Det stora uppdraget

Av Ola Österbacka

Nåd vare med er och frid från Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus!

Predikotexten är från Matt 28:18–20:

Då trädde Jesus fram och talade till dem och sade: ”Jag har fått all makt i himlen och på jorden. Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn och lär dem att hålla allt vad jag har befallt er. Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.”

Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är sanning. Amen.

Det här är en av de mäktigaste bibeltexter som finns. 1) Den talar om Jesu allmakt. 2) Den ger oss ett uppdrag med oändlig räckvidd. 3) Den undervisar om Guds treenighet. 4) Den innesluter allt i ett härligt löfte.

Innan vi börjar se på de här punkterna närmare ska vi fråga: vem är det som Jesus talar till? Det står att han trädde fram och talade ”till dem”. Vilka var de?

Det står i v16–17:

De elva lärjungarna begav sig till det berg i Galileen dit Jesus hade befallt dem att gå. Och när de såg honom, tillbad de honom, men andra tvivlade.

Den här texten har väckt frågor. Var bara de elva med när Jesus gav dem missionsbefallningen? Tvivlade några av de elva, eller var det andra som var med som tvivlade? Var det möjligen den här uppenbarelsen som Paulus avser i 1 Kor 15, då han säger att Jesus visade sig för mer än 500 bröder på en gång?

Vi lämnar de här frågorna därhän den här gången. Det finns en del skrivet för den som vill tränga djupare in i frågorna, men för vårt syfte i dag är de här frågorna inte centrala. Det händer då och då att bibeltexterna nämner bara de tolv, eller nu efter Judas förräderi, de elva, fastän det runt dem fanns en hel del andra. Tvivlet hänför sig till skedet innan Jesus trädde fram och talade till dem. Efter att han trädde fram fanns det ingen orsak till tvivel längre.

1. Jesu allmakt

Jesus börjar sitt tal på ett dramatiskt sätt. Han förklarar rent ut att han är Gud, för ingen annan än Gud har all makt. Nu är han inte längre förnedrad. Förnedringens tillstånd bestod i att han avstod från sin makt. Det gjorde han frivilligt då han blev ett människobarn som var helt beroende av sin mor. Han gjorde det då han avstod från att använda sin gudomliga makt för att skapa bröd av stenar, han gjorde det då han visade mänskliga sidor som sorg och trötthet. Och han gjorde det under gisselslag och vid korsfästelsen. Visst kunde han ha gjort som krigarna sa: han kunde ha stigit ner från korset. Men han måste bli svag för vår skull.

Det hände ibland att han visade sin allmakt. Det kom som små glimtar ibland. Så gjorde han när han var på förklaringsberget med Mose och Elia. Han gjorde det när han botade sjuka och uppväckte döda. Hans allmakt visade sig också mitt i förnedringen i Getsemane, när han med sitt namn, JAG ÄR, fick hela soldathopen att falla pladask på marken inför honom. Och när han dog, och naturunder skedde, måste också mäktiga romerska officerare bekänna att han var Gud.

Efter sin uppståndelse visade han sin gudomliga härlighet ännu tydligare. Men det skedde ännu bara glimtvis. Nu när han stod inför sina lärjungar inför sin himmelsfärd var det uppenbart för dem alla att han är himlens och jordens kung, med oinskränkt makt. Hans himmelsfärd betydde att han återtog sin plats vid Faderns högra sida, som är ett uttryck för den verkställande makten. Han är den regerande Kungen.

Hur Jesus kunde vara både Gud och människa är omöjligt att förstå med förnuftet. Men det är en sanning som understryks med all kraft i den athanasianska trosbekännelsen som vi ska bekänna om en stund:

Vår Herre Jesus Kristus, Guds Son, är i lika mån Gud och människa.

2. Uppdraget

”Gå därför ut”. Dop- och missionsbefallningen grundar sig på att Jesus har all makt. För oss som är underställda hans allmakt finns det inget att överväga. Vår sak är att lyda och gå ut. 

Vad är det vi ska göra? Vi ska gå ut och göra alla folk till lärjungar. Det är i grekiskan ett enda verb. Vi kunde försöka skapa ett ord för det: ”lärjungagöra”. 

I senaste nummer av Kyrkpressen ställer Göran Särs en viktig fråga i en insändare. Han relaterar till en nyss publicerad undersökning om finländarnas tro, där 41 % av befolkningen anser att läran om Jesus som Guds Son är högst osannolik, och två tredjedelar inte tror på Gud eller tror på ett annat sätt än kyrkan lär. Bara en femtedel av Finlands folk tror på Gud. Ändå tillhör 80 % av finländarna den evangelisk-lutherska kyrkan i Finland. Särs frågar: Tar kyrkans ledning finländarnas uttalade ord på allvar? Jämför med Jesus, som såg det som en katastrof att bara 99 % av hans får fanns med i hans hjord.

Är det viktigare att skaffa och behålla sina medlemmar än att göra folk till lärjungar? Den frågan är aktuell för oss alla, vilken kyrka vi än tillhör. För Jesus var det viktigaste uppdraget att göra folk till lärjungar, inte att skaffa anhängare. Inte är det väl så med oss, att vi har mera iver att skaffa anhängare än att göra folk till lärjungar?

Hur ska vi då fullgöra uppdraget? Jo, genom att döpa och lära. Här är det också viktigt att läsa innantill i Bibeln, och gärna också grundtexten. Det sker genom två saker: döpande och lärande. Båda orden står i presens particip, det är pågående tidsform. Och båda orden hör ihop. Det är inte så att döpande är en sak och lärande en annan. 

Lärandet gäller ”allt vad jag har befallt er”. Det innefattar lydnad inför Jesu ord. I dag verkar det vara populärt att tvivla. Man ska ifrågasätta. Den moderna pedagogiken förkastar inlärning som en envägskommunikation från lärare till elev. I stället ska eleven själv konstruera sin kunskap. Men när Jesus undervisar är det inget smörgåsbord som vi har rätt att välja och vraka från, för att sedan själva tänka ut vad som är bäst och som passar oss. Han säger, och vi ska lyssna, lära och lyda.

I en del fall kommer lärandet före dopet. Så var det med den etiopiske hovmannen som läste Jesaja i sin vagn (Apg 8). Anden ledde Filippus fram till vagnen och så fick han undervisa honom, eftersom han inte förstod vad han läste. Men när Guds Helige Ande undervisade hovmannen genom Filippus uppstod frågan om han inte kunde bli döpt. Och visst, det gick riktigt bra, direkt på stunden.

Andra gånger döper vi först och undervisar sen. Så gör vi med våra barn. Dem vill vi på Jesu bud ge delaktighet i hans frälsning redan då de är små. För vi tror att just de små barnen har den rätta tron som Gud skapar hos dem genom sitt Ord och sin Ande. Tron vilar hos Jesus. Den är inget i sig själv. Men sedan är det viktigt att vi också följer upp dopet med en ständig undervisning, precis som det lilla nyfödda barnet behöver mat för att leva och växa. 

När fångvaktaren i Filippi hade blivit undervisad av Paulus och Silas blev han och hela hans familj genast döpta. Det är högst sannolikt att också barn hörde till familjen. De blev också döpta. Det var nu fångvaktarens ansvar att se till att de blev undervisade, eftersom de knappast under denna samma natt hade kunnat lära sig särskilt mycket av den kristna trons grunder. Men det var självklart att dopet och lärandet hörde ihop. 

Därför är det ett stort brott mot Jesu dopbefallning att döpa barnen utan att bry sig om att lära dem att hålla allt vad Jesus har befallt. Det är som att föda barn och lämna dem i skogen för att dö. Det kunde väl hända att man gjorde så förr i tiden, men är det rätt att göra så?

Nej, självklart inte. Dem som blir döpta ska vi också ta hand om och lära dem vad det är att vara Jesu lärjungar.

Det är också viktigt att vi inte lämnar bort dopet. Jesus lärde Nikodemus att vi inte kan komma in i Guds rike utan att födas av vatten och Ande.

3. Guds treenighet

I dag firar vi Heliga Trefaldighets söndag, som den gamla benämningen lyder. Vi har avslutat det festliga halvåret, där vi hälsat Jesus när han sändes av Fadern för att bli människa, och där vi har följt honom till hans kors, där han måste lida döden för att vi syndare skulle få komma till himlen trots att det var vi som var orsak till att han måste lida och dö. Vi har sett honom uppstå ur graven och ge oss ett kvitto på att hela vår syndaskuld är betald. Han har farit upp till himlen och nu senast på pingsten har vi sett hur Gud utrustat sin kyrka med den Helige Ande för att vi ska komma till tro på vår Frälsare. Nu går vi in i växandets tid, den gröna tiden. Samtidigt står vi på tröskeln till sommaren, som på ett lämpligt sätt sammanfaller med växandets tid i kyrkoåret, då vi fostras till lärjungar. Inför den här tiden har vi till förfogande hela den utrustning som den treenige Guden försett oss med.

Vår text är ett unikt ställe, eftersom det bara är här där den treenige Guden beskrivs just med orden ”i Faderns och Sonens och den helige Andes namn”. De tre personerna i gudomen nämns också i den trinitariska hälsningen i 2 Kor 13:13:

Vår Herre Jesu Kristi nåd, Guds kärlek och den helige Andes gemenskap vare med er alla.

Det har ifrågasatts om det är rätt att bygga en central läropunkt, treenighetsläran, på så få bibelord. Och dessutom nämns ordet treenighet inte i Bibeln. Ordet treenig har sammansatts av orden tre och en = tre i en. Kritiken kommer naturligtvis från att läran om treenigheten är omöjlig att förstå med vårt förstånd. Ordet i sig självt är en självmotsägelse. Därför vill man helst göra sig av med läran om treenigheten. 

Vi kan svara på kritiken med en rad från Luther-psalmen om fiendens angrepp: ”Ett ord kan honom fälla.”

När Gud har sagt ett ord, vad behöver vi då mer? Och nu är det inte så, att det bara är de här två ställena som lär att den ende Guden är tre personer. Den läran finns på många ställen i Bibeln, lika väl som sanningen att Gud är en. Vi dyrkar inte flera gudar. Men vi tillber Fadern, Sonen och den Helige Ande.

1) När det gäller den första personen brukar ingen ifrågasätta att Gud beskrivs som Fadern. 

2) Att Sonen är jämlik med Gud finns tydligt utsagt i hans egna ord i dagens text. Jesus kallar sig många gånger för Människosonen. Daniel säger att Människosonen ska komma på himlens skyar och att ”den Gamle”, dvs. Gud, gav honom all makt att döma (Dan 7:13–14). Jesus hänvisade till det här ordet i Daniel när han inför Stora rådet tvingades avlägga ed på han var Messias (Matt 26:64). Det gjorde att översteprästen rev sönder sina kläder och konstaterade att han hade hädat, för det betydde att han sade sig vara Gud.

3) Anden beskrivs också som en person. Han är med om att fatta beslut på det första kyrkomötet i Jerusalem (Apg 15). När Petrus dömer Ananias och Safira för deras lögner säger han att de har ljugit mot den helige Ande (Apg 5:3) och i samma andetag att de har ljugit för Gud. I sitt avskedstal beskriver Jesus Anden som en annan hjälpare, som Fadern ska sända i hans namn.

I den athanasianska trosbekännelsen sammanfattas den fördolde Gudens väsen som tre personer i samma Gud med följande ord:

... de tre personerna bör dyrkas i en enda gudom och den enda gudomen i de tre personerna. Den, som vill bli salig, han skall tänka så om de tre personerna i gudomen.

4. Det härliga löftet

Löftet som Jesus gav de sina strax innan han lämnade dem har för kristna i alla tider varit en outsinlig kraftkälla. 

Och se, jag är med er alla dagar intill tidens slut.

Det här löftet har uppehållit människor som utsatts för omänsklig tortyr. Jesus var hos dem, han gav dem kraft. Ibland har han visat sig helt konkret för människor, men alltid har han funnits där och fört dem igenom. Vi har väl alla hört eller läst den poetiska berättelsen om spåren i sanden, där han bar sitt barn genom de allra svåraste stunderna i livet och där de parallella dubbla fotspåren därför blev bara ett par.

Vi sjunger i psalmen om hur han går med oss hela vägen. Men alltför ofta glömmer vi bort det i praktiken. Vi tar för givet att det är vi som planerar och genomför vårt livs olika skeden och beslut. Men vi glömmer Ordspråksbokens vishet (16:9):

Människans hjärta tänker ut sin väg,
men HERREN är den som styr hennes steg.

Därför prisar vi Gud i dag över att vi får ha Honom, den treenige Guden, med oss i vår gemenskap och i vårt hjärta, och vi ber att han alltid ska bo ibland oss och regera oss med sin frid, och att han ger oss frimodighet och kraft att förverkliga hans befallning att gå ut i hela världen och göra alla folk till lärjungar.

Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande, som var och är och skall vara en sann Gud, högtlovad i evighet, amen. 

Predikan i Biblion på Trefaldighetssöndagen 3.6.2012.