Gemenskap med andra kristna

Varför skulle vi inte ingå i gemenskap med en människa från en annan kyrkoorganisation som klart tar avstånd från de falska lärorna i hans eller hennes kyrka?

Så länge någon fortfarande är medlem i en kyrka skriver denne under det som den kyrkan lär. Vi skulle självklart uppmuntra en kristen som tillhör en kyrka som lär falskt att vittna om sanningen för ledare och andra inom den kyrkan. Om detta vittnesbörd tydligt ignoreras skulle vi uppmuntra den kristne att vittna om sanningen genom att skilja sig från dem som framhärdar i falsk lära. I det läget skulle vi uppmuntra den troende att förena hans eller hennes vittnesbörd med vårt så att vi verkligen tillsammans skulle kunna arbeta för sanningen.

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd. (Översättning: Hans Ahlskog) Publ. 29.10.2015/OÖ

Vad är kyrkogemenskap?

 Vad är kyrkogemenskap?

Även om den heliga kristna kyrkans osynliga gemenskap alltid existerar eftersom det bara finns en Kristi kropp, vill Gud ändå att vi också skall sträva efter att verka tillsammans med våra medkristna för evangeliets utbredande på ett synligt sätt. Överallt där kristna till det yttre samarbetar för att utföra det verk som Kristus har givit sin kyrka att utföra har vi att göra med praktiserande av kyrkogemenskap. 

Den kanske enklaste och vackraste definitionen av kyrkogemenskap som finns i Skriften finns i 3 Johannesbrevet. Där skriver Johannes, efter att ha berömt en kristen vid namn Gajus för att denne välkomnat några kringresande förkunnare av evangeliets sanning i sitt hus: ”Därför är det vår plikt att sörja för sådana, så att vi kan arbeta tillsammans för sanningen.” ( 3 Joh v. 8) Ett sådant samarbete för evangeliets sannings skull är en rätt deklaration av kyrkogemeskap.

Uppenbarligen finns det också en annan sida av kyrkogemenskap. Där det råder olika meningar om vad exakt evangeliets sanning är kan kristna inte arbeta tillsammans ”för sanningen”. Att då arbeta tillsammans skulle endast förorsaka förvirring eller kompromisser kring vad evangeliets sanna budskap i själva verket är. Där ett yttre samarbete i Guds rike, d.v.s. kyrkogemenskap, ger intrycket att läroskillnader egentligen inte har någon betydelse, där är vårt samarbete inte längre ”för sanningen”.  Där kristna inte är ense om alla läror i Guds ord skulle ett samarbete endast indikera att skillnader i läran är oviktiga och att Guds sanning är ett ämne öppet för debatt. 

Enighet kring Guds sanning är grundvalen på vilken vi åtnjuter välsignelserna av en yttre kyrkogemenskap. Detta gjorde Paulus klart i Rom 16:17: ”Jag uppmanar er, bröder, att ge akt på dem som vållar splittring och kan bli er till fall, i strid mot den lära som ni har fått undervisning i. Vänd er bort från dem.” Psalmisten påminner oss: ”Genom dina befallningar får jag förstånd, därför hatar jag alla lögnens vägar.” (Ps 119:104). Att ”hata lögnens alla vägar” och ändå samarbeta med dem som tar dessa vägar i sin undervisning främjar varken sanning eller kärlek.

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd. (Översättning: Hans Ahlskog) Publ. 15.9.2014/OÖ

Den heliga, kristna kyrkan

 Identifierar vi vår egen kyrka med den heliga, kristna kyrkan eftersom vi gör anspråk på att vara en sann, synlig kyrka?

Vi är övertygade om att vi i vår kyrkogemenskap inte kompromissar med någon av Skriftens läror. Det är det som avses med att vara en sann, synlig kyrka. Det skulle ändå vara arrogant att indentifiera en kyrkoorganisation med den heliga, kristna kyrkan. Det är att sammanblanda en synlig kyrka med den osynliga heliga, kristna kyrkan.

Överallt där det finns själar som klamrar sig fast endast vid den rättfärdighet som vunnits åt dem genom Guds evige Sons liv, död och uppståndelse, där finns det troende. Sådana troende kommer att finnas i alla kristna kyrkor, överallt där Kristi evangelium predikas och lärs ut, även där det också finns falsk lära med i bilden. Trots den dödliga fara som dessa falska läror utgör för kristna inom sådana kyrkor tackar vi Gud för att den helige Ande ändå kan använda det som återstår av sanningen för att bevara tron hos några, även om de inte är många.

Varje gång när vi i gudstjänsten läser den apostoliska eller nicenska trosbekännelsen bekänner vi vår tro på denna heliga kristna kyrka som består av oräkneliga troende på jorden samt de som redan är i himlen. Vi förlitar oss på att de som hör evangeliet i vår egen kyrka finns medräknade bland dessa helgon i Kristus. På samma gång tackar vi Gud att många, många fler, vilka inte tillhör vår kyrkoorganisation, också räknar med till dessa helgon i Kristus.

Texten är ett smakprov från This we believe – Questions & Answers (WELS) som är under översättning till svenska. Återges med tillstånd. (Översättning: Hans Ahlskog)
Publ. 29.10.2015/OÖ

Predikningarna flyttas till inspelningar

I och med avslutningen av år 2014 kommer predikningarna inte mera att läggas ut på Forum Johanneum. De kommer i den utsträckning de finns som text att läggas ut i inspelningsfilerna på http://sanktjohannes.info/media/inspelningar/. Där kan de läsas oberoende av ljudinspelning eller följas samtidigt som man lyssnar på inspelningen, som ofta kan vara något utbroderad från manuset.

De tidigare utlagda predikningarna, liksom krönikor och andra inlägg, kommer tillsvidare att finnas kvar i Forum Johanneum.

Mp3-inspelningarna finns även att prenumerera som podcast (t.ex. via iTunes) på URL: <http://sanktjohannes.info/predikan/podcast/podcast.xml>.

Frid på jorden

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!

Låt oss be med den kära sångens ord:

Julen nu åter är inne.
Samla oss, Jesus, kring dig!
Helga vårt hjärta och sinne,
och till din boning oss vig!
Led oss till krubban den kära,
där vi dig finner helt visst!
Lär oss med lovsång dig ära,
om än i svaghet och brist!

För 75 år sedan firades jul i krigets tecken i vårt land, och i en stor del av världen. Idag vaknar vi upp till fred och välstånd i vårt land, medan det på många håll i världen pågår krig och terrorhandlingar. Antalet flyktingar som flyr på grund av krig och terror är enormt.

Varför tar jag upp så tråkiga saker just nu på julmorgonen? Kan vi inte det här redan, har vi inte hört tillräckligt mycket om allt ont i världen i nyheterna?

Det finns två orsaker att ta upp det här i dag. (1) Många menar att Jesus skulle komma med yttre frid, dvs. fred på jorden, och att vår uppgift som kristna är att se till att det blir fred, och att människor får det bättre i sina liv. (2) Det tillstånd som rådde i världen när Jesus föddes var allt annat än fridfullt, och det blev inte bättre medan han levde. Just därför firar vi minnet av den förste martyren, Stefanus, på annandag jul. Och på fjärdedag jul minns vi barnamordet i Betlehem som kung Herodes anstiftade för sin äregirighets skull. 

Vi kan alltså inte låtsas som om allt är frid, utan vi måste öppna våra ögon och se oss om i världen för att så sätta juldagens evangelium in i den verklighet vi lever i. Vi behöver påminna oss om vad som ger verklig frid. Därför ska vi som tema för predikan i dag sätta: Frid på jorden. 

Betty Ehrenborg-Posse diktade för länge sedan, kanske under Krimkrigets dagar:

I wärlden krigen wäl bullra,
och makt sig wäpnar mot makt;
men på den spädaste skuldra
är herradömet dock lagdt;
Och öfweränglarnas skara
kring honom prisande står,
som är och war och skall wara,
då jord och himmel förgår.

Hon hämtade inspirationen till sin julsång från den gammaltestamentliga profetian på julmorgonen, från Jesaja 9. Där skildrar Herrens profet en bedrövlig tid, då mörker råder över Galileen. Ett fientligt folk hotar från norr och Nordriket Israel ockuperas och går under.

Men mitt i detta mörker, mitt i dödsskuggans land, ser Jesaja ett stort ljus. Han skriver faktiskt att han har sett detta ljus. Genom det ord Herren gav honom har han redan fått se det ljus som herdarna på Betlehems ängar såg. Han har fått höra lovsången, att Fridsfursten är född. Ändå vet vi, att det folk han profeterade för snart skulle uppleva stora fasor genom krig och terror. Det dröjde över 700 år tills hans profetia gick i uppfyllelse.

Lika lite som de som lyssnade till Jesajas profetia kunde tro att det han såg var en verklighet, lika lite kan vi till det yttre se någon fridsfurste i det lilla barnet i krubban. Det har behagat Gud att låta allt bero på tro. 

Så var det ännu när Jesus gick omkring synligt för alla. ”Är det inte timmermannens son?” Man kunde inte se någon Messias i honom. ”Kan något gott komma från Nasaret?”

Men herdarna trodde när änglarna sjöng:

”Ära åt Gud i höjden,
och frid på jorden
bland människor
som han älskar.”

De gick till Betlehem, och de fann barnet och Maria och Josef. Och de berättade åt alla om vad som hade skett. De blev de första vittnena om Jesus.

Människor som han älskar

Vi ska uppehålla oss en stund inför frågan vem denna frid gäller. Vi ska göra en liten textanalys.

Det känns lite förvirrande att Nya Folkbibeln har ändrat formuleringen ”frid på jorden, till människor hans välbehag” till att lyda ”bland människor som han älskar”, medan man anger den tidigare översättningen som ett alternativ i en not. Vi äldre minns 1917: ”bland människor till vilka han har behag” och kanske också 1903 års översättning: ”till människorna ett gott behag”.

De olika översättningarna ger olika uppfattning om vilka budskapet gäller. Det här är lite svårt. Det beror nämligen på att det finns en variation i texterna om en enda bokstav som finns i ordet ”välbehag”. Om ett ”s” finns med är det genitiv, om inte nominativ. Det kan alltså skrivas välbehagets människor eller välbehag bland människor. 

Hur är det riktigt: förkunnas Guds välbehag för alla människor, eller för en särskild grupp människor, nämligen hans utvalda folk?

Man kan förstå ordalydelsen ”frid på jorden bland människor som han älskar”, som att det gäller båda fallen: Gud älskar ju alla människor och därför gäller änglarnas budskap verkligen alla. Men friden kommer till de människor som tar emot detta budskap, till dem som han har utvalt som sina.

Det här är så invecklat, så det måste vi ta enklare. Och vi ska ta hjälp av andra ställen som talar om Guds kärlek.

Vilka gäller Guds kärlek?

Det står utom allt tvivel att Gud älskar världen, och att det är grunden till att han sände sin Son till jorden. Det står ju i Joh 3:16:

Så älskade Gud världen att han utgav sin enfödde Son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv.

Världen. Ingen begränsad grupp människor. Och i 1 Tim 2:4 står det:

Gud, vår Frälsare [som] vill att alla människor ska bli frälsta och komma till insikt om sanningen.

Bakgrunden till det här mycket mörk: synd, orättfärdighet, grymhet, våld, terror, fiendskap, och allt annat som vi skyggar för och inte vill ha mitt uppe i våra liv. Men hur kommer vi undan det? Kan vi gömma oss för allt det onda? Kan vi låtsas att det inte finns?

Nej, det finns. Och det var just därför som Gud måste sända sin Son till världen. Han kunde inte skygga för orättfärdigheten. Han hade en gång utplånat nästan alla människor från jorden, men han lovade att inte göra det igen så länge jorden finns till. Han måste göra något.

Han skulle bryta den ondes makt. Han skulle frälsa världen. Och det betyder inte att han nu skulle skaffa bort den helt från jordens yta. Det betyder för det första att han bröt den ondes makt, han krossade ormens huvud, som syndafallsberättelsen säger. För det andra betyder det att han en dag, när han slutligen kommer igen till jorden, ska definitivt förstöra allt ont, driva ut det från sin skapelse och upprätta en värld där det bara finns rättfärdighet.

Om vi inte accepterar att det finns ondska här i vår värld kan vi inte heller se den djupa orsaken till att Jesus måste låta sig födas av en kvinna och ta på sig allt ont som finns i världen. Han älskade oss, han älskade världen. Han kunde inte se hur vi, som han älskade, skulle överges åt djävulen.

Så kom då Jesus till jorden. Änglarna blev Guds redskap för att berätta varför han kom. Han var Frälsaren, och han var Messias, Herren. Han var alltså den som av Gud hade smorts att bli präst, profet och kung, och han var Gud själv, som namnet Herren säger: Jahve, det onämnbara namnet, den Helige.

Jesus skulle utföra sitt verk på två sätt:

• genom att leva syndfritt, något som ingen annan människa kan göra, men som han kan göra för att han är ”avlad av den Helige Ande och född av jungfrun Maria”,
• genom att i vårt ställe bli gjord till synd och så bära synden till korset, bli utsatt både för människors tortyr och hån och för Guds vrede.

Här vill jag citera från Martin Luthers Stora Galaterbrevskommentar, förklaringen till 3:13:

Då den barmhärtige Fadern såg oss förtryckas av lagen och hållas under förbannelsen utan någon möjlighet att befrias därifrån, sände han sin Son i världen, lade alla människors alla synder på honom och sade till honom: Var Petrus, förnekaren, var Paulus, förföljaren, hädaren och våldsverkaren, var David, äktenskapsbrytaren, var syndaren, som åt äpplet i paradiset, var rövaren på korset, med ett ord, var alla människors person, som gjort alla människors synder och se sedan till, att du betalar och gör till fyllest för dem! Då kommer lagen och säger: Jag finner, att denne syndare tager på sig alla människors synder, och jag ser ingen synd utom hos honom. Alltså skall han dö på korset. – Och så angriper lagen honom och dödar honom. Då detta skett, är hela världen renad och försonad från alla synder, och följaktligen är den också befriad från döden och från allt ont.

Så möter Gud ondskan i världen. Så skapar han frid åt människorna som han älskar.

Åt människor hans välbehag

Nu kommer vi till den andra sidan: vilka blir delaktiga i Guds välbehag, dvs. får del av julens frid? Nu tänker jag alltså inte på friden i en yttre mening, utan frid enligt det hebreiska ”shalom”. Det betyder förutom avsaknad av fiender och strid också sinnesro och harmoni i själen, alltså främst frid.

Under Gamla förbundets tid hade de etniska judarna en särställning bland alla folk. De skulle inte blandas upp med andra folk, de skulle iaktta sina egna lagar och föreskrifter, t.ex. omskärelsen, offren, sabbater och andra högtider, och vad de fick äta för slags mat. Men Gud sade till dem, att de är hans folk inte för att de var bättre än alla andra folk, inte för att de var Abrahams köttsliga barn, utan för att han älskade dem. De var hans utvalda.

Nu har budet om den stora glädjen gått ut i världen, också till oss. Änglarna sjöng om en stor glädje för hela folket. Simeon hade av Anden fått veta, att det lilla barnet skulle vara frälsning för alla folk, ett ljus med uppenbarelse för hedningarna. Herrens profeter och apostlar lärde oss, att var och en som åkallar Herrens namn ska bli frälst. Det gäller alla som tar emot honom, men ett tragiskt faktum är att en del människor förkastar honom, så som Johannes säger: ”Hans egna tog inte emot honom.” De är utan frid. Och om de inte vänder om till honom ska de förbli så i evigheten, i förtappelsen.

Därför är det så viktigt att vi i dag tar till oss de rika löften som Jesus ger dem som kommer till honom (Joh 6:39–40):

Och detta är hans vilja som har sänt mig: att jag inte ska förlora någon enda av alla dem som han har gett mig, utan låta dem uppstå på den yttersta dagen. Ja, detta är min Fars vilja: att var och en som ser Sonen och tror på honom ska ha evigt liv, och jag ska låta honom uppstå på den yttersta dagen.

Och vidare (Joh 10:28–29):

Jag ger dem evigt liv. De ska aldrig någonsin gå förlorade, och ingen ska rycka dem ur min hand. Min Far som gett mig dem är större än allt, och ingen kan rycka dem ur min Fars hand. 

Här har vi ytterst starka löften, som gäller var och en som ser Sonen och tror på honom. Här har vi den frid som övergår allt förstånd. Det är en frid som världen inte kan förstå. Den kan inte ens förstås av dem som kallas biskopar och ärkebiskopar, men som har denna världens fred i sina tankar.

När det står ”var och en” betyder det att det inte ställs några villkor på hurdana de människor är som blir föremål för denna nåd och frid. Det här gällde Petrus, som förnekade sin Herre, det gällde Paulus, som var en mördare och förföljare, det gällde David, äktenskapsbrytaren. Det behagade Gud att förbarma sig över och använda sig av syndare i sin tjänst. Därför ska du inte heller mena, att du inte duger. Är du en syndare, så hör du till den skaran som änglarna vill uppenbara sitt budskap för: att du har frid med Gud, för att Gud blev människa och kom för att frälsa dig.

Hur blir då sedan med allt det onda i världen? 

Ja, mycket av det kan vi inte göra något åt. Då får vi lämna det i Guds händer. Han vet vad som behöver göras. Men det finns också sådant som vi kan göra något åt, det finns lidande människor som vi kan besöka, det finns fattiga som vi kan ge av våra rikedomar åt så att de ska få bröd för dagen, det finns sådana som vi behöver hjälpa att få kläder och husrum. 

Det behöver vi göra, men framför allt har vi ett alldeles unikt uppdrag: att med herdarna gå för att tala om barnet i krubban:

O hur gott, vilken lott
att få bära Lammets ära ut kring världen!
Tröttna aldrig på den färden!

Amen.

Predikan i Biblion, Vasa, i julottan 25.12.2014.

Herrens vägröjare

Bön: Käre Herre, kom du till oss genom din Helige Ande och bered våra hjärtan att möta dig i ditt Ord. Räta du upp det som är krokigt i våra liv, så att vi på rätt sätt bereder oss att möta vår Frälsare och fira jul. Amen.

Predikotext: Luk 3:1–6

1 I kejsar Tiberius femtonde regeringsår , när Pontius Pilatus var ståthållare i Judeen, Herodes landsfurste i Galileen, hans bror Filippus i Itureen och Trachonitislandet och Lysanias i Abilene, 2 och när Hannas och Kaifas var överstepräster, då kom Guds ord till Sakarias son Johannes i öknen. 3 Han gick ut i hela området runt Jordan och förkunnade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse, 4 som det står skrivet i boken med profeten Jesajas ord:

En röst ropar i öknen:
Bana väg för Herren,
gör stigarna raka för honom!
5 Varje dal ska fyllas,
alla berg och höjder sänkas.
Det krokiga ska rätas,
ojämna vägar ska jämnas.
6 Och alla människor ska se
Guds frälsning.

Helige Far, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Den tredje söndagen i advent är tillägnad Johannes Döparens verksamhet som Herrens vägröjare. Innan vi kommer till det ska vi först notera hur noggrant Lukas gick till väga när han forskade för att skriva ner sitt evangelium. I början av evangeliet skriver han:

Sedan jag noga efterforskat allt från början har även jag bestämt mig för att skriva ner det i ordning för dig, högt ärade Teofilus, för att du ska veta hur tillförlitlig den undervisning är som du har fått.

Vi ska veta att detta som har hänt är tillförlitligt. Det har hänt i tiden, i ett bestämt område. Trots det, eller kanske just därför, bemödar sig många lärda att kasta omkull detta vittnesbörd. Just det här stället innehåller en del fel, menar en del forskare. Men felet är att man inte har hittat uppgifter om allt i den profana historien, och då man inte vill tro på något bara för att det står i Bibeln påstår man att det inte kan stämma.

Och ändå är det så, att Bibelns historieskrivning är långt bättre underbyggd än det som återfinns i den profana historieskrivningen. Men man vill inte tro det. Vi ska se på några av de detaljer som Lukas nämner innan vi går in på Johannes Döparens verksamhet.

Tiden för Johannes Döparens verksamhet

Tiberius var det romerska rikets andra kejsare. Han adopterades av kejsar Augustus när han gifte sig andra gången, med Tiberius mor Livia. Han började samregera med sin far Augustus från början av 12, även om Augustus dog först 19.8.14. Femtonde regeringsåret var då 26 e. Kr. när Johannes Döparen inledde sin verksamhet. 

Om man utgår från år 14 som Tiberius första regeringsår, som man vanligen gör, kommer man två år för långt framåt i beräkningen av tiden för när Jesus började sin verksamhet.

Pontius Pilatus var prefekt i Judeen 26–36.

Herodes Antipas var tetrark (fjärdedelsfurste) över Galileen och Pereen 4–39, då han avsattes. 

Herodes Filippus var hans halvbror och Antipas gifte sig med dennes hustru Herodias. Det var Antipas som Johannes tillrättavisade, och som förhörde Jesus.

Lysanias var tetrark i Abilene nära Damaskus. Han var okänd tills man hittade ett arkeologiskt fynd som tycks bekräfta detta, men tolkningen av fyndet är omstridd. Man har påstått att Lukas hade fel, eftersom en annan Lysanias var regent i Chalkis ett halvt sekel tidigare.

Hannas var överstepräst 6–15 och Kaifas 18–36. Hannas blev avsatt av romarna, men judarna ansåg honom vara överstepräst livet ut.

I boken Vem är han? anger Seth Erlandsson den mest sannolika tiden för Jesu födelse till december år 5 f.Kr. Vi vet att tidpunkten för Jesu födelse blev felaktig när munken Dionysius Exeguus år 525 beräknade tiden för den första påsken. Det här felet har sedan följt med i vår kronologi som utgår från den tidpunkt för Kristi födelse som Dionysius antog.

Den mest sannolika tidpunkten för Johannes Döparens framträdande är alltså år 26. Jesus inledde sin verksamhet ett halvt år senare, och då var han 30 år gammal. Han var sedan verksamhet 3,5 år och påsken då han korsfästet och uppstod inföll alltså år 30.

Vi får konstatera med stor tacksamhet att Bibeln ger oss så exakta vittnesbörd om tidpunkten när Jesus var verksam. Vi vet att det här inte har skett i någon mytisk forntid. Det har ägt rum i vår verklighet. Jesus har gått omkring i en bestämd trakt. Också ateistiska forskare måste erkänna vittnesbörden att Jesus verkligen har funnits som människa i tiden.

Johannesdopet

Johannes Döparen förkunnade omvändelsens dop till syndernas förlåtelse. Det finns enligt den här beskrivningen två grundelement i hans förkunnelse: 1) omvändelse, 2) till syndernas förlåtelse (eis = in i). 

Det är två grundelement som alltid behöver finnas i kristen förkunnelse: lag och evangelium. Johannes var en lagförkunnare av stora mått. För att komma lite djupare in på vad han predikade ska vi läsa några verser till efter vår predikotext.

7 Han sade nu till folket som kom ut för att döpas av honom: ”Huggormsyngel! Vem har visat er att ni ska fly den kommande vredesdomen? 8 Bär då sådan frukt som hör till omvändelsen. Och börja inte säga inom er: Vi har Abraham till far. För jag säger er att Gud kan väcka upp barn åt Abraham ur dessa stenar. 9 Yxan är redan satt till roten på träden. Varje träd som inte bär god frukt huggs bort och kastas i elden.”

Det här var en skarp lagpredikan. Han tillrättavisade sina åhörare. Han anklagade dem för att ha djävulen till far, precis som Jesus gjorde (Joh 8). Huggormen är ju en bild av djävulen själv, den gamle ormen. Han tog bort deras falska hopp om att de för sin härkomsts skull, för att de var Abrahams köttsliga efterkommande, skulle ha det rätt ställt inför Gud. I stället öppnade han helvetets port för dem. Helt rättmätigt skulle de dömas till den brinnande elden om de inte omvände sig.

Det här ledde till ånger och oro:

10 Folket frågade honom: ”Vad ska vi då göra?” 11 Han svarade dem: ”Den som har två tunikor ska dela med sig till den som ingen har, och den som har mat ska göra på samma sätt.”

12 Även tullindrivare kom för att bli döpta, och de frågade honom: ”Mästare, vad ska vi göra?" 13 Han svarade dem: "Kräv inte mer än vad som är bestämt.”

14 Även soldater frågade honom: ”Och vi, vad ska vi göra?” Han svarade dem: ”Pressa inte pengar från någon med våld eller lögn, utan nöj er med er lön!”

Först visade Johannes att de levde fel. De skulle ändra sitt sinne och börja leva på ett rättfärdigt sätt. Men han stannade inte där. Han fortsatte med att predika evangelium. När folket började undra om han rentav var Messias sade han rent ut:

”Jag döper er med vatten. Men det kommer en som är starkare än jag, och jag är inte ens värdig att lossa remmen på hans sandaler. Han ska döpa er i den helige Ande och eld. 17 Han har sin kastskovel i handen för att rensa sin tröskplats och samla in vetet i sin lada. Men agnarna ska han bränna upp i en eld som aldrig slocknar.” 18 Med många andra ord förmanade han folket och förkunnade evangeliet för dem.

Johannes viktigaste uppgift var att röja vägen för Jesus och visa folket till honom. Vi känner till genom Johannesevangeliet (Joh 1:29) hur han klart berättade vad Jesus skulle göra: ”Se Guds lamm, som tar bort världens synd.”

Folket fick på det här sättet veta vilken Jesu uppgift var. I GT skulle offren tjäna som soning för synd. Lammet som slaktades offrades för att människorna skulle få förlåtelse. Johannes kopplade samman bestämmelserna i Mose lag med Jesus, som nu skulle komma, så att folket skulle veta att det var han som var den förväntade Messias. Genom Jesaja 53 visste judarna att den lidande Messias skulle vara deras offerlamm.

När Johannes döpte, skedde det alltså i ånger och tro på honom som skulle komma. Ännu var det inte fullbordat. Ännu återstod några år innan Lammets blod göts på korset för att de skulle se att det verkligen hade skett. De döptes i tron på det som skulle ske.

Du och jag är döpta till det som har skett. Men vi behöver ångra våra synder, på samma sätt som det folk som Johannes predikade för, vi behöver ändra vårt sinne så att vi inser vårt tillstånd om vi är utan Jesus. Vi behöver påminnas om att vi utan Jesus är som ett träd som ska huggas av och kastas i elden. Vi behöver höra samma predikan som Johannes Döparen höll.

Men vi behöver också höra om samma Jesus. Utan Jesus skulle Johannes predikan ha varit fåfäng. Utan Jesus har vi inget hopp.

Nu är tiden när vi ska rannsaka vårt liv och vårt handlande, för att bana väg för Herrens ankomst.

Bana väg!

Bana väg! En kung kommer. Det gäller att röja undan det som står i vägen. Vad finns i ditt och mitt hjärta denna tid? 

Vad jag ska få i julklapp, eller vad jag ska ge? Hur ska jag hinna med alla julkort? Varför sänder vi julkort – är det för att vi måste? Vad anser man om oss om vi inte alltid gör som vi brukar? Vad säger våra grannar om vi inte byter gardiner eller om fönstren inte är så rena som de brukar? Gör vi våra julförberedelser av högmod, för att visa oss oklanderliga utåt? 

Om det här är din ära, din stolthet, har du brytt dig om vad som inne i ditt hjärta?

Varje dal ska fyllas. Den som fylls av sorg över att inte ha det som förväntas i sitt hjärta ska få se något annat: rättfärdighetens kung. ”Saliga är de som hungrar och törstar efter rättfärdighet, för de ska bli mättade.”

