Förlåtelsens budskap

Föredrag i S:t Johannes församling.

Lepplax bykyrka, 5 okt 2013.

Av Øyvind Edvardsen

Förlåt oss våra skulder

I femte bönen i Herrens bön ber vi Gud förlåta oss våra skulder, vi ber: «Och förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss.» Det var denne bön Jesus lärde sina egna lärjungar att be. Han sa själv att deras ord skulle vara få, de skulle inte babbla på som hedningarna. Jesus lärde sina lärjungar en mycket enkel och konkret bön som också är den bön vi ber i vårt dagliga andaktsliv och i gudstjänsten. I mycket korta satser sammanfattade Jesus vad vi som kristna skall be om. Han sammanfattade i Herrens bön, Fader vår, allt som behöver att bes om och för här på jorden.

Martin Luther har kommit med en förklaring till Herrens bön i sin lilla katekes, och i förklaringen till femte bönen skriver Martin Luther:

«I denna bön ber vi att vår himmelske Fader inte ska se på våra synder eller för deras skull vägra att höra våra böner. Vi är inte värda att få något som vi ber om, och vi kan inte förtjäna det, men vi ber att han ska ge oss alltsammans av nåd. Ty vi syndar varje dag på många sätt och förtjänar inget annat än straff. Därför vill också vi av hjärtat förlåta och gärna göra gott mot dem som syndar mot oss.»

I sin förklaring visar Luther oss vad denna bön kort innebär. För det första ber vi Gud om att han inte skall tillräkna oss våra synder. Det hela börjar med ett erkännande av synd från vår sida. Vi känner våra synder och ber Gud att han inte tillräknar oss dem. Vi ber också att Gud inte stänger sina öron för vår bön på grund av våra synder. Därför han har all anledning att göra det. Vi har syndat mot Honom och hans bud.

Han behöver inte alls lyssna på oss. Men han vill lyssna på oss. Enbart på grund av sin egen godhet och nåd lyssnar han på våra böner om förlåtelse. Vi vet att vi är ovärdiga, men ber ändå om att han skall ge oss allt av nåd. Vi erkänner att vi syndar varje dag och förtjänar inget annat än straff. I den femte bönen erkänner vi vår synd och ber om förlåtelse för alla våra synder.

Den femte bönen säger också något om vår inställning till de som syndar mot oss. Det är viktigt att förstå att vår förlåtelse och vilja till att förlåta andras synder mot oss inte beror på den andra människans ånger. Det kan vara svårt att förstå, men så är det. Din förlåtelse hänger helt och hållet ihop med att Gud har förlåtit dig. Eftersom Gud har förlåtit dig alla dina synder förlåter också du dem som har syndat mot dig.

Din motivation till att förlåta andra kommer av att Gud har förlåtit dig. Den kommer inte av att den som har syndat mot dig har bett om förlåtelse eller vist ånger eller botfärdighet eller frukter av botfärdighet. Vi har kanske lätt för att tänka så om förlåtelsen, att det beror på om syndaren visar sig botfärdig eller inte. Men Jesus lär oss annorlunda. Vår förlåtelse kommer av att vi själva är förlåtna av bara nåd, helt oförtjänt. Nåden är nyckeln till att förstå Guds förlåtelse som han också vill att vi skall ge andra. Vi kan inte ställa upp några krav för att förlåta andra eftersom Gud inte har ställt sådana krav till oss. Vi förlåter därför att Gud har förlåtit oss. Därför ber vi: «Förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld till oss.»

Vår motivation till att förlåta andra kommer av att Gud har förlåtit oss alla våra synder i Jesus Kristus. Därifrån kommer vår motivation. Om en syndare vägrar ångra sin synd och be om förlåtelse för det som han har gjort har Gud givit oss makten att binda denne i hans synd. En obotfärdig syndare som inte ångrar sig säger ifrån sig Guds förlåtelse i Kristus. Han säger nej tack till det Gud har att ge. En sådan syndare har Gud befallt oss att inte förlåta, utan honom måste vi binda i hans synder med det mål att han kommer till insikt om sin egen synd. Jesus säger: «Om ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni binder någon i hans synder så är han bunden» (Joh 20:23). Vi kommer att behandla ämnet nyckelmakten och bikten utförligare i nästa föredrag.

Förlåtelse förutsätter lagen

När människor vill ha förlåtelse så betyder det att de har drabbats av lagen. Därför börjar en undervisning om förlåtelsen med en undervisning om lagen. Lagen står i motsats till evangeliet. Det kommer före evangeliet och har som syfte att leda människor till evangeliet. Guds lag uttrycker hur Gud vill att vi ska leva enligt hans vilja. När vi misslyckas och bryter mot hans lag så straffar Gud oss. Lagen kräver fullkomlighet av oss. Det gäller både i våra tankar, i våra ord och i våra gärningar.

Lagen kräver inget mindre än 100 % perfektion av oss människor: «Ni skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig» (3 Mos 19:2). Lagen kräver att vi är perfekta, heliga, både i vår natur och i det sätt vi handlar. Om vi felar att leva upp till Guds standard så kommer domen över oss omedelbart: «Under förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet i lagens bok och gör därefter» (Gal 3:10).

Lagen är nyttig för människan i denna syndiga värld. Lagen hindrar kaos och gör så att det finns ordning i samhället. Regler och lagar skapad av människor finns för att leda syndiga människor på ett ordentlig sätt. Gud ger oss jordiska välsignelser när vi håller lagen, och han straffar oss när vi bryter mot den samma lagen: «Ty jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led, när man hatar mig, men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig och håller mina bud» (2 Mos 20:5-6).

Guds lag är bra för detta livet. Det ger ordning i samhället och i våra liv. Dess huvudfunktion är dock att avslöja människans synd: «Vad skall vi då säga? Att lagen är synd? Nej, visst inte! Men det var först genom lagen jag lärde känna synden. Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär. Men synden grep tillfället och väckte genom budordet alla slags begär i mig. Ty utan lagen är synden död» (Rom 7:7-8).

Men vi tycker egentligen inte om att tala om synden, gör vi väl? När synden visar sig i våra liv så kan det kännas mer bekvämt att ge den namn som erfarenhet, att lära, att växa. Livet är ju i princip som en inlärningsprocess, eller hur? Men syndar vi kanske också medan vi växer i livserfarenhet och lärdom? Om livet inte var något annat än att växa i erfarenhet och att lära från sina misstag, fast med inget tal om synden, vem hade då behövd förlåtelse?

Utan synd behövs ingen förlåtelse. Lagen är därför helt nödvändig för att avslöja vad synd verkligen är och visa oss resultaten av synden. Gud ber oss att älska honom över allt annat. Vi måste erkänna att det gör vi ofta inte. Resultaten av att inte älska Gud och och av att synda på något annat sätt är döden: «Den som syndar, han skall dö» (Esek 18:4).

Konsekvensen av vår synd mot Gud är döden. Och döden är inte tidsbegränsad, utan den är evig. Gud skapade oss för sig själv och har givit oss vår nådatid här på jorden. När den tiden är över låter han oss dö. På grund av synden kommer han att låta oss dö. På den sista dagen kommer han att uttala sin dom över människans synd: «Gå bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd åt djävulen och hans änglar» (Matt 25:41). Vid den här tiden har lagen utfört vad den skulle. Den har dömd oss till helvetet.

Vi kan anta att de människor som söker förlåtelse för sina synder har just denna lagen skrikande i sina hjärtan. Hos dem har också lagen gjort sitt. Den har krossat deras hjärtan och visat dem deras synd. Lagen har visat oss vår synd. Som troende Guds barn så söker också vi förlåtelsen därför att lagen har uppenbarat vår synd. Den har uppenbarat vår svaghet och våra brister. Vi kan gå ut ifrån att alla som sitter i kyrkbänken på söndagar redan har lagen som anklagar dem. Då har lagen gjort sitt, den har förberedd vägen för evangeliet.

Förlåtelse kommer genom evangeliet

Medan Guds lag dömer oss alla till helvetet, så förklarar evangeliet från den samme Gud oss alla rättfärdiga! Evangeliet talar till det tungade hjärtat i människan och ger honom vad han varken förväntar eller förtjänar. Jesus säger till honom: «Kom till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall jag ge er vila» (Matt 11:28). Gud erbjuder en fri gåva, utan skyldigheter från vår sida.

Paulus skriver: «Ty av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma sig» (Ef 2:8-9). Guds gåva till oss er inte något som endast varar en liten stund eller endast så länge vi lever här på jorden. Guds kärlek till oss är evig, som Jeremia skriver: «Med evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbli över dig» (Jer 31:3).

Gud ger det längtande och förskräckta hjärtat i de troende vad de behöver, men som de inte förtjänar. Gud ger oss vad vi inte förtjänar. I evangeliet ger Gud oss syndernas förlåtelse. Denna förlåtelse kommer inte med några krav på oss att vi måste ge något tillbaka. Gud förlåter oss fritt och villkorslöst. Och han gör det om och om igen. Gud ger oss förlåtelsen genom orden som Jesus själv talar i Bibeln och han ger det genom pastorer och lärare när de förkunnar Guds förlåtelse. Han gör det när en troende förlåter en annan.

Guds förlåtelse är en grundläggande ingrediens i en kristens dagliga liv. Martin Luther talar om den dagliga omvändelsen. Här är förlåtelsen viktig. När man som kristen kämpar med synden behöver man dagligen Guds förlåtelse för att kunna fortsätta livet. Och denna förlåtelse äger vi i Jesus. Han skänker oss denna gåva. Förlåtelsen för våra synder. Vi är alla ovärdiga denna gåvan. Det finns ingen som förtjänar Guds förlåtelse mer än andra. Ingen av oss förtjänar det, vi får det vi inte kan begära. Vi får det fritt och för intet.

På grund av Kristus och hans offer för oss på korset får vi förlåtelse från alla våra synder: «Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem» (Rom 3:23-24). Kristus har inte glömd någon av oss. Alla människor är räknad med i betalningen och alla deras synder är utstrukna. Kristus har gjort en full och komplett betalning för oss med sin egen kropp och blod: «Jesu, hans Sons, blod renar oss från all synd» (1 Joh 1:7).

I evangeliet ger Gud frälsning till alla syndare. Det fungerar helt annorlunda från lagen som endast erbjuder frälsning åt dem som håller lagen. Vi känner ingen annan än Jesus Kristus som har uppfylld hela lagen. Det finns ingen annan än honom som har gjort det. Men det behövs heller ingen annan. Det var tillräckligt att Kristus höll lagen. Han gjorde det för oss så att vi blir frälst och förlåten genom evangeliet.

Förlåtelse genom Lammets blod

Hur vet vi att förlåtelsen vi får av Gud är fullständig och tillräcklig? Var ligger vår säkerhet om förlåtelsen och därmed också frälsningen? Beror vår visshet och säkerhet om frälsning på de ord som kommer ur vår mun, eller beror de på dem ord som Gud talar till oss i sitt Ord? Paulus skriver till korinterna om Kristi försoning: «Ty Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har anförtrott åt oss försoningens ord» (2 Kor 5:19).

Vem var det som försonade vem med vem? Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han försonar inte, utan han försonade! Försoningen är avklarad. Tidsformen här är avgörande. Det finns ingen fortsatt försoning för våra synder. Utan den har Gud gjort i Kristus en gång för alla. Våra synder är redan förlåtna. Gud har anförtrott oss är att sprida dessa ord om försoningen i Kristus, därför att det är endast i Kristus som försoningen finns.

Paulus fortsätter: «Den som inte visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud» (2 Kor 5:21). Jesus var utan synd. Gud gjorde honom till synd i vårt ställe. Gud tillräknar inte oss våra överträdelser för Kristi skuld. I Kristus står vi rättfärdiga inför Gud. Förlåtelsen och frälsningen får vi i Kristus allena. Den beror inte på oss.

Vi måste inte uttala förlåtelsen eller höra förlåtelsen uttalat av andra för att ha visshet om frälsningen. Vi är redan förlåtna i Kristus. Gud HAR försonat HELA världen med sig själv i Kristus. Därför får vi stå rättfärdiga inför Gud. Det är ett fullbordat faktum och det inkluderar hela världen, dvs alla människor till alla tider. På grund av Kristi lidande, död och uppståndelse står vi rättfärdiga inför honom. På grund av Kristus har vi säkerhet om vår förlåtelse och vår frälsning.

Jesaja skriver att Jesus var som ett lamm som fördes bort för att slaktas då han gick i döden för våra synder, han skriver: «Han blev plågad, fastän han ödmjukade sig och inte öppnade sin mun, lik ett lamm som förs bort att slaktas, och lik ett får som är tyst inför dem som klipper det – ja, han öppnade inte sin mun» (Jes 53:7). Han skriver i verserna före att all vår synd blev lagd på detta lam:

«Men det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor, dem lade han på sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och pinad. Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom, för att vi skulle få frid, och genom hans sår blir vi helade. Vi gick alla vilse som får, var och en av oss ville vandra sin egen väg, men Herren lät allas vår missgärning drabba honom» (Jes 53:4-6).

Herren lade alla våra synder på sin egen son Jesus Kristus. Han var lammet som tog bort världens synd och skuld med sitt eget blod. Då Jesus kom till döparen Johannes vid Jordanfloden sade Johannes om Jesus: «Se Guds lamm, som tar bort världens synd» (Joh 1:29). Jesus började här sin offentliga verksamhet. Det var en del av hans ställföreträdande liv för oss. I sitt liv höll han lagen fullkomligt för oss. Han tog bort världens synd med sitt fullkomliga liv och med sin död på korset.

I Uppenbarelseboken läser vi om Lammet som har segrat och sitter vid Herrens tron i himmeln: «Lammet, som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen» (Upp 5:12). Lammet som BLEV slaktat. Slaktningen är alltså fullbordat. Blodet är utgjutit för våra synders skuld. Det är färdigt. Lammet är slaktat. Och nu sitter han på Herrens tron i himmeln som segrare för att ta emot tacksägelse och ära:

«Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet, ja, allt som finns i dem hörde jag säga: 'Honom som sitter på tronen, honom och Lammet, tillhör tacksägelsen och priset, äran och makten i evigheternas evigheter'» (Upp 5:13).

Vi utgjuter inte Lammets blod genom att uttala förlåtelsens ord från våra läppar. Lammets blod utgöts en gång förr alla för 2000 år sedan på ett kors på Golgata. Vissheten och säkerheten om att vi är förlåtna har vi i detta fullbordade faktum att Kristus har dött för våra synders skuld. Våra synder är redan borttagna. Vi får förlåtelse genom Lammets blod, ja, vi får förlåtelsen på grund av det som Lammets blod har gjort för oss. Därför får vi förlåtelsen. Därför äger vi den här och nu. På grund av Lammets blod.

Förlåtelse ger frihet och leder till ett heligt liv

Förlåtelsen som Gud ger oss på grund Kristi offer för oss säkrar inte bara evigheten i himmeln för oss. Den gör oss också fria i den här välden. Förlåtelse från synd frigör oss från syndens slaveri. Som Guds barn är vi fri ifrån lagen. Vi är fri ifrån den lagen som dömer oss till helvetet. Vi är också fri ifrån den lagen som styrde israeliternas liv i GT i den minsta detalj. Förlåtelse sätter oss fri. Vi är fri ifrån lagen. Och denna frihet är mycket dyrbar för oss som är friköpt i Kristi blod. Det är också ett stort glädjebudskap till dem som fortfarande är bundna i sina egna mänskliga lagar och som plågas av sitt eget samvete.

Vi är fria eftersom vi har blivit omvända av Gud själv genom hans Ord och fått förlåtelsen som Jesus vunnit för oss på korset. Vi är inte vad vi en gång var, vi är nu en ny skapelse: «Alltså, om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi, se, det nya har kommit» (2 Kor 5:17). Vi är alltså en ny skapelse. I Kristus blir vi också heliga, vi helgas i Honom:

«Klä er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod» (Kol 3:12). Vi är Guds älskade barn, arvingar till det eviga livet: «Men är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli förhärligade med honom» (Rom 8:17)

Som vi förstår så är vi fria medborgare i Guds rike. Vi är fri ifrån lagens som dömer oss: «Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror» (Rom 10:4). Denna frihet har givits oss genom evangeliet. Vi är rättfärdiga på grund av Kristus: «Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem» (Rom 3:23-24).

Denna frihet ger vi inte ifrån oss så lätt. När människor försöker att lägga en börda på oss med människoskapta lagar så kan vi stå emot med orden från Paulus: «Till denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt er inte på nytt tvingas in under slavoket» (Gal 5:1).

Friheten vi har genom Kristus och kunskapen om att vi är förlåtna för Kristi skuld allena bör leda oss till att förlåta varandra. Vi vet att vi förtjänar inget av det som Gud har givit oss. Allt vi har tillhör Honom. Våra liv tillhör Honom. Han har skapat oss för sig själv. Därför kommer vi i våra liv tillsammans med andra syndare förlåta dem och bära över med dem såsom Gud har gjort med oss. Vi vill förlåta dem som står i skuld till oss om och om igen eftersom vi vet att Kristus har förlåtit oss. Amen.

Seger på grund av Lammets blod

Av Øyvind Edvardsen

Predikan över Upp 12:7-12. Mikaelidagen. 29 sep 2013 – Lepplax.

En strid uppstod i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han var inte stark nog, och det fanns inte längre någon plats för dem i himlen. Och den store draken, den gamle ormen, som kallas Djävul och Satan, han som bedrar hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga:

«Nu har frälsningen
och makten och riket
blivit vår Guds
och väldet hans Smordes.
Ty våra bröders åklagare
har blivit nerkastad,
han som dag och natt
anklagade dem inför vår Gud. 

De övervann honom genom Lammets blod
och genom sitt vittnesbörds ord.
De älskade inte sitt liv så högt
att de drog sig undan döden. 

Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem!
Men ve dig, du jord och du hav,
ty djävulen har kommit ner till er i stor vrede,
eftersom han vet att hans tid är kort.» 

En åklagare är en människa som anklagar brottslingen för hans brott mot överhetens lag. I en rättegång stiger åklagaren fram för domaren för att visa upp bevisen för alla brott som den åklagade har begått. Det är inte åklagaren som har fått den åklagade att begå brotten. Han ska endast nu i efterhand bevisa för domaren att brott har begåtts och att den som sitter åklagad är den skyldige.

Ibland är bevisen överväldigande så att det är mycket lätt för domaren att döma. I andra fall är bevisen mycket dåliga och bristfälliga, ibland så dåliga att den åklagade frias och slipper straff. Åklagaren når ibland fram med sina bevis, ibland inte. Ibland kommer domaren fram till att det inte är bevisat att den som sitter som åklagad har begått något brott och han sätts fri. I en rättegång är bevisen mycket viktiga. Kan inte skuld bevisas så frias man från skuld och straff och får gå fri.

Alla människor här på jorden har en åklagare som sitter framför domaren för att få oss dömda för våra brott mot lagen. Åklagaren kallas Satan och domaren är Gud Fader allsmäktig i himmeln. Skillnaden från en världslig åklagare och Satan är att Satan också bidrar till våra synder. Ja, inte endast det, utan han är roten till allt ont som vi gör. Det var genom honom som synden kom in i världen. Han frestade kvinnan i Edens lustgård och bad Adam och Eva att bryta mot Guds bud. Djävulen lurade människan, han kom som en orm och slingrade sig för att föra människan bort ifrån Gud. Och han lyckades.

Djävulen lockar först människan till synd och sedan springer han till Gud och berättar om allt det felaktiga som vi har gjort. Så länge vi inte har någon annan som betalar för vår synd och skuld så är också bevisen han lägger fram för Gud övertygande och vi har ingen möjlighet för att frias. Det finns ingen ursäkt för oss, även om det är Djävulen som har lockat oss.

Den synd han tog med sig till Adam och Eva har följt varje släkte till denna dag. Vi står alla åklagade inför Herren. Och bevisbördan talar klart och tydligt mot oss. Ensamma, utan någon som kan betala priset för vår skuld, så döms vi till döden och en evighet utanför Guds åsyn. Därför att dét är det verkliga straffet, att vara skild från Gud och hans härlighet.

Vi får vara tacksamma att Gud vår Fader inte ville sitta stilla och se på att Djävulen först frestar oss och sedan anklagar oss. Denna situation är ohållbar för Gud, därför att han älskar oss som är hans barn. Han satte därför igång en stor räddningsoperation för att fria oss från Djävulens onda taktik. Gud blev själv människa då han sände sin ende son Jesus Kristus till jorden för att frälsa alla människor från deras synder.

Gud sände sin frälsningsman till jorden för att frälsa oss från all vår synd och skuld. Gud blev människa i Jesus Kristus. Jesus Kristus uppfyllde Guds egen lag fullkomligt i vårt ställe. Han levde det fullkomliga livet som vi inte kunde leva. Han gav sig frivilligt i döden för vår skuld. Han betalde priset för vår synd och skuld. Han offrade sin egen kropp och sitt eget blod för vår skuld. Han var Lammet som blev slaktat. Genom sitt blod segrade han över Djävulen.

Under hela denna räddningsoperation, under hela Jesu liv på jorden där han aktivt uppfyllde lagen i vårt ställe och sedan då han slutligen lät sig korsfästas och dödas för våra synder, under hela denna tid pågick det en kamp mellan de goda och onda änglarna i himmeln. Kampen stod mellan Mikael och hans goda änglar och draken och hans onda änglar. Det var en kamp som handlade om vårt eviga liv. Draken och hans änglar förlorade kampen. Då Jesus Kristus utgöt sitt blod för oss och sedan stod upp igen som segerherre då var också kampen i himmeln över.

Draken, som är Djävulen och Satan, kastades ner på jorden med sina onda änglar. Han hade förlorat kampen mot ett oskyldigt lamm som utgöt sitt blod för hela världen. Gud lamm segrade över Djävulen. Djävulen förlorade där också makten att anklaga oss. Han kan inte längre stiga fram för Guds tron och peka på oss som syndare därför att Jesus Kristus har betalat skulden. Vi är rentvättade i Lammets blod. Vi får stå rena och skuldfria inför Herren.

Gud har försonat hela världen med sig själv i Jesus Kristus. Det är vår seger och Djävulens förlust. Hans listiga angrepp har inte längre makten att ställa oss blottade från försvar inför domaren eftersom Guds eget Lamm har sonat vårt straff. Mängden bevis talar nu entydigt till vår fördel. Genom sin seger har Gud gjort oss rättfärdiga inför honom. Detta är en objektiv sanning.

Det finns inget för oss att lägga till rättfärdiggörelsen och frälsningen. När Jesus hängande på korset ropade ut att det var fullbordat så var det verkligen det. Han hade gjort det han kom för att göra. Och med hans uppståndelse kom den verkliga segern över Djävulen och hans onda änglar. De förlorade striden som pågick i den andliga världen och kastades ner på jorden för en kort tid och med begränsat makt.

Om Mikael och hans änglar vet vi inte så mycket. Namnet Mikael betyder ”Vem är som Herren?” Vi är inte säkra på just vem han är. Några bibelställen hos Josua och Daniel identifierar honom som ledare och prins över härskarorna. Han kan vara lik med Frälsaren själv, men han kan också vara lik med en ärkeängel.

Vi vet inte säkert, och det är heller inte viktigt. Det viktiga är att de goda änglarna vann över de onda änglarna. Draken identifieras som Djävulen och Satan. Vi har redan visat att Satan har agerat som vår åklagare. Satan betyder åklagare, medan Djävulen är den som sprider lögn och bedrar. De är en och samma person.

Vi har segrat över Djävulen på grund av Lammets blod. Jesu Kristi blod har givit oss segern över vår åklagare. Segern er också vår på grund av det vittnesbörd om frälsningen som har burits fram till denna dag. Evangeliet, de goda nyheterna om frälsningen i Jesus Kristus allena ger oss också segern. Evangeliet berättar om att Jesus har offrat sig själv för oss och försonat oss med Fadern.

Detta evangelium tas emot i tro som Gud själv verkar i oss genom sin Helige Ande. På grund av detta budskap som tas emot i tro är det sant när Bibeln säger att de övervann Djävulen på grund av vittnesbördet. Det är ett faktum. Vi är frikända. Därför kan inte längre Satan anklaga oss.

Samtidigt som vi vet att vi har segern på grund av Lammets blod och på grund av förkunnelsen av evangeliet så vet vi också att vi inte är i himmeln ännu. Efter att Djävulen och hans änglar kastades ner på jorden sätter de all sin begränsade makt in på att tysta ner förkunnelsen av evangeliet om Lammets blod som offrades för vår skuld. Det står att Djävulen har kommit ner i stor vrede och han kämpar dag och natt för att leda människor långt bort från Guds Ord om frälsningen i Jesus Kristus.

Han gör det på många sätt. Han gör det genom att så tvivel i människors hjärtan om hela Bibeln verkligen är sann. Han gör det när han leder människor till att lita på sitt eget förnuft och logiskt tänkande i ställe för att underordna sig hela Guds Ord. Han gör det när han förföljer kristna för deras tros skuld, både med fysiska och psykiska angrepp. Han gör det när han skapar splittring i mänskliga relationer och splittring i kristna församlingar. Han gör det när han får människor att älska den här världen mer än den kommande. Han gör det när han får människor att leta efter svar på livets frågor inom sig istället för att söka i Guds Ord.

Djävulen är ond och vred. Han vill inte att någon ska komma till himmeln. Eftersom Jesus har vunnit det eviga livet för oss och vi äger det här och nu så vill djävulen med all sin makt försöka få oss att tvivla på detta budskap och få oss att fokusera på detta livet istället för det kommande livet. Han vill för allt i världen dra oss bort ifrån Guds rena Ord som vi finner i Bibeln. Han vill försöka att förmörka och fördunkla budskapet genom angrepp både från oss själv och från den oförståndiga världen utanför som inte tror allt Guds Ord.

Men vi behöver inte oroa oss så länge vi håller oss till Guds rena Ord. Där får vi full förvissning om att Jesus Kristus är vår Frälsare och han har gjort upp för alla våra synder. Djävulen kan nämligen inte göra om det verk som Jesus har gjort för oss. Lammets blod är utgjutit, det kan ingen göra om intet. Evangeliet har bevarats och predikats till denna dag. Trots stora angrepp från draken och hans onda medhjälpare har evangeliet inte slutat att låta i världen. Gud har gett oss sitt Ord och han kommer också att bevara sitt Ord ibland oss även om det inte alltid ser så ut.

Faktiskt så har det sällan sätt ljust ut från människans synvinkel. Evangeliet har alltid varit under angrepp. Förkunnelsen om den villkorslösa betalningen som Jesus har gjort för oss och som är vår genom tron i våra hjärtan som Gud själv har skapat och som han håller levande genom sitt samma Ord, det Ord har alltid varit under hot från draken. Men Gud segrar alltid. Draken har begränsad makt och hans tid är kort. När vi förtröstar på Lammets blod som blev utgjutit för vår skuld så äger vi också segern. Den är vår. Jesus Kristus har vunnit den för oss. I Lammets blod har vi vår seger och där har vi vår trygghet i denna oroliga värld. Må den evige rike Gud välsigna och bevara oss i denna tro till evig tid. Amen.

Låt oss be.

Vi tackar dig vår käre Gud och Fader för att du sände din egen Son till oss så att han kunde betala för vår synd och skuld. Tack för att du har segrat över Satan och alla hans änglar. Tack för att du har givit oss ditt eget rena och ofelbara ord i Bibeln. Tack för att du bevarar ditt Ord ibland oss så att vi alltid får ha säkerhet och trygg förvissning om Lammets blod som blev offrad för oss. Vi ber dig att du låter ditt klara evangelium låta till du kommer igen för att ta oss hem till dig i himmeln. Vi ber dig att du bevarar oss från alla djävulens angrepp och bevarar oss i tron på dig till evig tid. I Jesu Kristi namn. Amen.

Seger i striden

Av Ola Österbacka

Text: Upp 12:7–12.

Bön: Herre, kom du med din Ande och öppna ditt ord för oss. Förhindra djävulen att komma hit och förstöra det som du vill säga oss. I Jesu namn. Amen.

En strid uppstod i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred, men han var inte stark nog, och det fanns inte längre någon plats för dem i himlen. Och den store draken, den gamle ormen, som kallas Djävul och Satan, han som bedrar hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom. Och jag hörde en stark röst i himlen säga:

”Nu har frälsningen och makten och riket blivit vår Guds och väldet hans Smordes. Ty våra bröders åklagare har blivit nerkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. De övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord. De älskade inte sitt liv så högt att de drog sig undan döden. Jubla därför, ni himlar och ni som bor i dem! Men ve dig, du jord och du hav, ty djävulen har kommit ner till er i stor vrede, eftersom han vet att hans tid är kort.”

Vi ska först säga några ord om Uppenbarelseboken och textens placering. Sedan några ord om änglarna, och särskilt Mikael som nämns här och på några andra ställen i Bibeln. Sedan ska vi ägna oss åt textens huvudtema: striden mellan djävulen och Gud, hur den har avgjorts i himlen och hur den fortsätter på jorden. 

Uppenbarelseboken

Uppenbarelseboken är en omstridd bok. Det har funnits många olika tankar om hur den ska tolkas. Den är nämligen annorlunda än andra böcker i NT. Den är till största delen en syn, som tydligt utsäger att den ska förstås som bildspråk.

En av de bästa modellerna att förstå boken har presenterats av prof. Siegbert Becker, dels under sina föredrag i Biblicum på 1970-talet, dels i sin kommentar som finns utgiven på finska – förutom på originalspråket engelska. Det finns ett sammandrag i Logosmappen. Boken har en stark talsymbolik, och talet sju spelar den största rollen. Enligt Becker är själva grundstrukturen byggd på talet sju. 

Enligt den här grundstrukturen är varje huvuddel, som det finns sju stycken av, en genomgång av den kristna kyrkans tillvaro i världen. Mest beskrivs trångmål mitt bland fiender och faror, men det ges mellanakter med tröstande glimtar av den himmelska härligheten.  Varje avsnitt avslutas med den yttersta domen.

Den del av Uppenbarelseboken som vi har framför oss här ingår i den fjärde och mellersta huvuddelen: de sju synerna, närmare bestämt i den första synen om den stora drakens attack mot kyrkan. Den första delen av synen skildrar en kvinna som klädd i solen. Hon är havande och föder ett barn, som en eldröd drake försöker sluka. Men barnet, som ska styra alla folk med järnspira, och som förstås föreställer Jesus, blev uppryckt till himlen. Då flyr kvinnan ut i öknen. Kvinnan föreställer Guds folk, kyrkan.

Nu kommer vår text in i bilden, där draken först kastas ut från himlen och därmed kommer ner till jorden i stor vrede. Synen avslutas med att draken förföljer kvinnan och hennes barn, som ändå finner skydd undan hans vrede genom att hålla fast vid Guds bud och Jesu vittnesbörd. 

Det finns alltså en tydlig beskrivning av hurudan den kristna kyrkans tillvaro är här på jorden: ständig kamp och strid mot djävulen och hans anhang, men ändå tröst och beskydd under Guds ord. Låt oss alltså se hur texten framställer detta.

Mikael och änglarna

En strid uppstod i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. 

Mikael är en av de två änglar som nämns vid namn i Bibeln. Den andra är Gabriel. Mikael kallas ärkeängel av Judas. I Daniels bok sägs han vara en furste, ja en av de förnämsta furstarna. 

Änglarna är skapade av Gud till tjänsteandar för att komma med bud från Gud vid särskilda tillfällen och för att hjälpa och skydda oss. Det finns en hierarki bland änglarna. De framställs ibland som en härskara, alltså grupperade som en krigshär. Mikael är deras ledare, och kallas furste.

Ängel betyder budbärare. Ibland dyker ett sändebud, en ängel, upp här och var i GT, och han presenterar sig tydligt som Gud själv. Vi brukar tala om den oskapade ängeln, Jesus Kristus. HERRENs ängel. Han är annorlunda än de skapade änglarna.

Är Mikael i själva verket ett namn på Jesus som HERRENS ängel? Namnet Mikael betyder ”Vem är som Gud?” Det finns motiv för att säga att anföraren för änglarna, ärkeängeln, är Jesus. Men i Daniel 10 sägs Mikael vara en av de förnämsta furstarna, och det motsäger att det skulle vara Jesus. Det som har betydelse för oss i dag är att Mikael anför Guds stora här till strid mot den onde.

Och draken och hans änglar stred, men han var inte stark nog, och det fanns inte längre någon plats för dem i himlen. Och den store draken, den gamle ormen, som kallas Djävul och Satan, han som bedrar hela världen, kastades ner på jorden och hans änglar kastades ner med honom.

Den store draken och den gamle ormen får här namn. Han kallas Djävul och Satan. Djävul betyder förtalare, smädare. Satan betyder åklagare. Han är också ett andeväsen. Han måste alltså höra till den skara änglar som Gud skapade. Men han är ond. Petrus ger oss en viss information (2 Petr 2:4): 

Ty Gud skonade inte de änglar som hade syndat utan kastade dem i avgrunden och överlämnade dem åt mörker och kedjor, för att de skulle hållas i förvar till domen.

Också Judas ger oss en vink om hur de onda änglarna avföll (v 6):

Tänk också på de änglar som inte bevarade sin höga ställning utan övergav sin rätta hemvist. Dem håller han i förvar i mörker med eviga bojor till den stora dagens dom.

Det här är det enda som Bibeln uppenbarar för oss om djävulens verksamhet innan han kom in i Edens lustgård i ormens skepnad. Han var en ängel och hade alltså en hög ställning, liksom alla de onda andarna, men han syndade. Och Gud kastade ner honom i avgrunden. Helvetet är den plats som är beredd åt honom och hans onda änglar.

Striden i himlen

En strid uppstod i himlen: Mikael och hans änglar gav sig i strid med draken. Och draken och hans änglar stred.

Skedde det här när djävulen syndade och lämnade himlen? Många tänker så. Men det finns orsaker att se det annorlunda. I början av kapitlet beskrivs hur Johannes såg en syn i himlen: en kvinna klädd i solen och en krona av tolv stjärnor, och med månen under sina fötter. Och den stora eldröda draken visade sig också i himlen, och han drog ner en tredjedel av himlens stjärnor. Här betyder himlen skyn, som vi ser ovanför oss, beströdd med sol, måne och stjärnor.

Johannes såg alltså mot skyn, och där utspelades dessa händelser.

Det finns några ställen i evangelierna som kastar ljus över bildspråket vi har här. Det är så vi måste göra när vi ska förstå svåra ställen, och särskilt bilder och syner: vi ska försöka förstå dem i ljuset av den klara undervisning vi har fått.

När lärjungarna kom tillbaka och var glada för att andarna var dem underdåniga, sade Jesus (Luk 10:18–19):

Jag såg Satan falla ner från himlen som en blixt. Se, jag har gett er makt att trampa på ormar och skorpioner och att stå emot fiendens hela välde.

Då Jesus förutsäger sitt lidande och ber Fadern förhärliga sitt namn, kom en röst från himlen, och då sade Jesus (Joh 12:30–31): 

Denna röst kom inte för min skull utan för er skull. Nu går en dom över världen. Nu skall denna världens furste kastas ut.

Vi förstår av det här att djävulen, denna världens furste, kastas ut när Jesus vinner sin seger över honom på korset. Det ser Jesus i förväg och han berättar det åt sina lärjungar och visar på den verkliga makt de har, när det gäller att stå emot fiendens hela välde. När apostlarna predikar om Jesu död och uppståndelse förverkligar de denna makt. Då trampar de ner ormar och skorpioner, som är bilder av djävulen och hans andemakter. I Ef 6 undervisar Paulus oss om vår rustning, som vi kan strida i och hålla stånd, och den är sammanfattad i Guds ord.

Därför kan Johannes också se denna triumf i fortsättningen av vår text:

Nu har frälsningen och makten och riket blivit vår Guds och väldet hans Smordes. Ty våra bröders åklagare har blivit nerkastad, han som dag och natt anklagade dem inför vår Gud. De övervann honom genom Lammets blod och genom sitt vittnesbörds ord.

Vi ser var grunden finns till segern över Satan, våra bröders åklagare: Lammets blod och vittnesbördets ord. Det är Lammets blod som är besegligen av segern. I denna seger deltog Mikael och hela hans himmelska här. När den anklagade, förföljda kyrkan låter vittnesbördet om Jesus Kristus ljuda, då besegras djävulen. Han är nämligen besegrad och vittnesbördet om segern på korset tar kraften ifrån honom. I det här vittnesbördet har vi löfte om att den osynliga världen, med Mikael och hans änglar, också är med.

Därför kan inget längre skada oss. Inte ens den kroppsliga döden kan ta ifrån oss segerns triumf.

Därför kan himlen jubla. 

Striden på jorden

Striden i himlen är avslutad. Segern är vunnen. Djävulen kan inte anklaga oss inför Gud, då Lammet, Jesus Kristus, ställer sig framför oss och visar att han har uppfyllt hela lagen och dött för våra synder. Men tyvärr finns det en fortsättning:

Men ve dig, du jord och du hav, ty djävulen har kommit ner till er i stor vrede, eftersom han vet att hans tid är kort.

Upp 20 berättar att djävulen är fängslad under en tid av tusen år, vilket vi förstår som hela den tid när evangeliet predikas runt om vår jord. Han blev fängslad med starka kedjor: Lammets blod och vittnesbördets ord. Men mot slutet av den här tiden kommer han åter lös, när mörkret från helvetet täcker över solen. När Bibelns ljus fördunklas genom bibelkritik slutar människorna att hämta kraft från den. Då blir det möjligt för djävulen att på nytt samla sig till attack.

Vi ser mycket av denna attack i vår tid. Han kommer genom världens attacker: man sätter sig upp mot Guds bud, så att man förändrar kärnan i samhället, äktenskapet. På många sätt förverkligas det som Paulus skriver i 2 Tim 3:

Människorna kommer att älska sig själva och vara penningkära, skrytsamma, stolta, hånfulla, olydiga mot sina föräldrar, otacksamma, gudlösa, kärlekslösa, oförsonliga, skvalleraktiga, obehärskade, råa, fientliga mot det goda, falska, egensinniga och högmodiga. De skall älska njutning i stället för Gud och ha ett sken av gudsfruktan men förneka dess kraft.

Det blir i de yttersta tiderna en förändring av värderingar och grundinställningar, som hotar att genomsyra också kristna. Paulus skriver: 

Håll dig borta från dem!

Och så kommer det att finnas en uppsjö av villfarelser, som smyger sig in i den yttre kyrkan och får den att vittra sönder inifrån. Det sker de mest fantastiska och oväntade saker i vår tid. Ledare i Livets Ord, som har varit känd som en radikalprotestantisk rörelse, håller nu på att orientera sig mot den romersk-katolska kyrkan. Några som har  tröttnat på svek och ljumhet i de nordiska folkkyrkorna har konverterat till Rom, och ännu fler överväger att göra det.

Det här blir möjligt genom att man inte längre är medveten om det som reformationen genom Martin Luther tog fram. Man håller inte längre Skriften allena som främsta läroprincip. Man frågar inte efter Nåden allena och Tron allena, utan blandar upp evangeliet med egna insatser för frälsningen, och med trons frukter. Rättfärdiggörelsen genom tron har uppgetts av folkkyrkornas ledare och med det har kampen övergetts.

Vad ska vi då göra, för att inte falla offer för djävulens allt bittrare och lömskare attacker?

Petrus har ett svar (1 Petr 5:8–9):

Var nyktra och vaksamma. Er motståndare djävulen går omkring som ett rytande lejon och söker efter vem han skall sluka. Gör motstånd mot honom, orubbliga i tron, och tänk på att era bröder här i världen utstår samma lidanden.

För att vi ska kunna vara orubbliga i tron behöver vi befästas i tron genom en rätt undervisning, vi behöver ha ett nattvardsbord som inte blandas upp med djävulens onda säd. Kort sagt: vi behöver en församlingsgemenskap där Guds Ord predikas rent och klart och sakramenten förvaltas enligt Kristi instiftelse.

Men också där finns djävulen med sina attacker. Ingen kyrka eller församling på jorden går fri från hans angrepp. Och det är en tydlig regel att hans angrepp är hårdast där omsorgen om Guds ords lära är starkast. Därför ska vi vara flitiga i vår egen dagliga bibelläsning och vara uthålliga i bönen, och vi ska inte slarva med att samlas i hemmen till andakt och bön. Där finns vapnet som kan ge oss trygghet i striden, i medvetande om att han som redan vunnit striden i himlen är med oss. 

Petrus ger oss också vittnesbördet om denna trygghet, som vi ska ta med oss som en kraftkälla när vi går hem (1 Petr 5:10):

All nåds Gud, som har kallat er till sin eviga härlighet i Kristus, han skall upprätta, stödja, styrka och befästa er, sedan ni en kort tid har lidit. Hans är makten i evighet, amen.

Bön: Vi tackar dig, käre Frälsare, för att du kom till jorden och krossade djävulens makt. Hjälp oss nu att hålla troget fast vid ditt ord, så att inte djävulen får något tillfälle att förföra oss och slita bort oss ur dina händer. Bär oss på dina starka armar, så är vi trygga i tid och evighet. Amen.

