Kärlekens lag

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. 

Låt oss be. Käre himmelske Far! Du har i din kärlek gett oss din heliga lag för att vi ska få veta din vilja. Lär oss att se att den är till vårt bästa, så att vi inte föraktar dina bud utan gärna gör efter dem. Lär oss framför allt att se, att vi inte kan förlita oss på lagen när vi ska träda fram inför domen, utan flyr till Jesus, som har hållit lagen i vårt ställe och tagit straffet för att vi har brutit lagen, och sedan med glädje frågar dig hur du vill att vi ska leva. Amen.

Vi ska i vår predikan stanna inför dagens ämne Kärlekens lag, och vi ska i huvudsak göra det utifrån Guds tio bud. Vi ska använda episteltexten från Jak 2:8–13 som utgångspunkt. 

Om ni uppfyller den konungsliga lagen enligt Skriften: Du skall älska din nästa som dig själv, då handlar ni rätt. Men om ni gör skillnad på människor begår ni synd, och lagen överbevisar er om att ni är överträdare. Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt. Han som har sagt: Du skall inte begå äktenskapsbrott, har också sagt: Du skall inte mörda. Om du inte begår äktenskapsbrott, men mördar, är du en brottsling. Tala och handla så som den som skall dömas efter frihetens lag. Ty domen skall utan barmhärtighet drabba den som inte har visat barmhärtighet. Men barmhärtigheten triumferar över domen.

Kärlekens lag?

Vi ska börja med frågan hur Guds lag kan kallas kärlekens lag. Vi vet av beskrivningen av laggivningen på Sinai (2 Mos) att Gud framställs som en nitälskande Gud, som straffar fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led, när man hatar honom. Han framställs som en förtärande eld, som förbränner syndaren inför hans ögon.

Av det här har man ibland dragit slutsatsen att Gud är en annan i Gamla testamentet än i Nya testamentet, att han har förändrats. I GT skulle han vara sträng och dömande och kräva total lydnad. I NT skulle han uppenbara sin kärlek och förlåtelse. Och någon lagiskhet vill vi ju inte veta av i Kristi kyrka. Men det här är en felaktig slutsats. Jesus förknippar ju kärleken med buden i sitt avskedstal, t.ex. i Joh 14:15:

Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud.

Det är alltså i högsta grad kristligt och rätt att hålla fast vid Guds lag. En kristen föraktar inte Guds bud. Men det är inte det samma som lagiskhet. Att vara lagisk betyder att ha lagen som frälsningsväg. Då har vi blicken hos oss själva. Den vägen leder till förtappelse, eftersom vi är dömda om vi inte har något annat att visa på än att vi försökt uppfylla Guds lag.

Gud är till sitt väsen oföränderlig. Från första början älskar Gud oss, och hans kärlek har inte tagit slut. Redan på syndafallets dag visade han sin nåd genom att lova en frälsning genom kvinnans säd. Han är samtidigt helig, och hans helighet är lika stor i dag. Den tar sig uttryck i hat mot all synd. Ingen synd kan komma nära honom, och därmed inte heller någon syndare.

Men Gud vill att hans skapade barn ska vara nära honom. Han vill ha oss som sina egna. Han vill att vi ska vara heliga, så som han är helig. Men då måste vi i allt följa Guds bud, som Jakob skriver. Inte i ett enda litet stycke får vi missa. Och det vet vi att vi inte klarar. Därför har Gud i sin kärlek uppenbarat en annan frälsningsväg för oss: den självutgivande kärleken som möter oss i hans Son, Jesus Kristus. Den ska vi återkomma till. 

Men innan vi gör det ska vi en stund i dag undersöka hur Gud uttrycker sin vilja med oss i de tio buden. Hans vilja står fast. Han har inte upphävt sina bud. Vi har inte möjlighet att granska alla bud i detalj, utan vi måste nöja oss med några plock. Men vi borde ofta, ja dagligen, repetera Guds bud, så att vi minns vad Gud vill. Därför är det bra att då och då läsa alla Guds tio bud, gärna så som Martin Luther gjorde det med hjälp av Lilla katekesen. Han läste varje dag buden, trosartiklarna och Fader vår i sin morgonandakt.

Den första tavlan

När Jesus av en skriftlärd fick frågan, vilket som är det största budet, svarade han (Mark 12:29–31):

Det största är detta: Hör Israel! Herren, vår Gud, Herren är en, och du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta, av hela din själ, av hela ditt förstånd och av hela din kraft. Sedan kommer detta: Du skall älska din nästa som dig själv.

Jesus gör en sammanfattning av buden till två, där det första och största är Israels trosbekännelse i 5 Mos 6:4–5. Eftersom Gud gav sina tio bud på två lagtavlor, brukar vi säga att den första tavlan innehåller de bud som gäller kärleken till Gud och den andra tavlan gäller kärleken till nästan.

