Öppnade ögon

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Bön: O Jesus, öppna du mitt öga att jag må se hur rik jag är! Jag har en Fader i det höga som trofast omsorg om mig bär.
O Jesus, hjälp att jag dig finner och ser i tron din härlighet och att till sist jag kronan vinner som du berett av evighet! 

Predikotext: Luk 18:31–43

Jesus tog de tolv åt sidan och sade till dem: ”Se, vi går upp till Jerusalem, och allt som genom profeterna är skrivet om Människosonen skall gå i uppfyllelse. Ty han kommer att utlämnas åt hedningarna. De skall håna och skymfa honom, spotta på honom, gissla honom och döda honom, och på tredje dagen skall han uppstå.” Men lärjungarna förstod ingenting av detta. Det var fördolt för dem, så att de inte fattade vad han menade.

När Jesus närmade sig Jeriko, satt en blind man vid vägen och tiggde. Han hörde folk gå förbi och frågade vad som stod på. Man talade om för honom att det var Jesus från Nasaret som gick förbi, och då ropade han: ”Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!” De som gick främst sade åt honom att tiga, men han ropade bara ännu mer: ”Davids son, förbarma dig över mig!” Jesus stannade och befallde att mannen skulle ledas fram till honom. När han kom frågade Jesus: ”Vad vill du att jag skall göra för dig?” Han svarade: ”Herre, gör så att jag kan se.” Jesus sade till honom: ”Du får din syn. Din tro har frälst dig.” Genast kunde han se, och han följde Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det prisade Gud.

Vi står nu inför fastetiden, utan att ännu vara riktigt där. Man brukar ju räkna med att fastetiden inleds med askonsdagen, inkommande onsdag. Fastlagssöndagen hör ännu till förfastan, en mellantid mellan julkretsen och påskkretsen. Men våra blickar vänds mot Jerusalem, och texten berättar om två händelser på vägen till Jerusalem. 

Den första händelsen beskriver hur Jesus för tredje gången förutsäger sitt lidande, sin död och uppståndelse, och hur lärjungarna inte förstår ett dugg av vad han säger. 

Den andra händelsen inträffar vid Jeriko. I de synoptiska evangelierna finns det tre olika framställningar, eller möjligen tre helt olika händelser som väldigt mycket liknar varandra. Matteus berättar om att Jesus botar två blinda när han är på väg ut från Jeriko. Markus berättar om den blinde Bartimeus, också det när han lämnar Jeriko. Lukas säger i dagens text att Jesus botar en blind man när han är på väg in i Jeriko.

Nu ska vi inte uppehålla oss kring de här olikheterna, som en del tar som exempel på hur evangelierna motsäger varandra. Om det fanns två blinda måste det ju också ha funnits en, och bara den ene omnämns. Och det kan ha varit fråga om två skilda händelser. Giertz nämner att man också menar att det fanns en nyare del av staden Jeriko väster om den gamla, och kanske var det där som den följande berättelsen om Sackeus ägde rum.

Hos alla synoptikerna finns en kedja av händelser: (1) den rike mannen och Jesu undervisning om efterföljelsen, (2) Jesus förutsäger sin död, (3) två av lärjungarna ber om äreplatser, (4) Jesus ger synen åt blinda. De två styckena i vår text beskriver egentligen lag och evangelium. I den snävare meningen av orden handlar lagen om oss, vad vi ska göra, vad Gud fordrar av oss, men också om vad följden blir när vi inte uppfyller hans krav på oss. Evangelium handlar om vad Gud gör för oss, utan vår egen förtjänst.

Vi ska först behandla ämnet:

Vårt förnuft fattar ingenting

Det första stycket i texten är en lagpredikan. Det visar oss hur vårt förmörkade sinne hanterar evangeliet om Jesu lidande och död. Det visar oss följderna av att vi människor inte klarar av att följa Jesus och leva ett sådant liv som han förutsätter av oss. I stället för att glädjas över vad Jesus gör för oss, vänder vi blickarna mot oss själva och funderar över vad vi kan få ut av våra liv. Eftersom vi är så hårdnackade och inkrökta i oss själva måste Gud ingripa. Det största som han gör, och som han har förberett igenom hela Gamla testamentet genom Israels folk och genom sina profeter, är att låta sin Son bli människa och ta på sig mänsklighetens skuld och försona den på korset. Det försöker Jesus nu förklara för sina lärjungar:

Allt som genom profeterna är skrivet om Människosonen skall gå i uppfyllelse.