Predikan i Biblion, Vasa, på Mikaelidagen 29.9.2013

Jesus ger liv

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus.

Bön: Herre, du som är herre över liv och död, kom du och ge oss det liv som bär oss genom död och grav, och som ska fullkomnas hos dig i himlen, genom Jesus Kristus, vår Herre. Öppna ditt ord för våra hjärtan och våra hjärtan för ditt ord. Amen.

Predikotext: Luk 7:11–16.

11 Därefter begav sig Jesus till en stad som heter Nain, och hans lärjungar och mycket folk följde med honom. 12 Just som han närmade sig stadsporten, se, då bar man ut en död. Han var sin mors ende son, och hon var änka. Mycket folk från staden gick med henne. 13 När Herren fick se henne, förbarmade han sig över henne och sade till henne: ”Gråt inte.” 14 Sedan gick han fram och rörde vid båren. Bärarna stannade och han sade: "Unge man, jag säger dig: Stå upp!” 15 Då satte sig den döde upp och började tala, och Jesus gav honom åt hans mor. 16 De greps alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har trätt fram ibland oss”, och: ”Gud har besökt sitt folk.”

Den här söndagen brukar man kalla ”lilla påsken”, eftersom temat är ganska likt påskens budskap: Frigjorda från träldomen under förgängelsen. Påsken infaller på norra halvklotet under våren, när naturen står inför ett uppvaknande och vi ser fram emot att möta den skira grönskan igen. Nu på hösten står vi inför förgängelsens faktum, när naturen vissnar och dör. Just nu behöver vi verkligen påminnas om att döden inte har sista ordet, utan att Gud råder över liv och död.

Vår predikotext handlar om att en död blir uppväckt till liv. Det är den första av tre berättelser om hur Jesus uppväcker döda. Den andra är Jairus dotter och den tredje är Lasarus.

Vi får inte veta av Lukas exakt när det här inträffade. Ingen annan av evangelisterna berättar om händelsen. Det hände tydligen under den period när Jesus samlade som mest folk runt sig, när hans popularitet växte. När han uppväckte Lasarus hade hans fiender redan börjat planera för att ta hans liv.

Strax efter vår text skriver Lukas att Johannes Döparen fick höra om allt detta. Han var då i fängelse och sänder sina lärjungar för att fråga om Jesus är den som skulle komma, dvs. Messias. Jesus hänvisar i sitt svar till sina gärningar, och där finns också med att döda uppstår. 

Men Jesus hade inte kommit i första hand för att uppväcka döda. Han hade kommit för att skapa grunden för att vi ska få leva inför Gud. Att han också uppväckte döda vid tre tillfällen (som vi känner till) beror på hans barmhärtighet, samtidigt som det också är ett vittnesbörd om hans gudomliga kraft.

I dagens predikan ska vi först stanna en stund inför den obarmhärtiga döden. Sedan ska vi se hur Gud skapar liv i döden och till sist fråga oss vad texten kan lära oss om vår egen uppgift.

Den obarmhärtiga döden

Den här händelsen som vi har framför oss i dag är verkligen en tragisk händelse, som väcker starka känslor. Ett dödsfall är förstås alltid tragiskt. Vi måste skiljas kroppsligt från de kära. Vi måste skiljas från de timliga välsignelser som Gud har gett oss i detta liv. Döden är en fiende till livet, eftersom den kom in i världen genom syndafallet. Därför är den smärtsam.

Särskilt smärtsam blir det här aktuella dödsfallet på grund av den situation som Lukas återger. Man bar ut en död, som var son till en änka. Och sonen var änkans ende son. Det ryms mycket sorg och lidande i de här korta orden:

Han var sin mors ende son, och hon var änka.

Att mista ett barn är oerhört smärtsamt. Men denna änka har tidigare mist sin man, och därmed blivit farligt utsatt i samhället och självklart också fattig. För en sådan var det en trygghet att ändå ha en son som kunde stötta henne och sörja för henne under hennes ålderdom. Men nu hade också detta stöd tagits ifrån henne. Det var en maximal olycka.

För änkan måste det upplevas så att Gud har övergett henne. Varför skulle hon drabbas av en sådan olycka? Sorgen var obeskrivlig.

Det var inte underligt att mycket folk följde sorgetåget som gick ut genom stadsporten för att följa med till begravningsplatsen utanför staden. Begravningen skulle enligt judisk sed ske samma dag som dödsfallet inträffade. Det var inget tyst och stilla sorgetåg. På den tiden grät och klagade man högljutt, och i det här fallet var det verkligen orsak till klagan.

Att Jesus råkade komma förbi just när sorgetåget kom ut genom porten är ingen tillfällighet. Han skulle ge folket ett tecken på att Guds rike var nära, men han ville också förbarma sig över änkan och ge henne sonen tillbaka till livet.

Därför säger Jesus till änkan: ”Gråt inte.” Det skulle ha varit helt meningslöst att säga så om orden inte hade åtföljts av handling. Sorgen lindras inte av att vi säger: Gråt inte. Men Jesus ville nu fästa änkans uppmärksamhet vid att han hade för avsikt att göra ett under.

Jesus rörde vid båren. Enligt judisk lag blev den som rörde vid en död oren. Men Jesus var herre över döden. Tydligen tog han tag i den så att bärarna uppfattade att de skulle stanna upp. Och så kom hans ord, som direkt riktades till sonen som låg död: 

Unge man, jag säger dig: Stå upp!

”Jag säger dig.” Det var makt i de orden. De kunde väcka den döda till liv. Hans ord var liv. Och så reser sig den döde upp, och på en gång är han helt levande. Han börjar tala. 

Och Jesus gav honom åt hans mor.

Det är märkliga ord. Han gav livet igen åt sonen, och denne, änkans sista stöd i livet, gav han åt modern. Hon hade en gång fött honom, men Gud hade tagit honom ifrån henne. Nu gav han honom tillbaka. Vilket saligt ögonblick var det inte för modern!

Kanhända hade änkan i sin sorg och smärta förebrått Gud för att han hade övergett henne, och lämnat henne i en fullständig olycka. Nu hade Gud kommit till henne och rest henne upp. Han gjorde det med sitt ord.

Folket förstod att det var något särskilt med denne man som genom sitt ord kunde uppväcka döda. 

De greps alla av fruktan och prisade Gud och sade: ”En stor profet har trätt fram ibland oss”, och: ”Gud har besökt sitt folk.”

Man greps av fruktan, för man såg att den som handlade var sänd av världsalltets herre, han som från början gav upphov till livet, han som råder över allt och alla. Man gav ära åt Gud. Man trodde att han var en profet. Och så var det. Han var ännu mera än en profet, han var Gud själv. Gud hade besökt sitt folk.

Gud skapar liv i döden

Vi ska så gå över till att tillämpa den här berättelsen mera allmänt. Då kan vi först konstatera, att vi inte kan överföra händelsen som ett exempel som kan upprepas i dag. Visserligen hände det också vid enstaka tillfällen att Jesu apostlar uppväckte döda – ett sådant exempel såg vi nyligen i vårt bibelstudium över Apg 9 – men vi har inte fått några löften att undret ska upprepas hos oss. 

Vi kan ändå hämta en lärdom av textens berättelse. Vi kan förstå att Gud är herre över döden.  Vi kan lära oss att döden egentligen inte är en fasansfull fiende för den som hör Herren till, utan en sömn i väntan på uppståndelsens dag. Döden är porten till en bättre tillvaro. Därför kan döden för kristna förmedla en glädje mitt i sorg och saknad, glädjen över evangeliet om hur Jesus genom sin död och uppståndelse besegrat djävulen och därmed tagit ifrån döden dess udd.

Jesus väckte upp den döde sonen med ett ord. Många av oss kan vara svåra att väcka när vi sover. Det kan behövas många ord, och rentav att man blir omruskad, i värsta fall får en skvätt vatten i ansiktet. Ändå handlar det bara om en kroppslig sömn.

Den döde vaknade upp av ett ord.

Lika lätt ska det också vara för Jesus att väcka upp alla människor på den yttersta dagen. Paulus beskriver tillståndet efter den kroppsliga döden som en sömn, som vi ska väckas upp från på den yttersta dagen (1 Tess 5:13–14):

Bröder, vi vill att ni skall veta hur det förhåller sig med dem som har insomnat, så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp. Eftersom vi tror att Jesus har dött och uppstått, så tror vi också att Gud skall föra fram dem som insomnat i Jesus tillsammans med honom.

 Döden är alltså inte punkt och slut. Den är bara en vila i väntan på uppståndelsens dag. För vi vet att vi ska uppstå för att Jesus har dött och uppstått. Han var den förste som uppstod på ett sätt som visar hur också vi ska uppstå. Den döde i Nain uppstod för en tid, men han dog igen när hans tid var ute. Jesus uppstod för att aldrig mera dö. På samma sätt är det också med uppståndelsen på den yttersta dagen. Då finns inte döden mera till. Då ska vi få se Jesus och leva med honom för evigt, i en evig gemenskap med honom.

Men här måste jag också lägga in en annan sida, som också Paulus snuddar vid när han skriver ”så att ni inte sörjer som de andra, de som inte har något hopp.” Det finns de som inte har något hopp, utan som ska uppstå till en förskräcklig dom och en plågsam evighet. Det är den eviga döden, en evig skilsmässa från Gud. Det är en förfärlig sak. Den är ett resultat av otron. Därför är det så hemskt att begrava en som gått bort i otro. Det finns inget hopp kvar. Men det är just för att vi inte ska behöva drabbas av den förfärliga domen, att drivas bort ”till den eviga elden som är tillredd åt djävulen och hans änglar”, som Jesus kom hit till världen. Det är därför som ett dödsfall alltid påminner oss om att vår tid här på jorden är kort, så att vi tar vara på den och söker Herren, medan han låter sig finnas.

Textens berättelse om änkans fruktansvärda sorg vid sin sons bår är en bild av hur tomt och eländigt livet är utan Gud och utan hopp för evigheten. 

Jesu ord om tröst och hans livgivande ord till den döde är däremot ett vittnesbörd om hans stora barmhärtighet och kärlek, som han har visat oss genom att låta sig födas som en människa till vår jord, som ett litet människobarn, för att han skulle gå igenom alla mänskliga frestelser och vedermödor för att befria oss från dödens grepp över oss. Han har gått i döden för att världen ska leva.

Utan Jesus är vi döda. Det beror på att vi är syndare av födelsen. Som syndare har vi ingen del i det liv som Gud vill ge oss människor, och som vi är skapade till. Vi är skilda från Gud. Djävulen har rövat bort oss från honom.

Men också i dag ljuder Jesu ord: stå upp. Hans Ord gör levande – det för oss in i gemenskapen med Gud, dvs. det föder på nytt. Hans Ord övervinner djävulen. Ingen död kan någonsin bestämma sig för att börja leva. Han kan väckas till liv bara genom Jesu ord. Det gör han också genom det heliga dopet. Och det är verksamt också i dag, när vi på Guds uppdrag får berätta för andligen döda människor om hur Jesu heliga liv och hans oskyldiga pina och död har kommit dem till del. Det föder liv i den som inte har något hopp. Det ger visshet om att ingen död, ingen djävul, ingen sorg, ingen smärta någonsin ska kunna skilja oss från Guds kärlek i Kristus Jesus, vår Herre.

Vår uppgift

Vår berättelse har ännu en sak att lära oss. Det är att vi ska visa barmhärtighet, så som Jesus visade barmhärtighet. Det ska vi göra på två sätt. Det ena sättet är att dela medmänniskornas sorg och lidande, så som Jesus kände sorg och deltog i änkans lidande. Det andra är att vi förmedlar Jesu livgivande ord till dem.

Här får vi se på hur Jesus gjorde och följa honom.

Fastän Jesus visste vad hans uppgift egentligen var, att frälsa människor från den eviga förtappelsen, så kände han ändå medlidande med människorna som kom till honom med jordiska behov. Han förbarmade sig över alla. Det står på många ställen i evangelierna att han blev så överlupen med arbete att han inte ens hade tid att äta. Han tänkte inte på sig själv. Som Gud hade han ju kunnat skaffa sig mat på ett övernaturligt sätt, som djävulen föreslog honom i öknen, men det gjorde han inte. Som Gud kunde han ha använt sin allmakt för att få övermänsklig kraft och styrka. Men det gjorde han inte. Han var i sin förnedrings tillstånd en människa som vi. Som en vanlig människa kände han medlidande med dem som var sjuka och han sörjde med änkan som hade mist sin son. Och han använde sig av den särskilda utrustning som han hade till förfogande för att hjälpa andra, inte sig själv.

Så vill Gud att vi också ska ta del av våra medmänniskors behov och dela deras lidande och sorg och hjälpa dem där vi kan.

I det här kan vårt hopp inför döden vara ett vittnesbörd om att det finns något bortom död och grav, att döden inte är ett hopplöst slut för den som älskar Jesus. När Gud ger oss tillfälle får vi berätta varför det är så, och räcka våra medmänniskor det livgivande Ordet så att också de kan få hopp inför döden. Det kan vara ett tillfälle i samband med någon mister en kär anhörig. För att få kraft och frimodighet att göra det får vi alltid be Herren att han öppnar vår mun och säger det som behöver sägas i rätt stund.

Så får vi också ge Gud äran och tacka honom för att han har besökt sitt folk.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, såsom det var av begynnelsen, nu är och skall vara, från evighet till evighet, amen.

Predikan i Biblion, Vasa, 15.9.2013.

Nattvardens sakrament

Av Øyvind Edvardsen

Temapredikan, 15 sön e Trefaldighet. 

Kristus i sakramentet är andlig föda för själen. Så sa en man som själv hade behandlat nattvardens sakrament som en god gärning han gjorde för Gud. Uppväxt i katolska kyrkans offertänkande gick han till nattvarden för att det var ett krav. Man skulle gå till nattvard. Samtidigt fanns det en brist i katolska kyrkan, lekmännen fick endast ta emot brödet, och inte vinet. Det var endast prästerna som fick ta emot det, och det gjorde de på folkets vägnar.

Martin Luther gjorde till sist uppror mot denna obibliska praxis och gav vinet tillbaks till folket, så att de som deltog i nattvarden verkligen mottog Jesu sanna kropp och blod i, med och under bröd och vin. Martin Luther fann till sist Kristus i sakramentet, han upptäckte att i sakramenten är det Gud som ger till människan. Han gav både dopet och nattvarden deras rätta upphöjda plats i kyrkan. Dopet använder Gud för att ge människor tro, därför döper vi våra barn. Nattvarden använder Gud för att styrka människors tro, därför går de troende till nattvarden.

Jesus instiftade nattvarden på Skärtorsdagen då han åt påskalammsmåltiden med sina lärjungar. Jesus var själv uppfyllelsen av det gamla förbundet som påskalammsmåltiden var ett tecken på. Han var uppfyllelsen av Guds löften till Israel. Han var den utlovade Messias. Han representerade det nya förbundet där laggärningar inte längre hade någon plats, därför att Jesus var uppfyllelsen av Guds lag.

Paulus, som hade mottagit uppenbarelser från Jesus själv för att kunna tjäna som Jesu sändebud till hednafolken, skriver om nattvardens instiftelse i sitt första brev till korinterna (1 Kor 11:23–25): 

Jag har själv tagit emot från Herren vad jag meddelade er: Den natt då Herren Jesus blev förrådd, tog han ett bröd, tackade Gud, bröt det och sade: ”Detta är min kropp, som är utgiven för er. Gör detta till minne av mig.” På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod. Så ofta ni dricker av den, gör det till minne av mig.”

Paulus undervisning stämmer överens med evangelierna i fråga om hur nattvarden blev instiftad. Jesus tog ett bröd, sa att det var hans kropp som var utgiven för lärjungarna och bad dem att äta det. Likadant tog han bägaren och sa att det var det nya förbundet i hans blod, det var hans blod utgjutet för dem, och han bad dem att dricka det. Jesus gav sin kropp och sitt blod för våra synder. Matteus återger Jesu ord såhär (Matt 26:28): 

Detta är mitt blod, förbundsblodet, som är utgjutet för många till syndernas förlåtelse. 

Till syndernas förlåtelse blev hans blod utgjutet.

Detta är också vad Lukas skriver i sitt evangelium (Luk 22:19-20): 

Och han tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: ”Detta är min kropp, som utges för er. Gör detta till minne av mig.” På samma sätt tog han bägaren efter måltiden och sade: ”Denna bägare är det nya förbundet i mitt blod, som utgjuts för er.”

 Jesu kropp och blod gav han för oss. Han tog på sig hela världens synd och skuld och gick i döden för dem alla. Till minne av detta firar vi Herrens heliga nattvard.

I nattvarden mottar vi av Herrens stora välsignelser. Som vi har sett så ger han oss syndernas förlåtelse. Paulus skriver till romarna att Jesus också ger oss liv och frälsning genom nattvarden (Rom 5:9):

När vi nu står som rättfärdiga genom hans blod, hur mycket säkrare skall vi då inte genom honom bli frälsta från vredesdomen. 

Vi är rättfärdiga genom Jesu blod och vi har visshet om frälsning genom honom. Till sist ger Jesus oss det eviga livet genom sitt offer på korset, Paulus skriver (Rom 6:22-23):

Men nu, då ni befriats från synden och blivit Guds slavar, blir frukten att ni helgas och till slut får evigt liv. Ty syndens lön är döden, men Guds gåva är evigt liv i Kristus Jesus, vår Herre.

Vi ser av Skriftens rika vittnesbörd att vi i nattvarden får Jesu sanna kropp och blod i, med och under bröd och vin. Här mottar vi syndernas förlåtelse, frälsning och evigt liv. Det finns goda skäl för den troende att gå till nattvardsbordet. Innan vi går dit vill Gud ändå att vi ska tänka igenom vad vi mottar där. Han vill att vi skall pröva oss själva. Därför praktiserar den lutherska kyrkan bikt och avlösning innan man går till nattvard. Då får den troende som fortfarande lever i denna syndiga värld anledning att pröva sig själv.

Biktens första del består i att Gud leder oss till att se att vi är syndare som har syndat mot Gud och hans bud och att vi förtjänar evigt straff. Jesaja skriver (Jes 59:12):

Ty många är våra överträdelser inför dig, och våra synder vittnar emot oss. 

Det är genom lagen Gud leder oss till att bekänna våra synder, vilket Paulus bekänner (Rom 7:7): 

Det var först genom lagen jag lärde känna synden. Jag hade inte vetat vad begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär. 

Genom lagen lär vi alltså att känna synden. Den avslöjar oss och visar oss hur förlorade vi är i vår synd. Guds syfte med att avslöja dem är att vi ska bekänna våra synder för Honom och be om nåd och förlåtelse.

Det leder oss till biktens andra del som vi kallar för absolutionen eller avlösningen. Denna får varje troende människa höra av sin pastor i gudstjänsten när han uttalar orden: ”På vår Herre Jesu Kristi befallning förlåter jag dig dina synder i Faderns och Sonens och Den Helige Andes namn.” Denna makt att förlåta har pastorn fått av sin himmelske Fader genom förvaltandet av nyckelmakten som har blivit anförtrott honom av församlingen. Därför kan varje troende vara säker på att pastorns förlåtelse är Guds förlåtelse.

Varje troende skall pröva sig själv innan han går fram till nattvardsbordet. Paulus skriver till korinterna (1 Kor 11:27-28): 

Den som därför äter brödet eller dricker Herrens bägare på ett ovärdigt sätt, han syndar mot Herrens kropp och blod. Var och en skall pröva sig själv och så äta av brödet och dricka av bägaren. 

Vi skall pröva oss själva så att vi inte syndar genom att ta emot Kristi kropp och blod på ett ovärdigt sätt. Vi skall kunna vara säkra på att de ord som uttalas vid altarbordet verkligen är Guds Ord och att vi tror att det är sant. 

Nattvarden är ingen vanlig måltid. Vi kan inte byta ut brödet och vinet med pizza och cola. Inte heller kan vi dela ut nattvarden till vem som helst. Om nattvarden finns det rikligt belägg i Skriften för oss att säga hur vi skall gå till väga. Det ges inte utrymme för personliga åsikter, felaktiga traditioner eller obiblisk praxis. Om nattvarden talar Gud tydligt till oss i sitt ord. Däremot låter vi bli att tala om sådant som Skriften inte säger något om. Kraften i nattvarden ligger till exempel i Orden som uttalas tillsammans med de synliga elementen: ”Kristi kropp – för dig utgiven, Kristi blod – för dig utgjutet.” Det är inte den som delar ut nattvarden som ger det kraft, utan det är Guds Ord som gör det.

Vi är alltså noga med vem vi låter får komma till nattvardsbordet därför att Gud i sitt Ord har bett oss vara noga med det. Eftersom Guds Ord har kraft oberoende av om människan tror orden eller inte så vill också en icke-troende som tar emot nattvarden ta emot Kristi kropp och blod. Men det kommer inte att bli till välsignelse för honom utan han kommer att dra en dom över sig, det bidrar ännu mer till att förhärda honom i hans otro. Man blir inte troende av att gå till nattvard, till det finns det kristna dopet och den kristna undervisningen. Paulus skriver (1 Kor 11:29): 

Ty den som äter och dricker utan att urskilja Herrens kropp, han äter och dricker en dom över sig. 

Det enda som gör oss beredda att ta emot Herrens nattvard är tron i hjärtat. Den fick de flesta av oss redan då vi döptes som små barn. Därför finns det en viktig länk mellan dopet och nattvarden. I dopet blir vi Guds barn och får tron i hjärtat. Den troende som känner sin synd vill sedan söka nattvarden för att få visshet om syndernas förlåtelse och för att bli stärkt i tron. Den troende vill uppsöka nattvardsbordet ofta tillsammans med andra som bekänner samma tro. Det vill han göra för att styrkas i den gemensamma tron på Jesus Kristus vår Herre (1 Kor 10:17). 

Eftersom det är ett bröd, är vi som är många en kropp, ty alla får vi vår del av detta enda bröd.

Att stiga fram till nattvardsbordet är en bekännelsehandling. I och med att deltagandet i Herrens heliga nattvard hör ihop med själavården och bikten och att det är ett uttryck för en gemensam bekännelse på hela Guds Ord så erbjuds nattvardsbordet åt dem som har visat sin bekännelse genom att stå som medlemmar i församlingen. Många kristna anklagar och dömer oss för denna praxis. Bekännelsetrogna kyrkor i hela världen anklagas för kärlekslöshet och för att vi dömer andras tro. Men vi kan inte se till hjärtat, vi kan endast lyssna till bekännelsen, och är man överens i bekännelsen så vill man visa det tydligt så att det inte finns någon tvekan om saken. För att ingen ska dra dom över sig vid nattvardsbordet är vi noga på denna punkt. Att någon drar dom över sig är allvarligare än sårade känslor!

Inga som anklagar har hittills kunnat visa att vår praxis om slutet nattvardsbord är obiblisk. Det är viktigt för alla att komma ihåg att vi inte existerar som församling för att tillfredsställa varken människors känslor eller deras stolthet. Vi existerar för att vittna om hela sanningen, om hela Guds Ord. Och särskilt förvaltningen av nattvarden vill vi ska gå till på ett rätt och gott sätt i enlighet med den goda ordning som Guds Ord visar oss.

Herrens heliga nattvard är evangelium. Här får den troende som har bekänt sin synd förlåtelse för dessa synder. Vid nattvardsbordet kan varje botfärdig syndare stiga fram och vara säker på att alla hans synder är honom förlåten. Det gäller både de synder han vet om och de han inte vet om. I nattvarden tar vi emot Kristi sanna kropp och blod i, med och under bröd och vin. Vi säger i, med och under för att påpeka helheten vid nattvarden. Kristi kropp och blod är närvarande där. Du får del av hans kropp och blod som han offrade för dina synder. Där stärker Gud din tro och ger dig kraft att fortsätta ditt liv i denna värld. Kristus i sakramentet är andlig föda för själen. Du kan gå till Herrens nattvard med full säkerhet om att Kristus är där och att du får andlig föda för din själ. I Jesu namn. Amen.

Låt oss be.

Vi tackar dig vår käre himmelske Far för att du gav din egen Son för våra synders skuld. Tack för att vi får komma fram till din nattvard för ta emot förlåtelse för våra synder och få full förvissning om att all vår synd och skuld är förlåten. Tack för att vi får bekänna vår synd tillsammans med andra och ta emot din nåd. Tack för att du i nattvarden ger oss kraft och styrka till att fortsätta våra liv. Tack för att du ger oss Kristus i sakramentet så att vi får andlig föda för våra själar. I Jesu namn. Amen.

Predikan i Lepplax bykyrka 8.9.2013.