Alla berg och höjder ska sänkas: det högmodiga ska slås ner, stolthet och egenrättfärdighet ska brytas ner. Ingen ska komma inför Gud och berömma sig av sitt eget.

Det krokiga ska rätas: villfarelse och falskhet ska rätas ut, för nu kommer Sanningen, som avslöjar det falska och lyser i mörkret. Johannes Döparen kommer i dag till oss och säger: Rensa ut falskhet och orättfärdighet ur ditt hjärta och gå den väg som Gud befaller!

Ojämna vägar ska jämnas: med synd och falskhet i hjärtat känns vägen obekväm, men med öppenhet och bekännelse av synd inför Gud och människor blir det lättare att vandra vägen framåt. Herodes ville inte lyssna, fast han var berörd. Kanske du plågas av någon hemlig synd som du är bunden i? Bekänn den och gå till Jesus! Eller har du någon i din familjekrets som lever i öppen synd, som du behöver förmana? Ta exempel av Johannes!

Texten slutar med att alla människor ska se Guds frälsning. Evangeliet ska gå ut till alla människor, inte bara till judarna, utan till alla folk, till jordens ändar. 

Det här har i den kristna kyrkan varit drivkraft för missionen. Gör alla folk till lärjungar! Drivkraften finns inte i det som i dag verkar vara det viktigaste för många, både enskilda kristna och organisationer: att skapa bättre levnadsförhållanden här på jorden. Nej, den kommer från det faktum att Gud en dag sätter yxan till roten på trädet och kastar det ofruktbara trädet i elden.

Johannes Döparens verksamhet är en predikan med Jesu ankomst för ögonen. Den är samtidigt en predikan med den yttersta domen för ögonen. 

I Johannesevangeliet presenterar Johannes Döparen sig som brudgummens vän. Det är en fin bild av brudgummen och bruden, som förbereder sig för bröllop. Jesus har köpt sig en brud: en oansenlig, i sig själv en ovärdig brud. Den förebildas av hans stammödrar, som räknas upp i Matteus första kapitel. Där nämns fyra syndfulla kvinnor: Tamar och Rahab, den hedniska kvinnan Rut och Urias hustru Batseba. Alltså sådana som inte borde vara med i Guds folk och få kallas Kristi brud. Men de fick en fin bröllopsdräkt av nåd allena genom tron: Jesu egen rättfärdighet. Så har också Kristi församling blivit ansedd värdig att vara Kristi brud utan egen förskyllan, genom nåd allena.

Nu väntar bruden på att brudgummen ska komma för att hämta henne till bröllopet. Vad ska hon göra då? Hon ska (1) vara trogen, alltså inte ge sig åt andra män, (2) göra sig färdig att möta brudgummen med jubel när han kommer. Där hade Johannes sin uppgift: att förbereda Guds folk för Jesu ankomst. 

I dag är det min uppgift att påminna dig att du ska förbereda dig att möta din brudgum: att du ska vara trogen, dvs. i bildlig mening vända dig bort från allt annat som kan vinna din kärlek och vända dig bort från Frälsaren, och att påminna dig om den sköna bröllopsdräkt som han har vunnit åt dig, som han en gång klädde på dig i ditt dop, och som ska vara ditt skydd inför den allseende Domaren när han kommer.

Då får också julförberedelserna en annan motivering: inte för att vi ska motsvara andra förväntningar, utan för att vi ska få vara ett uttryck för Guds kärlek, och för att det lilla vi gör ska visa på den Herre som vi väntar till gäst.

”I dag vill han dig gästa och sitt förbund befästa.”

Så ta då emot honom så får du välsignelse, både för denna tid och för evigheten. Amen.

Bön: Käre Herre Jesus, tack för att du kom till denna värld och genom dina heliga apostlar och evangelister har gett oss tydliga bevis för att du levat och verkat ibland oss. Tack för att du gått in under mänsklighetens villkor och burit våra synder på korset och där gottgjort för dem, så att vi har fått bli dina och genom dopet klätts i din rättfärdighet. Lär oss att bereda väg för dig och att bereda oss själva så att vi kan fira en rätt jul och också att vara beredda den dag du kommer för att hämta oss till din härlighet, för din egen skull. Amen.

Var beredda!

Av Ola Österbacka

Predikotext: Luk 12:35–40

Spänn bältet om livet och håll lamporna brinnande. Var som tjänare som väntar sin herre hem från bröllopsfesten och som genast är redo att öppna för honom när han kommer och knackar på. Saliga är de tjänare som Herren finner vakna när han kommer. Jag säger er sanningen: Han ska fästa upp sina kläder och låta dem lägga sig till bords och själv komma och betjäna dem. Saliga är de han finner vakna, även om han skulle komma mitt i natten eller på småtimmarna. Men det förstår ni att om husägaren hade vetat när tjuven kom, då hade han inte låtit någon bryta sig in i hans hus. Var beredda också ni, för Människosonen kommer när ni inte väntar det."

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Ibland talar Jesus på ett sätt som överraskar åhörarna. Är det här verkligen något som anknyter till åhörarnas erfarenhet? Stämde det med hur en husbonde betedde sig mot sina tjänare – egentligen slavar – på Jesu tid? Stämmer det med vad vi upplever om en chef och hans anställda?

Nej, knappast. Vilken husbonde blir så överväldigad av tacksamhet när han kommer sent hem efter en fest, att han klär om sig och går i köket för att göra mat åt sitt tjänstefolk och ber dem gå till bords, för att sedan passa upp dem?

Jesus talar om en annan sorts hushållning än vanlig världslig praxis. Han demonstrerar den gudomliga kärleken. Det gjorde han särskilt tydligt när han bröt mot alla konventioner och tvättade sina lärjungars fötter under den sista måltiden före sitt lidande.

Huvudsaken i berättelsen är ändå en annan än att han är ett föredöme i att visa sina tjänare stor kärlek. Poängen är den sista versen:

Var beredda också ni, för Människosonen kommer när ni inte väntar det.

Vi firar i dag söndagen före domsöndagen. Temat är: Vaka! Evangelietexten om de tio jungfrurna som väntade och väntade på brudgummens ankomst är den kända bilden av hur det ska vara tiden innan Jesus kommer tillbaka. Det drar ut på tiden. Väntan blir för lång. Sömnen tar överhand.

Samma bild finns också i vår text: det dröjer länge innan husets herre kommer hem från bröllopsfesten som han deltar i. Det drar ut över midnatt. I grekiskan beskrivs tiden som andra och tredje nattväkten. Den andra nattväkten är från nio till tolv på kvällen, och den tredje nattväkten är från 12 till 3, det som vi kallar småtimmarna. 

Det är väl inget ovanligt att man kommer hem den tiden från ett bröllop, men det som är ovanligt är att den som kommer hem då börjar duka upp till måltid och passa upp sitt tjänstefolk. Enligt Jesus gör han det för att de så troget har väntat på honom och inte somnat. De har varit beredda och vakat. 

Varför berättar Jesus det här? Vill han ge en föreskrift för hur trogna tjänare ska göra?

Det finns en djupare betydelse i det här än så. Jesus vill lära oss vänta och vaka, därför att han inte meddelar oss dag och stund när han återvänder.

När kommer Jesus?

Det är underligt att just frågan om tidpunkten för Jesu återkomst har blivit så intressant, trots att Jesus uttryckligen, och många gånger, säger att ingen ska veta den stunden i förväg. Också i det här sammanhanget säger han det. Han jämför sin återkomst med hur en tjuv bryter sig in i ett hus. Han meddelar inte i förväg. Om en tjuv inte kan överraska är det meningslöst att bryta sig in.

Det som vi först ska slå fast är att Jesus kommer tillbaka. 

Redan i Gamla testamentet finns det antydningar om det. I Dan 7:13 står det:

En som liknade en människoson kom med himlens skyar, och han närmade sig den Gamle och fördes fram inför honom.

Det här anknyter Jesus till när han förhörs av översteprästen Kaifas och denne avkräver en ed av Jesus om han är Messias, Guds Son (Matt 26:64):

”Du själv har sagt det. Men jag säger er: Härefter skall ni se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma på himlens moln.”

När Jesus lämnade sina lärjungar och for upp till himlen, kom två änglar och förklarade (Apg 1:11):

Galileer, varför står ni och ser mot himlen? Denne Jesus som togs upp från er till himlen, han ska komma tillbaka på samma sätt som ni såg honom stiga upp till himlen.

Trots det här finns det sådana som påstår att det här inte stämmer. Aposteln Petrus skriver i sitt andra brev (2 Petr 3:3–4):

Framför allt ska ni veta, att det i de sista dagarna kommer hånfulla människor som drivs av sina begär och som hånar er och frågar: ”Hur går det med löftet om hans återkomst? Sedan fäderna dog har ju allt fortsatt precis som det varit sedan skapelsens början.”

Det är lätt att förstå den här kritiken mot läran om Jesu återkomst. Han sade ju att han kommer snart, som i Upp 3:11:

Jag kommer snart. Håll fast vid det du har så att ingen tar din krona.

Det här är det andra vi ska tänka på. Jesus kommer snart. Vad betyder snart? Det kan ju betyda en timme, eller inom några dagar eller inom några år. Så skriver ju Paulus i 1 Tess 4:15:

Vi som lever och är kvar till Herrens ankomst.

Jesus hade inte uppenbarat för sin apostel hur länge det skulle dröja tills han kommer. När han levde i sin förnedrings tillstånd hade han ju avstått från den kunskapen också för sin egen del. Om han hade sagt, att det kommer att dröja länge till hade man kanske slagit sig till ro och somnat. 

Det tredje är att vi ska vara beredda att vänta länge. Det verkar ju tala emot att han kommer snart.

Jesus dröjde. Också Paulus och alla de som läste hans brev i Tessalonika somnade in i den sista vilan. Vi som lever i dag har svårt att förstå att snart skulle betyda 2000 år. Det är kanske inte så underligt att folk glömmer bort att Jesus ska komma tillbaka, helt plötsligt och oförutsett. Men vi varnas för att glömma bort det. Och just söndagen före domsöndagen har särskilt det här budskapet. Liknelsen om de tio jungfrurna vill lära oss att vi ska vara beredda att vänta länge, så att vi är rustade när han än kommer.

Var nyktra och vaka!

Ibland händer det att det ringer på dörren och en som vi sällan har träffat står utanför. Vi blir överraskade. Vi har kanske inte ställt hemmet i ordning för något besök och har inget att bjuda på.

Hur skulle det kännas om Jesus stod utanför vår dörr och ringde på? Skulle hans ankomst passa in i det vi håller på med? Är vi beredda att släppa in honom?

Tänk om Jesus skulle komma precis under en firmafest, då en del ligger redlöst berusade under bordet, medan andra ägnar sig åt otukt. Vilken förskräckelse är det inte att vakna upp och möta Herren då.

Just av den här anledningen uppmanas vi att vara nyktra och vaka, så att han inte kommer och överraskar oss. Hur kan vi vara beredda på att Jesus kommer, om vi dricker oss berusade?

Nu kanske du tänker: jag dricker mig aldrig full, så den varningen gäller inte mig. Men den här förmaningen avser främst en andlig nykterhet och ett andligt vakande. Att vaka betyder inte att vi aldrig får sova. Det är ju viktigt för att vi ska kunna sköta vår hälsa och vårt arbete att vi får tillräckligt med sömn. Det handlar om att inte somna in i likgiltighet, att låta djävulen förleda oss att komma bort från den saliga gemenskapen med Jesus. 

Det här sker ofta så att vi lockas av världens rikedomar och blir så betagna av det som finns i världen att vi glömmer att vi en dag ska ställas till svars. Så säger ju också Predikaren, att även om vi kan unna oss glädje här i livet, så ska vi alltid minnas att Gud ska ställa oss inför domen. Vetskapen om att den domen kan vara förestående vilken minut som helst ska göra att vi är beredda att när som helst träda fram inför domaren som vet allt, som ser in i våra hjärtan och känner våra innersta tankar.

Nykterheten i det andliga brukar också beskrivas som att ha ett sunt omdöme. När Paulus i 2 Tim 4 ger sin lärjunge Timoteus ett testamente inför sin bortgång, talar han om att det ska komma en tid när människor inte längre står ut med den sunda läran. I stället, säger han
(2 Tim 4:3–4), att de 

samlar åt sig mängder av lärare efter sina egna begär, så som det kliar i deras öron att få höra. De vägrar att lyssna till sanningen och vänder sig till myter.

I stället förmanas Timoteus att vara sund och förnuftig på alla sätt. Det här är väldigt intressant. Att vara förnuftig är ju något som ligger i tiden. Många tror ju att de är förnuftiga när de tar avstånd från tro och religion. De riktigt ”förnuftiga” tror att livet har uppstått av sig självt, och att alla de fantastiska varelser och levande funktioner som Gud har skapat är en produkt av en blind slump. Det är ju i själva verket rena dårskapen. En förnuftigt tänkande människa skulle ju inte säga att en dator har kommit till av en slump. Och de organismer som finns i de enklaste insekter, i fåglar och i människan är långt underbarare än vad någon människa har kunnat konstruera.

Så att vara förnuftig, det är att ge Gud äran. Att frukta Herren är början till kunskap, säger Ordspråksboken. Och de som säger att det inte finns någon Gud, de är dårar.

När vi förmanas att vara nyktra handlar det om att vi inte ska glömma Guds kärleksfulla handlande med oss. Framför allt ska vi inte glömma att han älskade oss så att han sände Jesus för att frälsa oss från våra synder, så att vi ska få möta honom med frimodighet när han kommer.

Det kan nämligen också gå på ett annat sätt. Jesus talar i Matt 24 om hur två män ska vara tillsammans ute på marken, när Människosonen kommer, och den ena ska tas med, men den andre ska lämnas kvar. 

Ordet som är översatt med ”lämnas kvar” kan också betyda att ”sändas bort”. Det är väldigt vanligt att man läser det här stället så att de troende plötsligt ska ryckas upp och bort från lidande och nöd här på jorden, medan de andra lämnas kvar till den stora vedermödan.  

Men här har vi en parallell till berättelsen om den yttersta domen när Jesus ska säga till dem som står på hans vänstra sida: ”Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar.” Han sänder bort dem som han inte känner, dem som har vänt sig bort från honom i livet på jorden. Och den stunden kan ingen mera vända om. Att vända om hör denna tid till. Då ska det inte gå att hänvisa till sina förmenta jordiska meriter. Delningen i får och getter har ägt rum när människorna kallas inför domaren.

Hur ska jag då kunna hållas vakande så att jag är på rätta sidan när han kommer för att döma?

Jo, den saken har Jesus och apostlarna berättat om mycket tydligt. I Joh 5:24 säger Jesus:

Jag säger er sanningen: Den som hör mitt ord och tror på honom som har sänt mig, han har evigt liv. Han drabbas inte av domen utan har gått över från döden till livet.

Den som hör och tror. Kära vän: du har också fått höra. Du har också fått bli döpt och därmed blivit klädd i Jesu rättfärdighets dräkt, som är den enda dräkt som duger att vara klädd i när du står inför domaren. Inte har du väl tagit av dig den dräkten? Det gör du om du föraktar honom och går bort från din Frälsare. Men om du lever hos honom och ser honom som ditt enda hopp inför domen, då ska du också vara helt övertygad om att du har allt som behövs den dagen. Du ska inte tänka att du måste göra något ännu, något mera som måste läggas till det som Jesus gjorde för dig när han lät sig plågas och dödas för din skull. 

När jag förberedde mig för den här predikan fick jag en hälsning från en broder som lider svårt under cancer. Jag vill citera en trosviss bekännelse ur hälsningen:

Jag hoppas att jag inte har någon ouppklarad synd eller oförrätt mot någon enda människa! Så har jag vetskapen om den fullbordade frälsningen som utgör mitt hopp inför evigheten. Nu vet varken jag eller någon människa hur lång tid jag har kvar här. Det vet Gud allena och det är bäst av allt. Om det är en tid kvar eller det är min sista natt lämnar jag min ande i Guds händer. Han kommer att ta emot mig i enlighet med löftet till dem som är bjudna till Lammets bröllopsmåltid Upp 19.

Så vill Gud att vi ska vara beredda, genom att vila tryggt i hans löften.

Salig är du om du vilar i Guds löften som är fullbordade genom Jesu död och uppståndelse, och lever i hans gemenskap!

Bön: 

Led mig så, o Herre Jesus,
att jag efter livets slut
lyckligt når ditt himmelrike
och hos dig får vila ut!

Amen.

Predikan i Biblion 16.11.2014.