Mose och Kristus

Av Ola Österbacka

Temat på Kyndelsmässodagen är Guds uppenbarelse i Kristus. Predikotexten är från Joh 1:16–18:

Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus. Ingen har någonsin sett Gud. Den enfödde, som själv är Gud och är hos Fadern, har gjort honom känd.

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

I dag ska vi stanna inför vår text ur en särskild synvinkel, med temat Mose och Kristus. Temat finns i vers 17: Lagen gavs genom Mose, nåden och sanningen kom genom Jesus Kristus.

Jesus framställs i Romarbrevet som en motpol till Adam, den första människan. Där får Adam stå som representant för synden, medan Jesus är representant för rättfärdigheten. 

Mose och Kristus är ett annat begreppspar. Dessa namn beskriver lag och evangelium. Vi ska först se på berättelserna om Mose, och så undersöka hur han, och hela GT, förhåller sig till evangelium. Och vi ska se att det inte alls är så att Mose bara representerar lagen, utan han framställer också evangelium, eftersom han också talar om Kristus.

Mose, laggivaren

Vi känner väl alla till den underbara berättelsen (i 2 Mos 2) om hur Mose föddes i en svår tid, när israeliterna förtrycktes i Egypten. Han skulle egentligen inte få leva. Han skulle dödas, tillsammans med alla andra nyfödda pojkar. Men han skänktes till livet genom en underbar räddning ur Nilfloden, dit han hade placerats i en korg. Och sedan fostrades han först av sin egen mor och sedan av Faraos dotter, i självaste hovet.

Efter att han hade begått dråp tvangs han i landsflykt, som varade i 40 år. Under den tiden fostrades han på ett annat sätt, i tålamod och lydnad. Sedan fick han sitt stora uppdrag att föra sitt folk ut ur fångenskapen i Egypten. I samband med utvandringen, under ett långt uppehåll vid Sinai berg, fick han av Gud själv de tio budorden skrivna på tavlor av sten. Han fick också samhälleliga lagar, som blev en grundlag för Israel som en teokratisk nation, en gudsstat med Gud själv som kung. Och så fick han lagar om högtider, offer och reningar, som blev en fostran av folket och inte minst en förebild för den som skulle bli större än Mose. 1 Hebr 3:5 heter det:

Mose var betrodd som tjänare i hela Guds hus för att vittna om det som senare skulle förkunnas.

Det är framför allt som ett vittne om Kristus som Mose lag är viktig. Visst är också de samhälleliga lagarna viktiga som en grund för nationen, som behövde en hård tuktan för att bevaras som Guds folk, och som ändå svek om och om igen genom att dyrka avgudar. Och de moraliska lagar som finns i de tio budorden är sådana som gäller i alla tider. De har sammanfattats i det dubbla kärleksbudet, som Jesus själv formulerar i sitt svar till en laglärd i Matt 22:37–40:

Du skall älska Herren din Gud av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt förstånd. Detta är det största och främsta budet. Sedan kommer ett som liknar det: Du skall älska din nästa som dig själv. På dessa två bud hänger hela lagen och profeterna.

De här orden står inte tillsammans i GT. De är sammansatta från Israels trosbekännelse, 5 Mos 6:5 och 3 Mos 19:18. På det förra stället står det om den absoluta kärleken till Gud och på det senare om kärleken till vår nästa. De här buden gäller under alla tider och för alla människor. De uttrycker Guds vilja i hans skapelse och de är en grund för att vi ska leva rätt, både inför Gud och inför människor.

Men när vi tänker på Mose som laggivare är det mycket mera än dessa komprimerade bud. Han gav en lång rad med förordningar som skulle hjälpa Israels folk att leva som Guds utvalda folk, hans egendomsfolk. De skulle vara ett annorlunda folk än hednafolken. De skulle regeras av Gud genom hans ord, som han sedan fortsatte att ge dem genom andra profeter.

En del av de förordningar som Mose gav gällde bara för en tid. Sådana var bestämmelserna om hur tabernaklet skulle tillverkas och sättas upp. Det gjordes för att folket skulle ha en helig plats under ökenvandringen och tiden fram till dess templet byggdes i Jerusalem.

De flesta av lagarna skulle gälla längre än så: ända fram tills Jesus kom och uppfyllde dem i sitt liv och sin korsdöd. Det var alla de ceremoniella lagarna. Det är dem vi ska uppehålla oss kring en stund. Vi går inte in på samhällslagarna, som lagarna om hur man skulle hantera slavar, straffa brottslingar och reglera skulder. De hade sin funktion bara för det yttre folket, Israel.

Särskilt i Tredje Moseboken finns det en mängd lagar som reglerar offer. Det finns fem olika slag av offer. I varje djuroffer spelar blodet från offret en central roll. Om ni följer bibelläsningsplanen i bibelkalendern har ni just nu fått ta del av väldigt detaljerade anvisningar om hur offren skulle verkställas, vilka djur, hur de skulle styckas och hur varje kroppsdel skulle hanteras. Vad var det bra för?

Jo, här finns en stark påminnelse om synd. Den som syndar bär på skuld. Den som har syndat kan inte komma fram inför Gud. Himlen är utestängd. Offren ger en tillfällig förlåtelse för synden, men nästa gång man gör en synd som kräver ett offer måste åter blod utgjutas. Och varje dag skulle två offer göras för folket: morgonoffret och kvällsoffret.

Så fanns också ett särskilt viktigt offer som skulle bäras fram en gång om året på en särskild dag: den stora försoningsdagen. Då skulle översteprästen gå in i det allra heligaste för att stänka blod på förbundsarken med lagens tavlor. Lagens tavlor fanns där för att påminna om Guds helighet, och att han kräver fullkomlig renhet av var och en som ska komma inför honom. Och den renheten uppnår man bara genom blodsoffer.

Aposteln Paulus uppehåller sig i flera av sina brev vid frågan varför lagen gavs åt Israel. I Galaterbrevets tredje kapitel talar han om löftet som gavs åt Abraham. Sedan undervisar han så här (v 19):

Varför gavs då lagen? Den blev tillagd för överträdelsernas skull för att gälla tills avkomlingen skulle träda fram, han som löftet gällde. Den utfärdades genom änglar och lades i en medlares hand.

”Han som löftet gällde” – det var Kristus, Messias. Det var han som Abraham hörde om, det var han som skulle frälsa sitt folk från den skuld som belastar alla människor efter Adams syndafall. Han var ”kvinnans säd”. Det var han som fanns med i offren, det var honom som Mose ytterst visade på när han gav sina lagar.

Men det folk som skulle föra frälsningslinjen vidare till den dag när tiden var fullbordad, det måste stå under förmyndare. Det var ett hårdnackat folk. De måste ha en Mose som kom med lagen. Och det här folket ville väl, men de förmådde inte hålla lagen. När Mose hade föreläst lagen på Sinai, svarade folket med en mun (2 Mos 24:7):

Allt vad HERREN har sagt vill vi göra och lyda.

Hur gick det med det löftet?

Bara en kort tid efteråt gjorde man sig en avgud i form av en guldkalv. Och man knotade och förebrådde Mose för att han hade fört dem ut ur Egypten, man ifrågasatte att han skulle vara deras ledare och man tog främmande kvinnor. Allt det ledde till straffdomar, om och om igen.

Nej, de här offren var verkligen behövliga. Tack vare dem så kunde folket återvända till Herren efter sin synd. Tack vare Guds förbarmande kärlek och tålamod, och med hänvisning till löftet, så övergav han dem inte. 

Men det behövdes ett annat offer för att de här förebildande offren skulle ha kraft. Därför ska vi nu gå över till 

Kristus, lagens uppfyllare

Då ska vi ta ansats i de härliga orden i början av vår text: 

Av hans fullhet har vi alla fått, nåd och åter nåd.

Hans fullhet: där finns ingen skavank. Där finns ingen synd. Han, Jesus, hade inte gjort någon synd. Han behövde inga offer för att träda fram inför Gud. Nej, han är den enfödde, själv Gud.

Han kom för att ge oss sin fullhet. Det är det samma som vi kallar helighet, eller rättfärdighet. Han kunde göra det genom att byta med oss. Han bar vår synd på korset och blev så det yttersta offret, det verkliga offret som kunde ta bort synden, eftersom hans blod var obesmittat av synd. Hebr 10:3–4 säger:

Nu ligger i dessa offer en årlig påminnelse om synd. Ty det är omöjligt att tjurars och bockars blod skulle kunna utplåna synder.

Detta ”ty” hänvisar till alla de offer som Mose hade föreskrivit. Om lagen hade kunnat fullkomna dem som offrade sina syndoffer eller brännoffer, då hade de ju sedan fått sluta offra. De skulle inte längre ha haft några synder på sitt samvete. Men de blev inte fullkomliga genom dem. 

Det var löftessonen, ”kvinnans säd”, som skulle bära fram det fullkomliga offret. Hebr 9:11–12:

Men nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda som vi äger. Genom det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen, gick han en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning.

Denna eviga återlösning betyder att vi är skuldfria inför Gud, inte bara en dag, inte bara fram till nästa gång vi syndar, utan alltid. Men vi är inte skuldfria i oss själva, så att vi skulle kunna gå bort och säga att allt nu är fixat, och nu kan vi göra som vi vill. Nej, vi är skuldfria i Honom, i hans ställföreträdande återlösning, och det är i honom som Gud ser oss som rena och fullkomliga. Inte utan honom, inte om vi går bort i otro och drar hans blod i smutsen.

Så här har han kommit till vår jord och bytt med oss. Han tog vår synd, han gav oss sin helighet. När han uppstod var det ett sigill på att han hade gjort allt färdigt. Nu gick förkunnelsen om rättfärdighet ut över jorden, så att var och en som tror på honom får se sig fullkomlig och helig genom honom. Var och en – varenda människa, jude eller grek, träl eller fri, man eller kvinna.

Det här budskapet är det nya som kommer med Jesus och förmedlas av hans apostlar till oss och till världen. Nåd och sanning. Nåd, för att det visar oss att Gud för Jesu skull inte tillräknar våra synder. Sanning, för att Gud inte kan ljuga, och för att hans löften 1 Mos 3:15 och sedan i flera omgångar till Abraham, Isak och Jakob skulle visa sig fasta och trovärdiga. Nu är profeternas budskap fullbordat. 

Johannes har ännu en sak att lära oss i vår korta text.

Den enfödde, som själv är Gud och är hos Fadern, har gjort honom känd.

Jesus, som har kommit till jorden som ett litet barn, han är själv Gud. Och han har gjort Gud känd för oss. I det gamla förbundet, GT, är han ännu inte helt uppenbarad. Han uppenbarade sig genom förebilder, symboler. Sådana var bestämmelserna i Mose lag. Nu har han uppenbarat Guds vilja till alla delar, sådant som han har beslutat uppenbara för oss. Allt får vi inte veta. Vi har många frågor, som vi ska få svar på först i himlen, men allt vi behöver för att vi ska kunna leva ett liv i hans gemenskap och till vår nästas bästa, det har vi fått. Av hans fullhet – med det kan vi säga att vi har fått sanningen. 

Där ingår också Guds heliga vilja, hur han vill att vi ska leva våra liv så att de bäst kan betjäna vår nästa. Vi har inte kvar offerlagarna och de andra ceremoniallagarna, men vi har Guds tio bud som vi får använda som regler för hur vi ska leva.

Vi har sanningen. Därför behöver vi inte irra med blicken när någon frågar hur vi kan göra anspråk på att ha sanningen – inte bara en sanning, eller en del av sanningen. Vi ska inte erkänna att islam eller hinduismen har delar av sanningen som inte vi har fått. Nej, vi har fått sanningen. Och Gud har valt en väg för att uppenbara den för oss. Det skedde genom Jesus Kristus och det ord som hans evangelister och apostlar har skrivit åt oss i vår Bibel. Där är sanningen.

Den sanningen ska vi också vara med och sprida i en värld som lider alltför mycket av lögn och okunskap. Det är den uppenbarelsen i Kristus som vi får fira i dag, på Kyndelsmässodagen. Gud har gjort sig känd – nu är det vår uppgift att göra honom känd bland människorna, genom att vi vittnar om Jesus Kristus, honom som kom med nåd och sanning. Amen.

Bön: Tack, käre Jesus, för att du kom till oss. Tack för att du gav ditt liv för att ta bort våra och all världens synder. Hjälp oss att tro det och bli så uppfyllda av det att det ger en verklig mening åt våra liv att få ära dig och tjäna dig genom våra medmänniskor. Amen.

Predikan i Kyndelsmässodagens gudstjänst i Biblion 2.2.2014.