då sade han till dem: ”När ni ber skall ni säga:

Fader, helgat blive ditt namn.
Komme ditt rike.
Ge oss var dag vårt bröd för dagen.
Och förlåt oss våra synder, ty också vi förlåter var och en som står i skuld till oss.
Och för oss inte in i frestelse.”

Han sade till dem: ”Om någon av er har en vän och går till honom mitt i natten och säger: Käre vän, låna mig tre bröd. En vän som är på resa har kommit till mig, och jag har ingenting att sätta fram åt honom, vem av er skulle då inifrån huset få till svar: Låt mig vara i fred. Dörren är redan stängd, och mina barn och jag har gått och lagt oss. Jag kan inte stiga upp och ge dig något. Jag säger er: Även om han inte stiger upp och ger honom något för att det är hans vän, så kommer han att stiga upp och ge honom allt vad han behöver för att inte själv bli utskämd.

 Jag säger er: Be och ni skall få, sök och ni skall finna, bulta och dörren skall öppnas för er. Ty var och en som ber, han får, och den som söker, han finner, och för den som bultar skall dörren öppnas. Finns det bland er någon far som skulle ge sin son en orm när han ber om en fisk, eller en skorpion när han ber om ett ägg? Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?”

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Bön och barnuppfostran

Dagens tema är: Hjärtats samtal med Gud, alltså bönen. Låt mig börja med en fråga som kanske överraskar dig: Kan du se sambandet mellan bön och barnuppfostran?

Förr var det självklart att föräldrarna skulle bestämma över barnen och barnen skulle lyda. Barnen fick lära sig gränser med hjälp av ”piskan och moroten”. Förr i tiden var piskan inte bara symbolisk, utan den användes som ett straffredskap så snart barnet var olydigt. Moroten står för belöning, som ges när barnet lyder och uppför sig väl. Och under allt ska det finnas kärlek. 

Idag finns det föräldrar som menar att kärlek är att barnet ska få göra som det vill. Det ska självt lära sig vad gott och ont är. I sin extrema form betyder det fri uppfostran, nästan helt utan gränser.  Men det kan betyda stora faror. Vilken förälder tar inte i sitt barn om det håller på att springa ut över gatan under en bil, eller sträcker sig över en het spisplatta? Att låta barnet självt få veta följderna skulle bli en för dyrbar läxa att lära. Till den fria uppfostran hör också att barnet får allt som det önskar sig, om föräldrarna har råd med det. Och det har många i vår tid.

Vad ger en fri uppfostran för inställning till bönen? Jo, att vi självklart får allt vi ber om och pekar på. Är det så Jesus undervisar om bönen? Ytligt sett verkar det nästan så, eftersom han säger att vi ska få om vi ber.

Men med den grundsynen har vi svårt att förstå varför Gud prövar oss. Vi har svårt att acceptera att vi dras med sjukdomar, när vi ber Gud om hälsa. Det är svårt för oss att förstå varför kristna i dag, liksom i urkyrkan och under kommunistterrorn, utsätts för förföljelser och måste fly från sina hem. Ber de inte? Jo, säkert mer än vi. Varför låter då Gud dem ha det svårt?

Det här beror på att Gud använder en pedagogik som tar hänsyn till vår natur. Han använder både piska och morot. Gud vet att vi inte klarar av att leva rätt om vi får råda själva och får det precis som vi själva vill. Vi kan också uttrycka det så här: 

Guds nej och Guds ja

I dagens text berättar Jesus ett exempel på en som ställer upp för sin vän. Men han gör det med en märklig motivering: för att inte själv bli utskämd. Att bli väckt mitt i natten av en god vän som ber att få låna några bröd för att ha något att ge sin gäst, som kommit på ett överraskande besök, är verkligen inte något som hör till vår kultur. Vi skulle troligen ringa först. Om telefonen ringer mitt i natten skulle vi kanske svara något fult och återvända till sängvärmen. Och det skulle nog Jesu lärjungar också gärna göra, om det inte vore för skammen. För på den tiden var det otänkbart att man skulle lämna en god vän i sticket. Tidens seder krävde att man ställde upp.

Jesus tar det här exemplet för att visa att vi frimodigt ska gå till Gud med våra önskningar i allt.  Han kommer att lyssna. Han längtar efter att ge oss det vi begär av honom. Han vill oss inte illa, som det hemska exemplet med att ge en orm åt ett barn som ber om en fisk, eller en skorpion i stället för ett ägg. Vilken far skulle göra så mot sitt barn? Egentligen är vi människor sådana att vi kan förfalla till vilka hemska synder som helst. Men Gud vill oss allt gott. Och det allra bästa han vill ge oss är den helige Ande.

Här kommer vi nu till Guds högsta önskan: Han vill att vi ska vara hans barn och han vill ha oss hem till himlen. Han har skapat oss för att vi ska vara hans, och för att vi ska få dela hans härlighet med honom. Och för att han ska få sin vilja igenom använder han en växelverkan mellan piskan och moroten. De båda motpolerna brukar vi också kalla lag och evangelium. Orsaken till att han måste göra det är att vi är onda. Vi har gått bort från honom, vi har hamnat i djävulens våld. Vi är syndare. Därför måste han ta till aga, som ju egentligen är raka motsatsen till att han ger oss vad vi ber om.

Låt oss för en stund gå till den bibliska historien för att få åskådningsundervisning hur Gud handlar med sina kära barn. Vi ska se hur patriarker och profeter bad och hur Gud svarade på böner.

Patriarkernas bön och Guds bönhörelse

Ett av de finaste exemplen på förbön har vi i 1 Mos 18, där Abraham vädjar att Gud ska skona Sodom. Om och om igen kommer han med nedräkning: ”Om det finns 50, om det fattas fem, om det är bara 40, ... , om det finns 10 rättfärdiga?” Och Gud hör och lovar skona staden för deras skull. Men det fanns inte så många ens. Straffet kom, och Abrahams förbön såg inte ut att ha hjälpt. Men Gud hörde honom, fast han sedan var tvungen att straffa synden. 

När Mose ledde sitt folk ut ur Egypten var det inte han som ledde dem, utan Gud själv gick före. Och han ledde dem konstigt, för de måste gå in i en snäv dalgång och hamnade mitt framför ett hav. Och så kom Farao efter. De var dödsdömda. Israels barn blev förskräckta och ropade till Herren. Mose sa till folket (2 Mos 14:14):

Herren skall strida för er, och ni skall hålla er stilla. 

Det är ett underbart ord. Det är den verkliga moroten: vittnesbördet om Guds trofasta beskydd mitt i det som såg ut som rena katastrofen.

Det finns en märklig sak här. Gud frågade Mose: ”Varför ropar du till mig?” Det står ingenting om att Mose ropade. Kanske gjorde han det i hjärtat. Men enligt Gud var det onödigt, för han hade redan tänkt ut sin plan hur han skulle rädda sitt folk. Så är det många gånger för Guds barn: Han ger oss vad vi önskar, långt innan vi ens kan be om det.

Gud gav sitt folk de tio budorden för att leda dem i deras liv. De överträdde buden och dyrkade andra gudar. Gud måste straffa dem, och de skulle alla ha gått under om inte Mose hade bett för dem (2 Mos 32:31–32):

Detta folk har begått en stor synd. De har gjort sig en gud av guld. Men förlåt dem nu deras synd. Om inte, så utplåna mig ur boken som du skriver i.

Och Gud hörde Mose och förlät dem deras synd. Men han mätte ut en våldsam straffdom mot dem som hade syndat. Gud kunde inte lyssna till Moses förbön att själv utplånas ur Livets bok. Det var i stället hans egen son som skulle utlämnas i döden för världens synder.

Gud inrättade offertjänsten för att Israels barn skulle påminnas om sin synd och lära sig att förtrösta på Honom som är stor i mildhet och som aldrig sviker sitt löfte. När tiden var inne skulle han låta det utvalda Lammet bli det fullkomliga, eviga offret. 

Så fortsätter berättelsen om hur folket knotade och klagade över att de hade så dålig mat i öknen, och hur Gud då straffade dem med giftiga ormar. De kom till Mose och bekände sin synd och bad honom att be till Herren att ta bort giftormarna. Och Gud hörde dem på ett konstigt sätt: Han gav dem en kopparorm att se på, och de som såg på den fick leva. Men det var många som dog av ormgiftet.

Där får vi åter se hur Gud använder sig av märkliga metoder för att undervisa om frälsningen i Jesus. Varför måste han alls sända giftormarna? Och varför tog han inte bara bort ormarna på ett enkelt sätt? Han ville lära dem, och oss, hur det riktigt farliga ormgiftet tas bort. Han måste visa att synden är farlig och hotar oss med evig död, om vi inte får se på den verkliga kopparormen, den korsfäste Frälsaren. Det undervisar oss Jesus själv om, när han talar med Nikodemus (Joh 3:14–16):

Och liksom Mose upphöjde ormen i öknen, så måste Människosonen bli upphöjd, för att var och en som tror på honom skall ha evigt liv. Ty så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att den som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.

