Av Ola Österbacka
Temat för tredje söndagen efter påsk är Guds folks hemlängtan. Predikotext: Joh 17:6–8.
Jag har uppenbarat ditt namn för de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig. De var dina, och du gav dem åt mig, och de har hållit fast vid ditt ord. Nu har de förstått att allt vad du har gett mig kommer från dig. Ty de ord som du har gett mig har jag gett dem, och de har tagit emot dem och har verkligen förstått att jag har utgått från dig, och de tror att du har sänt mig.
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.
Johannes berättar (Joh 3:27) om hur Johannes Döparen ser på sin uppgift, ungefär med samma ord som Jesus använder i vår text:
Ingen människa kan ta emot något utan att det ges henne från himlen.
Johannes Döparen kallade sig ”brudgummens vän”. Han såg att det var nödvändigt att han själv skulle träda tillbaka sedan han haft äran och glädjen att föra bruden fram till brudgummen vid bröllopet. I det här finns en liknelse: Jesus är brudgummen, församlingen hans brud. De människor som Jesus talar om, ”de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig”, det är hans brud. Bruden är hans kyrka, hans församling.
Vi ska låta dagens predikan få temat ”Jesu utvalda brud”.
Vem är brudgummen?
Jesus ger en viktig undervisning om sig själv i vår text. Han har uppenbarat Guds namn. Han är själv Gud, han bär detta namn: Jahve, JAG ÄR. Det skulle han manifestera inom kort, när han mötte den fientliga hopen i Getsemane (Joh 18:5ff). Då han uttalade sitt namn föll alla till marken. Så stark var hans makt, även om han sedan frivilligt lät sig tas till fånga.
Jesu brud känner brudgummen. De har nämligen tagit emot hans ord, de har av hans ord lärt sig att Jesus är Gud av evighet, att han är den Messias som Gud hade lovat sända. Och de har hållit fast vid hans ord. Det ska vi återkomma till i slutet av predikan.
Kristi kyrka har tagit emot Guds ord: de ”har verkligen förstått att jag har utgått från dig”. Det här har inte alla förstått som sagt sig vara kristna. Det är i själva verket en mycket omstridd lära. Den nicaenska trosbekännelsen utsäger klart och tydligt vad man kom fram till efter hårda lärostrider i fornkyrkan:
Jag tror … på en enda Herre, Jesus Kristus, Guds enfödde Son, född av Fadern före all tid, Gud av Gud, ljus av ljus, sann Gud av sann Gud, född och icke skapad, av samma väsen som Fadern …
Här understryks att Jesus, Guds Son, är född av Fadern före all tid. Han är inte skapad. Den som tar emot Guds ord tar också emot den sanningen och håller fast vid den.
Men måste man då faktiskt förstå allt det här? Nej, inte så att man måste förstå det för att få vara ett Guds barn. Man behöver förstå att Jesus är den enda vägen till frälsning, och att han har öppnat vägen till himlen. Men det är något annat om man förkastar det.
Det understryks ännu tydligare i den Athanasianska trosbekännelsen, som uttryckligen avfattades mot arianerna. Arius var en villolärare som lärde att Jesus var lägre än Fadern. Han hade en uppfattning som i dag framförs av Jehovas Vittnen, men den finns tyvärr också ganska starkt med i den teologiska undervisningen i våra universitet. Det brukar nämligen framföras, att Jesus blev erkänd som Guds son när han döptes i Jordan. Då skulle han ha adopterats till Guds son. Före det hade han då varit en vanlig människa, menar man.
Men det här är en farlig lära. Den tar ifrån Jesus hans gudomliga ära. Läran att Jesus har utgått från Fadern och är till före all tid är Jesu egen lära och den kan vi inte pruta på.
Gud har utvalt bruden
Sedan ska vi fästa uppmärksamhet vid bruden och börjar med de mystiska orden
de människor som du har tagit ut ur världen och gett mig.
På vilket sätt kan man säga att Gud har tagit ut sin kyrka ur världen? Vi är ju kvar i världen. Jesus säger också att vi är i världen – även om vi inte ska vara av världen.
Det här beskrivs med ett begrepp som i Bibeln är mycket viktigt, ja helt centralt: helig.