Allt utgår från att Herren är en, och att vi inte ska tillbe andra gudar vid sidan av honom. Vi vet att det här var svårt för Israels barn. Redan en kort tid efter att Mose hade förelagt budorden för folket avföll de och gjorde sig en kalv av guld, som de dyrkade. Sedan händer om och om igen, att folket dyrkar andra gudar och väcker Guds vrede.

Våra tankar går kanske till hinduer eller buddhister som ställer upp och tillber bilder av sina gudar, också allt mer i våra nordiska länder på grund av invandringen. Men vi behöver inte tänka så konkret på bilder gjorda av trä eller sten. Luther säger i Stora katekesen: 

En Gud kallas det, som man väntar sig allt gott av och som man i all nöd tager sin tillflykt till.

Kort sagt, det som du förtröstar på är din gud. Eller kalla det avgud, eftersom det inte finns andra gudar är Herren Gud. Det som vi först kommer att tänka på är våra pengar eller andra jordiska tillgångar. Det är det som världens människor jagar efter. 

Jesus har en hel del att säga om det i bergspredikan. Han säger att vi inte kan tjäna två herrar, både Gud och mammon. Om mammon tar över, dvs. dyrkan av jordiska tillgångar, då minskar kärleken till Gud. Vad behöver man Gud till om man har allt gott som livet kan erbjuda utan honom, via sina pengar?

Många är de som levt gott på rikedom och ära och som slutat sina dagar alltför tidigt och djupt tragiskt. Rikedom är inget som ger livet verklig mening.

För en kristen ger Jesus en klar regel (Matt 6:33):

Nej, sök först efter Guds rike och hans rättfärdighet, så ska ni få allt det andra också.

Det här är precis det samma som utsägs i första budet: Gud ska vara först i våra liv.

En direkt följd av första budet är det andra: att Guds namn ska hållas heligt. Vi ska inte bruka hans namn lättvindigt, inte heller anropa andra andeväsen som djävulen och hans hjälpredor. 

Guds helighet är något som vi i vår tid har orsak att tänka på särskilt, eftersom vördnaden för det heliga skiljer vår tid från tidigare generationer. Ibland upplever man det som moralism från äldre när man förfasar sig över barn som springer runt i kyrkan och ända upp till altaret, eller när man går i kyrkan eller fram till Herrens måltid klädd lite hur som helst. Förr klädde man alltid upp sig i det bästa man hade inför gudstjänsten. Det kan vara något att tänka på, utan att det får bli snobberi som framhäver mänsklig högfärd. 

Det är tänkvärt att det numera ofta kommer påpekanden från kända experter på etikett att man inte går i kyrkan med utmanande kläder eller så som man går på stranden eller på ett strandcafé. Många tänker nog här på frihetens lag: vi är väl fria från lagiska bestämmelser som härstammar från förr i tiden. Nej, det handlar inte om det, utan att man vill markera att man har med helig Gud att göra och vill hålla hans namn heligt. Därför vill vi också lära våra barn att det är skillnad på en lekplats och Herrens hus. Vi behöver det heliga och vördnaden inför det heliga.

Det samma gäller också Guds ord, som är huvudobjektet i det tredje budet. I det gamla förbundet gav Gud ett pedagogiskt läromedel åt sitt folk, byggt på den naturliga veckorytmen som har sitt ursprung i skapelseveckan. Det var bestämmelserna om att man inte fick arbeta på sabbaten. Arbetsförbudet gällde i sin ursprungliga form bara Israels barn. Syftet var att de skulle ägna denna dag åt Gud och lära sig lita på hans omsorg också i vardagliga ting, som att skaffa mat för dagen. 

När Martin Luther förklarar tredje budets funktion i det nya förbundet sätter han Guds ord i centrum. Gud vill att vi ska kunna sätta våra vardagliga bekymmer och våra kroppsliga uppgifter åt sidan för en dag för att kunna gå till Guds hus och ägna oss åt det som hör hans rike till. Samtidigt får kroppen den veckovila som är naturlig för människan. Men det handlar inte om att låta bli att göra det och det, utan om att ta till vara möjligheterna att höra och läsa Guds ord.

Den andra tavlan

När vi så kommer över till den andra tavlan riktas uppmärksamheten mot våra medmänniskor. Först bland dem är våra närmaste, föräldrarna som är Guds representanter här på jorden, som vi befalls att hedra. Paulus säger att det här budet är det första som har ett löfte med sig (Ef 6:3): 

... för att det ska gå dig väl och du ska leva länge på jorden.

För alla föräldrar som fostrar barn är det all orsak att tänka på hur barnen ska fostras och förmanas så att de lyder sina föräldrar i allt. Det passar inte in i samtidens sätt att se på barnuppfostran. Men kom ihåg, att det är Herrens bud att barnen ska lyda sina föräldrar i allt. Det gäller ju i första hand barnen så länge de är omyndiga, och inte i strikt juridisk mening när de är myndiga och utflugna ur hemmet, men barnens skyldighet att hedra sina föräldrar upphör aldrig. Förr var det en självklarhet att den äldsta mannen i huset var den som bestämde – på gott och ont. Allt sådant kan vi inte tillämpa i dagens samhälle, men nog de grundläggande principerna, dvs. att hedra.