Därför är Guds avsikter med sitt folk att de ska lära sig att se på den korsfäste. När han agar oss sker det med rätta för våra synders skull, men det är egentligen inte något straff för Guds barn, utan en fostran. Vi ska lära oss att förtrösta på Honom.

Slutligen kan vi påminna oss om hur profeten Daniel bad för sitt folk. Han bekände sitt folks synder – han som ingen kunde beslå med någon enda orätt handling – och han bad om Guds förbarmande över folket som hade förts bort i fångenskap till ett främmande land, helt rättvist för sina svåra överträdelsers skull. För Mose och alla profeterna hade sagt att det ska ske så om de överger Herrens bud.

Och medan Daniel ännu talade i sin bön sände Gud sin ängel för att berätta för honom om hur han skulle besvara hans böner. Han skulle sända Messias för att skaffa fram en evig rättfärdighet. Och till tecken på det skulle också Guds folk, judafolket, få återvända till sitt land och till Jerusalem, när tiden var inne.

I allt det här fanns en växelverkan mellan Guds krävande lag jämte straffdom när de inte höll lagen, och Guds nåd som gick tillbaka på löftet till Adam och Eva och vidare genom profeterna. Aldrig övergav Gud dem, hur hårt han än måste straffa dem. 

Vad lär vi?

Gud måste använda hårda medel för att föra sitt utvalda folk till det land han hade lovat dem. Alltid fanns hans löfte i bakgrunden: han kunde inte svika sitt löfte. 

Vår vandring genom livets jämmerdal är en parallell till Israels ökenvandring. Också vi är ett hårdnackat folk. Våra hjärtan är onda genom synden som bor i oss från avlelsen. Gud kan inte bara låta oss få leva i ständig ro och glädje så länge vi har ett ont hjärta. Och det har vi tills vår kropp läggs i graven.

Men han visar oss också på sitt löfte. Om han måste slå oss, precis som forna tiders fäder tuktade sina barn med riset, så är det av kärlek, för att vi ska vända om till honom. Han vill att vi ska komma till honom med våra böner. Vi ska komma med allt, precis som ett barn kommer till sin älskande mor och far. 

Bönen är evangelium. Det är inte ett sätt att blidka Gud, att ställa oss in, eller att göra vårt för att bli frälsta. Det är ett svar på Guds oändliga nåd och kärlek. När vi ser hur han tar sig an oss, då svarar vi med att komma till honom i bön.

Men vi behöver också lära oss att be, som lärjungarna bad Jesus lära dem be. Därför har Jesus lärt oss bönen Fader vår, som är grundtypen för all rätt bön. I den här versionen hos Lukas är bönen lite kortare än hos Matteus. Han hade säkert upprepat bönen många gånger och i lite olika varianter. Men de stora dragen är den samma. 

Där finns den trygga tilliten till att vi får komma inför vår himmelske Far som barn för Jesu skull, i Jesu namn. Där finns bönen om att Guds namn ska bli helgat. Det sker när vi tror på hans heliga ord och lever efter det som Guds barn. Där finns bönen om att Guds rike ska komma till oss. Det sker när Gud ger oss sin Helige Ande så att vi tror på honom. Där finns tilliten till att Gud ger oss det bröd vi behöver för dagen. Där finns förlåtelsen, som vi först får från Gud för att sedan också leva i förlåtelsen tillsammans med våra medmänniskor. Och där finns bönen att bli bevarade från frestelserna och den ondes försåt.

Allt det här innesluts i den bästa av alla böner: att vi tryggt lämnar allt i Guds hand och ber att hans vilja ska ske. För när hans vilja sker, då vet vi att vi har det på bästa sätt. Ingen av oss kan i våra böner tänka ut något bättre än vad han har tänkt åt oss.

Det som framför allt är Guds vilja är att vi ska få den Helige Ande som leder oss på vägen hem till himlen. När vi ber om det behöver vi inte säga: ”Ske din vilja”, för det är sannerligen Guds yttersta vilja. Därför ska vi framför allt be om att vi tillsammans med våra barn och barnbarn ska bli bevarade på vägen till himlen. Det ska vi göra i ständig bön, liksom vi uppmanas av aposteln att ständigt be för alla heliga. Allt för att Guds namn ska bli prisat och ärat, för Jesu skull. Amen.

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan i Biblion 13.5.2012