Trons rättfärdighet – inte lagens

Av Ola Österbacka

Bön: Kom Helige Ande, och förklara för oss vad Jesus har gjort, så att vårt hjärta fylls av glädje och vår mun blir fylld av glädje över att bekänna ditt namn. Amen.

Predikotexten är 2. årgångens episteltext från Rom 10:1–13. (Nya Folkbibeln)

Bröder, mitt hjärtas önskan och min bön till Gud för dem är att de ska bli frälsta. Jag kan vittna om att de har en iver för Gud, men de saknar den rätta insikten. De känner inte rättfärdigheten från Gud utan försöker upprätta sin egen rättfärdighet, och därför har de inte underordnat sig rättfärdigheten från Gud.

Kristus är lagens fullbordan, till rättfärdighet för var och en som tror. Mose skriver om den rättfärdighet som kommer av lagen: Den människa som håller buden ska leva genom dem. Men rättfärdigheten som kommer av tron säger: Fråga inte i ditt hjärta: Vem ska stiga upp till himlen? – alltså för att hämta ner Kristus – eller: Vem ska stiga ner i avgrunden? – alltså för att hämta upp Kristus från de döda.

Vad säger den då? Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta, alltså trons ord som vi predikar. För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst. Med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.

Temat i dag är Det viktigaste i livet. Vi har egentligen en riktig reformationstext framför oss i dagens episteltext. Den innehåller det allra viktigaste: hur vi blir frälsta. Textens tema kan sägas vara Trons rättfärdighet – inte lagens.

Vårt textavsnitt infaller mitt i en avdelning av Romarbrevet som behandlar Guds utkorelse, kapitlen 9–11. Paulus sörjer att det folk, som Gud utvalde genom Abraham, Isak och Jakob, till allra största delen har vänt honom ryggen. Han visar i nionde kapitlet att det inte var deras förtjänst att Gud valde dem till sitt folk. Rom 9:16:

Det beror alltså inte på människans vilja eller strävan utan på Guds barmhärtighet.

Ändå har de avfallit. Och för det ska Gud hålla räkenskap. Paulus citerar det som Gud uttalade genom Jesaja (Jes 10:22f):

Även om Israels barn vore talrika som havets sand, ska bara en rest bli frälst. Snabbt och slutgiltigt ska Herren hålla räkenskap på jorden.

Paulus poängterar sedan att hedningarna vann rättfärdigheten, den som kommer av tro. Däremot har judarna snubblat på stötestenen, för de ville bli frälsta genom att hålla lagen.

Man känner i texten hur aposteln vibrerar av sorg. Han har ju redan sagt (9:3) att han skulle önska att han själv vore fördömd och skild från Kristus i sina bröders ställe, om det skulle gagna dem. Men självklart kan han inte frälsa dem. Det som behövs är den rätta insikten: att

Kristus är lagens fullbordan, till rättfärdighet för var och en som tror.

Ordet telos som här översätts med lagens fullbordan, eller i SFB 98: lagens slut, betyder slutmål, ände, fullbordad handling. Efter det finns inget kvar att göra. Det är själva kärnan i evangeliet, att Kristus har gjort allt som bör göras för vår frälsning. Det finns ingenting alls lämnat kvar som ännu måste göras. Det som har gjorts av Kristus överlämnas åt oss helt gratis, av nåd.

Frälsningen gäller alla

Det här gäller varenda människa, eftersom Jesus har lidit döden för hela världens synder. Det har Paulus gått noggrant igenom i det femte kapitlet. Där heter det ju (Rom 5:6):

Medan vi ännu var maktlösa, dog Kristus i de ogudaktigas ställe.

Och i vers 8:

Men Gud bevisar sin kärlek till oss genom att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.

Längre fram visar han genom att dra en parallell mellan Adam och Kristus, att Kristus är ställföreträdare för alla människor i fråga om rättfärdighet, på samma sätt som Adam var ställföreträdare för alla människor i fråga om synd.

Det är denna ställning inför Gud som Paulus kallar rättfärdigheten från Gud. Kort sagt: den betyder att våra synder är förlåtna och att vi får kallas Guds barn. Den gåvan är helt oberoende av vilka folk vi tillhör. Den gäller var och en som tror.

Vad betyder tron?

Därmed är ämnet för nästa granskning vad tron innebär. Vi funderar kanske varför aposteln tar till uttryck som att försöka hämta ner Kristus från himlen, eller att försöka hämta upp Kristus från de döda. Bakgrunden är att allt redan är gjort. Det går rentav så långt tillbaka i tiden, att Gud redan i förväg har bestämt allt detta (9:12):

Guds beslut att välja vem han vill skulle stå fast och inte bero på gärningar utan på honom som kallar.

Då kommer vi alldeles för sent om vi menar att vi måste hämta Kristus från himlen för att ännu göra något, att lägga något till det som redan har gjorts. Vi har heller ingen orsak att gå ner i avgrunden, för Kristus är inte där. Han har ju uppstått och triumferat över döden, det behövs inte mer något tecken eller bevis.

Allt är alltså färdigt. Hur vet vi det? Jo, för att vi har ordet om tron. Det är det samma som ordet om Kristus. Det är nära oss, för det finns överallt där man predikar om Kristi verk.

Hjärtats tro och munnens bekännelse

Paulus nämner särskilt munnen och hjärtat: bekännelsen och tron. I slutet av vår text finns ett par verser som tyvärr ofta blir missförstådda på det grövsta. Vi läser dem igen:

Ordet är nära dig, i din mun och i ditt hjärta, alltså trons ord som vi predikar. För om du med din mun bekänner att Jesus är Herren och i ditt hjärta tror att Gud har uppväckt honom från de döda, ska du bli frälst. Med hjärtat tror man och blir rättfärdig, med munnen bekänner man och blir frälst.

Hur ska vi förstå detta? Är det verkligen så att det krävs en yttre bekännelse via munnen för att vi ska bli frälsta? Krävs det rentav att vi träder fram inför församlingen och avger ett vittnesbörd om hur vi har blivit frälsta? Är man en sämre kristen, eller eventuellt ingen kristen alls, om man inte har gjort det?

Nu är det så med Guds ord, att Anden kan tillämpa ett bibelställe som lag, så att vi ska ryckas upp och inse att vi behöver ändra vårt sinne, och också som evangelium till tröst. Här använder Paulus ordet om tron och bekännelsen som evangelium, men Anden kan tillämpa det på oss som lag. Och det kan vara nyttigt, om vi har blivit likgiltiga inför vittnesbördet om Kristus inför våra medmänniskor.  Om vi lever ett anonymt trosliv och menar oss vara kristna fast vi inte bryr oss om att säga något om var vi har vår trygghet inför evigheten, då kan det gott vara så att Gud behöver ruska om oss. Då  kan han behöva få oss att minnas att vi löper risk att komma bort från själva kärnan, från Jesus.

Men Paulus avser inte här att vi genom ett lagens ord ska drivas till yttre handlingar, i det här fallet till att bekänna vår tro med munnen. För hela hans resonemang utgår från att visa, att vår frälsning inte beror på oss och något vi själva gör. Vår frälsning vilar helt och hållet i det som har skett för oss. Kristus är lagens fullbordan.

Det som det handlar om är att hjärtat och munnen är ett. Det som hjärtat grips av och tror, det kommer munnen också att vittna om. Ordet bekänna betyder att säga det samma, att instämma. Det som tron verkar i hjärtat, det instämmer munnen i. Det kan inte vara på annat sätt, för då skulle våra egna lemmar strida med varandra.

Det här är det samma som när Jesus säger (Matt 7:17):

Så bär varje gott träd god frukt, men ett dåligt träd bär dålig frukt.

Vi har också de berömda Lutherorden:

Vi blir frälsta genom tron allena, men tron är inte allena.

En sann tro syns. En sann tro är som ett levande vatten, som flödar fram. Det kan inte gömmas. Och här handlar det om en tro som

bekänner att Jesus är Herren

dvs. säger ja till Bibelns undervisning att Jesus är sann Gud, han som uppenbarar sig som JAG ÄR. Han har redan kommit ner från himlen, vi behöver inte hämta honom igen. Under Paulus verksamhet var det här en mäktig bekännelse. För judarna var det en stötesten, för detta namn fick inte användas. Det var så heligt att man omskrev det. Att använda det om en som gått omkring bland människor, och som avrättats på ett kors, ansågs vara en stor hädelse.

Den som i sitt hjärta är övertygad om att Jesus är Messias, att han är JAG ÄR, kan inte hålla tyst om detta. Det är en oerhörd sanning. För den betyder, att hans liv och frälsning är i Hans händer, och där finns allt.

På samma sätt är del två i bekännelsen

att Gud har uppväckt honom från de döda

en överväldigande sanning. Där finns sammanfattningen av hela Jesu verksamhet. Där finns hoppet om uppståndelse på den yttersta dagen. Där finns vittnesbördet att den troende ska få dela denna uppståndelse med Frälsaren och leva för evigt i hans gemenskap. Det här gå inte att hålla tyst om.

Fortfarande är det en sprängkraft i denna bekännelse. Den uttalas av många kristna i dag, bokstavligt med kniven på strupen. Den får ofta som följd att kniven verkligen används, men den får också som följd att det blod som utgjuts blir utsäde som väcker Guds fiender till liv. I dag sker på sina håll samma saker som under romarnas värsta förföljelser. Och vi har samma Gud som gör samma under med de kristnas bekännelse.

Avslutning

Vi hotas inte i dag av hot till livet om vi bekänner Kristus. Vi vet inte hur det blir i framtiden. Men vi lever under ett starkt hot mot vårt andliga liv. Det finns många krafter som hotar oss att inte föra fram den goda bekännelsen fullt ut, så att vi skulle säga det samma som Skriften.

För att bli bevarade i tron har vi fått Ordet. Det är nära oss, vi har det rikligare ibland oss än någon annan tid. Vi har verkligen orsak att glädja oss, att Gud har uppenbarat för oss vägen till frälsning: att Kristus är lagens fullbordan, så att vi på hans ord och hans gärning får tro oss saliga. När än något annat påstås, ska vi frimodigt kunna säga med i sångens ord (SH 209):

Besinna att för länge sen

din gärning Jesus gjort.

Han har för dig och var och en

ren öppnat himlens port.

Amen.

Bön: Herre Jesus, lär oss att tro detta ord, att du har gjort allt det som behöver göras för vår frälsning. Hjälp oss att kunna stå emot frestelserna att lägga något till, att tro att vi själva måste göra något mera än det som du gjorde när du led på korset och uppstod för oss. Men öppna du också vår mun så att vi frimodigt kan bekänna ditt namn och så får bli andra till välsignelse, dig allena till ära. Amen.

Predikan i Bibli0n, Vasa, 19.10.2014.