Han är uppstånden!

Av Ola Österbacka

Predikotexten för påskdagen är från Joh 20:1–10.

Tidigt den första veckodagen, medan det ännu var mörkt, kom Maria från Magdala ut till graven och fick se att stenen var borttagen från den. Hon sprang därifrån och kom till Simon Petrus och den andre lärjungen, den som Jesus älskade, och sade till dem: ”De har tagit bort Herren från graven, och vi vet inte var de har lagt honom.”

Då begav sig Petrus och den andre lärjungen ut till graven. De sprang båda på samma gång, men den andre lärjungen sprang fortare än Petrus och kom först fram till graven. Han lutade sig in och såg linnebindlarna ligga där, men han gick inte in. Strax därefter kom Simon Petrus. Han gick in i graven och såg linnebindlarna ligga där och duken som hade täckt huvudet. Men den låg inte tillsammans med bindlarna utan för sig, hopvikt på en särskild plats. Sedan gick också den andre lärjungen in, han som hade kommit först till graven, och han såg och trodde. Förut hade de nämligen inte förstått Skriftens ord att han måste uppstå från de döda. Därefter vände lärjungarna tillbaka hem.

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Vi upplever att påskmorgonen är ljus och härlig. Vi möter det mest underbara budskap som finns: Kristus är uppstånden! Efter det stora mörkret möter vi dess raka motsats. Nu är döden övervunnen och Kristus har triumferat över djävulen. Med uppståndelsen bekräftas att Jesu ord på korset, ”Det är fullbordat”, verkligen är sanna.

Men var inte så lätt att fatta för dem som stod Jesus närmast. För dem var påskmorgonen ett enda stort mörker. Vi ska i dagens predikan kontrastera den tröghet som hade drabbat lärjungarna mot den trosvisshet och fasthet som kännetecknade apostlarna sedan de hade fått Andens fulla uppenbarelse på pingsten.

Lärjungarnas oförstånd

Maria från Magdala hade stått med några andra kvinnor vid Jesu kors och sett honom förnedras, torteras, lida fruktansvärda smärtor. De såg honom dö och bli nedtagen från korset, de såg honom föras bort till en grav i en trädgård. De såg att en stor sten rullades framför graven.

Strax efter att det här hade skett hade sabbaten inträtt. Då kunde de inte göra något. Hur skulle de få möjlighet att bevisa sin käraste vän den omsorg som man behövde göra? Visserligen hade Josef från Arimatea, som var en hemlig lärjunge, och Nikodemus, som hade sökt upp Jesus om natten, försett Jesu kropp med den ansenlig mängd kryddor, myrra och aloe. Johannes berättar att det var omkring 30 kg kryddor som de använde tillsammans med bindlarna, så som det var sed bland judarna. Enligt Matteus skildring såg kvinnorna noga på när Josef lindade hans kropp och gick därifrån först när stenen rullades fram för graven. Sedan skyndade de hem och gjorde i ordning salvorna som de sedan skulle smörja honom med. (Luk 23:56) Men de tvingades vänta tills sabbaten var förbi, och när den första dagen började i skymningen på lördag kväll kunde de inte längre gå på grund av mörkret. Det måste ha varit fruktansvärt.

Men det skulle ju inte ha behövt vara så mörkt. Jesus hade ju flera gånger sagt att han ska uppstå på tredje dagen. Det visste hans fiender, så de försäkrade sig om att hans lärjungar inte skulle stjäla hans kropp och satte därför vakt vid graven. Men hans egna lärjungar hade inget hopp. De kom inte ihåg hans ord. Deras hjärtan var förstockade.

Därför reagerade Maria så att hon genast sprang därifrån när hon såg att stenen var bortrullad. Johannes berättar med ett särskilt fokus på Maria, fast vi av de andra evangelierna har förstått att det var flera, minst tre om vi följer Markus, kanske så många som sex. Maria hade ingen tanke på att han skulle ha uppstått. Hon trodde att någon hade flyttat hans kropp och var djupt olycklig. Nu skulle det ju inte gå att bereda honom den sista tjänsten. Ännu en stor prövning, förutom att han hade dött.

Att lärjungarna hade så svårt att komma ihåg hans ord och att fatta att han verkligen hade uppstått, det skedde efter Guds vilja. Gud vill att vår tro inte ska grundas på vare sig naturvetenskapliga bevis eller på sensationella upplevelser. Den ska grundas på Skriftens vittnesbörd. Därför låter han lärjungarna vara tröghjärtade, så att Jesus flera gånger måste förebrå dem att de inte kom ihåg vad han hade sagt om sin uppståndelse. Det var ju rentav så, att de judiska ledarna hade lättare att tro, för de ville att romarna skulle lägga ut vakt vid graven för att hindra lärjungarna att stjäla bort hans kropp (Matt 27). Och efter uppståndelsen spridde de i alla fall ut ryktet med hjälp av mutor.

Det var tydligen så att Maria var den som först sprang iväg och mötte Petrus, och sedan återvände hon till graven en annan väg än Petrus och Johannes. För i vers 11, efter vår text i dag, berättar Johannes hur Maria stod och grät utanför graven och hur hon sedan hörde änglarnas vittnesbörd. Och sedan fick hon se Jesus, fast hon kände ännu inte igen honom direkt. Först när han tilltalade henne med namn kände hon igen honom. 

Vi går nu över till Petrus och Johannes. För Petrus hade de 20 timmarna efter Jesu död varit de värsta i hans liv. Han hade förnekat Jesus. Han hade gått bort och gråtit bittert. Vi har inga uppgifter om han efter det orkade följa med vad som skedde med Jesus. Vi vet inte om han följde med till Golgata. Från det att Petrus hade förnekat Jesus fram till påskmorgonen har ingen av evangelisterna något att berätta om Petrus. Och han hade bedyrat: om än alla andra sviker dig så ska jag aldrig göra det. Petrus var beredd att gå i döden för Jesus, påstod han. 

Nu, i det värsta tänkbara mörker i sinnet, kommer Maria i flygande fläng och flämtar fram budet att någon har flyttat på Jesu kropp, den är inte längre i graven. Petrus får med sig Johannes, och springer så fort han kan till graven. Johannes är yngre och en bättre löpare, så han hinner före Petrus. Han lutar sig in i graven och ser linnebindlarna och anar att något märkligt har skett. Så kommer Petrus, och han är dristigare än Johannes och går in i graven. Och han ser något som förändrar dem fullständigt.

Nu ska vi komma ihåg, att ingendera av dem har någon tanke på att Jesus skulle ha uppstått. Det står ju:

Förut hade de nämligen inte förstått Skriftens ord att han måste uppstå från de döda.

Och detta ”förut”, det gällde här när de först kom in i graven. Men nu gick det upp för dem vad som hade hänt. De såg något som de inte kunde fatta på ett naturligt sätt: 

Han gick in i graven och såg linnebindlarna ligga där och duken som hade täckt huvudet. Men den låg inte tillsammans med bindlarna utan för sig, hopvikt på en särskild plats.

Efter Petrus går också Johannes in. Och det heter bara kort: ”Och han såg och trodde.”

Nu var det något annat än tidigare. Förut hade de inte förstått. Nu förstod de.

Det finns en mycket omtalad duk, svepeduken från Turin, som många påstår ha varit den duk som Jesus hade svepts i. En del hävdar att den är en förfalskning från 1300-talet, andra tror att den är äkta. Det som vi vet, och som vi måste hålla fram i alla diskussioner om detta, är att vår tro på Jesu uppståndelse inte grundas på om den duken är äkta eller inte. 

Men det som vi vet är att Skriften nämner två ögonvittnen till hur bindlarna låg i graven. De låg inte i en röra, som de skulle ha gjort om någon hade tagit bort kroppen och lämnat bindlarna kvar. Duken som hade täckt huvudet låg för sig, hopvikt på en särskild plats. Den var alltså kvar på sin plats och på det sätt den skulle ha varit om huvudet hade försvunnit rakt igenom duken. Det hade inte skett någon gravskändning.

Markus berättar att kvinnorna hade fått uppmaningen av änglarna att berätta för lärjungarna om att Jesus har uppstått. De fick ett särskilt bud till Petrus. Jesus hade en särskild omsorg om honom, som levde i en sådan nöd över sin förnekelse. Hur budbärarna egentligen gick och när de träffade Petrus får vi inte helt klart för oss. Vi ska återkomma till frågorna om de olika berättelserna efter kyrkkaffet. Men det troliga är att Maria hade rusat iväg från de andra, hon hade sagt till Petrus att graven var tom, och de andra kvinnorna som fick budskapet av änglarna träffade Petrus först senare. Och efter att de andra hade lämnat graven möter Maria Jesus själv. Så blir Maria det första ögonvittnet att Jesus levde. 

Vittnesbördet om uppståndelsen

Johannes konstaterar att lärjungarna inte förstod att Jesus måste uppstå från de döda.

Vi kan tänka på händelserna på vägen till Emmaus senare på påskdagen (Luk 24:13ff). Då Jesus gör sällskap med de två vandrarna uttrycker han en stark förebråelse för deras oförstånd och tröghet att tro på Skriften. De berättar om att Jesus hade blivit korsfäst, och hur de var besvikna över att det inte blev som de hade hoppats, att han skulle frälsa Israel. Det här visar att de fortfarande satte sitt hopp till att han skulle bli deras jordiske kung, en ny David. Så tolkade man allmänt profetiorna. Messias skulle bli en stor jordisk kung och Israel skulle få bo i trygghet.

Men först efter en tid började lärjungarna förstå vad Jesu verkliga uppgift var. Ännu när de var samlade inför hans himmelsfärd frågade de när han skulle upprätta riket åt Israel (Apg 1:6). Jesus  svarar inte direkt på den frågan, utan talar om den Helige Ande som ska ge dem kraft att bli hans vittnen. Och tio dagar därefter sker det som han lovade. Anden föll över lärjungarna så att de kunde tala alla möjliga språk och förkunnade den verkliga sanningen om varför Jesus hade kommit. Då var det inte mera något oförstånd. Då var det klarspråk.

Det är väldigt viktigt att vi lägger märke till av den predikan som Petrus höll på pingsten, och som han och Paulus höll senare, att alltsammans grundade sig på Skriftens vittnesbörd och att de själva var ögonvittnen till att profetiorna nu hade gått i uppfyllelse. Vi kan ta ett par exempel. Apg 2:23–24:

Efter Guds fastställda plan och beslut blev han utlämnad, och med hjälp av dem som är utan lagen spikade ni fast honom på korset och dödade honom. Men honom har Gud uppväckt och löst ur dödens vånda, eftersom det inte var möjligt att han skulle behållas av döden.

Vilken kontrast mellan lagen och evangeliet: ni spikade fast honom och dödade honom – men Gud har uppväckt och löst honom. Och så fortsätter Petrus i v 27 med att citera från Ps 16:

... att du inte skall lämna mig i graven eller låta din Helige se förgängelsen.

Och så förklarar Petrus att det just är denne Jesus som Gud har gjort både till Herre och Messias. På grekiska heter det kyrios och christos, som är översättning av hebreiskans Jahve, Guds heliga namn, och Messias. Petrus understryker att Jesus är just den som profeterna har utlovat. Han hänvisar till Skriftens vittnesbörd. Och det är det här som får det att hugga till i hjärtat på lyssnarna.

När Petrus sedan predikar om Livets furste i nästa kapitel (Apg 3:15) följer han samma mönster, med lagens dom och Guds handlande:

Livets furste dödade ni, men honom har Gud uppväckt från de döda. Det är vi vittnen till.

Och så hänvisar han till profeternas budskap (v 18):

Men Gud har på detta sätt låtit det gå i uppfyllelse som han har förutsagt genom alla sina profeter, att hans Messias skulle lida.

Det här budskapet var nu så starkt för dem att de kunde trotsa judarnas förbud att predika. De var villiga att gå i döden för sitt vittnesbörd. Vilken kontrast mot deras tidigare rädsla, då de stängde in sig för att de var rädda för översteprästerna!

När Paulus predikar i Antiokia i Pisidien använder han samma argument. Jag ska citera ett lite längre avsnitt, där det ständigt framkommer hur allt är grundat på Skriftens ord (Apg 13:27–35):

Jerusalems invånare och deras ledare förstod inte vem han var. Genom sin dom har de uppfyllt profeternas förutsägelser som föreläses varje sabbat. Fast de inte fann något giltigt skäl att döma honom till döden, krävde de att Pilatus skulle låta avrätta honom. Och när de hade fullbordat allt som var skrivet om honom, tog de ner honom från träet och lade honom i en grav. Men Gud uppväckte honom från de döda, och under många dagar visade han sig för dem som hade följt honom från Galileen upp till Jerusalem och som nu är hans vittnen inför folket. Och nu förkunnar vi för er det glada budskapet att det löfte som gavs till våra fäder, det har Gud uppfyllt åt oss, deras barn, genom att låta Jesus träda fram, så som det är skrivet i andra psalmen: Du är min son, jag har i dag fött dig. Och att han har uppväckt honom från de döda, så att han inte mer kommer att vända tillbaka till graven, det har han sagt med dessa ord: Jag vill ge er de heliga och fasta nådelöften som David fick. Därför säger han också på ett annat ställe: Du skall inte låta din Helige se förgängelsen.

Ännu har vi ju det starka vittnesbördet i 1 Kor 15, där Paulus understryker det allra viktigaste (v 3–5):

att Kristus dog för våra synder enligt Skrifterna, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen enligt Skrifterna och att han visade sig ...

Skrifterna vittnar, ögonvittnena vittnar. Och ögonvittnenas vittnesbörd har vi nu samlade i Nya testamentet, som vilar på profeternas vittnesbörd i Gamla testamentet. Vi har ett fast ord, i allt värt att lita på. Vi behöver inte sväva i ovisshet om att Jesus har uppstått. Han har uppstått, för att också vi ska få leva med honom. Vi får genom vårt dop del av hans nya liv, och  vi som tror på honom ska en dag bli överklädda med samma härlighet som den som han bar under sin tid med lärjungarna efter uppståndelsen.

Denne Jesus, som ni korsfäste, honom har Gud gjort både till Herre och Messias. Låt oss hålla fast vid honom och det vittnesbörd som Skriften ger, så att vi aldrig går bort i fåfänga tankar och spekulationer, utan får hälsa honom med glädje när han återvänder på molnen, för att vi får alltid ska vara med honom i hans rike. Amen.

Bön: Jesus, du som segrade över döden och djävulen, har lovat att den som tror på dig ska leva om han än dör. Håll oss tätt vid dig, så att vi genom dig får kraft att vara vittnen om din uppståndelse, om det så skulle kosta oss ära, liv och gods. Hjälp oss att frimodigt vittna om din uppståndelse bland våra medmänniskor ända till den dag när du kallar oss att uppstå till evigt liv med dig. Amen.

Predikan på påskdagen 20.4.2014 i Biblion, Vasa.