Fråga efter de urgamla stigarna

Predikan på midsommardagen 24.6.2012, Hans Ahlskog.

Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader, och Herren Jesus Kristus. Amen.

Vi skall stanna en stund inför en av de gammaltestamentliga texterna för den tredje söndagen efter trefaldighet och vi läser från Jeremia kapitel 6, verserna 16-21 i Jesu Kristi namn:

16 Så säger HERREN: ”Ställ er vid vägarna och spana,
fråga efter de urgamla stigarna.
Fråga efter den goda vägen och vandra på den, så skall ni finna ro för era själar.”
Men de svarade: ”Vi vill inte vandra på den.”
17 När jag satte väktare över er och sade: ”Lyssna till ljudet från hornet”, svarade de: ”Vi vill inte lyssna.”

18 Hör därför, ni hednafolk, lägg noga märke till, du menighet, vad som sker bland dem.
19 Hör du jord: Se, jag skall låta olycka drabba detta folk, frukten av deras tankar, eftersom de inte har lyssnat på mina ord utan har förkastat min lag.
20 Vad bryr jag mig om rökelse även om den kommer från Saba, eller om bästa kalmus från fjärran land?
Era brännoffer har jag inte behag till och era slaktoffer tycker jag inte om.
21 Därför säger HERREN så: Se, jag skall lägga stötestenar framför detta folk, och på dem skall fäder och söner tillsammans snubbla, grannar och vänner förgås.

Herre, inskriv dessa ord på allas våra hjärtan. Amen.

Temat för denna söndag är Guds förekommande nåd och jag vet inte hur man riktigt har tänkt när man har angett denna text för det temat. Men denna text från Jeremia har mycket att säga oss, så vi skall koncentrera oss på den. 

Vi skall dock först säga vad som menas med den förekommande nåden. Det är ett begrepp som har lite dålig klang för oss lutheraner. Läran om den förekommande nåden förknippas kanske främst med John Wesley och metodismen, där man med förekommande nåd avser en nåd som finns hos alla människor före tron och som gör att människan får möjlighet att ta emot frälsningen. 

Den romersk-katolska kyrkan igen avser med den förekommande nåden att Gud aktiverar människan till samverkan med sig själv i omvändelseprocessen. 

Vad menar då lutheranerna med begreppet den förekommande nåden? 

Jag har på känn att man i olika traditioner lägger in lite olika saker i begreppet. Någon kanske tänker på Guds uppsökande aktivitet som kommer till uttryck t.ex. i evangelietexten, där det berättas om hur Jesus äter med publikaner och syndare. Andra förstår med den förekommande nåden detsamma som den allmänna nåden, att Gud har en allvarligt menad frälsningsvilja mot alla människor. 

Den store lutherske läraren Martin Chemnitz förstår med den förekommande nåden trons första gnista, det vill säga när tron griper om Kristus och frälsningen, d.v.s. när omvändelsen äger rum. Detta är en enkel och bra förståelse och vi skall akta oss från att börja konstruera nådens ordningar utifrån teologiska begrepp som vi har hört och som vi på något sätt måste få in i systemet. Det blir ofta långa processer och flera olika steg man måste gå igenom för att bli rätt omvänd och benådad och då får man användning för fina ord som förekommande nåd, omvändande nåd och helgande nåd. 

Vi låter synergister och pietister syssla med sådant och konstaterar att när tron har väckts, om än bara en liten gnista, är människan omvänd och pånyttfödd. 

Nu skall vi gå över till vår text.

Så säger HERREN: ”Ställ er vid vägarna och spana, fråga efter de urgamla stigarna. Fråga efter den goda vägen och vandra på den, så skall ni finna ro för era själar.”

Vilken är bakgrunden till vår text? Vad skall folken fråga efter? Vad skall de återvända till? Låt oss gå tillbaka till Abraham och Guds förbund med honom.

Abraham fick ett löfte om en talrik säd. Han skulle bli rikligt välsignad. Men denna välsignelse var förbunden med ett visst geografiskt område, det land som jag skall visa dig (1 Mos 12:1). Abraham fick sin son Isak, som i sin tur fick två söner, Esau och Jakob. Den senare levde i exil i Egypten under hungersnöden och han fick där många efterkommande. Guds folk bodde där i nästan ett halvt millennium. Sedan kom löftet om återvändande till det utlovade landet. Och genom Mose leddes folket mot Kanaans land.

Vid Sinai berg fick folket ta emot lagen som uttryck för hur de skulle leva och hur de skulle gestalta sin gudsdyrkan. Gud slöt förbund med sitt folk. Folket kom så till Kanaans land, genomlevde domartiden och begärde sedan att få en kung. Efter tre generationer kungar delades riket på grund av Salomos avgudadyrkan. Gud sade till Salomo: 

Eftersom det är så med dig och eftersom du inte har hållit mitt förbund och mina stadgar som jag har givit dig, skall jag rycka riket från dig och ge det åt din tjänare. (1 Kung 11:11) 

Detta hände också efter Salomos död och folket gick allt längre i ogudaktighet och förbundet glömdes bort. Inte av alla, men av det stora flertalet. Man dyrkade istället avgudar och levde i ogudaktighet. Det är i denna situation som Jeremia verkar som profet i Juda. Vi kan läsa i Jer 2 vilka ord Gud gav Jeremia att tala för folket i Jerusalem. 

Jag minns din ungdoms hängivenhet,
hur du älskade mig under din brudtid
och följde mig i öknen, i landet där man inte sår.
Israel var heligt för HERREN, den första frukten av hans skörd. 

Vi har läst om denna hängivenhet inför förbundsboken och hur folket om och om igen sade: Allt vad HERREN har talat vill vi göra och lyda.

Men denna ungdoms hängivenhet för Gud och hans förbund var sedan längre förbi. Folket hade bedrivit otukt med främmande gudar. Profeterna profeterar lögn, och prästerna styr efter deras råd. Så vill mitt folk ha det. (Jer 5:31) 

Ty hög som låg, alla söker de orätt vinning.
Både profet och präst, alla handlar de lögnaktigt. 
De tar det lätt med att hela mitt folks skada
och säger: "Allt står väl till, allt står väl till".
Men allt står inte väl till.
De skall stå där med skam, ty de har bedrivit avskyvärda ting.
Ändå känner de ingen skam och förstår inte att blygas.
Därför skall de falla bland dem som faller.
När tiden kommer att jag skall straffa dem,
skall de komma på fall, säger HERREN. (Jer 6:13-15)

Så talar Gud genom Jeremia. Och sedan följer vår predikotext: Ställ er vid vägarna och spana, fråga efter de urgamla stigarna. 

Folket hade kommit bort från sin Gud och de uppmanas att söka sig tillbaka till källorna. Vi vet inte hur många som tog vara på Jeremias ord. Kanske fanns det människor som vände sig till Gud i bön om förbarmande över folket? Det vi i alla fall vet är att ungefär vid samma tid hände något märkligt i Jerusalem. Vi kan läsa om det i 2 Kung 22 som handlar om kungen Josia och hans reformer. Det berättas om hur översteprästen Hilkia hittar lagboken i templet och den lästes för den fromme kungen. Kungen blev mycket förskräckt och rev sönder sina kläder. Han befaller Hilkia och några andra:

Gå och fråga HERREN för mig och för folket, ja, för hela Juda, om det som står i denna bok, som man nu har funnit. Ty HERRENS vrede är stor, och den är upptänd mot oss därför att våra fäder inte har lyssnat till vad som står i denna bok och inte har gjort allt som är föreskrivet oss.

Denna händelse ledde till reformation i Juda. Påsken hade inte firats sedan domartiden, men nu återupptogs påskfirandet till minne av Guds befrielse från träldomshuset i Egypten. Josia avskaffade också avgudadyrkan och mycket annat ont i landet till följd av det som stod i Guds lag. 

Josia frågade efter de urgamla stigarna och han fann dem i den heliga Skrift. Han var också beredd att vandra på dessa stigar kompromisslöst. Han var inte skonsam med den falska läran och gudsdyrkan. 

Allt detta leder tankarna till en annan och mycket senare reformation som började av att en viss augustinermunk i Erfurt, Martin Luther, återupptäckte vikten av att studera Bibeln. Bibeln var inte var mans egendom under senmedeltiden, inte ens bland teologerna. Dessa var i regel inte heller speciellt intresserade av boken. Och i den mån man studerade den skulle den tolkas utifrån Aristoteles. Men Luther fattade kärlek till den heliga Skrift och han blev mer och mer förskräckt över det avfall från biblisk lära han såg omkring sig. Vi kan låta Runebergs reformationspsalm ”Hur skall vi rätt dig prisa” beskriva för oss detta avfall:

Ditt ord fick ingen hysa,
Som dertill vigd ej var,
Din kärlek fick ej lysa
För allom uppenbar;
Man måste djupt sig kröka
Till usla brunnar då,
Man måste menskor söka,
För att dig söka få.

Luther var, precis som Josia, en som frågade efter de urgamla stigarna och den goda vägen och som ville vandra på dem. Så kom reformationen och den nådde också våra trakter. Också här återvände man till de urgamla stigarna och till den goda vägen, till Skriftens ljus. Här satt man i stugorna och läste högt ur Bibeln, postillan och psalmboken och man älskade dessa böcker. Man fick lära sig Luthers lilla katekes utantill.  

Sedan gick en tid och så kom 1700-talet med det som vi kallar upplysningen. Då blev det igen som på Jeremias tid. Då ville man inte längre fråga efter Guds ords ljus och ledning i allt utan man frågade mera efter vad det egna förnuftet kunde åstadkomma. Man sade om Guds väg som man gjorde på Jeremias tid: Vi vill inte vandra på den!  Vi vill inte lyssna! Eller som det står i en annan text för denna dag, i Hes 18: Herrens väg är inte rätt! 

Samtidigt kom också andra fenomen in på den kyrkliga arenan, t.ex. pietismen och senare relativismen, liberalteologin och ekumenismen. Allt detta har påverkat gudsdyrkan i vårt land. 

Vad finns nu kvar av reformationen kyrka, kan vi fråga oss. Hur stor del av Finlands folk lever och tror som reformatorerna gjorde? Hur många av oss finländare vandrar på den goda vägen, på de urgamla stigarna? Och vi som tror oss göra det, vi lutheraner, hur är det ställt med vår gudsdyrkan? Vandrar vi verkligen på samma stigar som våra fäder gjorde för 300–400 år sedan? 

Ja, vi kan ju kanske Bibeln lite bättre än våra fäder på 1600-talet, men tror vi lika mycket som fäderna och gör vi lika mycket som de? För det är en sak att känna till var vägen finns och en annan att gå på den. Det är en sak att känna till vad Bibeln säger om olika saker och en annan att lyda det som den säger. 

I denna likgiltighetens tid blir det lätt så att vi konstaterar att visst står det så och så i Bibeln, men det är ju så svårt i praktiken. Vi är ju så få som tänker på det sättet. Kanske vi har fel i alla fall? Kanske har vi missförstått detta? Gud kan väl inte mena? Skulle då Gud ha sagt?

Josia resonerade inte med djävulen, han var inte endast Ordets hörare utan också dess görare. Han blev mycket bedrövad när han fick veta vad som stod i Bibeln för han visste hur han själv och folket levde. Är vi beredda att som Josia riva sönder våra kläder och vårt hjärta i ånger över att vi har levt i trots mot Gud och i olydnad? I likgiltighet inför hans heliga Ord?

Det finns ett latinskt uttryck som passar mycket bra in på det som Josia och Luther eftersträvade: Ad fontes! Till källorna! Tillbaka till Bibeln! Tillbaka till det som reformatorerna upptäckte! Tillbaka till bekännelsen. 

I ett par hundra år har olika religiösa strömningar rivit och slitit i den lutherska kyrkan och blandat gift i vattnet. Vänner, det är dags att gå tillbaka till källorna. Det är dags att damma av bekännelseskrifterna. Det är dags att börja studera Bibeln och ta dess ord på allvar. Den helige Ande har inte inspirerat Bibelns ord för att han är pratsjuk utan för att visa oss vägen till himlen. Låt oss därför tillsammans fråga efter de urgamla stigarna och den goda vägen och vandra på den. 

Det finns ett underbart löfte knutet till denna väg i Jes 35 och vi skall sluta med att läsa några verser därifrån. 

En banad väg, en vandringsled, skall gå där,
och den skall kallas "den heliga vägen".
Ingen oren skall färdas på den, men den är till för dem.
De som vandrar den vägen skall inte gå vilse, även om de är dårar.
Lejon skall inte finnas där, rovdjur skall inte komma dit.
De skall inte finnas där, men de återlösta skall färdas på den.
HERRENS friköpta skall vända tillbaka och komma till Sion med jubel. Evig glädje skall kröna deras huvuden.
Fröjd och glädje skall de få, sorg och suckan skall fly bort.

Amen.

Men lär oss därpå akta, o Gud, i denna tid, ditt ord med flit betrakta och hålla fast därvid, att oss ej går än värre och dubbelt straff vi får när i ditt ljus, o Herre, vi inte längre går.