När Israels barn var samlade vid Sinai berg sa HERREN till dem (2 Mos 19:2):
Ni skall vara heliga, ty jag, HERREN, er Gud, är helig.
Det samma citerar Petrus (1 Petr 1:16):
Det står skrivet: Ni skall vara heliga, ty jag är helig.
Ordet helig betyder avskild. Gud hade kallat och avskilt ett folk åt sig. Efter Noa utvalde Gud Sem, och hans son Arpaksad, hans son Sela, hans son Eber (därifrån ordet hebré kommer), hans son Peleg, hans son Reu, hans son Serug, hans son Nahor, hans son Tera, som blev far till Abraham. Och sedan utvalde Gud Abrahams son Isak, dennes son Jakob, av hans 12 söner utvaldes Juda, osv.
Det här handlandet kallas utkorelse. Det är något unikt hos Gud, som äger allt och alla i hela världen. Israels folk utvaldes genom Guds suveräna beslut. Han frågade ingen annan när han valde Jakob framom Esau. Han frågade inte vem som var den dugligaste i människors ögon, vem som var bäst meriterad. Han frågade inte ens efter vad som var passande enligt den tidens sed, för då borde Esau ha varit det givna valet. På samma sätt borde Ismael ha gått före Isak.
Men Gud handlade genom människor. För att skaffa en son åt Isak bestämde sig Abraham för att sända sin tjänare till hans förra hemland för att söka en brud bland sina släktingar. Gud ledde tjänaren till Rebecka, som följde med tillbaka och blev en okänd mans brud. För Gud var han inte okänd, och Rebecka litade på Guds utkorelse.
Det här har en tillämpning också för hur Gud kallar lärjungar i dag. Han har tagit ut en del människor ur världen och gett dem åt Jesus. De är nu hans brud.
Hur det här går till vet vi inte. Det hör till Guds fördolda väsen, som vi inte har rätt att tränga in i. Men vi som tror på Jesus vet, att orsaken till att vi gör det står att finna helt i Guds val av evighet.
Martin Luther har förklarat det här väldigt enkelt och bra i tredje trosartikeln:
Jag tror att jag inte av mitt eget förnuft eller av min egen kraft kan tro på eller komma till min Herre Jesus Kristus, utan den Helige Ande har kallat mig genom evangelium, upplyst mig med sina gåvor, helgat och bevarat mig i den rätta tron.
Att tro på och komma till vår Herre Jesus Kristus är livets viktigaste angelägenhet. Utan honom finns inget hopp, ingen framtid, utan bara en evighet skild från honom, i ett evigt mörker och lidande. Men när den Helige Ande kallar oss, då ger han också tron, och alla de underbara gåvor som hör till tron. Och han sköter också om oss genom Andens verk så att vi bevaras i den rätta tron.
För det här använder han sitt Ord och sina sakrament. ”De har hållit fast vid ditt ord.”
Det finns en annan möjlighet också, en stor risk: att inte hålla fast vid Guds ord. Då går det illa. Det är som att följa med ett sällskap genom en farlig skog, där det hotar faror på alla håll. Vår beskyddare, Jesus, säger till oss att vi ska hålla oss nära honom. Men om vi då börjar intressera oss för sådant som ligger vid sidan av vägen och drar oss undan från sällskapet, då blir det farligt. När man ser på naturfilmer om vilda djur får man ofta exempel på det: när ett bytesdjur hamnar för sig själv och blir ensamt, då faller det offer för rovdjuret.
Att man då går under och kommer bort beror inte på att inte Gud skulle ha makt att bevara. Men han bevarar genom sitt Ord. Det är genom att hålla sig till det och vara nära Jesus varje dag som vi har trygghet, när vi är uthålliga i bön och bibelläsning, och i att vara med när kristna vänner samlas för att höra Guds ord.
Vi behöver alltså tänka saken från två sidor:
Den ena sidan är det att vi ska vara väldigt noga med att inte komma bort från Jesus. Vi ska akta oss för att överge våra egna sammankomster, som Hebreerbrevet varnar för. Det här är den sidan som pekar på oss själva och vårt ansvar. Det är lagens område.
Den andra sidan är att Jesus har gett oss fullständiga garantier för att vi ska komma hem till honom oskadda, när vi håller oss till honom. Vi får ha en fullkomlig visshet om att vi ska bli frikända på domens dag och få höra till den grupp som han kallar till den eviga härligheten. Hur kan vi vara så vissa? Jo, för att Gud inte sviker sina löften. Han är den fullkomligt trofaste, den som alltid håller ord, hans ord är sanning.
Det här är den sidan som pekar på vad Gud är och gör för oss. Det är evangeliets område.
Det är därför som det är så viktigt att inte ha blickarna fästa vid vad vi förmår och kan, utan ser på Jesus och hur han har älskat oss in i döden. Det är han som ska bevara om vi ska bli bevarade. Men för att vi inte ska ta för lätt på det och bli självsäkra på ett farligt sätt vill han också att vi tänker på vårt eget ansvar att hålla oss intill honom. Det är det sista vi ska säga i dag:
Bruden ska vara trogen
Dagens tema, Guds folks hemlängtan, anknyter till väntan på det himmelska bröllopet. Liknelsen om de tio jungfrurna i Matt 25 ger oss en uppfordran att vänta, och vänta länge. Under väntetiden ska vi bereda oss och vara beredda. ”De har hållit fast vid ditt ord.”
Den tid när unga förlovade väntar på att gifta sig kan kännas väldigt lång. Om tiden också i verkligheten blir lång kan det bli för svårt att vänta. Det har vi exempel på från en del av gamla s.k. skillingtryck, där man besjunger olyckliga förlovade som tvingas vara länge från varandra, i krig eller på långa resor, och där flickan under tiden har övergett sitt löfte att vara trogen och gift sig med en annan. Det är inte bra att den tiden blir för lång. Ett exempel på raka motsatsen är när Rebecka blev Isaks hustru. När hon fördes till sin brudgum blev det genast giftermål.
I vår tid har vi också en annan komplikation som gör den här tiden svår. Det är att det har blivit så vanligt att man flyttar ihop och bor tillsammans innan man gifter sig. Det är något som Bibeln inte tillåter. Den ger oss klara ord om att vi ska bevara äkta säng obesmittad, alltså att det sexuella samlivet hör till äktenskapet och inte ska tas ut i förskott.
Det är inte lätt heller för oss kristna att vänta och vänta länge på att Jesus ska komma tillbaka, så att vi får förenas med honom i det himmelska bröllopet. Många gånger undrar vi varför han dröjer. Ändå har han sagt att han kommer snart.
När Jesus berättar liknelsen om de tio jungfrurna ligger betoningen just på att vi ska vara beredda på att vänta länge. De som hade olja i sina lampor och också reservolja med sig, de var beredda på en lång väntan. När brudgummen kom kunde de snabbt rusta sig, fastän de hade somnat av trötthet.
I dag är det en stor frestelse för oss att glömma bort vår brudgum, för vi har det så bra här på jorden att vi inte tycker att vi behöver något bättre. Helt annat var det förr, och helt annat är det i stora delar av världen där de kristna lider svårt under förföljelse och mobbning. I sådana situationer förstår man mycket bättre än vi vad det är att längta efter himlen.
Därför är det viktigt för oss att lära oss att det som vi äger och har bara är ett lån av Gud. Han ger oss så mycket gott av sin godhet, och ändå finns det bästa kvar. Men djävulen försöker göra allt han kan för att få oss att glömma himlen. Och han vill få oss förakta det ord som Jesus har gett oss, så att vi ska glömma honom.
Kära vänner, låt oss inte glömma att varna för att komma bort och för evigt bli fördömda, utan den glädje som Jesus har berett åt de sina. Men låt oss framför allt inte glömma att sjunga om himlen, och tala om himlen med våra barn och med varandra! Båda sidorna behövs. Och låt oss vara noga med att påminna varandra om att alltid vara nära Jesus, och se på honom, fast sorger och bedrövelser i världen tornar upp sig.
Bön: Kom och lär mig, sköt mig, bär mig,
käre Herre, dag från dag!
All min längtan, håg och trängtan mer och mer blott till dig drag,
tills du hämtar hem din brud, o, min Herre och min Gud! (SH 498:5)
käre Herre, dag från dag!
All min längtan, håg och trängtan mer och mer blott till dig drag,
tills du hämtar hem din brud, o, min Herre och min Gud! (SH 498:5)
Amen.
Predikan i Lepplax bykyrka 11.5.2014.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar