Människosonens härlighet

Av Ola Österbacka

Predikotexten i dag är hämtad från Jesu sista måltid med sina lärjungar, Joh 13:31–32:

Så snart Judas hade gått ut, sade Jesus: ”Nu är Människosonen förhärligad, och Gud är förhärligad i honom. Är nu Gud förhärligad i honom, skall Gud också förhärliga honom i sig själv, och han skall snart förhärliga honom.”

Kom du, Herre Jesus, och ställ dig framför oss denna stund, så att vi kan se dig i din härlighet. Amen.

Vi firar Kristi förklarings dag, då vårt tema är Kristi härlighet. Vi kan kanske tycka att det är underligt, hur det här temat passar in i händelserna kring den sista kvällen som Jesus tillbringade med sina lärjungar innan hans lidande började. Då var det ju allt annat än härlighet: han kämpade i bön och ångest i Getsemane och han överlämnade sig åt sina fiender att förnedras, torteras och dödas. Vad var det för härlighet?

Vi ser här en av de största paradoxerna i den kristna tron. Gud uppenbarar sig i motsatser. Luther beskriver det så här i sin bok Om den trälbundna viljan (s 75):

När Gud därefter gör levande, gör han det genom att döda. När han rättfärdiggör gör han det genom att förklara skyldig. När han för oss till himmelen, leder han till helvetets djup.

När Jesus säger att Människosonen redan är förhärligad, tänker han på att han har uppenbarat Guds vilja genom sin förkunnelse och genom sina handlingar, som visar att han är den Messias, som profeterna hade förutsagt. Han har ju också uppenbarat sin härlighet för de tre lärjungarna på det heliga berget. När han säger att Gud snart ska förhärliga Människosonen, avser han upphöjelsen på korset, det som verkar vara den största förnedring och ett fullständigt fiasko. Så upplevde nog hans lärjungar det också.

Vi ska i dagens predikan först se närmare på hur Jesus blev förhärligad i sitt liv och i lärjungarnas vittnesbörd, och sedan hur han förhärligades genom sitt lidande på korset. Slutligen ska vi se något på hur vi kan förhärliga honom.

Förhärligad inför lärjungarna

Vi hörde i evangelietexten från altaret (Matt 17:1–8) den kända berättelsen om hur Jesus tog med sig tre lärjungar på ett högt berg, hur han förvandlades inför dem och hur han samtalade med Mose och Elia. Nu går vi inte in på den berättelsen desto mer, utan vi ska se vad som hände före. Berättelsen har nämligen en direkt syftning på det som Matt 16 berättar om, Petrus bekännelse, hur Jesus omtalar sitt lidande och talar om efterföljelsen. Det står ju: ”Sex dagar därefter”.

Jesus frågade sina lärjungar, när de var i trakten av Caesarea Filippi: ”Vem säger ni att jag är?”

Simon Petrus svarade: ”Du är Messias, den levande Gudens Son.”

Till det här svarade Jesus:

Salig är du, Simon, Jonas son. Ty kött och blod har inte uppenbarat detta för dig, utan min Fader som är i himlen.

Det här vittnesbördet var ytterst viktigt. Det stod i kontrast mot människornas tro att Jesus var Elia, eller Jeremia eller någon annan av profeterna, som de trodde hade återvänt. Men Jesus var inte bara en profet, han var Profeten, den som Mose hade talat om (5 Mos 18:18). Han var också Kungen, den som skulle återupprätta Davids fallna tron. Och han var den store Översteprästen, som bra fram det definitiva, sista offret. Allt det ingick i namnet Messias, som betyder Den Smorde och som på grekiska är Christos.

Genom att lägga till ”den levande Gudens Son” bekände Petrus att Jesus var den Son, som utlovades åt kung David genom profeten Natan (2 Sam 7). Det var över honom som Gud uttalade sitt vittnesbörd, när han döptes av Johannes i Jordan. Det var över honom som rösten kom på det heliga berget (Matt 17:5): 

Denne är min Son, den Älskade. I honom har jag min glädje. Lyssna till honom!

Petrus hade fått Faderns särskilda undervisning så att han kunde bära fram detta vittnesbörd. Ingen kan bekänna Jesus som Messias utan att den Helige Ande uppenbarar det – eller som det heter i 1 Joh 4:2:

Varje ande, som bekänner att Jesus är Kristus, som kommit i köttet, han är från Gud.

Det här muntliga vittnesbördet om Jesu härlighet hade också understrukits av hans gärningar. När Johannes Döparen sände bud till Jesus för att fråga om han är den som skulle komma, fick han svaret med en hänvisning till de underbara gärningar som han utförde. Det var en direkt hänvisning till profeternas ord om vad Messias skulle göra när han kommer. Det profetiska ordet och vittnesbördet i handlingar hörde samman. Det här kunde var och en se som hade ögon att se med, och det här kunde man höra, om man hade öron att höra med.

Förhärligad i lidandet

Vi går så över till lidandet och hur Jesus kunde bli förhärligad i sin korsdöd. Då måste vi fråga: Varför måste Jesus lida och dö?

Det finns ett ord som besvarar den frågan bäst: kärlek. 

Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte skall gå förlorad utan ha evigt liv.

Gud har skapat oss människor, tillika med hela världen, och han ville att vi skulle dela gemenskapen med honom. Han lät Adam och Eva leva i en förunderlig tillvaro i paradiset, Edens lustgård. Men på grund av ormens, djävulens, försåtliga frestelse föll de i synd och så blev de utestängda från gemenskapen med Gud. De blev utdrivna ur paradiset.

När de sedan fick barn, helt enligt Guds vilja och plan, så blev också de besmittade med synden och de kunde inte heller få denna gemenskap med Gud. Varje människa som har fötts efter Adam har drabbats av syndens följder. Det har drabbat oss alla. Genom vår natur är vi utan Guds gemenskap. Det brukar vi kalla den andliga döden. På grund av den är helvetet, den eviga pinan tillsammans med djävulen och hans änglar vår naturliga destination.

Men Gud meddelade redan på syndafallets dag hur han skulle rädda människorna från djävulens våld. Det skulle ske genom en särskild man, som var Gud själv, men som föddes av en kvinna. Han kallade sig Människosonen. Han skulle trampa sönder ormens huvud genom att offra sig själv för människorna och betala den skuld som synden har medfört. Genom det offret bevisade Gud sin rättfärdighet och triumferade över djävulen. Eftersom han dröjde med att sända sin Son utvalde han ett särskilt folk Israel, där han insatte förebilder i form av offren i tabernaklet och senare templet.

Nu stod man inför det stora, att Gud vann seger då han skenbart led nederlag. Människornas ondska förde Jesus till korset. Det var inte bara de som ropade ”korsfäst!” som var orsaken till att han måste dö, utan det var du och jag som genom våra synder var med och korsfäste honom. På grund av vår synd måste Guds brännande vrede drabba honom. Han måste utlämnas i den värsta plågan av alla: att vara övergiven av Gud mitt i ett lidande som redan på ett mänskligt sätt var den värsta tortyr människor har kunnat hitta på. Denna övergivenhet var en psykisk tortyr, som fick hans hjärta att brista.

Och just där förhärligades Gud! Han lät förlåten i templet brista, som ett tecken på att människornas relation till Gud hade återupprättats, att vägen till himlen hade öppnats. Det var en rättfärdig man som hade avrättats, en som aldrig hade gjort någon synd. Därför kunde han inte heller behållas av döden. Därför uppstod han på tredje dagens morgon, precis som han hade sagt i förväg. Genom sin uppståndelse blev hans härlighet uppenbarad för hans lärjungar som han visade sig för.

Nu har vi alltså blivit frälsta genom hans blod. Vi har fått förlåtelse för våra synder. Vi har förklarats rättfärdiga i hans död. Paulus säger i Rom 6, att den som är död är friad från synden, därmed förklarad fri från straff. Och han säger (2 Kor 5:14) att en har dött i allas ställe, alltså har de alla dött. Då är ju alla frikända från straffet för synden.

Har Gud då nått sitt syfte, att återställa hela den fallna världens gemenskap med honom?

Ja, från hans sida har han gjort det. Men vad gör då människorna? Jesus själv upplevde det tragiska i att han kom till det som var hans eget, men hans egna tog inte emot honom (Joh 1:11). Så här är det också nu: för människorna förkunnas att vägen är öppen till himlen, att de har fått förlåtelse för alla sina synder, men i stället för att glädjas åt det förkastar de det. De anser det vara mera intressant och trovärdigt att lyssna till djävulen, som fortfarande går omkring på jorden för att förvilla människorna så att de inte ska tro och bli frälsta. För vänder vi ryggen till Jesus är det som han har gjort för oss bortkastat.

Därför, kära vän, har han kallat oss att bli hans vittnen för att förkunna hans väldiga gärningar och berätta om hans härliga triumf över djävulen genom sin död och sin uppståndelse, den triumf som räddar alla som tror på honom från helvetet och ger oss inträde till himlen.

Hur kan vi förhärliga Jesus?

Hur kan vi påstå att Gud förhärligas i dag, när man avrättar hundratals, tusentals kristna borta i Irak, när man spottar på dem som bekänner sin tro, när man hånar och förlöjligar hans dyrbara ord? 

Jo, samma motsats finns också i dag. Det är inte genom beröm och aktning på ett världsligt sätt som Jesus blir förhärligad. Han förhärligas genom svaghet, genom lidande och kors, som de som hör Jesus till kännetecknas av, men som i denna svaghet berömmer sig av Jesus och det som han gjorde när han själv led, oskyldig i stället för brottslingar.

Under den gångna veckan har vi nåtts av en mediestorm kring ”Jeppis Pride”, som särskilt lyfts fram och propagerats av Österbottens Tidning. Hur kan vi som kristna förhärliga Jesus i sådana händelser? Månne genom att förfasa oss över ogudaktigheten i världen och döma dem som håller på med sådant? Genom att gömma oss och inte låtsas om att sådant sker?

Vi har skäl att begrunda några förmaningar och tröstens ord av Jesus och hans apostlar. Först från saligprisningarna:

Saliga är ni, när människor hatar er och stöter bort er, när de hånar och smutskastar er, allt för Människosonens skull. Gläd er på den dagen, ja, hoppa av glädje! Ty se, er lön blir stor i himlen. På samma sätt gjorde deras fäder med profeterna. (Luk 6:22–23)

Vi har ingen orsak att glädja oss om vi anpassar oss till världen och ropar i samma kör som den. Nej, men när vi vittnar om vad Guds ord säger och berättar om den underbara frälsning som han har berett oss, då får vi räkna med spott och spe. Sådan var världen under de första århundradena, och sådan är den också i dag. Vi är nu tillbaka i förföljelsetider.

Sedan ska vi inte skämmas för att stå för Bibelns dom över synden. Hör här ett ord av aposteln Paulus, som uttalar en skarp dom över orättfärdigt leverne, men också hur vi i Jesus tvättats rena från sådant. Det är ett sammandrag av lag och evangelium:

Vet ni inte att inga orättfärdiga skall få ärva Guds rike? Bedra inte er själva! Varken otuktiga eller avgudadyrkare, varken äktenskapsbrytare eller de som utövar homosexualitet eller de som låter sig utnyttjas för sådant, varken tjuvar eller giriga, varken drinkare, förtalare eller utsugare skall ärva Guds rike. Sådana var en del av er. Men ni har tvättats rena, ni har blivit helgade, ni har förklarats rättfärdiga i Herren Jesu Kristi namn och i vår Guds Ande. (1 Kor 6:9–11)

Vi ska inte heller gömma oss och tänka att vi gör bäst i att vara tysta. Vi ska ta till oss de förmaningar som Jesus ger oss att inte gömma bort vår tro, utan låta vårt vittnesbörd bli salt och ljus:

Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur skall man då göra det salt igen? Det duger bara till att kastas ut och trampas ner av människor. Ni är världens ljus. Inte kan en stad döljas, som ligger på ett berg. Inte heller tänder man ett ljus och sätter det under skäppan, utan man sätter det på ljushållaren, så att det lyser för alla i huset. Låt på samma sätt ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Fader i himlen. (Matt 5:13–16)

Det förunderliga är, att när vi beter oss annorlunda än världen gör, så blir det uppmärksammat, då förhärligas Gud. Då prisar man vår Far i himlen, och det är inte vi som får äran. Vi får uppmuntra varandra till ett stilla och ödmjukt liv, som inte tar efter världens sätt utan har Jesus för ögonen:

Gör allt utan att klaga och tveka, så att ni blir fläckfria och rena, Guds oskyldiga barn mitt ibland ett falskt och fördärvat släkte, bland vilka ni lyser som stjärnor i världen, när ni håller fast vid livets ord. (Fil 2:14–16)

Och mitt i det här får vi frimodigt predika Ordet, träda upp i tid och otid med det saliggörande budskapet om Guds kärlek i Kristus. Med aposteln Petrus får vi säga (Joh 6:68–69): 

Herre, till vem skulle vi gå? Du har det eviga livets ord, och vi tror och förstår att du är Guds Helige.

Bön: Herre, hjälp oss att förhärliga dig i vårt liv, så att vi lyfter blicken från oss själva och de små motgångar vi möter. Din är äran och makten och härligheten, Amen.

Predikan i Biblion 3.8.2014.