Det samma gäller all annan överhet som är Guds representanter i vårt samhälle. De är satta över oss för att vi ska ha ett tryggt och ordnat liv, och vår uppgift är att lyda och tjäna dem, fast vi inte alltid tycker lika.

De femte och sjätte buden nämns särskilt av Jakob i vår text. Här har vi väldigt lätt att uttala våra domar över medmänniskor som struntar i Guds bud. När det gäller vårt samhälles avsteg från Guds bud är det väl knappast något annat där man så flagrant struntar i vad Gud har sagt. Jag tänker på det skamlösa dödandet av ofödda barn, som rentav uppmuntras av vårt samhälle. Lika håller det på att gå med respekten för livet i dess slutskede, alltså frågan om dödshjälp. 

Och när det gäller sjätte budet är det rena laglösheten. Det värsta är kanske att inte ens kristna längre verkar respektera Guds ordningar med äktenskapet. Vad Gud har sagt har ersatts av den subjektiva rätten att bestämma över sitt liv och vad som är bra för en själv.

Så här långt har vi kanske betraktat andra människor och inte reflekterat på hur buden berör oss. Vi ska gå ett steg längre och tänka på vad Jesus säger om oss i förhållande till de här buden. Jesus inskärpte i sin bergspredikan att redan en tanke av begär är det samma som äktenskapsbrott. När det gäller mord säger han att redan vrede och bitterhet mot en medmänniska är det samma som mord.

Då märker vi att Guds bud drabbar oss alla och dömer oss. Då blir det som Paulus skriver i Rom 2:1:

Därför är du utan ursäkt, du människa, vem du än är som dömer. När du dömer en annan fördömer du dig själv. Du som dömer handlar ju på samma sätt.

Då blir det verkligen allvarligt att påminna om Jakobs ord:

Ty den som håller hela lagen men bryter mot ett enda bud är skyldig till allt.

Skyldig till allt. Vad händer mig då, om jag är skyldig till att ha överträtt alla Guds bud? Det hjälper inte att be Gud ha överseende, att jag inte har varit värre än någon annan. Det hjälper inte att komma med böner om att ha tålamod, för att jag ska kunna bli bättre och reparera mina misstag.

Nej, jag är skyldig till döden. Nu kan vi bara vädja till 

Frihetens lag

När Jakob talar om frihetens lag handlar det om något helt annat än att ha frihet att göra som vi vill. Det handlar inte om att Gud nu bara plötsligt ändrar sig och säger: det spelar inte någon roll att du inte kan göra allt vad lagen säger. Det spelar verkligen roll. För att kunna få sina skapade och älskade barn till sig i himlen måste Gud komma till oss. Han måste bli människa. Och som människa måste han göra två saker: 1) Han måste leva enligt varje lagens bud, till punkt och pricka, med andra ord vara syndfri. 2) Han måste ta straffet för allt det vi har brutit. Han måste lida det yttersta straffet för människosläktets syndaskuld. 

Följden av det är att vi har fått byta med honom. Då han tog straffet, blev vi rättfärdigförklarade. Vi får fria från straffet. Och det liv som han levde, det tillräknas oss så att vi i hans ögon är rena och heliga, och värdiga att stå inför honom den dag han kallar oss till domen. 

Det straff han tog gäller för hela världens synd och skuld. Men det blir till välsignelse för den som är döpt och tror på Jesus, för den som känner Jesus och bekänner honom ska också Jesus bekänna som sin på den yttersta dagen. Men den som inte tror ska bli fördömd. (Mark 16:16)

Därför är det en fruktansvärd tragedi att så många går omkring och inte bryr sig om vad han har gjort. De lever för denna världens goda, de gör som människorna på Noas tid: de åt, drack, gifte sig, och de hade inte en tanke på att det skulle komma någon dom. Och plötsligt var domen över dem, som Noa hade varnat. Så ska det också vara i den yttersta tiden, säger Petrus i sitt andra brev. Därför ska vi inte förakta Guds kärlek utan lyssna medan det är tid.

Det är så barmhärtigheten triumferar över domen. I dag tackar vi Gud för hans barmhärtighet, då vi ser att vi är dömda under lagen. Genom Jesus är vi fria från lagens straff. Det är frihetens lag. Och denna frihetens lag vill sedan fylla oss med kärlek till honom och till dem som vi lever med i vår vardag, så att vi med glädje vill göra det som han säger oss i sina bud. Det får vi stava på varje dag, och det ska vi fortsätta att göra under många av de kommande söndagarna under trefaldighetstiden, allt för att hans namn ska bli ärat och vi ska få hälsa honom i glädje när han kommer.

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre. Amen.

Predikan i Biblion 15.7.2012 på sjätte söndagen efter Trefaldighet.