4 november 2012

Livets vatten, livets träd och livets ljus


Av Ola Österbacka
Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!
Predikotexten är episteltexten för Alla helgons dag från Upp 22:1–5: 
Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall. Den går ut från Guds och Lammets tron. Mitt på stadens gata, på båda sidor om floden, står livets träd som bär frukt tolv gånger, varje månad bär det frukt, och trädets blad ger läkedom åt folken. Och ingen förbannelse skall finnas mer. Guds och Lammets tron skall stå i staden, och hans tjänare skall tjäna honom. De skall se hans ansikte, och hans namn skall stå skrivet på deras pannor. Någon natt skall inte finnas mer, och de behöver inte någon lampas sken eller solens ljus. Ty Herren Gud skall lysa över dem, och de skall regera som kungar i evigheternas evigheter.
Gud, låt ditt ord oss lysa så att vi i mörker ej må gå, men genom denna jämmerdal får vandra till din himmels sal. Amen.

Vår text är hämtad från beskrivningen av den nya staden Jerusalem, som aposteln Johannes vid den yttersta domen såg komma ner från himlen som en brud, som är smyckad för sin brudgum. Alla helgons dag, som var i går men som vi uppmärksammar i dagens gudstjänst, för ju våra blickar mot himlen, där Guds helgon firar triumfen över Satan och hans välde. Och samtidigt är vi inne på den yttersta tiden, som på ett särskilt sätt kommer i vårt synfält nu när vi närmar oss slutet av kyrkoåret.
De två sista kapitlen i Bibeln knyter an till Bibelns början, särskilt till det andra kapitlet i Första Moseboken. Då hade Gud skapat världen och alla levande varelser och placerat in människan för att vårda och bruka skapelsen. Då fanns ingen synd och ingen död. I Upp 21–22 beskrivs en värld med många liknande termer. Här finns inte heller någon död, för döden och helvetet har kastats i eldsjön.
I 1 Mos 3 kommer synden och döden in i bilden och ändrar tingens ordning på ett ödesdigert sätt. Motsvarigheten i slutet av Bibeln är Upp 20, som beskriver hur djävulen rasar mot Guds folk, och hur han slutligen tvingas kapitulera. Det hade Gud förutsagt redan på syndafallets dag, när han förbannade ormen och sa att kvinnans säd ska krossa hans huvud.
Allt det som finns mellan 1 Mos 3 och Upp 20 beskriver hur Gud och djävulen strider om människan, men hur Gud i allting behåller den yttersta makten. Centrum finns i evangeliernas berättelse om hur Guds Son dör på korset och uppstår i triumf.
Alltsammans kan ses som en enda väldig kiasm. Ordet kiasm kommer från den grekiska bokstaven chi som liknar ett X. Termen står för en spegelliknande text, där början och slutet är parallella, nästa avsnitt speglas i det nästsista avsnittet osv. Mittpunkten är det centrala, det ställe där allting vänder. Vi har i våra bibelstudier flera gånger lyft fram sådana kiasmer. De är ett uttryck för en storslagen litterär uppbyggnad, som återspeglar den gudomliga författarens vishet.
Den här maximala kiasmen visar också att Gud byggt upp hela Bibeln efter en enhetlig ritning, även om de enskilda böckerna har tillkommit under olika tider och av olika mänskliga författare. Men det är inte så underligt, för egentligen finns ju bara en författare: Den Helige Ande.
Vi ska nu granska vår text mot bakgrund av skapelseberättelsen i Första Moseboken.

Livets vatten
Och han visade mig en flod med livets vatten, klar som kristall. Den går ut från Guds och Lammets tron.
I 1 Mos 2:10–14 omtalas en flod som gick ut från Eden och som vattnade lustgården. Sedan delade den sig i fyra huvudgrenar: Pison, Gihon, Hiddekel och Eufrat. Hiddekel är känd som Tigris och finns ännu i dag i par med Eufrat i dagens Irak. Men de två andra är okända. Nu ska vi komma ihåg, att syndafloden fullständigt förändrade jordens yta, så att det är omöjligt att säga var Eden fanns före syndafloden.
Det var en märklig flod. Normalt börjar en flod med små bäckar, som rinner neråt och förenar sig till större åar och älvar. Men här är det först en flod som vattnar lustgården och sedan delar upp sig i fyra. Först hämtas välsignelsen från centrum och så går den ut till jordens länder.
En känd bild som finns både hos profeterna och i Uppenbarelseboken är ”världens fyra hörn”. De fyra floderna går alltså ut och vattnar hela jorden med livets vatten från paradiset. 
Efter syndafallet blir detta vatten förgiftat. Det här beskrivs speciellt i Upp 8:11, som beskriver den tredje basunen. Då föll en stor stjärna med namnet Malört ner över jorden, och en tredjedel av vattnen förvandlades till bitter malört, och många människor dog av vattnen, som hade blivit förgiftade. 
Synden drog död över oss människor. Det värsta slaget är den eviga döden, den eviga skilsmässan från Gud, som förorsakas av att syndagiftet får det andliga livet att slockna och till sist bli borta från Herrens ansikte.
När Jesus talar med den samaritiska kvinnan berättar han åt henne om sitt levande vatten (Joh 4:14):
Den som dricker av det vatten jag ger honom skall aldrig någonsin törsta. Det vatten jag ger skall i honom bli en källa, som flödar fram och ger evigt liv.
Och när Jesus undervisar i templet under lövhyddohögtiden ropar han (Joh 7:37–38):
Om någon törstar, så kom till mig och drick! Den som tror på mig, ur hans innersta skall strömmar av levande vatten flyta fram, som Skriften säger.
Aposteln Johannes förklarar att det här avser Anden, som skulle utgjutas på de troende. 
I Uppenbarelsebokens härliga skildring går floden med livets vatten ut från Guds och Lammets tron. Det är samma vatten som strömmade ut ur vår Frälsares sida när han hade dött. Det är samma vatten som Jesus talade om med den samaritiska kvinnan. Det är samma vatten som föder på nytt i dopet. 
Det är det vatten som tvättar oss rena från alla synder. Det är Jesu rättfärdighet, som han vann åt oss och alla människor genom sitt lidande och död. Det finns inget gift i det vattnet. I allmänhet är det så att lite gift i vattnet förstör drickbarheten, så att allt vatten måste förkastas. Men när det gäller Livets vatten är det så att en droppe av det renar allt. Vår synd är ett intet mot att få del i det som Jesus gjorde. Den som blir tvättad av honom är helt och hållet ren, som Jesus sa till Petrus (Joh 13:10):
Den som har badat, behöver sedan bara tvätta fötterna. Han är helt och hållet ren.
Detta livets vatten behöver vi ständigt, för synden smutsar ner oss hela tiden. Är vi en gång döpta behöver vi leva av Guds Ord varje dag. På den grunden ska vi i Jesu namn vara med i det himmelska paradiset och få njuta av floden med Livets vatten, där vi aldrig mer blir törstiga.

Livets träd
Mitt på stadens gata, på båda sidor om floden, står livets träd som bär frukt tolv gånger, varje månad bär det frukt, och trädets blad ger läkedom åt folken.
Också i Edens lustgård fanns livets träd. Tillsammans med kunskapens träd på gott och ont stod stod det mitt i lustgården. Det omtalas lite mystiskt. Det är likväl en viktig orsak till att Adam och Eva efter syndafallet fördrivs från lustgården (1 Mos 3:22):
HERREN Gud sade: ”Se, människan har blivit som en av oss med kunskap om gott och ont. Hon får nu inte räcka ut handen och även ta av livets träd och så äta och leva för evigt.”
På grund av synden stängdes människorna ut från livets träd. Det är först i himlen som vi åter ska få äta av det. Och den frukt som livets träd ger är härlig. Symboliskt beskrivs den med en ny skörd varje månad, något som aldrig förekommer här på jorden. Och i himlen finns ingen sjukdom längre, det sköter livets träd om.
Men för att vi ska få äta av livets träd tillsammans med Gud och hans änglar måste han sända sin Son för att lida döden på förbannelsens trä. I Galaterbrevet citerar Paulus från 5 Mos 21, där Mose skriver (v22–23):
Om det på någon vilar en synd som förtjänar döden och man avrättar honom och hänger upp honom på trä, så skall den döda kroppen inte lämnas kvar på träet över natten. Du skall begrava den samma dag, ty en Guds förbannelse är den som har blivit upphängd.
Det här gällde uttryckligen brottslingar som hade blivit avrättade och vilkas kroppar sedan hängdes upp som en varning. Men romarna gick ännu längre och hängde upp levande brottslingar. Och Jesus blev räknad bland brottslingar, trots att han inte hade gjort någon synd. Det var dina och mina synder han bar i sin kropp, och han måste bli utsatt för den allra värsta tortyr, den värsta förbannelse som någonsin funnits bland människor. Han måste förbannas på förbannelsens trä, men du och jag har blivit välsignade och får skörda frukten av livets träd.
Johannes ser att trädets blad ger läkedom åt folken. Vi kan tänka på Jesajas ord (53:5):
Genom hans sår är vi helade.

Livets ljus
Någon natt skall inte finnas mer, och de behöver inte någon lampas sken eller solens ljus. Ty Herren Gud skall lysa över dem.
Också det här knyts ihop med Bibelns allra första början. Det första Gud sade när han skapade var: ”Varde ljus!
En och annan har funderat hur växterna kunde växa på skapelsens tredje dag, då Gud skapade solen, månen och de andra himlakropparna först på den fjärde dagen. Men det fanns ju ljus! Gud var själv källan till ljuset. Hur det rent fysiskt fungerade vet vi inte, fast det finns olika tankar om det. Evolutionisterna säger förstås att solen fanns långt innan någon växt kom till, men det beror på att de inte räknar med Gud.
Efter den sista dagen finns inte heller någon sol eller måne så som vi ser dem i dag. Hela den skapelse som nu är ska ju gå under, också himlakropparna, som Petrus beskriver i sitt andra brev. Ändå klarar Gud av att lysa upp tillvaron. Om han ska klara det i himlen så klarade han nog det också under de första skapelsedagarna.
Ljuset är en nödvändig källa för allt liv. Den här årstiden har växtlivet utomhus slocknat, åtminstone det allra mesta. De flesta växter behöver både ljus och värme för att leva. Och båda är en bristvara under vår kalla och mörka vinter. Men när ljuset börjar återvända, då spirar också livet på nytt. 
Så är det också i andlig mening. Det andliga ljuset är Jesus själv, som kommer till oss i sitt Ord. Om vi försummar Ordet dör också livet. Där det andliga livet har dött måste ett uppvaknande ske, om inte den andliga döden ska bli bekräftad inför den yttersta domen till ett fruktansvärt ord av Jesus: ”Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är tillredd åt djävulen och hans änglar.” 
Därför måste Guds Ord predikas, för att döda ska höra och bli levande. Vi är nämligen till vår natur döda i våra synder. Ingen av oss kan väcka sig själv till liv, ingen kan bestämma sig för att börja leva igen, lika lite som en växt som har vissnat ner under snötäcket kan resa sig och växa upp av egen kraft. Den måste väckas till liv av ljuset och värmen från solen.
Att du och jag fått höra Guds Ord, får delta i församlingens gemenskap kring Ordet och sakramenten och har Ordet med oss i våra hem, det är en gåva från Gud, som har sänt livets ljus genom Jesus.

Tjänsten och garantin
Vi avslutar med att påminna om mitten av vår text:
Hans tjänare skall tjäna honom. 
Det återför oss till temat för den söndag vi egentligen firar i dag: Din medtjänare och broder. Du har fått dricka av Livets vatten, du har fått äta av frukten av Livets träd och du har blivit född på nytt av Livets ljus för att du ska tjäna din medtjänare och broder. Du ska inte leva för dig själv. Det kan hända att din bror eller medvandrare är död, i andlig mening, och är på väg mot att höra de gruvliga orden, att tvingas gå bort till evigt straff. Men det är ju så onödigt! För Jesus har hängts på förbannelsens trä också för honom!
Det är din och min uppgift att komma med livets vatten också till honom. Vi är satta till ljus och salt för att föra människorna till Jesus. 
Och i den tjänsten behöver vi inte ängslas, fast djävul och värld rasar mot oss. Vi får hålla oss fast vid löftet:
De skall se hans ansikte, och hans namn skall stå skrivet på deras pannor.
I Upp 7 berättas om hur Gud ger en befallning att hans tjänare ska tecknas med sigill. Det är den kompletta skaran av dem han har utvalt: 144.000, ett symboliskt tal för de 12 stammarna i GT och de 12 apostlarna i NT, multiplicerat med det fullkomliga talet 10 i tredje potens. Alla som Gud har tecknat med korsets tecken och i sitt råd beslutat bevara ska vara med, vilket Johannes sedan bevittnar när han beskriver den oräkneliga vita skaran inför Guds tron. Den skaran som har Lammets tecken på sina pannor ska se Guds ansikte. Vilken framtid!
Måtte vi alla vara med där och få möta Herren med jubel och tillsammans delta i den himmelska kören med alla heliga som gått före oss. Om den nåden ber vi, genom Jesus Kristus. Amen.
Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.

Predikan i Biblion 4.11.2012.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar