Skiljemuren är nedbruten

Av Ola Österbacka

O Jesus Krist, din kraft mig giv,
ditt ljus åt mig förläna.
All mörkrets makt i mig fördriv,
att dig jag rätt kan tjäna.
Mig i din kärlek inneslut,
att i din död min synd dör ut
och jag i dig får leva.

Predikotexten i dag på femte söndagen i fastan är episteltexten från Ef 2:12–16:

Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte. Ni levde utan hopp och utan Gud i världen. Men nu har ni, som är i Kristus Jesus och som en gång var långt borta, kommit nära genom Kristi blod. Ty han är vår frid, han som gjorde de två till ett och rev ner skiljemuren. Detta skedde när han i sitt kött tog bort fiendskapen, lagen med dess bud och stadgar, för att av de båda i sig skapa en enda ny människa och så skapa frid. Så skulle han i en enda kropp försona de båda med Gud genom korset, sedan han där hade dödat fiendskapen. 

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Vi firar i dag lidandets söndag, eller med en äldre term passionssöndagen. Nu kommer vi in i djupfastan som pågår i två veckor och kulminerar på långfredagen. I dag uppenbaras sanningen om att Gud vill uppsöka och frälsa alla människor, han offrar sig för världen. Därmed tillspetsas fiendskapen mellan Jesus och hans judiska motståndare, för de bevakade noggrant sin status som Guds utvalda folk och föraktade hedningarna.

Ett exempel på hur hedningarna behandlades i det gamla förbundet har vi i dagens text. Det fanns en skiljemur i templet i Jerusalem. Hedningarna gavs tillträde till den yttre förgården. Muren var ganska låg, ungefär 1,5 m. Därifrån ledde en trappa upp till det egentliga tempelområdet, dit bara judarna hade tillträde. Vid trappans fot fanns en inskrift på en marmorplatta, där det stod att det är förbjudet med hot om dödsstraff för en hedning att gå in. Texten var på grekiska och latin. Man har påträffat den grekiska plattan och texten kan fritt översättas ungefär:

Ingen av en annan nationalitet får gå in innanför skiljemuren och inhägnaden omkring templet, och vem än som påträffas har bara sig själv att skylla att påföljden blir döden.

För judarna var det största möjliga överträdelse att begå detta brott. Därför är det anmärkningsvärt att det var just här som Paulus attackerades när han vistades i templet för att demonstrera sin lojalitet mot den judiska lagen efter att han kommit tillbaka från den tredje missionsresan (Apg 21). Man menade nämligen att han hade fört in Trofimus, en hednakristen, innanför skiljemuren in i templet, fastän det inte fanns belägg för det.

Vår text har ett viktigt begreppspar frid – fiendskap. I Gamla testamentet var friden till för judarna, medan fiendskapen gällde hedningarna. Nu kommer Paulus med ett revolutionerande budskap: friden gäller alla, och fiendskapen är dödad. 

Då Paulus skrev det här till efesierna fanns skiljemuren med dess inskrift kvar i templet rent fysiskt, fastän han skrev att den redan var nedriven. Mindre än 10 år senare fanns den inte längre. Då hade romarna förstört templet och marmorplattan med dödsdomen fördes bort. Det var en annan som hade gått in under dödsdomen. Skiljemuren var nedriven på ett andligt sätt, och nu skulle den inte längre skilja människor åt.

En gång utan Kristus

Ni var på den tiden utan Kristus, utestängda från medborgarskapet i Israel och hade ingen del i förbunden med deras löfte.

Paulus riktar de här orden till hednakristna i Efesus. Men de kan lika väl riktas till oss alla. När vi går till början av kapitlet ser vi en parallell:

Också er har Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. Tidigare levde ni i dem på den här världens vis och följde härskaren över luftens välde, den ande som nu är verksam i olydnadens söner. Bland dem var vi alla en gång, när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra.

”Ni som var döda” – bland dem var vi alla en gång”. Paulus undandrar sig inte från att själv ställa sig in under kategorin vredens barn. Ändå var han jude, hade berömmelse inför Gud, hörde till folket som hade frid med Gud genom sin härkomst. Men vi vet, från Filipperbrevet, att han räknade som förlust allt det som han tidigare hade räknat som vinst. Att han var israelit, av Benjamins stam, att han hade varit fanatisk i sitt utövande av judendomen, det har inget värde för honom jämfört med det som han har fått i Jesus. Ändå har det gett honom en massa lidanden, tortyr, fängelse, dödshot. 

Till den här gruppen, vredens barn, hörde också vi av naturen. Det beror inte på att vi är av hednisk börd och därmed inte judar, Abrahams köttsliga barn, utan det beror på att vi är barn till djävulen i andlig mening. Vi var verkligen utestängda från all gemenskap med Gud, eftersom vår natur ända från avlelsen varit fientlig mot Gud. Rom 8:6–7:

Köttets sinne är död ... Köttets sinne är fiendskap mot Gud.

Men hur kunde då judarna vara Guds vänner, för var inte också de fiender till Gud genom sin arvsynd? Bekänner inte också David att han är född med synd? Är inte alla människor lika onda i sin natur?

I Gamla testamentet fanns en viktig sak som skilde judarna från hedningarna: judarna hade förordningarna som Gud hade gett dem för att de skulle bevaras som hans folk, trots sin synd. De hade offren. Och de offren skulle frambäras i tabernaklet, senare templet, på det ställe dit inga hedningar hade tillträde. Genom offren fick de rening från sin synd, de försäkrades vara Guds vänner. Den särställningen gällde fram till det att Jesus hade framburit sig själv som ett evigt offer på Golgata. 

Men många judar var okunniga om det. Eller egentligen, de ville inte veta det. De ville fortsätta i sin gamla religionsutövning i templet och trodde att de hade kvar sina särrättigheter tack vare den. De menade alltså att de fortfarande var Guds vänner och hade hans frid, medan hedningarna var Guds fiender.

Många gånger sände Gud profeter till sitt folk som förklarade för dem att det inte spelar någon roll hur de utövar sin tempeltjänst och fullgör de yttre reningarna, om deras hjärtan var långt ifrån honom. Genom sin obotfärdighet och hårdhet var de under Guds vrede, trots all yttre gudaktighet, trots att de hade templet och Guds heliga stad.

Jesus bröt ner skiljemuren

Det nya och radikala som Paulus undervisar om i vår text är att det inte längre finns någon skiljemur! Det nya uttrycks: ”Men nu!” Det som förändrar allt är att Jesus har burit fram ett offer som betyder mycket mer än alla de offer som frambars i templet. Han offrade sig själv. Så här säger Hebreerbrevet (9:11–12):

Men nu har Kristus kommit som överstepräst för det goda som vi äger. Genom det större och fullkomligare tabernakel som inte är gjort med händer, det vill säga som inte tillhör den här skapelsen, gick han en gång för alla in i det allra heligaste, inte med bockars och kalvars blod utan med sitt eget blod, och vann en evig återlösning.

Det är det här som Paulus avser med att vi har kommit nära genom hans blod. Vi behöver inte längre stå utanför muren och stanna upp vid en skylt som varnar oss för dödsstraff om vi går längre. Uttrycket att ”komma nära” är ett specialuttryck i Bibeln som gäller prästernas rättigheter att gå in i själva templet. Det var bara prästerna som fick komma nära Gud. Men nu har vi, som tidigare var utestängda, fått komma nära. Vi får komma ända fram, ända in i det allra heligaste. Dit fick ju inte heller de vanliga prästerna gå, utan bara översteprästerna och bara en gång om året. 

Se, nu är det öppet för vilka som helst
att in i det helgaste gå,
ty blodet har runnit och världen är frälst.
O syndare, akta därpå!
(SH 167)

Vi ska säga något om ett par ord som kanske inte verkar så viktiga om vi inte går djupare in på dem:

Detta skedde när han i sitt kött tog bort fiendskapen.

”I sitt kött” anknyter till att Jesus blev en sann människa och levde i förnedring. Nya testamentet talar nämligen ofta om köttets dagar just som ett uttryck för att Jesus avstod från sin gudomlighet när han blev människa, även om aldrig upphörde att vara sann Gud. Men han avstod frivilligt från att utnyttja sina gudomliga egenskaper. 

Han kunde ha gjort som djävulen föreslog: han kunde ha förvandlat stenar till bröd för att inte behöva vara hungrig. Han kunde ha lytt de romerska soldaterna och stigit ner från korset, i stället för att lida den fruktansvärda skammen och smärtan ända till döden. Han måste bli människa, och han måste lära lydnad genom sitt lidande, som Hebreerbrevet uttrycker det, för att kunna återställa friden med Gud. Han levde som en vanlig människa, men han gjorde det annorlunda än alla vi andra: han levde utan synd.

Fastän han inte hade gjort någon synd måste han ändå dö som en förbrytare. Han blev nämligen gjord till en förbrytare. Han bar världens alla synder. Det var som med syndabocken på den stora försoningsdagen: när översteprästen lade sin hand på den och bekände folkets synder över den blev den gjord till synd. Synden flyttades över på bocken. Så blev också Jesus gjord till synd, all världens synd lades på honom. Det kändes verkligen i hans kött när han torterades och hängdes på korset. Guds heliga vrede träffade honom i stället för att träffa oss, som egentligen borde ha tagit emot vreden och straffet för synderna. Jes 53:4:

Våra smärtor tog han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, slagen av Gud och pinad.

Därmed blev Jesus vår ställföreträdare: han tog vår synd och han gav oss sin rättfärdighet. Då han led straffet för vår synd behövdes inget straff mera. Guds vrede över synden var stillad och i stället kunde Gud genom sin Son se ut över en värld där synden inte mera kunde anklaga. När vi nu förklarades fria från vår synd så har han inte heller något hat mot oss. Vi är inte längre fiender! 

Frid och försoning

Vår text förklarar, att det här gäller alla människor. Varenda en, som tidigare var utestängd från medborgarskapet i Israel, har nu fått komma nära. Och det gäller också judarna, de som tror på Jesus. För de judar som inte levde det rätta troslivet med Gud var inte heller verkliga judar. Det är bara de judar som tror som är sanna judar. Och de hedningar som tror är nu precis lika mycket sanna judar, dvs. de har frid med Gud. 

Den här friden gäller också den inbördes gemenskapen. Nu är det inte längre fiendskap mellan hedningar och judar. De judar som tror på Jesus tar emot alla hedningar som tror på Jesus som kära bröder och systrar. Båda parter är försonade med Gud och därmed med varandra. Fiendskapen är borta.

Det här ser vi tydligt genom Apostlagärningarnas berättelser. När hedningarna blivit välkomnade i den kristna gemenskapen hälsas de av de judekristna med stor glädje. När Paulus återvände till Jerusalem från den tredje missionsresan och berättade hur stora ting Gud hade gjort, blev alla glada och prisade Gud.

När de judekristna i Jerusalem led nöd gjorde man insamlingar i Grekland och Makedonien och förde de insamlade medlen till Jerusalem. Där gladdes man åt hur Guds nåd hade verkat bland hedningarna. 

Så vill Gud att vi ska ta emot varandra och leva i frid och försoning. Jesus gav oss ett nytt bud: att vi ska älska varandra, så som han har älskat oss. Låt ingenting komma emellan kristna bröder och systrar! Så snart något dyker upp som ger misshälligheter ska det tas upp och utrotas, genom att vi tillsammans går till det kors där skiljemuren bröts ner, bekänner våra synder för varandra och förlåter varandra. Där vid korset, där Gud dödade fiendskapen, vill vi förlåta varandra, så som han har förlåtit oss.

Att vi inte uppnår frid med världen är en annan sak. Det har vi inte fått något löfte om. Den som vill vara världens vän blir ovän med Jesus och hans lärjungar. Därför blir det också förföljelse och missaktning från dem som inte har sett den frid som övergår allt förstånd. Men den fiendskapen är lätt att bära när vi har Guds vänskap och frid. Amen.

Predikan i Biblion 6.4.2014.