Föredrag i S:t
Johannes församling.
Lepplax bykyrka, 5 okt
2013.
Av Øyvind
Edvardsen
I
femte bönen
i Herrens bön ber vi Gud förlåta oss våra skulder, vi ber: «Och
förlåt oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står
i skuld till oss.» Det
var denne bön Jesus lärde sina egna lärjungar att be. Han sa själv
att deras ord skulle vara få, de skulle inte babbla på som
hedningarna. Jesus lärde sina lärjungar en mycket enkel och konkret
bön som också är den bön vi ber i vårt dagliga andaktsliv och i
gudstjänsten. I mycket korta satser sammanfattade Jesus vad vi som
kristna skall be om. Han sammanfattade i Herrens bön, Fader vår,
allt som behöver att bes om och för här på jorden.
Martin Luther har kommit med en
förklaring till Herrens bön i sin lilla katekes, och i förklaringen
till femte bönen skriver Martin Luther:
«I denna bön ber vi att vår
himmelske Fader inte ska se på våra synder eller för deras skull
vägra att höra våra böner. Vi är inte värda att få något som
vi ber om, och vi kan inte förtjäna det, men vi ber att han ska ge
oss alltsammans av nåd. Ty vi syndar varje dag på många sätt och
förtjänar inget annat än straff. Därför vill också vi av
hjärtat förlåta och gärna göra gott mot dem som syndar mot oss.»
I sin förklaring visar Luther oss vad
denna bön kort innebär. För det första
ber vi Gud om att han inte skall tillräkna
oss våra synder. Det hela börjar med ett erkännande av synd från
vår sida. Vi känner våra synder och ber Gud att han inte
tillräknar oss dem. Vi ber också att Gud inte stänger sina öron
för vår bön på grund av våra synder. Därför han har all
anledning att göra det. Vi har syndat mot Honom och hans bud.
Han
behöver inte alls lyssna på oss. Men han vill lyssna på oss.
Enbart på grund av sin egen godhet och nåd lyssnar han på våra
böner om förlåtelse. Vi vet att vi är ovärdiga, men ber ändå
om att han skall ge oss allt av nåd. Vi erkänner att vi syndar
varje dag och förtjänar inget annat än straff. I den femte bönen
erkänner vi vår synd och ber om
förlåtelse för alla våra synder.
Den femte bönen
säger också något om vår inställning till de som syndar
mot oss. Det är viktigt att förstå att vår förlåtelse och vilja
till att förlåta andras synder mot oss inte beror på den andra
människans ånger. Det kan vara svårt att förstå, men så är
det. Din förlåtelse hänger helt och hållet ihop med att Gud har
förlåtit dig. Eftersom Gud har förlåtit dig alla dina synder
förlåter också du dem som har syndat mot dig.
Din
motivation till att förlåta andra kommer av att Gud har förlåtit
dig. Den kommer inte av att den som har syndat mot dig har bett om
förlåtelse eller vist ånger eller botfärdighet eller frukter av
botfärdighet. Vi har kanske lätt för att tänka så om
förlåtelsen, att det beror på om syndaren visar sig botfärdig
eller inte. Men Jesus lär oss annorlunda. Vår förlåtelse kommer
av att vi själva är förlåtna av bara nåd, helt oförtjänt.
Nåden är nyckeln till att förstå Guds förlåtelse som han också
vill att vi skall ge andra. Vi kan inte ställa upp några krav för
att förlåta andra eftersom Gud inte har ställt sådana krav till
oss. Vi förlåter därför att Gud har förlåtit oss. Därför ber
vi: «Förlåt
oss våra skulder, såsom också vi förlåter dem som står i skuld
till oss.»
Vår
motivation till att förlåta andra kommer av att Gud har förlåtit
oss alla våra synder i Jesus Kristus. Därifrån kommer vår
motivation. Om en syndare vägrar ångra sin synd och be om
förlåtelse för det som han har gjort har Gud givit oss makten att
binda denne i hans synd. En obotfärdig syndare som inte ångrar sig
säger ifrån sig Guds förlåtelse i Kristus. Han säger nej tack
till det Gud har att ge. En sådan syndare har Gud befallt oss att
inte förlåta, utan honom måste vi binda i hans synder med det mål
att han kommer till insikt om sin egen synd. Jesus säger: «Om
ni förlåter någon hans synder så är de förlåtna, och om ni
binder någon i hans synder så är han bunden» (Joh
20:23). Vi kommer att behandla ämnet nyckelmakten och bikten
utförligare i nästa föredrag.
Förlåtelse förutsätter lagen
När människor vill ha förlåtelse så
betyder det att de har drabbats av lagen. Därför
börjar en undervisning om förlåtelsen med en undervisning om
lagen. Lagen står i motsats till evangeliet. Det kommer före
evangeliet och har som syfte att leda människor till evangeliet.
Guds lag uttrycker hur Gud vill att vi ska leva enligt hans vilja.
När vi misslyckas och bryter mot hans lag så straffar Gud oss.
Lagen kräver fullkomlighet av oss. Det gäller både i våra tankar,
i våra ord och i våra gärningar.
Lagen kräver inget mindre än
100 % perfektion av oss människor: «Ni
skall vara heliga, ty jag, Herren, er Gud, är helig»
(3
Mos 19:2). Lagen kräver att vi är perfekta, heliga, både i vår
natur och i det sätt vi handlar. Om vi felar att leva upp till Guds
standard så kommer domen över oss omedelbart: «Under
förbannelse står den som inte håller fast vid allt som är skrivet
i lagens bok och gör därefter» (Gal
3:10).
Lagen
är nyttig för människan i denna syndiga värld. Lagen hindrar kaos
och gör så att det finns ordning i samhället. Regler och lagar
skapad av människor finns för att leda syndiga människor på ett
ordentlig sätt. Gud ger oss jordiska välsignelser när vi håller
lagen, och han straffar oss när vi bryter mot den samma lagen: «Ty
jag, Herren, din Gud, är en nitälskande Gud, som hemsöker fädernas
missgärning på barn och efterkommande i tredje och fjärde led, när
man hatar mig, men som gör nåd med tusenden, när man älskar mig
och håller mina bud»
(2 Mos 20:5-6).
Guds
lag är bra för detta livet. Det ger ordning i samhället och i våra
liv. Dess huvudfunktion är dock att avslöja människans synd: «Vad
skall vi då säga? Att lagen är synd? Nej, visst inte! Men det var
först genom lagen jag lärde känna synden. Jag hade inte vetat vad
begäret var, om inte lagen hade sagt: Du skall inte ha begär. Men
synden grep tillfället och väckte genom budordet alla slags begär
i mig. Ty utan lagen är synden död» (Rom
7:7-8).
Men
vi tycker egentligen inte om att tala om synden, gör vi väl? När
synden visar sig i våra liv så kan det kännas mer bekvämt att ge
den namn som erfarenhet, att lära, att växa. Livet är ju i princip
som en inlärningsprocess, eller hur? Men syndar vi kanske också
medan vi växer i livserfarenhet och lärdom? Om livet inte var något
annat än att växa i erfarenhet och att lära från sina misstag,
fast med inget tal om synden, vem hade då behövd förlåtelse?
Utan
synd behövs ingen förlåtelse. Lagen är därför helt nödvändig
för att avslöja vad synd verkligen är och visa oss resultaten av
synden. Gud ber oss att älska honom över allt annat. Vi måste
erkänna att det gör vi ofta inte. Resultaten av att inte älska Gud
och och av att synda på något annat sätt är döden: «Den
som syndar, han skall dö»
(Esek 18:4).
Konsekvensen
av vår synd mot Gud är döden. Och döden är inte tidsbegränsad,
utan den är evig. Gud skapade oss för sig själv och har givit oss
vår nådatid här på jorden. När den tiden är över låter han
oss dö. På grund av synden kommer han att låta oss dö. På den
sista dagen kommer han att uttala sin dom över människans synd: «Gå
bort ifrån mig, ni förbannade, till den eviga elden som är beredd
åt djävulen och hans änglar»
(Matt 25:41). Vid den här tiden har lagen utfört vad den skulle.
Den har dömd oss till helvetet.
Vi kan anta att de människor som söker
förlåtelse för sina synder har just denna lagen skrikande i sina
hjärtan. Hos dem har också lagen gjort
sitt. Den har krossat deras hjärtan och visat dem deras synd. Lagen
har visat oss vår synd. Som troende Guds barn så söker också vi
förlåtelsen därför att lagen har uppenbarat vår synd. Den har
uppenbarat vår svaghet och våra brister. Vi kan gå ut ifrån att
alla som sitter i kyrkbänken på söndagar redan har lagen som
anklagar dem. Då har lagen gjort sitt, den har förberedd vägen för
evangeliet.
Förlåtelse kommer genom evangeliet
Medan
Guds lag dömer oss alla till helvetet, så förklarar evangeliet
från den samme Gud oss alla rättfärdiga! Evangeliet talar till det
tungade hjärtat i människan och ger honom vad han varken förväntar
eller förtjänar. Jesus säger till honom: «Kom
till mig, alla ni som arbetar och bär på tunga bördor, så skall
jag ge er vila»
(Matt 11:28). Gud erbjuder en fri gåva, utan skyldigheter från vår
sida.
Paulus skriver: «Ty
av nåden är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva
är det, inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma
sig» (Ef
2:8-9). Guds gåva till oss er inte något som endast varar en liten
stund eller endast så länge vi lever här på jorden. Guds kärlek
till oss är evig, som Jeremia skriver: «Med
evig kärlek har jag älskat dig, därför låter jag min nåd förbli
över dig» (Jer
31:3).
Gud ger det längtande och förskräckta
hjärtat i de troende vad de behöver, men som de inte förtjänar.
Gud ger oss vad vi inte förtjänar. I evangeliet ger Gud oss
syndernas förlåtelse. Denna förlåtelse kommer inte med några
krav på oss att vi måste ge något tillbaka. Gud förlåter oss
fritt och villkorslöst. Och han gör det om och om igen. Gud ger oss
förlåtelsen genom orden som Jesus själv talar i Bibeln och han ger
det genom pastorer och lärare när de förkunnar Guds förlåtelse.
Han gör det när en troende förlåter en annan.
Guds förlåtelse är en grundläggande
ingrediens i en kristens dagliga liv. Martin Luther talar om den
dagliga omvändelsen. Här är förlåtelsen viktig. När man som
kristen kämpar med synden behöver man dagligen Guds förlåtelse
för att kunna fortsätta livet. Och denna förlåtelse äger vi i
Jesus. Han skänker oss denna gåva. Förlåtelsen för våra synder.
Vi är alla ovärdiga denna gåvan. Det finns ingen som förtjänar
Guds förlåtelse mer än andra. Ingen av oss förtjänar det, vi får
det vi inte kan begära. Vi får det fritt och för intet.
På
grund av Kristus och hans offer för oss på korset får vi
förlåtelse från alla våra synder: «Alla
har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som
rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att
Kristus Jesus har friköpt dem»
(Rom 3:23-24). Kristus har inte glömd någon av oss. Alla människor
är räknad med i betalningen och alla deras synder är utstrukna.
Kristus har gjort en full och komplett betalning för oss med sin
egen kropp och blod: «Jesu,
hans Sons, blod renar oss från all synd»
(1 Joh 1:7).
I evangeliet ger Gud frälsning till
alla syndare. Det fungerar helt annorlunda från lagen som endast
erbjuder frälsning åt dem som håller lagen. Vi känner ingen annan
än Jesus Kristus som har uppfylld hela lagen. Det finns ingen annan
än honom som har gjort det. Men det behövs heller ingen annan. Det
var tillräckligt att Kristus höll lagen. Han gjorde det för oss så
att vi blir frälst och förlåten genom evangeliet.
Förlåtelse genom Lammets blod
Hur vet vi att förlåtelsen vi får av
Gud är fullständig och tillräcklig? Var ligger vår säkerhet om
förlåtelsen och därmed också frälsningen?
Beror vår visshet och säkerhet om frälsning på de ord som kommer
ur vår mun, eller beror de på dem ord som Gud talar till oss i sitt
Ord? Paulus skriver till korinterna om Kristi försoning: «Ty
Gud var i Kristus och försonade världen med sig själv. Han
tillräknade inte människorna deras överträdelser, och han har
anförtrott åt oss försoningens ord» (2
Kor 5:19).
Vem var det som försonade vem med vem? Gud var i Kristus
och försonade världen med sig själv. Han försonar inte, utan han
försonade! Försoningen är avklarad. Tidsformen här är avgörande.
Det finns ingen fortsatt försoning för våra synder. Utan den har
Gud gjort i Kristus en gång för alla. Våra synder är redan
förlåtna. Gud har anförtrott oss är att sprida dessa ord om
försoningen i Kristus, därför att det är endast i Kristus som
försoningen finns.
Paulus
fortsätter: «Den som inte
visste av synd, honom har Gud i vårt ställe gjort till synd, för
att vi i honom skulle stå rättfärdiga inför Gud» (2
Kor 5:21). Jesus var utan synd. Gud gjorde honom till synd i vårt
ställe. Gud tillräknar inte oss våra överträdelser för Kristi
skuld. I Kristus står vi rättfärdiga inför Gud. Förlåtelsen och
frälsningen får vi i Kristus allena. Den beror inte på oss.
Vi
måste inte uttala förlåtelsen eller höra förlåtelsen uttalat av
andra för att ha visshet om frälsningen. Vi är redan förlåtna i
Kristus. Gud HAR
försonat HELA
världen med sig själv i Kristus. Därför får vi stå rättfärdiga
inför Gud. Det är ett fullbordat faktum och det inkluderar hela
världen, dvs alla människor till alla tider. På grund av Kristi
lidande, död och uppståndelse står vi rättfärdiga inför honom.
På grund av Kristus har vi säkerhet om vår förlåtelse och vår
frälsning.
Jesaja
skriver att Jesus var som ett lamm som fördes bort för att slaktas
då han gick i döden för våra synder, han skriver: «Han
blev plågad, fastän han ödmjukade sig och inte öppnade sin mun,
lik ett lamm som förs bort att slaktas, och lik ett får som är
tyst inför dem som klipper det – ja, han öppnade inte sin mun»
(Jes
53:7). Han skriver i verserna före att all vår synd blev lagd på
detta lam:
«Men
det var våra sjukdomar han bar, våra smärtor, dem lade han på
sig, medan vi höll honom för att vara hemsökt, tuktad av Gud och
pinad. Ja, han var sargad för våra överträdelsers skull och
slagen för våra missgärningars skull. Straffet var lagt på honom,
för att vi skulle få frid, och genom hans sår blir vi helade. Vi
gick alla vilse som får, var och en av oss ville vandra sin egen
väg, men Herren lät allas vår missgärning drabba honom» (Jes
53:4-6).
Herren
lade alla våra synder på sin egen son Jesus Kristus. Han var lammet
som tog bort världens synd och skuld med sitt eget blod. Då Jesus
kom till döparen Johannes vid Jordanfloden sade Johannes om Jesus:
«Se
Guds lamm, som tar bort världens synd» (Joh
1:29). Jesus började här sin offentliga verksamhet. Det var en del
av hans ställföreträdande liv för oss. I sitt liv höll han lagen
fullkomligt för oss. Han tog bort världens synd med sitt
fullkomliga liv och med sin död på korset.
I
Uppenbarelseboken läser vi om Lammet som har segrat och sitter vid
Herrens tron i himmeln: «Lammet,
som blev slaktat, är värdigt att ta emot makten, rikedomen och
visheten, kraften och äran, härligheten och tacksägelsen» (Upp
5:12). Lammet som BLEV
slaktat. Slaktningen är alltså fullbordat. Blodet är utgjutit för
våra synders skuld. Det är färdigt. Lammet är slaktat. Och nu
sitter han på Herrens tron i himmeln som segrare för att ta emot
tacksägelse och ära:
«Och
allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet,
ja, allt som finns i dem hörde jag säga: 'Honom
som sitter på tronen, honom och Lammet, tillhör tacksägelsen och
priset, äran och makten i evigheternas evigheter'» (Upp
5:13).
Vi utgjuter inte Lammets blod genom att uttala förlåtelsens ord
från våra läppar. Lammets blod utgöts en gång förr alla för
2000 år sedan på ett kors på Golgata. Vissheten och säkerheten om
att vi är förlåtna har vi i detta fullbordade faktum att Kristus
har dött för våra synders skuld. Våra synder är redan borttagna.
Vi får förlåtelse genom Lammets blod, ja, vi får förlåtelsen
på grund av det som Lammets blod har gjort för oss. Därför får
vi förlåtelsen. Därför äger vi den här och nu. På grund av
Lammets blod.
Förlåtelse ger frihet och leder
till ett heligt liv
Förlåtelsen som Gud ger oss på grund
Kristi offer för oss säkrar inte bara evigheten i himmeln för oss.
Den gör oss också fria i den här välden. Förlåtelse från synd
frigör oss från syndens slaveri. Som Guds barn är vi fri ifrån
lagen. Vi är fri ifrån den lagen som dömer oss till helvetet. Vi
är också fri ifrån den lagen som styrde israeliternas liv i GT i
den minsta detalj. Förlåtelse sätter oss fri. Vi är fri ifrån
lagen. Och denna frihet är mycket dyrbar för oss som är friköpt i
Kristi blod. Det är också ett stort glädjebudskap till dem som
fortfarande är bundna i sina egna mänskliga lagar och som plågas
av sitt eget samvete.
Vi
är fria eftersom vi har blivit omvända av Gud själv genom hans Ord
och fått förlåtelsen som Jesus vunnit för oss på korset. Vi är
inte vad vi en gång var, vi är nu en ny skapelse: «Alltså,
om någon är i Kristus är han en ny skapelse. Det gamla är förbi,
se, det nya har kommit»
(2 Kor 5:17). Vi är alltså en ny skapelse. I Kristus blir vi också
heliga, vi helgas i Honom:
«Klä
er därför som Guds utvalda, heliga och älskade, i innerlig
barmhärtighet, godhet, ödmjukhet, mildhet och tålamod»
(Kol 3:12). Vi är Guds älskade barn, arvingar till det eviga livet:
«Men
är vi barn är vi också arvingar, Guds arvingar och Kristi
medarvingar, lika visst som vi lider med honom, för att också bli
förhärligade med honom»
(Rom 8:17)
Som vi förstår så är vi fria medborgare i Guds rike. Vi är fri ifrån lagens som dömer oss: «Ty Kristus är lagens slut, till rättfärdighet för var och en som tror» (Rom 10:4). Denna frihet har givits oss genom evangeliet. Vi är rättfärdiga på grund av Kristus: «Alla har syndat och saknar härligheten från Gud, och de står som rättfärdiga utan att ha förtjänat det, av hans nåd, därför att Kristus Jesus har friköpt dem» (Rom 3:23-24).
Denna frihet ger vi inte ifrån oss så lätt. När
människor försöker att lägga en börda på oss med människoskapta
lagar så kan vi stå emot med orden från Paulus: «Till
denna frihet har Kristus gjort oss fria. Stå därför fasta och låt
er inte på nytt tvingas in under slavoket» (Gal
5:1).
Friheten vi har genom Kristus och kunskapen om att vi är förlåtna
för Kristi skuld allena bör leda oss till att förlåta varandra.
Vi vet att vi förtjänar inget av det som Gud har givit oss. Allt vi
har tillhör Honom. Våra liv tillhör Honom. Han har skapat oss för
sig själv. Därför kommer vi i våra liv tillsammans med andra
syndare förlåta dem och bära över med dem såsom Gud har gjort
med oss. Vi vill förlåta dem som står i skuld till oss om och om
igen eftersom vi vet att Kristus har förlåtit oss. Amen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar