Av Hans Ahlskog
(andakt hållen vid LBK:s sommarkonferens 2012)
Simul justus et peccator, på samma gång rättfärdig och syndare, är ett av de viktigaste uttrycken som vi har fått med oss från reformationen. Innan Luther förstod att det är så det kristna livet ter sig så kunde man ha satt ett annat uttryck över hans liv: nu syndare, snart rättfärdig, d.v.s. jag skall genom fastor, späkningar, botgärningar och böner bli rättfärdig. Jag skall bli bättre och bättre tills jag blir rättfärdig. Och hinner jag inte bli rättfärdig under jordelivet så får skärselden putsa bort det sista orena hos mig. Det är detta som Lina Sandell beskriver i en av sina sånger: Jag irrade länge än hit och än dit och sökte en väg till Guds himmel. De mera evangeliskt sinnade läsarna hade denna sak klar för sig: samtidigt rättfärdig och syndare! De kände till vad Petrus skriver i det tredje kapitlet av sitt första brev:
Så led också Kristus en gång för våra synder. Rättfärdig led han i orättfärdigas ställe, för att föra oss till Gud. (1 Petr 3:18)
Här är det en utomstående som griper in i syndarens rättfärdiggörelseprocess. Här kommer någon in och avslutar denna process med en gång. Och där står då syndaren med sina fastor och böner, med sin redliga bättring och sin ånger. Vad skall han nu med dem till? Om han redan av Kristus blev förd in i Guds gemenskap, då blir ju dessa gärningar värdelösa. Nej, inte alls. Det är först nu de har ett värde. Alla som vet något om husbygge vet att det inte är någon idé att bygga ett hus på dålig grund. Du kan bygga hur fint som helst, men är grunden dålig så kommer tjälen att fördärva ditt hus den första vintern. Men är grunden god, ja då lönar det sig att bygga. Är Kristus grunden, ja då kommer också dina goda gärningar att följa med dig in i himlen. Detta talar Paulus om i 1 Kor 3, men vi skall inte säga mer om det nu.
Istället skall vi göra en tidsresa genom Bibeln och se hur detta med att samtidigt vara rättfärdig och syndare har varit en verklighet för de forna heliga. Vi skall inte göra detta för att gotta oss i andras synder, de är ju våra bröder och systrar, utan vi skall göra detta för att lära oss en sak. För att vi skall lära oss att allt inte alltid är som det ser ut. När vi ser på varandra så ser vi mycket som inte håller provet. Det är synd och skröplighet alltigenom.
Men vi borde lära oss att se på varandra med Guds ögon. En syster kanske brister i kärlek, men tror hon på Kristus så har hon hans rättfärdighet. En broder kan brista i sitt tal. Kanske säger mycket onyttigt, med är han döpt så är han. Kommer jag till Gud med min broders synder så kanske han svarar: vad talar du om? Jag kan då inte komma ihåg något sådant. Eller släpar jag min syster inför domaren på grund av någon svaghet jag ser hos henne så kanske han säger: -nåväl, låt oss se efter vad vi hittar här. Sedan tar han fram sitt högheliga förstoringsglas för att granska den åtalades rättfärdighet - men finner ingen fläck eller skrynkla. Hur jag än pekar och visar så ser det rättfärdige domaren ingenting. - Ser du inte, här finns en fläck. Och titta här, en blodröd synd. - Nej, säger domaren, jag finner henne inte skyldig till något brott. -Vad är det fråga om, tänker jag kanske. Har Gud blivit blind? Har han helt tappat minnet?
Nej, Gud har inte tappat minnet. Men han kommer ihåg sitt förbund. Guds nya förbund består i detta: Jag skall i nåd förlåta dem deras missgärningar, och deras synder skall jag aldrig mer komma ihåg. (Hebr 8:12)
När vi nu gör denna resa så skall vi ta Guds glasögon med oss. Vi skall först landa i ett tält hos Noa, om vilket det heter att han var en rättfärdig man och fullkomlig bland sina samtida. Han vandrade med Gud. (1 Mos 6:9) Men nu ser vi Noa i en annan skepnad. Vi kan läsa i 1 Mos 9: Noa som var åkerbrukare var den förste som anlade en vingård. Men när han drack av vinet blev han berusad och låg blottad i sitt tält. Det var ju svinaktigt av Noa. Att berusa sig är synd. Javisst är det synd. Och det blir inte mindre synd av att också den rättfärdige Noa har fallit i fällan. Den som gör sig skyldig till fylleri skall inte ärva Guds rike, står det i Gal 5. Noa ligger risigt till, förstår vi. Skulle Bibeln sluta att tala om Noa här så skulle vi kunna dra slutsatsen: Noa var en rättfärdig man som vandrade med Herren, men han avföll. Han började i Anden, men slutade i köttet. Men Bibeln säger mer om Noa. I Hes. 14 pekar Gud ut tre rättfärdiga män i den bibliska historien, Noa, Daniel och Job. Drinkaren Noa är alltså med i tre - i - topp. Hans fylleri är glömt och förlåtet. Varför då kan vi undra? För att han annars hade levt så gudfruktigt? För att han var fullkomlig bland sin samtid? Låt oss sätta på oss Guds glasögon och slå upp Hebréerbrevet 11:7. Där kan vi läsa: Genom tron ärvde Noa den rättfärdighet som kommer av tro.
Nu skall vi lämna Noa och resa med Abraham till Egypten. Gud hade visar Abraham stor nåd och han hade ingått förbund med honom, utvalt honom bland alla människor på jorden till att bli förfader till sin egen Son efter hans mänskliga natur. Abraham kallas för trons fader eftersom han trodde på Guds löfte. Men var fanns hans gudstro när han kom till Egypten? Han ljög om att Sara var hans syster för att Farao inte skulle döda honom för att få henne. Sara var verkligen hans halvsyster (1 Mos 20:12), men hon var mer än så. Hon var hans hustru. Abraham var en lögnare. Och detta var inte enda gången detta inträffade. Han ljög också för Abimelek att Sara var hans syster och det höll på att sluta riktigt illa för den fromme Abimelek när Gud hotade att döda honom för att han tagit en annans hustru till sin egen i tron att hon var Abrahams syster. Abraham var en notorisk lögnare. Och detta gick i arv till hans son Isak som också ljög för Abimelek d.y. att Rebecka var hans syster. Hon var så vacker att Isak var rädd att filistéerna skulle döda honom för att få henne. Hade Isak inge tro på Guds beskydd över deras äktenskap?
Och går vi till nästa generation så hittar vi bedragaren Jakob som lurade till sig Esaus förstfödslorätt och ljög om sin identitet inför sin gamle far Isak.
Det är inga små synder det är fråga om för Bibeln säger att Gud hatar en lögnaktig tunga (Ords 6:17). Men vi vet också att dessa tre patriarker finns med bland de inbjudna till Lammets bröllop, enligt Jesu egna ord i Luk 13. (Luk 13:28). Där kommer också många publikaner och horor att sitta med och de skall jubla av glädje i evighet. Inte för att dessa var så fromma och hade gjort så många goda gärningar. Utan för att de trodde på Guds Son. Jesus vittnar om att Abraham jublade över att få se Jesu dag, d.v.s. hur han skulle bli människa och återlösa honom och hela människosläktet från synden, döden och djävulen. Abraham fick med trons ögon se in i detta och han blev glad. Och Jesus kan också inför judarna prisa Abrahams gärningar: Om ni vore Abrahams barn skulle ni göra Abrahams gärningar. Han har i åtanke alla de goda gärningarna som Abraham hade gjort i tron. Men det är inte längre tal om alla lögner och hans tvivel och trots. Allt detta är glömt.
Vi skall gå vidare till en annan patriark, kung David, om vilken Gud själv säger att han höll mina bud och följde mig av hela sitt hjärta så att han endast gjorde det som var rätt i mina ögon. (1 Kung 14:8)
-Jaså, tänker vi. Hur var det då med mordet på Uria, var det en Gudi behaglig gärning? Eller äktenskapbrottet med Batseba? Eller folkräkningen? Har du glömt all detta Gud, vill vi fråga.
