19 augusti 2013

Dödens ämbete och Andens ämbete


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.
Bön: Herre, du som gjorde Moses ansikte strålande av härligheten från dig, kom och visa dig för oss med hela din fulla glans, så att vi får se vilken härlighet du vill ge oss syndiga människor, genom Jesus Kristus. Amen.
Temat i dag på tolfte söndagen efter Trefaldighet är Våra ord. Predikotexten är dagens episteltext från 2 Kor 3:4–9:
4 En sådan tillit har vi till Gud genom Kristus, 5 inte så att vi av oss själva skulle kunna tänka ut något på egen hand, utan vår förmåga kommer från Gud. 6 Han har gjort oss dugliga till att vara tjänare åt ett nytt förbund, som inte är bokstavens utan Andens. Ty bokstaven dödar, men Anden ger liv.
7 Redan dödens ämbete, som med bokstäver var inristat på stenar, framträdde i sådan härlighet att Israels barn inte kunde se på Moses ansikte för dess strålglans, fast den glansen bleknade. 8 Hur mycket större härlighet skall då inte Andens ämbete ha? 9 Om redan fördömelsens ämbete trädde fram i härlighet, hur mycket mer överflödar då inte rättfärdighetens ämbete av härlighet.

Vi har en text framför oss idag som talar om vårt stora uppdrag, dvs. att ”förkunna Guds härliga gärningar”. Petrus skriver: ”Om någon talar skall han tala i enlighet med Guds ord.” 
I början av vår text får vi genast veta den rätta ordningen när vi ska verkställa det här uppdraget. Vi ska inte tro att det är våra kloka tankar och planer som är grunden. Nej, vår förmåga kommer från Gud. Dagens tema är Våra ord, men våra ord ska inte vara uppdiktade av oss, utan de ska vara ett utflöde från Guds ord. Alltför ofta är våra ord ett utflöde av våra egna tankar, som är inspirerade av Guds fiende. 
I vår text talas om ämbeten: dödens ämbete, Andens ämbete, samt fördömelsens och rättfärdighetens ämbete. Dödens ämbete är till för att döda våra egna onda ord och tankar och de gärningar som utgår från dem. Vi ska i den här predikan se närmare på vad dessa ämbeten är. Till att börja med frågar vi:
Vem har ett sådant ämbete?
Vi tänker kanske på dem som förkunnar Guds ord från predikstolar. Javisst, den som förkunnar Guds ord har på ett särskilt sätt hand om dödens ämbete, det som dödar vår tilltro till oss själva, och framför allt Andens ämbete som ger liv och frid. Men det är inte det ämbetet som Paulus skriver om här. 
I sista hand gäller det alla kristna. Varje kristen har kallats ut från död till liv, för att också vara med och förkunna för andra hur det går till att vi blir frälsta från dödens makt. Det skriver Petrus om (1 Petr 2:9):
Men ni är ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk, för att ni skall förkunna hans härliga gärningar, han som har kallat er från mörkret till sitt underbara ljus. 
Tänk vilka härliga ord: ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett Guds eget folk! Tänk att få ha en sådan status! Man kunde kanske tycka att de som ska räknas till en så hög ställning måste vara lite finare än andra, något av bättre folk, med ett privilegium som inte vem som helst kan ha. Men i själva verket lär oss Bibeln, att de som kallas till denna grupp av människor är syndare: rövaren på korset är med, på samma sätt som Petrus som förnekade sin Herre och Mästare så grovt, synderskan i fariseens hus, en fanatisk förföljare av Guds församling som Saulus. Och Jesus berättade i en liknelse, att Guds tjänare har fått i uppdrag att gå ut på gator och gränder i bjuda till bröllopet alla som de träffar på: onda och goda, låga likaväl som höga – enligt människors sätt att se.
Det är viktigt att vi börjar här: att det inte ska finnas något av mänskliga meriter när vi konstaterar vilka som är det konungsliga prästerskapet och de heliga. Heligheten består inte i vad dessa människor har i sig eller har gjort själva, utan den består endast i att Gud av sin kärlek har gjort oss till heliga medborgare i Guds rike tack vare den rättfärdighet som Jesus skaffade fram genom sitt heliga och syndfria liv och genom sitt oskyldiga lidande och död.
Det här har ingen människa själv kunnat tänka ut. Vår förmåga att förkunna detta kommer från Gud. Det står i hans ord. Det ska vi också förkunna åt andra. Tänk att Gud vågar anförtro ett sådant uppdrag åt halta och blinda, i andligt avseende, till odugliga tjänare! Men så gör han. Han vill ta också dig i sin tjänst.
Låt oss nu se närmare på några ord i vår text.

Tjänare – åt ett nytt förbund
Tjänsten beskrivs närmare: den är inte bokstavens förbund, utan Andens. Bokstaven dödar, men Anden ger liv
De här orden har ibland missbrukats grovt. Man har läst dem som om det skulle vara en motsättning mellan det skriva Ordet och livet, mellan bokstavsträldom och ett andefyllt liv. Men det handlar inte om det, utan om lagen i motsats till evangeliet. Det är lagen som dödar, medan evangeliet föder liv, trons liv.
Begreppet bokstaven är kopplat till lagens ord som Gud skrev med sitt finger på tavlor av sten och överlämnade via Mose till Israels folk. Det står ju om bokstäver som var inristade på stenar. Den kallas också ett skuldebrev, Kol 2:14:
[Gud har] strukit ut det skuldebrev som med sina krav vittnade mot oss.
I 1917 års översättning stod det handskrift. Det är en beskrivning som är synonym med bokstaven.
Vad menas nu med att bokstaven dödar?
Jo, det står i Rom 4:15: Lagen åstadkommer ju vrede. Vi kan känna det lite var man ibland. Om någon kommer och påpekar något som jag har gjort fel, då blir jag lätt irriterad, kanske rentav arg. Vad har han för rätt att komma och döma mig? Skulle han vara bättre?
Särskilt tydligt är det i dagens samhälle att lagen väcker vrede, rentav våldsam vrede och hat. Så snart någon tar upp Bibelns klara ord om mord och sexuell orenhet och tillämpar det på abort och homosexuellt leverne, då väcks ilskan till liv.  Då är det ingen hejd på fördömelserna. Det hjälper inte att hänvisa till Bibelns ord. För i vår tid har vi tappat känslan för en sann gudsfruktan. Vi har inte längre en rädsla för att handla emot Gud. I stället är människorna i dag snara att häda Gud och skylla honom för allt det onda, som orsakas av vår egen synd och ogudaktighet.
Men det här har vi ingen rätt att tiga om. Vi ska inte söka en lugnare tillvaro genom att hålla tyst när Guds ord befaller oss att tala. Vi ska inte peka på präster och andra som brukar uttala sig, och säga att det är deras skyldighet att uttala sig. Visst, vi har en särskild uppgift att ta till orda, men varje kristen har detta ämbete att varna och tillrättavisa. Ernst Liedgren uttryckte det så här i en psalm (481): 
Hjälp oss att ej kallt
se och tåla allt,
men när det blir brott att tiga,
kom att våra läppar viga
och gör rösten varm
av din kärleks harm.
Lagens uppgift är att döda vår tilltro till våra egna krafter, och att visa oss att vi är värda döden om vi inte har något annat hopp än det vi själva kan ordna fram. Den ska döda vår onda natur, gamla Adam, som av naturen är härskare i oss. Lagen ger oss ingen glädje, för den kommer med så hårda krav att vi gör konkurs inför den. Och det är just vad dess syfte är. Den ska döda vår syndanatur.
Men lagen kan inte ge liv. Om vi kunde leva helt prickfritt, utan att göra en enda synd, utan att tänka en ond tanke, och utan att ha en enda ond begärelse, då kunde den ge liv. Men sådana är vi inte. Det är därför vi inleder våra gudstjänster med syndabekännelse.
Det finns en annan tjänst som har i uppgift att ge liv. Det är Andens tjänst, Andens förbund, eller det som vi kallar evangelium. När lagen pekar mot oss själva kommer evangelium och vänder våra blickar bort från oss, mot Gud. Evangelium visar oss vad Gud har gjort för oss. 
Det här är ett nytt förbund: det visar vad som har skett i Kristus när han led döden i stället för orättfärdiga. När vi ser på honom får den som slagits av lagen nytt liv, precis som israeliterna i öknen som hade drabbats av giftormarna och som fick se på kopparormen. Nu ser vi att det finns hopp. Det hänger inte på att jag ska uppfylla lagen till punkt och pricka. Lagen har redan blivit uppfylld. Jesus gjorde allt vad lagen krävde i ditt och mitt ställe. Jesus tog också straffet för de överträdelser som du och jag har gjort.
Om vi alla har fått i uppgift att döda synden genom att framställa lagens ord, så har vi ännu mera fått i uppgift att hålla fram Jesus Kristus för våra medmänniskor för att de ska få nytt liv och hopp. Det här är den skönaste tjänsten.
Tänk, vilka möjligheter vi har i dag, när det finns så många möjligheter med bloggar och Facebook! Många ser det viktigt att berätta om matrecept och vad man gjort under dagen, men är det inte så mycket viktigare att berätta om vår Frälsare?

Ämbetet
Vi ska nu se på ett annat av textens centrala ord.
Det talas om dödens ämbete och Andens ämbete, och också om fördömelsens ämbete  i motsats till rättfärdighetens ämbete, eller det ämbete som fördömer och det ämbete som ger rättfärdighet.
Också här handlar det om lag och evangelium, inte om vissa tjänster. Det är inte så att vissa människor innehar dödens ämbete och andra har Andens ämbete, så som man kan säga att en innehar ett prästämbete och en annan ett biskopsämbete. Vi talar också om domarämbete och andra ämbetsmän. Då menar vi sådana som är kallade att tjäna i särskilda uppgifter, eller tjänster.
En som hade ett särskilt högt ämbete var Mose. Han fick möta Gud och genom det kom hans ansikte att stråla, så att de som såg honom blev bländade. I 2 Mos 34 står det så här:
29 När Mose sedan steg ner från Sinai berg och på vägen ner hade med sig vittnesbördets båda tavlor, visste han inte att hans ansiktes hy strålade, därför att han hade talat med HERREN. 30 Aron och alla Israels barn såg Mose, och se, hans ansiktes hy strålade. Och de fruktade för att komma nära honom. 31 Men Mose ropade till dem. Då vände Aron och menighetens alla hövdingar tillbaka till honom, och Mose talade till dem. 32 Därefter kom alla Israels barn fram till honom, och han framhöll för dem allt som HERREN hade sagt honom på Sinai berg. 33 När Mose hade talat färdigt till dem hängde han en slöja för ansiktet.
Paulus skriver att strålglansen bleknade. Det var inte den rätta glansen. Den kommer av evangeliet, av Andens ämbete. Mose hade lagens ämbete, och den skulle vara fram till Kristus. Den hade sin tid. Den blev en uppfostrare för Israels barn, för att de skulle se att de var syndare. Och de hade också en annan påminnelse om sin synd: offren, som bars fram i templet både morgon och kväll och vid särskilda tillfällen. Offren var en förebild för Jesus Kristus. De måste upprepas, om och om igen. Men Jesus skulle bära fram det offer som hade evig giltighet. 
Dödens ämbete eller bokstaven hade alltså en uppgift för en tid. Hur är det då idag? Har lagen någon uppgift?
Jo, på grund av människornas ondska och obenägenhet att tro evangeliet måste lagen döda vår gamla natur så att vi behöver evangeliet. Också när vi har fått se in i evangeliets härlighet behöver vi lagen, som en regel som påminner oss om vad Gud vill i våra liv.
Men för att leva behöver vi evangelium. Det fanns också med hos Mose, just i offren. De visade att Gud var en förlåtande Gud. Men det är först efter att Jesus kommit som vi ser hans förlåtande kärlek i all sin rikedom. Hans ämbete är ett evigt ämbete, det som han har gjort räcker i evighet och behöver inte upprepas.
Därför är rättfärdighetens ämbete långt klarare än fördömelsens ämbete. Detta fördömde och bestraffade och öppnade behovet av offer. Det visade att Gud en gång skulle sända Messias enligt löftet på syndafallets dag, för att krossa ormens huvud. Men fram till det skulle offren vara en påminnelse om synd och om löftet om frälsning. Rättfärdighetens ämbete förkunnar att allt nu är färdigt: det eviga offret har burits fram, synden är förseglad och en evig rättfärdighet framtagen i ljuset, som Daniel får veta av ängelns budskap (Dan 9:24). 
Det som är bakom, färdigt och gjort, är mera värt än ett löfte om något som ska komma. Därför är rättfärdighetens ämbete långt större än fördömelsens ämbete. 
Nu har vi fått detta ämbete, var och en: gå och berätta om Jesus för dina medmänniskor! Visa hur härlig evangeliets strålglans är, genom att förkunna hans härliga gärningar, till liv och salighet för var och en som tror. Amen.
Bön: Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.

Predikan i Biblion 18.8.2013.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar