Att pröva allt

Av Ola Österbacka

Evangeliföreningens huvudorgan Sändebudet har publicerat en anonym läsarfråga som besvarats av hemlandsledaren Leif Erikson (nr 7/2012). Frågan är rubricerad: ”Hur ska vi kunna pröva allt och behålla det goda?”

Eftersom undervisning om gränsdragning mot falska läror är ytterst sällsynt i nämnda tidning väcker svaret vår uppmärksamhet. Undertecknad kan inte erinra sig att någon samlad undervisning skulle ha ingått sedan 2003, då tidningen lät teol.dr Antti Laato göra en märklig tillämpning av centrala bibelord om att dra sig undan de falska lärarna, och därvid döma dem som villolärare som utträtt ur folkkyrkan.

Frågan är desto allvarligare då det numera är vanligt att ungdomarna rör sig över samfundsgränserna, och då predikanter som kallas som förkunnare ofta är från sammanhang där man inte håller fast vid Evangeliföreningens gamla läroprofil. Detta har gjort att det finns en latent kritik, som dock hålls i schack av föreningens ledning.

Av särskilt intresse är den lista över några ”omistliga” läropunkter där vännen Leif skriver att man inte kan ge efter eller kompromissa. Även om han inte gör anspråk på att ge någon fullständig lista måste metoden skarpt kritiseras.

Listan lyder:

– Kristi person (Joh 2:22–25) och gärning: hans födelse (Luk 2), korsdöd (Joh 19:17–30), uppståndelse (l Kor 15:1–8) och återkomst (Apg 1:9–11) 

– evangeliets renhet (Gal 5:1–9) 

– Jesus som enda vägen till Gud (Joh 14:6, Apg 4:12) 

– kristendomens historicitet (Luk 1:1–4, 2 Petr 1:16–18) 

Om det här antyder att det finns läror i Skriften som vi inte behöver vara ense om är det minst sagt anmärkningsvärt. Paulus beskriver ju sin undervisning med orden ”hela Guds vilja och plan” (Apg 20:27) och han skriver i sitt skarpa brev till galaterna att ”lite surdeg syrar hela degen” (Gal 5:9). I sin kommentar till denna vers skriver Martin Luther att läran är som en matematisk punkt, som inte kan delas. I 1 Kor 1:10 har vi förpliktande ord av aposteln att vara endräktiga i allt, dvs. allt det som Gud har uppenbarat i sitt ord.

Metoden att räkna upp enskilda trossatser som bedöms vara viktiga påminner om den från Amerika härstammande evangelikala fundamentalismen, som definierade ett antal lärosatser som måste bekännas, medan andra läror kan anses ha lägre status. Mot detta har lutheranerna i sina bekännelseskrifter hävdat, att hela Skriften är auktoritativ. Varför inte hänvisa till dem?

Evangeliföreningen har av gammalt profilerat sig som en luthersk väckelserörelse. Därvid har den lutherska reformationens formal- och materialprincip varit omistliga. Dessa är principen att Skriften är den högsta normen för all lära och att rättfärdiggörelsen sker genom tron allena. 

Det är svårt att hitta en vederhäftig undervisning om skapelse kontra evolution i Evangeliföreningens undervisning i dag, trots att frågan är så brännande bland ungdomarna. Vacklar föreningens hållning i bibelfrågan?

Särskilt läran om den allmänna rättfärdiggörelsen har Evangeliföreningens predikanter förkunnat och kämpat för i gamla tider. Det är anmärkningsvärt att den inte nämns explicit. En del predikanter som anlitas för central förkunnelse vid storsamlingar representerar en lärosyn där man direkt ställer sig negativ till denna lära.

Likaså kan man förundra sig över att sakramenten inte nämns. Under min barndom fanns en skarp gräns mot omdöpare. I förkunnelsen tog man inte endast upp den sunda läran om dopet utan gick ofta också i direkt polemik mot falska läror. När nu särskilt ungdomar ofta rör sig i sådana kretsar kunde man vänta sig en varning att lyssna till främmande röster beträffande dopet. Tyvärr finns sådana röster i dag också bland talare som är kallade att undervisa föreningens ungdomar.

När det gäller nattvardsläran har det traditionellt inte funnits någon klar framställning om bekännelsen till gemenskap och undervisning om Kristi sanna närvaro (1 Kor 10:14ff), utan man har snarare varnat för donatism för att inte distansera sig från församlingspräster med falsk förkunnelse.

Leif Erikson nämner inte heller det som föreningen klart tog ställning till 1989 i pamfletten ”Råd och anvisningar”, nämligen att man inte ska delta i gudstjänster med kvinnliga präster.

Slutligen varnas för kritik mot den egna församlingen och väckelserörelsen, vilket i många fall har lett till att barnen inte längre är med i kristna sammanhang. Det verkliga problemet har dock varit att familjerna saknat en egen församlingsgemenskap och därför varit tvungna att ständigt vara på jakt efter en gudstjänst och samling som man kunnat rekommendera. Detta andliga nomadliv har helt riktigt varit ödesdigert för många. En rätt herde nöjer sig inte med att endast hänvisa till att pröva allt och behålla det goda. Han går före sin hjord och visar vägen.

Vi måste beklaga att Evangeliföreningens ledning aktivt har motarbetat den bibliska och sunda lösningen: att kristna ser till att upprätta en sådan församlingsgemenskap där Guds ord hålls i ära och där barn och ungdomar får en rätt fostran på biblisk-luthersk grund.

Det är djupt tragiskt att en andlig tradition som medfört stor välsignelse håller på att raseras på detta sätt. Vi skulle önska att mångas ögon öppnas innan det är alldeles för sent.