-Mord, äktenskapsbrott, säger Gud. Jag vet inte vad du pratar om. När jag ser på min tjänare David ser jag bara idel rättfärdighet och lydnad. Fullkomlighet. Han gjorde endast det som var rätt i mina ögon.
Jag har många gånger fascinerats av Guds hållning vid Salomos födelse. David fick ju Salomo tillsammans med Batseba, som han alltså hade tagit till hustru genom att döda hennes man Uria. Batseba blev gravid och fick ett barn som dock Gud inte lät leva som straff för Davids synd. Men sedan fick de Salomo och det står att HERREN älskade honom. Var han inte längre arg på David? Man kunde ha förväntat sig att Gud skulle ha lagt käppar i julen för hela deras äktenskap eftersom David hade handlat så illa. Men det gör han inte utan han ger dem en son, Salomo, som han själv kallar för Jedidja, HERRENS älskade.
Vi kunde också nämna andra syndare som det nämns om i Bibeln: Petrus, förnekaren, Jakob och Johannes, som ibland var väldigt impulsiva och kallades för åskans söner, Maria Magdalena som hade sju onda andar, synderskan i fariséens hus, publikanen Sackeus, rövaren på korset, Paulus, som hade förföljt de kristna o.s.v. Guds barnskara är inget drömlag precis.
Och på samma sätt är det när vi ser på varandra. Vi är kantiga och svaga, saknar tålamod med varandra och talar illa om varandra. Vi har våra svagheter och skröpligheter. Någon är svag för världsliga egendomar, nästan girig, en annan är svag på det sexuella området, en annan går omkring och gnäller jämt och ständigt och blir aldrig nöjd med sin lott. Vi brister i kärlek och är tröga att gå ut med evangelium till våra grannar. Vi saknar lust att be och läsa Bibeln.
Och detta är ingenting att ta det lätt med. Det är synder vi talar om. Blodröda synder inför Guds allseende ögon. Vi skall inte heller frånsäga oss skyldigheten att gå och tillrättavisa varandra om vi ser att någon felar. Kärleken till varandra fordrar det. Paulus skriver till galaterna: Bröder, om ni kommer på någon med att begå en överträdelse, då skall ni som är andliga människor upprätta en sådan. Vi behöver alla allt som oftast tillrättavisning. Och vi skall inte bli stötta eller arga om någon kommer till oss och är bekymrade för hur vi lever eller vad vi bekänner som vår tro.
Vi har ingen ursäkt för att vi är sådana vi är. Vi är kallade till helighet, till att skilja oss från det världsliga väsendet. Vi skall inte försöka ursäkta oss utan vi skall stämma in med David i hans botpsalmer. Vi skall läsa hur han ber i den fjärde botpsalmen från Psaltaren 51, som han bad med anledning av sin synd med Batseba:
Gud var mig nådig, enligt din godhet,
utplåna mina överträdelser enligt din stora barmhärtighet.
Två mig ren från min missgärning,
rena mig från min synd.
Ty jag känner mina överträdelser och min synd är alltid inför mig.
Rena mig med isop, så att jag blir ren,
två mig så att jag blir vitare än snö.
Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och ge mig på nytt en frimodig ande.
Förkasta mig inte från ditt ansikte
och tag inte din helige Ande ifrån mig.
Tänk om vi alltid kunde ha detta sinnelag också vi. Att vi inte skulle börja försvara våra synder utan erkänna vår skuld och syndfullhet. Vi är på inget vis bättre än Noa, Abraham eller David. Det skall vi inte ens drömma om. Vi får, också vi, be med David: Utrannsaka mig, Gud och känn mitt hjärta, pröva mig och känn mina tankar. Se till om jag är stadd på en olycksväg och led mig på den eviga vägen.
Kära vänner, det finns en bekant sångvers som lyder:
Du ser på mig - du undrar: Kan det vara
ett barn till Gud, en Herrens Jesu brud?
Men ack, du ser ju än min resdräkt bara,
du ser ej än min sköna bröllopsskrud.
Vi ser som sagt varandras skröpligheter. Men vi ser inte det som Gud ser. Vi ser inte bröllopsskruden som våra syskon i tron är klädda i. Men Bibeln vill lära oss att se den med trons ögon. Paulus skriver till galaterna: Ni är alla Guds barn genom tron, ty ni alla som har blivit döpta till Kristus har blivit iklädda Kristus. (Gal 3:26) Johannes fick se den stora vitklädda skaran inför Guds tron med palmblad i händerna. De, som hade tvättat sina kläder i lammets blod. Här ser vi bröllopsskruden. Där stod alla de, som genom tron hade fått sina hjärtan renade av Gud, som Petrus uttrycker det inför apostlamötet i Jerusalem. Blodröda synder hade blivit snövita. Scharlakansröda synder har blivit som vit ull.
Detta beskrivs i en av de vackraste sångverser jag känner till:
Guds folk en gång i sida, vita kläder
med segerpalmer inför Lammet står;
Då Gud hos sig de trötta barnen gläder,
Från deras ögon torkar varje tår.
Ännu kan vi inte se på varandra som Gud ser på sina barn. Men den dagen kommer. Och detta är ingen liten händelse. Paulus säger i Romarbrevet 8 att skapelsen ivrigt väntar på att Guds barn skall uppenbaras, alltså när vår härlighet skall bli synlig. Vi får vara bordsgäster i Guds rike. Vi är barn i huset. Men detta är till ingen del vår förtjänst. Det är Jesus som skall ha äran för att du och jag en gång får stå skinande rena inför Guds och Lammets tron. Den är han som skall ha äran för att vi redan nu är rena och rättfärdiga inför Gud. Det är han som skall ha tack för att Gud Fader hör din aftonbön i kväll. Skulle det inte vara för Jesu död och pinas skull, så kunde du glömma att Gud skulle böja sitt öra för att lyssna på din bön. Men nu, när du är Guds eget barn, bärs din bön i en gyllene skål fram inför Gud tillsammans med alla de andra heligas böner.
Vi kan inte fatta detta mitt under syndens dagliga plåga. Visst aktar världen mig mycket ringa, sjunger vi i en sång. Och ändå har vi en mycket hög ställning här i världen. Paulus skriver att de heliga till och med skall döma världen. Vi har en mycket hög ställning här i världen. Vi är Skaparens egna barn. Vi tillhör den Allsmäktiges husfolk. Vi kan inte på långt när förstå hur stor Guds nåd är och vad Kristus har gjort för oss. Men en dag skall vi förstå. Och redan nu får vi hjälp med att förstå det när vi i Bibeln läser om dem som förut har vandrat här som syndare och rättfärdiga. I sig själva var de svaga och syndiga men iklädda Kristi rättfärdighet var de det finaste skapelsen hade att erbjuda, höga gäster på jorden. Världen förtjänade inte att hysa dem, säger Hebréerbrevet. De var det folk, vilkas synder Gud hade glömt. Jeremia skriver:
I de dagarna och på den tiden, säger HERREN, skall man söka efter Israels missgärning och den skall inte mer vara till, efter Juda synder och de skall inte mer finnas. Ty jag skall förlåta dem som jag låter leva kvar. (Jer 50:20)
Också vi får vara barn i Guds barnskara. Också vi får vara medlemmar i den sanna kyrka som är Lammets hustru. Också vi är trolovade med Kristus. Snart hörs klangen av bröllopsklockor då Jesus för hem bruden. Rosenius diktar:
När jag mig just tycker odräglig för Gud,
i famn han mig trycker som täckaste brud,
skönt smyckad och klädd i hans härlighets sken:
Ty en är för alla rättfärdig och ren.
Vi skall be:
Tack käre himmelske Fader att du sände sin Son för att friköpa oss. Hjälp oss, dina trötta barn i världen, att övervinna våra fiender och tag oss snart hem till ditt paradis där vi får lovsjunga dig och Lammet för evigt. Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar