I världen, men icke av världen

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!

Fjärde söndagen efter påsk har temat I världen men icke av världen. Predikotexten är Joh 17:11–17:

Jag är inte längre kvar i världen, men de är kvar i världen när jag går till dig. Helige Fader, bevara i ditt namn dem som du har gett mig, för att de skall vara ett, liksom vi är ett. Medan jag var hos dem, bevarade jag i ditt namn dem som du har gett mig. Jag vakade över dem, och ingen av dem gick förlorad, ingen utom fördärvets man, för att Skriften skulle uppfyllas. Nu går jag till dig, och detta säger jag medan jag är i världen, för att deras hjärtan skall vara fyllda av min glädje. Jag har gett dem ditt ord, och världen har hatat dem, eftersom de inte är av världen, liksom inte heller jag är av världen. Jag ber inte att du skall ta dem ut ur världen utan att du skall bevara dem för det onda. De är inte av världen, liksom inte heller jag är av världen. Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning.

Så här mellan påsk och pingst är texterna till stor del hämtade från Jesu avskedstal, som han höll för sina lärjungar efter den sista måltiden och precis innan hans lidande började. Det är bara Johannes som återger det, och det upptar flera kapitel. Slutet av talet, kapitel 17, brukar kallas Jesu översteprästerliga förbön. Vår text är en del av den bönen, och den är nästan direkt en fortsättning av predikotexten förra söndagen.

Jesus talar på ett lite mystiskt sätt som om han redan hade lämnat sina lärjungar. Centrala ord är ”inte av världen”. Detta ger oss det första ämnet för dagens predikan: hur skiljer sig kristna från andra, de som är ”av världen”?

Det andra vi ska säga något om är hur Gud bevarar de sina i världen. I sin förbön uttrycker Jesus sin stora kärlek och omsorg om de sina.

Vad betyder det att inte vara ”av världen”?

Allra först kunde vi fråga, om man ser på en människa att hon är kristen. Klär hon sig annorlunda än andra, har hon en lyckligare utstrålning, arbetar hon annorlunda?

Det kan vara skäl att ställa samma fråga om oss själva. Syns det på något sätt att jag är ett Kristusbrev till världen, som Paulus skriver i 2 Kor 3:3:

Det är uppenbart att ni är ett Kristusbrev som är ombesörjt av oss och skrivet inte med bläck utan med den levande Gudens Ande, inte på tavlor av sten utan på tavlor av kött, på människohjärtan.

Hur är det här uppenbart? Paulus menar tydligen att en kristens hela väsen, allt det som en kristen är, utgör en avspegling av Kristus som världen kan läsa. Man har uttryckt det så, att en kristen är världens Bibel. Vad står det i den Bibeln?

Det finns ett intressant anonymt brev från andra århundradet efter Kristus, brevet till Diognetos, som jag ska citera från för att visa hur man såg på de kristna i fornkyrkan. Citatet beskriver mycket bra vårt tema: I världen, men inte av världen.

Kristna skiljer sig inte till land eller språk eller seder från andra människor. De bor inte i egna städer, de talar inte något särskilt språk och lever inte något besynnerligt liv. … De bor i sina egna hemländer men som gäster, de deltar i allt som medborgare men uthärdar allt som främlingar. Varje främmande land är ett hemland för dem, och varje hemland ett främmande land. De gifter sig likt alla andra och föder barn, men de sätter inte ut sin avkomma. De delar allt vid bordet men inte i sängen. De bor i köttet men lever inte efter köttet, de vistas på jorden men är medborgare i himlen. De lyder de lagar som stiftats och överträffar lagarna i sina liv. De älskar alla och blir förföljda av alla, de är oförstådda och blir fördömda, de blir dödade men får nytt liv. De är fattiga men gör många rika, de saknar allt men har allt i överflöd. De blir vanärade men förhärligas mitt i vanäran, de blir förtalade men får upprättelse. De blir smädade och välsignar, de blir skymfade och visar respekt. När de gör det goda blir de straffade som onda, när de blir straffade gläds de som om de fick nytt liv. De bekämpas som främlingar av judarna och blir förföljda av grekerna, och de som hatar dem kan inte förklara orsaken till fientligheten.

Har de kristna i dag månne samma vittnesbörd om sig? Kan man säga så här om dig och mig?

Ja, vi bor också bland andra och talar samma språk. Men resten då? Det som sägs om giftermål är nog annorlunda i dag. Kanske det sägs om dagens kristna, att de inte aktar äktenskapet högre än andra, för de flyttar samman innan de gifter sig på samma sätt som världens barn. Kanske sägs det om kristna, att de tar livet av sina ofödda, precis som andra. Kanske sägs det om oss att vi jagar efter denna världens rikedom och strejkar för bättre villkor precis som andra. Kanske sägs det om oss att vi deltar i mobbning och förtalar andra, precis som andra. Kanske sägs det om oss, att vi inte vill öppna våra dörrar för dem som behöver hjälp. Kanske talar man ändå gott om oss, och vi blir inte förföljda och bekämpade som på den tiden.

Ibland har man misstolkat uttrycket ”inte av världen” så att man funnit det bäst att skilja sig från världens gemenskap. Man har gått i kloster för att kunna tjäna Gud på ett bättre sätt. Man har tänkt att det är lättare att bevaras from om man inte lever bland alla världens frestelser.

Så här försökte ju också Martin Luther. I samband med en hård åska blev han så rädd att han lovade Gud att gå i kloster, i stället för att utbilda sig till jurist som hans far ville. Där sökte han frid med Gud. Men han fann ingen frid. Han försökte på alla möjliga sätt uppfylla den rättfärdighet som han trodde att Gud krävde av honom. Men ju mer han späkte sig, desto olyckligare blev han, för han kunde inte komma ifrån sin fördärvade natur som inte ville det som Gud ville.

Så småningom kom han underfund med att det han sysslade med var en självvald gudstjänst. Han kom underfund med att den rätta gudstjänsten var att ge Gud äran, att inte räkna med sina egna fromhetsövningar utan se på den förtjänst som Jesus Kristus hade vunnit åt honom och alla människor genom sitt heliga liv och sitt oskyldiga lidande och sin död. När han såg, att Gud hade förlåtit honom alla hans synder av nåd för Kristi skull fick han frid.

Då kunde han med ett nytt sinne undervisa om hur vår rätta tjänst inför Gud ser ut. Den består i att vi gör den kallelse där Gud har ställt oss. Den utövas i de vardagsuppgifter som vi alla har fått: i skola, i arbetslivet, i familjen, och den kännetecknas av att vi frågar Herren till råds hur vi ska leva där, hur vi rätt ska verka i vår kallelse.

Därför gick han till Guds tio bud och gjorde en förträfflig förklaring till dem, så att varje kristen skulle förstå vad Gud vill med våra liv.

Men han förklarade också att det inte är genom att utföra allt vad buden föreskriver som vi blir saliga, eller får frid med Gud. Vi kan aldrig uppfylla vartenda bud i egen kraft. Det är på grund av köttets svaghet. Därför är det enda som håller att visa på Jesu Kristi rättfärdighet, som han har vunnit för oss, i vårt ställe. 

Och det är också han som har blivit vår helgelse. Helgelse betyder att avskiljas, att tas ut ur världen för att leva för Gud. Vi kan inte bli heliga genom att uppfylla alla bud, eftersom ingen människa kan leva fullkomligt. Jesus har gjort det, och vi får tillräkna oss hans helighet. Men sedan han har kommit och gjort oss till Guds barn i dopet, då vill han också ge oss kraft att leva rätt. Det är då som Diognetosbrevets framställning om de kristna blir en verklighet. Det är som med Josef i Potifars hus, när han frestades till synd, att vi måste säga när frestelsen kommer över oss: ”Hur skulle jag kunna göra så mycket ont och synda mot Herren?”

En sådan inställning kommer att leda till ett annorlunda liv än det som världen lever. Men vi lever inte för att vi ska få beröm och uppskattning. I stället leder det ofta till att man misstror oss, man bekämpar oss och förföljer oss, fast det hos oss sker på ett annat sätt än i det antikristliga romarriket.

Gud bevarar de sina

I dagens text finns två gånger en bön att vår Far ska bevara oss. Där talar Jesus också om hur han bevarar sina lärjungar. Det är ett trösterikt ord. Det är inte så, att Gud har gjort början till vår frälsning, och sedan får vi göra resten, så att det att vi ska bli bevarade hos honom är något som beror av vår egen kraft.

Nej, också här gäller ordet i psalmen: Vår egen kraft är här för svag. Vi ska direkt slå fast, att vår egen kraft inte räcker till. Det som vi duger till att bli dömda av Gud för vår synd. 

Men vi är inte utlämnade till en ovisshet, inte heller till dom. Vi får gå med en anförare som har all makt och som också ska använda denna makt för att föra alla hans egna till seger. Han är vår Frälsare, som tagit bort alla våra synder.

Hur kan vi segra? När vi ser oss omkring, också i den lilla skaran av kristna, då ser vi så ofta hur världen tar överhand. Många som varit troget med i Guds rike är inte längre med. Det måste också aposteln Paulus uppleva med sina vänner. Han skriver i sitt sista brev, Andra Timoteusbrevet, hur Demas har övergett honom av kärlek till den här världen.

Ja, vi har ju ett exempel också i Jesu lärjungaskara. En av dem som han själv kallade att vara med honom förrådde honom och slutade sitt liv i en stor tragedi, trots att han vistades med Jesus i flera år och hörde hans undervisning, och trots att han hörde till dem som Jesus gav sitt liv för, för att han skulle bli välsignad i evighet.

Inför sådant blir vi förskräckta: hur kan Gud tillåta det? Hur kunde Jesus tillåta att Judas avföll? Han sa ju ändå, att han vakade över dem, och ingen av dem gick förlorad. Nej, inte riktigt så. ”Ingen utom fördärvets man, för att Skriften skulle uppfyllas.” Det ingick i Guds förutsägelser genom sina profeter att en av de män, som var med Jesus, skulle förråda honom, och allt måste uppfyllas. Om honom säger Jesus (Matt 26:24):

Ve den människa genom vilken Människosonen blir förrådd. Det hade varit bättre för honom att han inte hade blivit född.

Hur ska jag då veta, om det är Guds vilja att jag ska bli en av dem som går förlorade, eller om jag ska bli frälst från vredesdomen på den yttersta dagen? Vi talade grundligare om Guds utkorelse förra söndagen, så vi ska bara kort sammanfatta.

När vi börjar ställa sådana frågor, måste vi vända blicken från oss själva och i stället se på vad Gud säger i sitt ord. Vår text avslutas med orden: ”Helga dem i sanningen, ditt ord är sanning.” Det enda rätta sättet att få klarhet i hur vi ska komma igenom och bli bevarade är att söka svaret i Guds ord.

Och där får vi klara svar. Vi kan läsa i 1 Tim 2:4:

Gud, vår Frälsare, vill att alla människor skall bli frälsta och komma till insikt om sanningen.

Det står utom allt tvivel att Gud inte vill att någon enda ska gå förlorad. Jesus säger (Joh 6:39–40):

Och detta är hans vilja som har sänt mig att jag inte skall förlora någon enda av alla dem som han har gett mig, utan att jag skall låta dem uppstå på den yttersta dagen. Ty detta är min Faders vilja, att var och en som ser Sonen och tror på honom skall ha evigt liv, och jag skall låta honom uppstå på den yttersta dagen.

Två gånger upprepar Jesus vad Faderns vilja är, en gång negativt och en gång positivt: det negativa är att ingen ska gå förlorad, och det positiva är att var och en som ser Sonen och tror på honom ska ha evigt liv. Kan det sägas tydligare?

Om du är anfäktad av frågan om du ska få vara med i den skara som inbjuds av Jesus att ta emot det rike som tillrett åt oss från världens begynnelse, då ska du tänka på de här orden: ”var och en”. Det är samma ord som finns i ”lilla Bibeln”: var och en som tror på honom ska inte förgås, utan ha evigt liv. Du är med bland dem som Jesus dött för, som har fått synderna förlåtna.

Gå inte till dig själv. Där ser du ingen förhoppning. Där kan du inte få visshet. Vissheten finns i att Gud har lovat i sitt ord, och han sviker inte sina löften. Genom sitt ord har han makt att bevara. Men han gör det genom sitt Ord och sakrament. Därför är det så viktigt att vi håller oss nära honom, och inte söker på olika ställen där falska röster hotar. 

Det finns många faror, och djävulen är skicklig. Därför är det gott att veta att Jesus ber att vi ska bli bevarade från det onda, och att han ber att vi ska få del av den fullkomliga glädjen. Den får vi bitvis av här i tiden. Han vill fylla våra hjärtan med glädje redan nu. Men när han kommer ska den bli fullkomlig. Gud give, att vi alla är med och får del av den glädjen. Amen.

Lovad vare du Gud, och välsignad i evighet, som med ditt ord tröstar, lär, förmanar och varnar oss. Låt din Helige Ande stadfästa Ordet i våra hjärtan, så att vi inte blir glömska hörare, utan dagligen växer till i tro, hopp, kärlek och tålamod intill änden, och blir saliga genom Jesus Kristus, vår Herre.

Predikan i Biblion 18.5.2014.