25 november 2012

Yttersta domen

Av Hans Ahlskog
Nåd vare med er och frid ifrån Gud, vår Fader och Herren Jesus Kristus. Amen

Predikotexten hämtar vi idag på domsöndagen från Jesajas 61 kapitel verserna 1-3 och vi läser orden i Jesu namn:

Herrens, HERRENS Ande är över mig,
ty HERREN har smort mig till att predika glädjens budskap för de ödmjuka.
Han har sänt mig att förbinda dem som har ett förkrossat hjärta,
att ropa ut frihet för de fångna och befrielse för de bundna, till att predika ett nådens år från HERREN
och en hämndens dag från vår Gud, för att trösta alla sörjande,

för att låta de sörjande i Sion få huvudprydnad i stället för aska,
glädjens olja i stället för sorg, lovprisningens klädnad i stället för en modfälld ande.
Och de skall kallas "rättfärdighetens terebinter",
planterade av HERREN till hans förhärligande.


Gud inskriv dessa ord på allas våra hjärtan. Amen.

I domsöndagens texter finns en tydlig kontrast. Fåren skiljs från getterna, de goda skiljs från de onda. Det är välsignelse och förbannelse, himmel och helvete, fördömelse och frikännande. Det är detta som kallas för den dubbla utgången. Det är en lära som allt färre kyrkor i vår tid vill stå för. Det är också en lära som allt färre namnkristna omkring oss omfattar. Det har vi den senaste veckan blivit väl påminda om i samband med debatten om samkönade pars rätt att adoptera.

 ”Den gud jag tror på kastar ingen till helvetet”, hör man ibland sägas. ”Min gud är kärlekens och frihetens gud”, säger andra. Av de få människor som går i kyrkan på domsöndagen är det säkert många som skulle ha gillat vår predikotext. Man hade förberett sig på att stå ut med orden om Människosonens dom i Matteus’ 25:e kapitel, men så läser predikanten istället från Jesaja 61, om ett nådens år, om frihet för de fångna, om befrielse för de bundna, o.s.v. Det låter ju positivt. Mycket trevligare än domstexterna. Skulle vi ha annonserat predikotexten i tidningen kanske vi skulle ha varit flera här i dag.

Men varför valde jag då att predika över denna text på domsöndagen? Borde vi inte försöka hålla oss till söndagens tema?

Jag valde denna text för att den kontrast som finns i domsöndagens tema kommer tydligare fram här än i många texter som är angivna för domsöndagen. Det kommer så tydligt fram att man riktigt studsar till inför det. Detta profetiska ord, som gick i uppfyllelse när Jesus undervisade i synagogan i Nasaret, talar om nåd och hämnd i samma andetag. Den Smorde, Jesus av Nasaret, sändes till jorden för att predika ett nådens år från HERREN och en hämndens dag från vår Gud. Detta predikade han gång på gång under sin verksamhetstid på jorden. Publikaner och horor skall gå in i Guds rike, men inte ni, (Matt 21:31) fick översteprästerna och de äldste höra. Ibland ropade Jesus verop över galileiska städer för deras otros skull och ibland avlöste han syndare från deras synder. Han dömer hycklare till helvetet och säger: De har fått ut sin lön, och han utlovar den botfärdige rövaren på korset själva paradiset.

Jesus berättar flera liknelser som handlar om den dubbla utgången, t.ex. liknelsen om fisknoten och liknelsen om ogräset i Matt 13 och Jesus berättar ingående för sina lärjungar hur det kommer att vara vid tidsålderns slut. Man behöver inte läsa länge i evangelierna innan man upptäcker att en stor del av Jesu undervisning handlar om himmel och helvete, om den dubbla utgången. Han förkunnade samtidigt ett nådens år och en hämndens dag.

För domedagens mynt har dessa två sidor, nåd och hämnd. För de som blir frälsta innebär domedagen att det nådens år som kommer med evangelium, når nya höjder. Det når sin fullkomning. De troende får då slutraten av de välsignelser som deras gode Gud och Fader vill ge dem. De får ta i besittning det rike som är tillrätt åt dem från världens grundläggning. Det rike som de blev delaktiga i när de föddes på nytt, det blir nu slutligen deras fullt ut. Frälsningens gåva, som gavs dem i deras dop, kan ingen längre ta ifrån dem. Satan har under hela deras kristna liv försökt riva denna gåva ur deras händer genom frestelser och syndafall, men nu kan inget längre hota deras salighet.

Men detta saliga tillstånd skulle vara en omöjlighet om inte domedagen också på samma gång skulle vara en hämndens dag. Skulle Satan och alla ondskans andemakter också släppas in i himlen så skulle inte Guds barn gå säkra. Och skulle falska lärare och den otrogna världen, som försöker förleda de kristna, också komma in i riket, ja vilken frihet skulle vi då njuta i himlen? Och om synden kom in i himlen och kunde fortsätta att snärja oss, skulle vi då inte för alltid vara bundna? Skulle då fångarna någonsin bli fria? För Guds fiender, djävulen och världen, är domedagen en hämndens dag. Det är då Gud slutgiltigt skall hämnas dem som skadat han rike här i tiden.

Men denna hämnd börjar inte först på domens dag. Den utlovades redan i paradiset och den stora hämnden togs när Jesus på korset krossade Ormens huvud. Genom predikan av evangeliet utkrävs hämnd på djävulen. Han binds i osynliga kedjor när evangeliet predikas. Evangeliet spränger hans makt. Fångar släpps fria. Samtidigt som en människa görs delaktig av nåden utkrävs hämnd på djävulen. Guds rike utbreds och djävulens inskränks. Det evangelium som klingar ljuvligt i öronen på syndaren är rena avgrundsvrålet för Satan. Evangelium, som säger att segern är vunnen, innebär samtidigt att djävulen har förlorat. När Jesus triumferar faller Satan ner från himlen som en blixt. Domedagen är inte någon win-win överenskommelse. Det är Gud som står som segrare, och som hans barn får vi del av segern. Därför skall vi förväntansfullt se framåt mot den dagen.

Men vi är inte ännu där. Vi står ännu mitt i striden. Här i tiden vinner djävulen och världen många delsegrar över Guds barn. Det är en äten förbjuden frukt här och ett fall för frestelsen där. Vi är svaga och denna svaghet förorsakar stor sorg för oss. Vi vill ju inte falla i synd, men vår Gamle Adam är stark, världen är mäktig och djävulen lika listig som han alltid har varit. När vi är så svaga och ofullkomliga i oss själv kan domsöndagens tema också få en kristen att bäva: tänk om jag inte består provet. Tänk om jag efter ett helt liv som kristen ändå går förlorad till slut. Kan Gud nåds verkligen räcka för alla mina synder? Jag faller ju om och om igen.

Sådana moln av otro och tvivel kan skymma Guds nådeshimmel för oss när vi ställs inför domedagens allvar. Frälsningsvisshetens glädje blandas med sorg. 

Men denna sorg är inte för alltid. Vi läste i texten att Messias skulle komma för att trösta alla sörjande, för att låta de sörjande i Sion få huvudprydnad i stället för aska, glädjens olja istället för sorg, lovprisningens klädnad istället för en modfälld ande.
  
Dessa ord ingav hopp för det förtryckta folket i Juda på Jesajas egen tid. Gud utlovar hämnd på fienden, på Assur, sorgen skulle bytas i glädje. Plågarens stav skulle brytas sönder. (Jes 9:4) Och även vi får ta till oss orden. Det är i Kristus allt detta går i uppfyllelse. Det var inte för sin egen skull han gick i döden. Han krossade inte Ormens huvud för ro skull. Det var för oss han gjorde det. Det var för att vi skulle få frid, som han tog straffet på sig. Och när han har gjort allt detta för oss, då kan vi med tillförsikt se fram mot domedagen. För det är samma Jesus som har friköpt oss, som skall döma oss. Domsöndagens evangelium börjar med orden: När Människosonen kommer i sin härlighet och alla änglar med honom, då skall han sätta sig på sin härlighets tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja dem från varandra, som en herde skiljer fåren från  getterna. (Matt 25:31f)
I denna text ser vi Människosonen som domare, som en som gör skillnad på människor. Det inger skräck i oss.

Men bara några kapitel innan denna text sägs det om samma person, om denna domare: att han inte kom som en herre för att bli tjänad, utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många, för alla. (Matt 20:28) Om han var beredd att göra det för mig, att ge sitt liv för mig, så vill han att jag skall bli frälst och komma undan domen. Han är inte en illvillig domare så att jag inte vågar närma  mig honom. Han är inte okänd för mig, och jag är inte okänd för honom. När vi möts på domens dag, är det inte för första gången. Nej, vi har haft mycket att göra med varandra redan tidigare. När jag bara var någon vecka gammal döpte han  mig och gjorde mig till Guds barn, till sin egen bror. Genom sin Ande har han undervisat mig i de himmelska tingen. Vi har många gånger mötts i hans heliga nattvard. Jag har blivit delaktig av hans kropp och blod. Vi är alltså inte främlingar för varandra när vi möts i rättssalen.

Jag är den gode herden, och jag känner mina får, och mina får känner mig, liksom Fadern känner mig och jag känner Fadern, och jag ger mitt liv för fåren. (Joh 10:14f) Så kan vi läsa hos Johannes. Det är detta som Axel B. Svensson har i tankarna när han diktar: Han är min Herde, jag hans får, som funnit livet i hans sår.

Men vilka är hans får? Jo, det är de som lyssnar till herdens röst, säger Jesus. Han kallar på sina får och nämner dem med deras namn och för ut dem. När han har fört ut alla sina får, går han före dem, och fåren följer honom, därför att de känner igen hans röst.  (Joh 10:3f) Fåren är alltså hans lärjungar, de som har kallats vid namn i dopet och som lyssnar till hans ord. Det är alltså de kristna som är fåren. Och i domsöndagens evangelium hörde vi talas om dessa får. Där hör vi om fåren inför domen. Vi hör om får och om getter. Han skulle skilja dem från varandra. Men vad skulle han göra med sina älskade får? Med dem som han gett livet för? Dem som han fört ut på bete och gått före genom jordelivet? Skall han nu kasta dem i den eviga elden tillsammans med djävulen och hans änglar? Nej, hans herdehjärta skulle då brista.

Fåren skall han ställa på sin högra sida och han skall säga till dem: Kom, ni min Faders välsignade, och ta i besittning det rike som stått färdigt åt er från världens begynnelse. (Matt 25:33f)

Inför dessa ord flyr sorgen och fruktan för domen bort. Vi avkläds vår modfällda ande och ikläds lovprisningens klädnad. När vi har dessa löften i domsöndagens texter kan vi med frimodighet hälsa HERRENS dag, domedagen välkommen. Vi kan se fram mot nådens år när det går i fullbordan. Vi lever redan nu i nådens år och den som nu lever i nåden och blir kvar i nåden, han eller hon kommer inte att hamna under Guds vrede på domens dag. Detta är helt säkert.

Men den som själv vill vara herde, som vill mästra Överherden och hans ord. Som inte vill lyssna till Herdens ord utan till sitt eget förstånd. Honom går det illa. Därför skall vi ödmjukt  bli kvar i hjorden och lyssna till Guds ord, rätta oss efter Guds ord och framför allt tro evangelium om honom som gav sitt liv för fåren. I Jesu namn, Amen.

Så vilar det i Herrens nåd, att saliga vi bliva.
Men fast och evigt är hans råd, att det de trogna giva.
Vi själva är blott skröplighet, hos Gud är all vår salighet:
Ske honom pris och ära! Amen


Predikan hållen på Domsöndag, 25.11.2012 i Lepplax bykyrka.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Skicka en kommentar