3 november 2014

Salt och ljus

Av Ola Österbacka

Bön: Käre Jesus, som är världens ljus, kom och lys upp vårt mörker så att vi ser dig i dag och så kan vara salt och ljus i världen. Amen.
Predikotexten är Matt 5:13–16:
Ni är jordens salt. Men om saltet förlorar sin sälta, hur ska man då få det salt igen? Det duger inte till annat än att kastas ut och trampas ner av människorna.
Ni är världens ljus. En stad som ligger på ett berg kan inte döljas. Och man tänder inte ett ljus och sätter det under skäppan , utan man sätter det på hållaren så att det lyser för alla i huset. På samma sätt ska ert ljus lysa för människorna, så att de ser era goda gärningar och prisar er Far i himlen.
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.
Tema för predikan är Salt och ljus. Texten är en del av Jesu bergspredikan, och följer direkt efter saligprisningarna. Jesus riktar sig till sina lärjungar. Det är alltså inte en predikan för folket, med en föreskrift hur man ska leva för att behaga Gud. Det är ord som riktas till dem som följer Jesus och frågar hur Gud vill att vi ska leva våra liv.
Jesus är mycket konkret. Vi känner alla till saltets funktion som krydda, för att göra maten smakligare. Förr i tiden, när man inte hade kyl och frys, var saltets funktion främst att bevara maten färsk så att den inte ruttnade. Det är främst den funktionen som avses av Jesus här.
På samma sätt förstår vi bra vad Jesus menar när han talar om att ett ljus måste hållas framme för att det ska lysa upp ett mörkt rum. 

Vem är ett helgon?
Om vi vill ställa oss fram som ett ljus som ska lysa för världen, kan det mycket lätt uppfattas som självberöm. Vi vill synas för att människor ska berömma oss eller uppskatta det vi gör. Vi vill med andra ord gärna uppfattas som helgon genom det vi gör. Det är det naturliga för oss. Men det är inte det som Jesus vill att vi ska göra. Vi ska låta vårt ljus lysa så att människorna prisar vår Far i himlen.
Allhelgonahelgen förstås ofta helt fel. Den romersk-katolska kyrkan har genom firandet av helgon fått uppmärksamheten att riktas mot några människors gärningar. Moder Teresa är ett exempel som många säkert tänker på, därför att hon levde ett så osjälviskt liv till förmån för de fattiga. Men det är Gud som ska få äran. Människan ska inte prisas.
Vi ska slå fast att ett helgon är en som genom tron är klädd i Jesu egen rättfärdighet och helighet. Ett sådant helgon ger Gud äran.
Inte alla som har dött är helgon. Den som lever det eviga livet i trons gemenskap med Frälsaren fortsätter att leva även om kroppen dör. Men den som förkastar honom är osalig och blir evigt förtappad om han dör i sin otro. En sådan är inget helgon, han må sedan ha levt hur osjälviskt och berömvärt som helst. Det här ska göra oss ivriga att sprida evangelium för att ingen ska drabbas av denna fruktansvärda dom.
De helgon som är döda, de som levt i tron på Jesus och avsomnat i samma tro, dem ärar vi genom att följa dem i deras tro, inte genom att ära dem själva. Bibeln innehåller ingen befallning att ära dem. Däremot befaller Bibeln oss att ära Gud genom att mätta de hungriga, hjälpa dem som lider förföljelse och dem som ligger fångna i synden för att de ska se och tro på Frälsaren.
Bergspredikan, och också vår text i dag, ger oss en vägledning i lagen, hur vi ska leva för att betjäna våra medmänniskor och därmed ge Gud äran. För att vi ska kunna ge Gud äran, så som det är hans vilja, så måste vår egen berömmelse tas ifrån oss. Vi behöver se var vår berömmelse finns, nämligen i Jesus som är det sanna ljuset. 
Det här betyder att en del av predikan i dag riktar blicken mot oss själva, men den ska ha sitt slutmål i att se Jesus, för att vi av honom ska veta hur han vill att vi ska leva för att ära honom.

Jordens salt
Låt oss nu börja granska texten med att fråga oss hur vi som kristna kan vara jordens salt. Då tänker vi inte på saltet som en krydda, utan som ett hinder för förruttnelse.
Jesus använder två olika ord i de här två liknelserna. Först använder Matteus det grekiska ordet , som vi har i geologi, alltså marken, jordytan eller land i motsats till hav. Det kan också innefatta jordens befolkning eller en trakt. Saltet är en konkret sak, det passar bra med den här betydelsen.
I fråga om världens ljus används det grekiska ordet kosmos, som betyder världen, universum eller också världsordning. Där handlar det alltså om mera abstrakta ting.
Orden om att vi är jordens salt står direkt efter den sista saligprisningen, som talar om hån och förföljelse, men också om lön i himlen. Att leva med Jesus betyder att vi hamnar i ett motsatsförhållande till den värld som är underkastad andlig förruttnelse. Vi lever i den världen, men vi tar inte del i allt vad den gör och smälter in i den.
Ibland kommer det här att märkas mycket konkret. Eller det borde märkas. Vi använder inte vulgära ord och svordomar. Vi trivs inte i dryckesgillen och där man gycklar med Guds ord och bud. Vi går inte till prostituerade och ser inte på porrfilmer, för Guds ord säger att vi ska fly otukten. När man på arbetsplatsen är benägen att fuska då chefen inte ser en, vill vi göra vårt arbete i medvetande om att Gud hela tiden ser oss. När en världsmänniska främst tänker på sin karriär och att förtjäna så mycket pengar som möjligt ser vi som kristna på våra medmänniskors behov. Vi unnar andra gott och delar med glädje våra tillgångar med de behövande, i förvissningen om att Gud har gett oss det vi behöver så att det mer än väl räcker för att ge åt dem som behöver dem bättre.
När vi sitter i ett sällskap där man för fram mindre smickrande saker om dem som inte är närvarande tänker vi på åttonde budet och försöker försvara den som blir baktalad i stället för att stämma in i kören.
Ja, nu har vi redan hunnit göra oss en rätt bra meritlista, eller hur?
Men vänta lite, kändes det inte ett stick i samvetet? Har jag verkligen gjort så? Kanske nog ibland, men så kommer jag på mig själv med att det nog har skett en del missar då och då. Kanske också allvarliga missar, fast vi har lyckats dölja dem.
Det är viktigt att vi också låter Jesu ord vara en spegel för oss, så att vi ställer oss inför Guds stränga lag och frågar om vi verkligen har gjort så som Gud vill. Då får vi bekänna, så som vi redan har gjort i syndabekännelsen, att vi inte har älskat Gud över allting och inte vår nästa som oss själva. Därför misslyckas vi. Därför anklagar samvetet oss.
Vi får påminna oss att det var just därför Jesus kom till världen för att vi inte klarade av att vara precis sådana som Gud kräver. Om vi hade klarat det, kom Jesus i onödan. Vi frågar oss hur den stora vita skaran i himlen har kommit dit. Varför kan de bära vita kläder, som är en symbol för absolut renhet, frihet från synd och skuld? Var det för att de alltid lyckades i sitt liv?
Nej, det var för att deras kläder har tvättats rena i Lammets blod. I sig själva var kläderna smutsiga av synd, men sedan Jesus, Guds lamm, tvättat dem rena i sitt blod är de vitare än snö. Där finns ingen fläck, ingen skrynkla, allt är helt perfekt.
Skulle du och jag tvingas leva så att vi skulle förtjäna sådana vita kläder, då skulle ingen av oss godkännas. Hur mycket vi än försöker leva rätt i en omgivning som är förpestad av orättfärdighet, så finns det alltid fläckar som smutsar våra fina kläder.
Jesus talar alltså inte om de krav som han ställer på oss för att vi ska få bli hans, för att vi ska godkännas som hans lärjungar. Nej, han talar till oss som har renats i hans blod och sår, som är heliga och rena i honom, och som därför har frimodighet att spegla hans kärlek bland våra medmänniskor utan att behöva göra det för att själva få uppskattning och bli omtyckta. 
Rosenius beskriver relationen mellan tron och dess frukter så här i en sång:
Kan jag rätt mig dölja i Kristus och bli still,
så lär ock kärlek följa, fast inte som jag vill.
Det rätta sättet att bli jordens salt är att vara stilla hos Kristus. Då är det han som sköter om att det blir lagom salt.

Som ljus för världen
Då kommer vi över till vårt andra ämne: att lysa upp i denna onda värld. Här talar Jesus direkt om goda gärningar, som vi gör för att människorna ska prisa vår Far i himlen.
De här gärningarna är av två slag: våra ord och våra handlingar.
Vi har hört hemska saker om de kristna i Syrien och Irak, när de förföljs och ansätts av de islamistiska extremisterna. Det sker så hemska grymheter att vi har svårt att förstå hur människor kan vara så grymma. Och vi kan inte själva tänka oss in i att vi skulle vara mitt i sådant, och hur vi då skulle hantera ett ultimatum att avsäga oss vår tro för att komma undan de värsta grymheterna eller att stå fasta och lida den hemskaste tortyr och kanske död.
Mitt i detta finns det pastorer som tackar Gud för att han sänt dem in i en sådan situation. Nu får de nämligen helt fantastiska möjligheter att vittna om Guds kärlek i Jesus! Kontrasten mellan den djävulska ondskan och de kristnas tålmodiga vittnesbörd i bekännelsen är enorm. Deras handlande vittnar starkare än vilken mäktig predikan som helst som framförs i en lugn och trygg miljö. De får ju vittna om honom som själv utstod ännu värre tortyr än de gör för att vi skulle få leva med honom i himlen.
Vi längtar inte efter att själva komma in i en sådan situation. Vi får tacka Gud för att vi har det så bra som vi har det. Och vi ska oupphörligt be för våra kristna bröder och systrar som lider.
Men vi ska inte heller underskatta de möjligheter vi har att bära fram ett vittnesbörd om Jesus i vår vardag. Jag vill påminna om att det är det vittnesbörd som vi som vanliga kristna bär fram i vår vardag som är det viktigaste sättet att vinna nya människor för tron. Vi tänker kanske att det är gudstjänster och andra samlingar som är de viktigaste sätten att nå till nya människor. Men ofta når vi inte just längre än till oss själva. Hur kan vi då nå människor med ljuset, Guds ord?
Jag vill anknyta till en illustration som några av oss kanske minns från konferensen Vägen fram, som hölls i Vasa för 10,5 år sedan. Då höll Mikkel Vigilius ett föredrag om församling och mission. Han ritade ett hus, som föreställer vår gudstjänst eller vår kyrka. Där samlas församlingen till gudstjänst på söndagen. Men sedan ritade han en ring med en pil runt huset och skrev in ”7 x 24” invid pilen. Det samma använder han också i boken Genom evangeliets kraft.
Med det här vill han visa att församlingen efter att ha tagit del av syndernas förlåtelse i gudstjänsten och blivit styrkt av ordet och sakramenten lever som ljusets vittnen i sin vardag, 7 dagar i veckan och 24 timmar i dygnet. Det är då som vittnesbördet bärs ut till dem som inte kommer in innanför kyrkans väggar. Det är i vårt vardagsliv som ljuset lyser upp i världen. Genom våra ord och vårt liv ser människorna en återspegling av Guds kärlek och den frid som vi som kristna har mitt i en orolig värld.
Det är ju inte så att vi som kristna får möjlighet att avskärmas från allt det onda. Vi hör på samma radio, läser samma tidningar och hör samma nyheter i teve eller via vår dator, även om vi inte ska sitta framför vålds- och porrfilmer som världens människor gör. Vi är del av ett samhälle där den kristna tron betyder väldigt lite, och vanligen bara väcker förargelse och hån när Bibelns klara bud läggs fram så att det konfronterar världens ondska.
Det som skiljer Guds helgon från alla andra människor är de har fått sin kraft från Jesus. Han säger ju inte bara att vi är världens ljus. Han säger (Joh 8:12): 
Jag är världens ljus. Den som följer mig skall inte vandra i mörkret utan ha livets ljus.
Här är det världens skapare och kung, HERREN, den levande Guden själv, som talar. Det är han som är livets ljus från evighet, det sanna ljuset, och det var han som skapade ljuset i världen som det första i skapelsen. Den som följer honom har livets ljus. Utan honom har vi inget ljus att lysa upp med. Det är inte vi som ska lysa, utan det är det eviga ljuset som vi ska vittna om.
Här kommer åter bekännelsen in, på samma sätt som vi talade om för två veckor sedan. Det är fråga om att säga det samma som Jesus säger. Och det är fråga om att följa honom så att vi lär oss att göra det samma som han skulle göra. I ingendera handlar det om att sträva efter att bli ett helgon som människor ska berömma. Det handlar om att vi är helgon, dyrköpta benådade, i Kristus rättfärdiga syndare som har fått ett oerhört stort uppdrag, att vara en återspegling av det himmelska ljuset bland våra medmänniskor.

Du som suckar under din svaghet och tycker att du är långt ifrån något helgon, du ska alltså vända blicken från dig själv och se på Jesus. Han, all nåds Gud, som har kallat er till sin eviga härlighet i Kristus, ska upprätta, stödja, styrka och befästa er. Hans är makten i evighet. Amen.

Predikan i Biblion, Vasa, 2.11.2014.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar