Som får bland vargar

Av Ola Österbacka

Predikotexten i dag på 9:e söndagen efter Trefaldighet utgörs av Jesu ord i Matt 10:16–22:

16 Se, jag sänder ut er som får mitt ibland vargar. Var därför listiga som ormar och oskyldiga som duvor. 17 Akta er för människorna. De skall utlämna er åt domstolar, och i sina synagogor skall de gissla er. 18 Och ni kommer att föras inför landshövdingar och kungar för min skull, för att vittna inför dem och hedningarna. 19 Men när man utlämnar er, så bekymra er inte för hur ni skall tala eller vad ni skall säga. Det kommer att ges åt er i den stunden, 20 och då är det inte ni som talar, utan er Faders Ande kommer att tala genom er.

21 En bror skall utlämna sin bror till att dödas och en far sitt barn, och barn skall sätta sig upp mot sina föräldrar och döda dem. 22 Och ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull. Men den som håller ut intill slutet skall bli frälst.

Herre, öppna ditt ord för våra hjärtan, och våra hjärtan för ditt ord. Amen.

Det här är allvarliga ord. Det är nog en av de mest allvarsamma profetior som Jesus säger till sina lärjungarna om deras förväntningar på att följa honom. Texten är på sätt och vis en motsvarighet till tredje söndagen i fastan, som bär rubriken Kampen mot mörkrets makter. Då gäller kampen Jesus själv, nu är det hans lärjungar som är i blickpunkten.

Textorden skulle vara oerhört svåra att smälta om vi inte först hade lärt oss om Jesu egen kamp och hans seger över fienderna. Vem skulle vilja gå in i en situation som den här, av egen fri vilja?

Kanske känns den här utsagan overklig för oss i den trygga Norden. Visst har vi läst hur apostlarna och de första kristna blev förföljda, om förföljelserna av de kristna under de första århundradena, och vi har hört om angivelser och fängelsestraff för kristna som berättat om Jesus för sina barn under kommunistregimen i Sovjet och de andra öststaterna. Men är nu inte de här tiderna förbi?

Om vi ens lite har följt nyhetsrapporteringen de senaste dagarna vet vi att det här är en kuslig verklighet just i dag. Det ena dokumentet efter det andra läggs fram i sociala medier, om händelser som är närmast otroliga i sin grymhet. Och det här har Jesus sagt i förväg. Det är ingen härlig och lockande framtid som Jesus målar fram. Vad är det för en kraft som får en tänkande människa att utsätta sig för sådant?

Jag hoppas, när vi går vidare och ser hur den här texten har förverkligats, först för Jesu apostlar och de första kristna, och sedan bland kristna bröder och systrar i dag, att vi ska se vad som är drivkraften. Vi ska se hur glädjen över evangeliet om den fullbordade frälsningen i Jesus övervinner all rädsla och tar sig uttryck nästan i något som närmast verkar som dumdristighet att vittna om honom. Fast vi alltså måste uppehålla oss vid mångt och mycket som vi helst skulle slippa, så ser vi i allt detta den härliga kraft som utgår från Kristi död för våra synders skull och uppståndelse för vår rättfärdiggörelses skull. Vi ska slutligen landa i frågan, hur vi själva kan vara listiga som ormar och oskyldiga som duvor.

Apostlarnas drivkraft

Kring tiden för Jesu lidande och död, och ännu några veckor efter hans uppståndelse, tog lärjungarna till sig Jesu förmaningar att akta sig för människorna. De låste in sig. De aktade sig verkligen för att utmana fienderna. De var rädda för att någon skulle knacka på dörren och föra bort dem.

Men det blev en radikal ändring 50 dagar efter påsk. Då gick de plötsligt ut bland människorna och vittnade frimodigt om Jesu död och uppståndelse. Petrus och Johannes kunde djärvt säga till lyssnarna, att det var de som hade korsfäst Messias (Apg 3:13–15):

Abrahams, Isaks och Jakobs Gud, våra fäders Gud, har förhärligat sin tjänare Jesus, som ni utlämnade och förnekade inför Pilatus, när denne hade beslutat att frige honom. Ni förnekade den Helige och Rättfärdige och begärde att få en mördare frigiven. Livets furste dödade ni, men honom har Gud uppväckt från de döda. Det är vi vittnen till.

Vilken frimodighet! ”Livets furste dödade ni!” Alla hade i gott minne hur Jesus blev korsfäst. Många av dem hade själva stått där och ropat: ”Korsfäst!”

Men det som för människorna såg ut att ha varit slutet för Jesu verksamhet blev en kraft av oanad styrka. Nu fanns ingen tvekan, ingen rädsla, för de hade ett viktigt budskap: ”Honom har Gud uppväckt från de döda. Det är vi vittnen till.”

Den här djärva förkunnelsen väckte motstånd. Petrus och Johannes greps och ställdes nästa dag inför Stora rådet. Där upprepar Petrus samma predikan om hur Jesus blev korsfäst och att han uppstod, men han fortsätter sedan med ett revolutionerande vittnesbörd (4:12):

Hos ingen annan finns frälsningen. Inte heller finns det under himlen något annat namn, som givits åt människor, genom vilket vi blir frälsta.

Det är det här det handlar om! Det finns ingen annan väg till Gud! Det finns ingen annan väg till frid och välsignelse. Därför måste det här predikas, även om följden blev fängelse och rentav död. En av apostlarna, Johannes bror Jakob, blev halshuggen på grund av det här. Men slutade man för det? Nej. Man visste att det inte fanns något annat som var värt att leva för.

Det hade Den Helige Ande lärt dem. Han visade dem den fulla betydelsen av Jesu död och uppståndelse. Nu kunde de inte tiga. Nu fick Stora rådet och översteprästerna förbjuda dem hur mycket de ville. Apostlarna fortsatte att predika och undervisa.

Och Gud kunde använda t.o.m. terrorister för det här. När vi läser om vad Paulus sysslade med innan han blev omvänd så var det ungefär det samma som dagens ISIS-terrorister sysslar med. Han var lika övertygad som de att han gjorde det rätta när han släpade fram kristna och röstade för att de skulle avrättas eller tvingas förneka sin Frälsare. 

Men Paulus ställdes själv mot udden och blev en apostel, som med stor frimodighet vittnade inför landshövdingar och kungar, precis som Jesus hade förutsagt. Så mäktig är Gud.

Vår egen tid

Låt oss se lite mera på vår egen tid. Vi har de senaste veckorna hört om fientligheten från de extrema muslimerna och de mest grymma och omänskliga brott som de gör. Äntligen börjar sanningen gå upp också för medier och politiker, som hittills mest koncentrerat sitt intresse på Ukraina och Gaza – och visst sker också där hemska saker. Vi vet att muslimerna tror att de handlar på Guds uppdrag när de gör allt möjligt ont mot de kristna, och också mot andra muslimer som inte tror som de. Nu håller de på att förinta de äldsta kristna församlingarna, de som talar samma språk som Jesus talade. 

Det har också skett andra grymheter i islams namn. Många känner till hur de iranska myndigheterna fängslat och hotat den amerikanska pastorn Saeed Abedini. Mordet på den ende kristne politikern Shahbaz Bhatti i Pakistan för tre år sedan väckte också stor uppmärksamhet. Men det är oräkneliga andra kristna som har fått sätta livet till i länder där man ogillar evangeliet.

I kommunistländerna var det vanligt med angivarsystem, där man försökte komma åt information inom familjerna, också genom barn. Men kommunistregimerna kunde inte stoppa de kristna, trots fängelse och avrättningar. De hade kommit från mörker till ljus, från otro till tro, och hur skulle de då mera kunna återvända till mörkret?

”Ni skall bli hatade av alla för mitt namns skull.” Det finns också andra former av hat, som väller mot kristna bekännare mer än någonsin, och som blir tydligt i de sociala medierna. Det är fråga om andra slag av förföljelser. Vi har aldrig förr upplevt så mycket hån och glåpord som kommer bekännande kristna till del när de idag träder fram med ett klart kristet vittnesbörd i media. Attityderna mot kristna har hårdnat. Varför?

Därför att mörkrets furste rasar. Han är ute för att förvilla människor, och han triumferar för en kort liten tid. Han har lyckats göra Guds Ord förhatligt. Han har sett en möjlighet att göra det genom att förstöra grundvalen för samhället: den kristna familjen och äktenskapet. Och han verkar att lyckas över förväntan. Politiker och media tävlar om att förverkliga hans målsättning.

Den jakten påbörjades för 40–50 år sedan genom jämlikhetsideologin. Den lyckades komma in med den klassiska förförelsen: Skulle Gud ha sagt? Man började tycka att det bibliska budskapet var föråldrat. Den moderna människan ska frigöras, och man gav näring åt strävan att frigöra särskilt kvinnorna från de band som man menar härstammar från Bibeln. Men man sa inte att det i själva verket var människans, inte minst mannens, missbruk av sina rättigheter som var orsaken. Orsaken var inte att Gud har tänkt på fel sätt när han gav oss skapelseordningen.

Hur ska vi handla?

Se, jag sänder ut er som får mitt ibland vargar. Var därför listiga som ormar och oskyldiga som duvor.

Det är inte lätt att vara ett får som hotas av vargar. Ändå är det precis vad vi kristna är. Vargar kommer med våld. Deras avsikt är att röva och döda. Men det finns inte bara uppenbara vargar, som kommer med en öppen fientlighet. 

I Apg 20 läser vi hur aposteln Paulus varnar för att det ska komma vargar mitt ibland oss, ”från er egen krets”. Sådana vargar är farligast, för de väcker lätt vårt förtroende. Och när de har väckt vårt förtroende med ”milda ord och vackert tal” (Rom 16:18) så är faran där att vi vacklar och dukar under för hans anfall.

Sådana angrepp ska bemötas på två sätt.

Det första är med ormens list. Då menas inte att man gör som ormen i paradiset, som med sin list undergrävde Guds ord, utan utan med att använda vårt förnuft och de gåvor Gud har gett oss att avslöja attackerna på vår tro. Och där finns särskilt två utsatta områden i vår tid som vi måste bevaka på Guds Ords grund: den kristna skapelseordningen i hem och familj, och evolutionsläran. Båda går tillbaka på tilltron till Guds Ords auktoritet.

I båda fallen har djävulen sina medarbetare inom de kristnas egna led. I många fall är det säkert så, att goda kristna är omedvetna om faran med att låta sig ledas från Ordet, men hur det än är måste vi kämpa med öppna vapen och utan att förtröttas.

Att motsäga dessa farliga angrepp brukar kallas apologetik, trons försvar. Vi behöver lära oss hur fienden tänker. Vi måste avslöja fiendens strategier. 

Det andra sättet är att vara oskyldiga som duvor. När apostlarna hotades och förbjöds att undervisa om Jesus fortsatte de att göra det. Det verkade ju helt befängt, att så snart de hade släppts ur fängelset med förbud att undervisa i Jesu namn, så gick de tillbaka till templet och predikade! De handlade precis tvärtemot det som förnuftet sade dem. Det var en princip som gick över deras planer och förnuftets strategier. ”Man måste lyda Gud mer än människor”.

I detta litade de på Guds beskydd. De var menlösa som duvor. Men de räknade inte med att han i allt skulle bevara dem från det onda. De hade hört Jesu ord: Det ska gå lärjungen som det gick deras Mästare. Men de visste, att deras martyrdöd inte var någon verklig död. Deras lidande var inget verkligt lidande. Det verkliga lidandet är att vara utan Gud och utan hopp för evigheten. Har vi Gud med oss betyder det andra föga.

I den ena av Evangeliska folkhögskolans två lystringssånger ingår en vers som några ibland brukar haja till för, men som uttrycker just denna sanning, precis i vårt tidsläge:

Det betyder föga om på jorden
man ej ärad eller aktad är,
om man världens avskrap här är vorden,
blott man Herrens namn i skölden bär.

Vad var Paulus och Silas annat än världens avskrap när de torterades och sattes i stocken i fängelset i Filippi? Ändå sjöng de lovsånger. Strax därpå skulle Guds ord predikas till glädje och välsignelse, och fångvaktaren blev döpt med hela sitt husfolk.

Kära kristna vän! Låt inte tidens oro och våldsamheter göra dig betryckt så att du tappar modet! Just i en tid som vår vill Gud föra människor från hopplöshet till hopp, från otro till tro, från död till liv. Och han vill använda dig som redskap! När människor runt omkring uttrycker oro och misströstan, får vi som kristna se fram emot de tider, när vi ska få möta Herren, och med det perspektivet får vi vara helt trygga. Och då får vi berätta att också de andra har precis samma trygghet inom räckhåll, för Jesus är allas Frälsare.

Tänk inte att du är för svag. Tänk inte att du inte har fått utrustning. Du är stark, för du har den Allsmäktiges fulla rustning till hands. Du har löftet att han ska ge dig orden du ska tala. Du har löftet att den som håller ut intill änden ska bli frälst. Det är inte din kraft det kommer an på, utan på Honom som är mäktig i de svaga.

Du har nämligen ett budskap att berätta som är starkare än döden: budskapet om att Livets furste, som vi har dödat med våra synder, har uppstått, lever och regerar mitt i denna onda värld. Han har köpt oss med sitt blod för att vi ska vara hans egna. Låt oss då hålla oss fast intill honom. Låt oss med glädje och frimodighet vara goda förvaltare av hans nåd. Hans är äran och makten, från evighet till evighet. Amen.

Predikan i Biblion 17.8.2014, 9:e sönd. efter Trefaldighet.