Lukas understryker tre gånger hur förblindade lärjungarna var:

Men lärjungarna förstod ingenting av detta.
Det var fördolt för dem,
så att de inte fattade vad han menade.

Hur kunde de vara så blinda? Hade de inte läst Skrifterna och vad profeterna hade sagt? Hade inte Jesus förklarat det här för dem redan två gånger tidigare? Och tänk på hur tröga lärjungarna var att fatta att Jesus hade uppstått, när han visade sig för dem, fastän han så tydligt hade sagt att han ska uppstå på tredje dagen!

Det här är en oerhörd skarp predikan om vad vi människor går för. Det är en dom över vårt syndafördärv. Redan lärjungarna, som följde Jesus och lyssnade till honom varje dag, hade svårt att tro. Det var fördolt för dem. De hade blickarna på sig själva och vad de själva skulle få för nytta av att följa Jesus.

När Jesus hade ställt den rike unge mannen inför kravet på att sälja allt och följa honom, undervisade han om den sanna efterföljelsen. Och då utlovar han rik välsignelse för dem som har lämnat sin familj och sina ägodelar. Sedan berättar han om sitt lidande och sin uppståndelse. 

Jakob och Johannes, som är yra av glädje över löftet om lön för att de följt Jesus, drar sig inte för att be om de närmaste platserna när Jesus kommer i sin härlighet. Matteus säger att de begär det via sin mor. Det här händer strax efter att Jesus för tredje gången talar om sitt förestående lidande!

Den här begäran ledde förstås till missämja mellan lärjungarna. Och då måste Jesus skärpa tonen och tala en gång till om vad det verkligen betyder att tjäna. Det betyder inte det samma som i världen, där man försöker komma sig uppåt och utöva makt över andra. Nej, i Jesu rike är det tjänandet som är det stora. Och där visar han på sitt eget föredöme: 

Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många.

Nu vänder vi blickarna mot Jesu lidande och ska följa honom på vandringen till Jerusalem. Förstår vi vad det handlar om? Eller är våra blickar lika fixerade på vårt eget som lärjungarnas?

Finns det någon här som menar att han förstår sig bättre på evangeliet än Jesu egna lärjungar? Tror du att du i samma situation skulle ha kunnat bortse från din egen ställning och förväntningarna på vad du ska få? Det är nog snarare så, att då evangelierna berättar om att det var just Jakob och Johannes som så gruvligt missförstod Jesus, alltså de lärjungar som i flera avseenden var ledare, så vill Gud visa oss, att ingen enda av oss ska komma med något anspråk på förtjänst inför Gud.

Så är det också när vi låter Bibeln beskriva oss sådana vi är av naturen. Vi får veta, att det finns huggormsgift på våra läppar, att vår mun är full av förbannelse och svek, att det inte finns en enda förståndig, som söker Gud. Ja, det sägs rent ut, att det inte finns en enda rättfärdig ibland oss.

Och när vi granskar oss själva måste vi instämma. Också då vi sitter i kyrkbänken är våra tankar orena, ja inte ens i predikstolen är sinnet fritt från självberöm och högmod. När vi jämför oss med grannarna pöser vi av stolthet för det gudfruktiga liv vi lever. Precis som Jakob och Johannes undrar vi hur Gud ska belöna oss för vår duktighet.

Och det här gör vi samtidigt som vi får höra om hur Jesus blir hånad och skymfad, hur man spottar på honom och utlämnar honom att korsfästas. Vi förstår ingenting. Egentligen är det vi som skulle hånas. Det är vi som borde hudflängas och korsfästas. Vi är inte förtjänta av något bättre.

Men i stället är det Jesus som ska dödas. För din och min skull. Han är tjänaren, som är störst, men som går allra djupast ner under oss för att lyfta oss och bära oss upp till himlen.

Låt oss nu gå över till den andra delen av texten och se hur

Jesus öppnar ögonen

Vår text stannar inte med lärjungarnas förstockelse. De förstod ingenting. De förstod inte ens att ropa till honom att han skulle förbarma sig. För de var ju hans lärjungar, stolta och betydelsefulla. 

Men det fanns en som ropade: 

Jesus, Davids son, förbarma dig över mig!

Det var en som var blind. Han visste att han inte kunde se. Lärjungarna, som kunde se och visste vad han var för en typ, de försökte tysta ner honom. De tyckte att man inte kan besvära deras Mästare med sådant. Men mannen ropade ännu högre. Han var nära hjälpen nu. Jesus var hans enda hopp. Han hade själv ingenting att komma med.

Jesus såg mannen som ropade. Jesaja säger om honom (Jes 42:3):

Ett brutet strå skall han inte krossa, en tynande veke skall han inte släcka.

Denne Bartimeus, Timeus son (Mark 10:46), är en representant för alla som förlorat hoppet att själva få ordning på sina liv. Han är egentligen motsatsen till hur lärjungarna såg på sig själva vid den här tiden. De trodde mycket på sig själva. Men de var förblindande, fast de trodde att de kunde se.

Bartimeus var fattig. Han var helt beroende av att tigga för att överleva. Han hade ett ömkligt liv. Vad fanns det för hopp för honom? Vad var meningen med allt hans lidande? Men Jesus hade sagt:

Saliga är ni som är fattiga, er tillhör Guds rike.

Bartimeus hungrade och törstade. Men Jesus hade sagt:

Saliga är ni som nu hungrar, ni skall bli mättade.

Den blinde fick sin syn. Jesus sa:

Din tro har frälst dig.

Varför talar Jesus här om frälsning, när det handlade om hans syn med de jordiska ögonen?

Därför att den blinde fick något som var långt större: Han fick se Jesus, Frälsaren, inte bara med sina kroppsliga ögon, utan han fick också se honom som förlåter synder och ger ett hopp långt utöver det som gäller det jordiska livet. Jesus kopplar ofta samman det jordiska helandet med att tillsäga synderna förlåtelse. 

Den blinde var en människa också i det avseendet att han led av sin skuldbörda. Man menade ju på den här tiden att en fysisk sjukdom, i det här fallet blindhet, berodde på en synd som man hade gjort. När han satt där vid vägen och tiggde var han säkert full av skam och sorg över sitt elände. Det behövdes ingen lagpredikan för att han skulle inse att han behövde en Frälsare. Det kände han i sin egen kropp. Och nu mötte han Frälsaren, som gav honom både hans kroppsliga syn, och det som var värt långt mera: syndernas förlåtelse och gemenskap med Frälsaren som han nu kunde följa och tacka.

Den gåvan har också du och jag fått. Jesus har genom sitt lidande och sin död öppnat himlens port för oss. Han har gett oss evigt liv och salighet, tack vare att han bar vår synd på korset och så blev vår rättfärdighet. Kan du tacka för det?

Den blinde mannen kunde verkligen tacka. Det heter:

Genast kunde han se, och han följde Jesus och prisade Gud. Och allt folket som såg det prisade Gud.

Det blev en konkret följd av botandet. Han kunde inte vara tyst nu heller. Tidigare kunde han inte hålla tyst med sitt rop om förbarmande, så att lärjungarna tröttnade på hans jämmer. Nu kan han inte hålla tyst med att prisa Gud för det som hade skett med honom.

Den blinde Bartimeus blev ett vittne på en liten stund. Han var redan förberedd. Men för lärjungarna, som gick i skola hos Jesus, tog det en lång tid att bryta ner deras ego så att de skulle flytta blickarna från sig själva till Jesus.

Sammanfattning

För Jesu lärjungar slutade inte historien med deras otro och blindhet. Också de fick öppnade ögon. Petrus skulle lära sig genom en hård läxa. Det skulle dröja till efter uppståndelsen innan det skedde. Och först på pingsten blev de helt fyllda av vissheten i det budskap Jesus hade predikat för dem, då den Helige Ande lärde dem vad han verkligen hade sagt och gjort. Då blev de uppfyllda av Anden och kunde gå ut och vittna, trots att man förbjöd dem, och trots att de hotades med förföljelse och martyrdöd.

Den blinde Bartimeus fick sina ögon öppnade av Jesus, men vi vet inte hur det blev med honom längre fram. Det vi vet är att också vi behöver Jesus för att vi ska kunna se klart. Vi behöver få öppnade ögon så att vi ser att vi inte har något att hämta i vår egen kraft eller planering, utan att vi behöver vara nära Jesus och ropa till honom om kraft och styrka när vi själva är utan kraft.

Så får vi också be honom att vi ska få vara hans vittnen och likt Bartimeus prisa hans namn där vi är ställda, så att också andra får öppnade ögon och kan se Jesus. Amen.

Bön: Käre Herre, ge mig öppnade ögon så att jag kan se att du måste gå den tunga vägen till Jerusalem för min skull. Ge mig kraft att kunna följa dig på vandringen till Jerusalem och sedan bli ditt vittne, ett vittne om din uppståndelse. Amen.

Predikan på fastlagssöndagen 10.2.2013, Biblion och Lepplax bykyrka.