Att ära Jesus är aldrig för dyrt

Av Ola Österbacka

Predikotexten för palmsöndagen, enligt 2:a årgången, är från Joh 12:1–8:

Sex dagar före påsk kom Jesus till Betania, där Lasarus bodde, han som Jesus hade uppväckt från de döda. De ordnade där en festmåltid för honom. Marta passade upp, och Lasarus var en av dem som låg till bords med honom. Då tog Maria en flaska dyrbar äkta nardusolja, och smorde Jesu fötter och torkade dem med sitt hår, och huset fylldes av doften från oljan.

Men Judas Iskariot, en av hans lärjungar, den som skulle förråda honom, invände: ”Varför sålde man inte den här oljan för trehundra denarer och gav åt de fattiga?” Det sade han inte därför att han brydde sig om de fattiga, utan därför att han var en tjuv och brukade ta av det som lades i kassan, som han hade hand om. Jesus sade då: ”Låt henne vara, hon har sparat denna olja för min begravningsdag. De fattiga har ni alltid bland er, men mig har ni inte alltid.”

Herre, öppna ditt ord för våra hjärtan, och våra hjärtan för ditt ord. Amen.

Brukar du tvätta och smörja in gästernas fötter med väldoftande oljor när du bjuder någon på mat?

Det vågar jag nästan påstå att du inte har gjort. Det hör inte till våra vanor. Men det hände i Betania strax före påsk. Det kunde finnas en del att säga om de olika berättelser som evangelierna ger oss, men idag ska vi ägna oss åt ämnet ”Att ära Jesus är aldrig för dyrt”. Vi ska fråga hur vi ärar Jesus med våra offer, och vi ska fråga hur vi ska få lust att offra.

Huvudsaken i vår text är nämligen den dyrbara nardusoljan, som Maria smörjer Jesu fötter med. Hennes offervilja står i en skarp kontrast mot Judas snikenhet. När Johannes skriver ner det här långt senare minns han med stor bedrövelse hur Judas låtsades vara en av dem, men hur han sedan förrådde Jesus för 30 denarer. Han har också förstått att Judas brukade stjäla ur lärjungarnas gemensamma kassa. Han var en hycklare. Det är något avskyvärt. Det är mycket fult att låtsas vara from och givmild, medan man i stället försöker hitta på metoder att själv bli rikare på andras bekostnad.

Judas tyckte inte att Jesus behövde äras med dyrbarheter. Men Maria tyckte det. Varför?

I kapitel 11 berättar Johannes att Marias och Martas bror Lasarus hade varit död, men Jesus hade väckt upp honom från de döda. De båda systrarna hade fått honom tillbaka. Det hade tydligen hänt ganska nyligen. Och det ledde till att judarnas ledare hade befallt att den som visste var Jesus fanns skulle meddela det, så att de kunde gripa honom.

Jesus var alltså hotad till livet. Och han var en mycket kär vän. Maria hade också hört vad han hade sagt, att han skulle fängslas och dödas. Hon sörjde redan i förväg. Det var på sätt och vis redan en begravningsfest där i Betania. Hon ville ära honom medan han var hos dem.

Hur ärar vi Jesus?

Nu ska vi för en stund lämna festen i Betania och fråga oss själva, hur vi ärar Jesus. Vad har vi som vi kan avstå från?

Om vi lite tänker vad det var som Maria offrade på Jesus så blir det en väldigt stor summa. 300 denarer var nästan en årslön för en vanlig arbetare. Vad motsvarar det i dag? Kanske 20 000 eller 30 000 eller 40 000 euro! Det är ju lika mycket som en ny, fin bil. Eller en fin båt, eller en bra bit på väg mot priset för en sommarvilla. 

Det blir en ganska stor kontrast mot den peng vi sitter och rullar för att ge i kollekten, eller hur?

Men hur kan vi ära Jesus? Kan vi göra det på något annat sätt än att ge en peng i kollekten?

Vi ska se hur man ärade Gud då man bar fram tackoffer för templet i Jerusalem för 3000 år sedan. Vi får läsa om vad kung David sa när han lämnade sina gåvor i 1 Krön 29:

Eftersom jag har min Guds hus kärt, ger jag också vad jag själv äger i guld och silver till min Guds hus, utöver allt vad jag förut har skaffat till det heliga huset: 3.000 talenter guld, guld från Ofir, och 7.000 talenter renat silver till att överdra byggnadernas väggar med, för att göra av guld det som skall vara av guld och för att göra av silver det som skall vara av silver, ja, till allt slags arbete som utförs av konstnärer.

Det var pengar, det. 3000 talenter guld motsvarade ungefär 150 ton guld! En helt ofattbar förmögenhet. Det gav David, eftersom han hade Guds hus kärt.

Sedan frågade David: ”Vem vill idag bära fram sina frivilliga gåvor åt HERREN?”

Och så samlade man ihop kollekt. Det blev ytterligare 5 000 talenter guld, och en mängd andra ädla metaller och ädla stenar i stora mängder. Och sedan heter det:

Då gladde sig folket över deras frivilliga gåvor, ty av hängivet hjärta bar de fram sina frivilliga gåvor åt HERREN. Också kung David gladde sig mycket.

Där fanns ingen Judas-avundsjuka. Där fanns bara en stor glädje över att få ge åt Herren.

I forna tider samlades bönderna för att bygga kyrkor. Då sparade man inte heller. Man offrade dagsverken och man offrade timmer. Gud skulle dessutom ha den bästa platsen i socknen. Kyrkan byggdes på det allra vackraste stället. 

Ett sådant sinne finns också på sina håll i dag, men nog måste vi säga att mycket har förstörts av glädjen i att offra. Hur är det med oss, har vi glömt att ett offer innebär att vi verkligen avstår från något som vi håller viktigt och kärt, för att i stället kunna ge det till Herren? Är det inte snarare så att vi först frågar vad vi själva behöver, och först sedan ser vad vi kan avstå från åt Gud?

Vad ska vi offra till idag?

Vi har inte Jesus här ibland oss, så att vi skulle kunna köpa dyrbar olja och smörja hans fötter. Och vi behöver kanske inte just nu pengar till att bygga en kyrka. Men vi kan göra många saker. Jag ska nämna tre exempel.

Först och främst behövs pengar för att vi ska kunna anställa präster och andra medarbetare för att predika evangelium och undervisa. Vi får en klar anvisning i NT att den som arbetar med Guds ord också ska få sitt uppehälle av evangelium, dvs. församlingen som han föder ska i stället föda honom för att han ska få tid och kunna ägna sina krafter åt att studera, förbereda sig och be. 

För det andra har vi fått i uppgift att gå ut i världen och göra alla folk till lärjungar. Det kallar vi mission. Det finns många folk som ännu inte har hört evangelium. Vår församling har förmånen att vara med och hjälpa en liten och mycket fattig församling i nordvästra Bulgarien, som uteslutande består av romer. 

För det tredje finns det olyckliga människor runt omkring oss i vår närmiljö, som har det svårt på olika sätt. Jesus sa: de fattiga har ni alltid ibland er. Runt omkring oss har vi Jesu små bröder och systrar som behöver våra insatser. Vi ska inte glömma, att vi också kan ära Jesus med hur vi lever. Samtidigt ska vi tänka på att vi kan vanära Jesus genom att bära det kristna namnet och förakta andra människor.

Det är aldrig för dyrt att ära Jesus. Gud blir inte skyldig dig något när du offrar. Du får mångdubbelt igen.

Hur ska vi få lust att offra?

Hur ska vi få en sådan glädje i offrandet, som Maria hade?

När vi fäster blicken riktad mot oss själva ser vi orättvisor, vi blir avundsjuka och griniga. Med blicken mot oss själva går det oss som för Judas. 

Maria hade sett vad Jesus gjorde för Lasarus och hört på vad han lärde. Hon hade fått sin kärlek genom att se på Jesus. 

I dag har vi fått vara med om ett under. Ett litet barn har fötts till nytt liv genom den Helige Ande, fast vi inte har sett något med våra ögon. Men trons ögon ser det stora som har skett. Ezra har fått bli ett Guds barn, han har fått en ny människa som är kallad att leva i Jesu gemenskap. Så har också vi andra som är döpta blivit arvingar till himlen med alla de skatter som Gud ger oss redan här: visshet om syndernas förlåtelse och frid med Gud mitt i yttre ofrid.

Det viktiga är att vi går till Jesus där han möter oss, i hans ord och sakrament. Nu under stilla veckan får vi följa honom på hans lidandes väg. Vi ser hans kärlek till oss, då han avstår från allt vad han hade kunnat räkna till godo. Han var Gud och bodde i himlen, men han lämnade allt och blev en människa. Han skulle ha kunnat göra sig ett gott liv. Han hade inte behövt vara fattig. Han hade inte behövt vara hungrig och törstig. Han hade kunnat bygga sig ett fint slott, för han äger allt, hela världen. Men han gick omkring utan ägodelar. Han offrade verkligen. Sig själv.

Och sedan blev han förrådd för 30 denarer. Han utlämnades åt sina fiender, och de torterade honom på det mest fruktansvärda sätt. Och han var bara stilla. Han led i vårt ställe, för att vi inte har kunnat älska som vi borde. Han led för att vi är själviska, giriga och avundsjuka. Han utsattes för den värsta tänkbara tortyr och skam när han hängdes naken på korset, till allas åtlöje, och led fruktansvärda smärtor. Och den värsta smärtan var inte den fysiska, utan det att han övergavs av Gud. Han blev utlämnad. 

Det gjorde han för dig och mig! Det gjorde han för att du och jag skulle bli ärad av Gud. Vi blir ärade genom att han klär på oss sin helighet, sin rättfärdighet, syndernas förlåtelse, liv och salighet.

Barndopet, som vi har fått vara med om idag, är ett underbart bevis på hur Gud handlar. Redan innan vi kan göra något har han ställt allt i ordning, han kallar oss till sina barn, han täcker in oss med Jesu rättfärdighet, och han föder en ny människa i oss så att vi vill leva så som Gud vill. 

Kära döpta kristen! Du har också fötts på nytt till ett liv i Jesu gemenskap, för att ära honom! Du har inte fått alla dina rikedomar för att ära dig själv och skaffa dig själv glädje och nöjen i livet, utan du har fått dem för att tjäna Herren med dem. Låt oss därför tjäna honom med glädje och inte göra som Judas och går bort till evigt fördärv. Amen.

Bön: Tack, käre Jesus, för din stora kärlek till oss, så att du kom till oss fast vi inte alls var värda någon ära, och klädde oss i dina allra finaste kläder, rättfärdighet, liv och salighet. Hjälp oss att aldrig gå bort från dig, utan låta hela vårt liv bli en lovsång till dig, så att också andra människor skulle se dig och din kärlek. Amen.

Predikan vid dopgudstjänst på palmsöndagen 13.4.2014 i Lepplax bykyrka.